Filmsnack med Håkan och Oscar #1
A Nightmare on Elm Street (2010)
Det var bara en tidsfråga innan Michael Bays talanglösa hobbybolag Platinum Dunes skulle förstöra ännu en 80-talsklassiker. Produktionsbolaget som skapat de nya versionerna av Fredagen den 13:e, Liftaren, Motorsågsmassakern och Huset som gud glömde ligger alltså också bakom den nya A nightmare on Elm Street som bygger på Wes Cravens klassiker från 1984. Freddy Krueger hette mördaren och han var en stor ikon, inte bara för skräckfilm utan också för hela 80-talet. I jämförelse med de andra slashermördarna på 80-talet som Jason och Michael Myers var Freddy en livlig karaktär med humor, dessutom briljant spelad av V kända Robert Englund. Genom åren har de kommit en uppsjö av filmer, serier och merchandise. Dessvärre blev Freddy så utnyttjad i kommersiella syften att han förvandlades till en driftkucku.
Den nya A Nightmare on Elm Street är en direkt återinspelning av 1984års version med ett par mindre förändringar. Tanken är att ge Freddy nytt liv med en ny skådespelare och få igång en inkomstbringande franchise.
Filmen handlar om ett gäng tonåringar som börjar drömma om den brännskadade figuren med knivar på fingrarna. Snart kommer de på att de alla har samma dröm och att saker som händer dem i drömmen också följer med dem när de vaknar. Under tiden som Freddy avverkar halva ensemblen får vi någon slags origin-story till hur pedofilen Freddy Krueger blev den brända slashermördaren, samt varför tonåringarna blev hans måltavlor.
Wes Cravens A nightmare on Elm Street är så präglad av fantasi och skaparglädje att de nya inte står en chans. Jackie Earle Haley som spelar de nya Freddy gör ett tappert försök, men karaktären saknar Englunds brinnande galenskap. Produktionen må vara snyggare i den nya men alla de klassiska scener som de försöker återskapa faller platt. Dessutom är Johnny Depps dödsscen från originalfilmen borta, vilken jag saknar. Jag stör mig på att alla killarna i filmen ser ut som bandmedlemmarna i Green Day, 80-tals pop kidzen har helt enkelt bytts ut mot 2000-talets EMO-kidz. Freddy får dessutom alldeles för lite screentime och därmed slår man undan fötterna på Jackie Earle Haley att kunna göra något bra med karaktären.
Problemet med Platinum Dunes är att alla filmerna de gjort har en total avsaknad av humor. Kanske har de en sån där dålig humor som ägaren Michael Bay har, sån där lite rasistisk kiss- och bajshumor som han uppvisade i Transformers 2?
Jackie Earle Haley är perfekt castad i rollen som Freddy och den nya filmen överlever mycket på vad som är bra i originalversionen.
Förbättringar till filmen hade varit ett nytt manus som stod på egna ben, nya death-scenes, fantasi och bort med Michael Bay.
Gräddan av japansk anime
Hayao Miyazaki heter den numera legendariska anime-veteranen från Japan som internationellt slog igenom med fantastiska "Spirited Away" för sju år sedan. Efter det har svenska importörer börjat plocka upp han äldre filmer vilka lång tid efter sin produktion fått gå upp på bio. Miyazaki är den stora stjärnan när det kommer till anime och Studio Ghibli som han arbetar för har tjänat biljontals yen på den fantasirike konstnären. Det är Miyazakis kännetecken som glädjen, mystiken, fantasin och det briljanta tecknandet som fått människor i alla åldrar att älska hans filmer. Nu är hans senaste alster "Ponyo on the cliff by the sea" på väg mot biograferna i USA, filmen finns på import för en dyr peng och när den kommer till Sverige i skrivande stund är ej klart.
Ponyo är en havsvarelse som tydligen skall likna en guldfisk. Hon rymmer en dag från magikern/fadern Fujimoto och efter en strapatsrik resa flyter Ponyo uttröttad iland vid en ö där pojken Sosuke finner henne. Sosuke bor högt upp på en klippa med sin mamma som jobbar på ett äldreboende, pappan är sjöman med vilken de endast har sporadisk kontakt med genom morsekod och radiokommunikation. Sosuke och Ponyo fattar snabbt tycke för varandra och en vänskap växer fram mellan de tu. Fujimoto hämtar dock tillbaka Ponyo till havet men hon har nu fått en smak av livet på land och i synnerhet skinkpålägg. Så Ponyo rymmer igen, tillskansar sig Fujimotos magiska drycker och utvecklas till en flicka i Sosukes ålder. Detta sätter hela universum i obalans och en kraftfull storm angriper öarna där Sosuke bor.
Många har påtalat likheter mellan Ponyo och HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun", och det finns en hel del likheter. Jag skulle snarare vilja dra dessa referenser ännu längre, då Miyazaki i flera intervjuer sagt sig inspireras av den danska barnboksförfattarens böcker, att det finns ännu fler referenser till HC Andersens verk. Nu ska detta inte heller överdrivas då Ponyo endast är väldigt lös baserade på de ovannämnda sagoböckerna.
"Ponyo on the cliff by the sea" är en betydligt mildare film än "Spirited Away" och "Howls moving castle", och rör sig mer mot "Min granne Totoro", filmer som barn ner i 4-5års åldern kan uppskatta. Det mörker som finns i de senaste av Miyazakis filmer har tonats ner, och många ogillar nog filmen Ponyo på grund av det. Det finns inte någon riktig konflikt eller någon riktig antagonist. Men traditionell logisk berättarstruktur ligger inte Miyazaki i fatet och det är en av orsakerna att hans filmer är så befriande. Det finns ett stort utrymme för tolkning vilket ger filmen ett större djup.
Filmen är också mer avskalad än Miyazakis tidigare filmer. Ett par scener briljerar, men de scener som jag brukar kalla för Sven Nordqvist scener, med ett myller av figurer och extremt detaljerade bilder, förekommer inte lika frekvent som tidigare alster. Det finns också ett litet budskap om miljö i filmen, om hur havsbotten är full med skräp och hur vi egentligen behandlar vårt hav. Något som bidrar till hämnd i form av tsunami och kraftiga stormar.
"Ponyo on the cliff by the sea" når inte upp till Miyazakis mästerverk "Spirited Away" men det är dock en visuellt och konstnärlig pärla. Det är svårt att inte charmas av Ponyo och jag fascineras av hur barnens animerade rörelser så på pricken liknar rultiga barn såsom mina brorsbarn. För barn tror jag att denna film verkligen kan fungera men för mig själv så saknar jag en hel del. Det är lite väl många vägar som går outforskade och hur de väljer att visualisera Ponyos mor tycker jag inte håller nivån. Dessutom hatar jag Ponyosången som spelas i japanska trailern och därför väljer jag att lägga till den Amerikanska trailern. Stark trea blir det iallafall.
En fransk våg med allt starkare kraft
När du tänker på film och Frankrike tänker de flesta på högtravande drama, intellektuell arthouse, experimentlust och nya vågen. Den som vill vara märkvärdig bör slänga in referenser till de franska regissörerna när de diskuterar film. Under de senaste åren har däremot fransk film visat en helt annan sida än vad den brukar. Under de senaste 5-6 åren har nämligen fransk film levererat några av de mest obehagliga skräckfilmer som någonsin producerats. Då spanjorerna har skapat skräck av en mer klassisk form i frågan om del Toros filmer och "Barnhemmet", så har fransoserna i sann fransk anda testat nya grepp för att försöka spränga genrens gränser. De har bakat ihop intryck från den skitiga tortyrskräcken, kombinerat den med italiensk giallo, plockat bitar ur J-horror (japansk) och samtidigt behåller fransosernas traditionella sätt att framställa trovärdiga karaktärer med bra skådespelare samt uppvisa en stor hantverksskicklighet.
Historisk har Frankrike en lång tradition av skräckfilm, i begynnelsen fanns Georges Melies som hade både djävlar och demoner som figurer i sina filmtricks. Många minns än idag spanjoren Luis Bunuel franskproducerade film "Den andalusiska hunden" där en kvinnas öga skärs av ett rakblad, som verkligen visade något som aldrig någonsin tidigare gjort och flyttade barriärer över vad som kunde göras. Frankrike fortsatte att producera skräckfilm, värda att nämna är "Eyes without a face" (1960) som anses vara den bästa franska skräckfilmen någonsin, Jean Rollins porr/skräckfilmer från 70-talet i synnerhet "The grapes of Death" (1978), och Roman Polanskis "Repulsion" och hans blotta närvaro som filmskapare i Frankrike under lång tid. Under 1980-talet fungerade inte den franska skräckfilmen, publiken ville ha sinnesslöa slashers och zombiefilmer och produktionen avstannade. Det dröjde till 2000-talet innan publiken började tala om Frankrike och skräckfilm igen.
2003 gjorde Alexandre Aja filmen "Haute tension" (High tension) en ganska medioker skräckfilm med stola logiska luckor i manuskriptet, men det gav honom en chans att fortsätta göra film i USA, där han dock följt upp med ännu sämre filmer som "Mirrors" med Keifer Sutherland, men gör nu en re-make på "Piranha". "Haute tension" var ändå början på något nytt. Andra filmer som dyker upp under 2000-talet och som bör nämnas är "Saint Ange" (2004), "Sheitan" (2006), "Frontiere(s)" (2007), "Ils" (Them, 2006) och kanske Michael Hanekel "Cache" (2005) som är mer drama än skräck men den har en del obehagliga inslag. De två som jag verkligen skulle vilja belysa är "A l'nterieur" (Inside, 2007) väldigt obehaglig om en gravid kvinna som sitter ensam hemma under julhelgen när en mystisk svartklädd kvinna kommer och knackar på dörren och vill ha hennes ofödda baby. I förra veckan hade "Martyrs" (2008) svensk DVD släpp. Filmen ligger nog på gränsen av vad många klarar av att se, och även jag som rostig filmbuse kunde känna stort äckel över hur vidrig denna film var. "Martyrs" berättar om hur en tjej som i unga år blir kidnappad och torterad lyckas rymma och vill nu i övre tonåren hämnas på sina kidnappare. "Martyrs" har en del vändningar, och köper man inte dem kan filmen vara extremt överdriven och man måste nog vara ganska sjuk för att se denna film hela vägen till slutet.Till slut, vad är det som gör de franska skräckfilmerna så unika? Det första man kan se är att det inte är ovanligt att kvinnor dominerar rollistan, filmerna handlar om kvinnor, och det är både kvinnliga mördare och offer. Kvinnlig styrka i extrema situationer, enorma smärttröskel och män spelar en mindre roll i många av filmerna. Det andra är att filmerna är gjorda av relativt nya filmskapare, inga gamla rävar som gjorde halvporr på 70-talet, utan en ny skola ungdomar. Det tredje är nivån på våld och blod som är väldigt hög och utesluter därför många tittare som inte anser detta vara nödvändigt för att berätta en historia. För det fjärde har många av filmerna starka berättelser, med nyanserade karaktärer och bra skådespeleri föra att tillhöra skräckgenren. Det finns en hantverksmässig kvalité i produktionerna.
Så för dig som gillar skräckfilm och är trött på Amerikas poänglösa re-makes av "Fredagen den 13:e", tycker jag definitivt att du borde kolla in de franska filmerna.
Englands mest ökända brottsling, Charles Bronson
Nicolas Winding Refn är den danska auteuren som i Skandinavien slog igenom stort med sin debutfilm Pusher, om det hårda livet i Köpenhamn mörka gränder. Filmen följdes upp med Bleeder och därefter satsade Refn hårt på USA, resultatet blev mediokra Fear X med John Turturro i huvudrollen. Vingklippt återvände Refn till Danmark, slutförde sin Pusher trilogi men tar nu sikte mot en större marknad igen med filmen om Storbritanniens mest ökända brottsling Charles Bronson.
Bronson föddes som Michael Peterson, växte upp i en konservativ familj, var en fredlig grabb men i tonåren upptäckte han att han hade talang för att slåss. Han gifte sig vid 18 års ålder, fick en son, men 1974 vid 22 års ålder rånade han en tobaksaffär och fick sju års fängelse. Sedan 1974 har han suttit i fängelse med undantag för två tillfällen så han frisläppts eller fått permis, vilka dock inte varit särskilt långvariga. Peterson har varit Englands mest brutale fånge, han har spöat upp otaliga plitar, varit en fara för medfångar, startat vilda protester och kvarhållit olika personer som gisslan flera gånger. Handlingar som lett till att hans straff förlängts och att han i 30 av 35 fängelseår suttit i isolering. Namnet Charles Bronson fick Peterson av sin boxningpromotor när han under sin frigivning sysslade med "bare-knuckle boxing" i arbetarkvarteren i East End. Ett passande namn för hans karaktär ansåg de.
Nu har den danska regissören gjort en biografisk film om denna brottsling, Bronson, och filmen fick ett gott mottagande i Sundance där den nominerades i Juryns priskategori. Vidare har den vunnit pris på filmfestivalen i Sydney. Winding Refn har alltid haft en talang att ska mörka suggestiva filmer, så även i denna och det är framförallt det visuella som lyser igenom. Tom Hardy (Star Trek: Nemesis, Layer Cake och Rock n Rolla) som spelar Charles Bronson gör på det bra sätt men faller på att filmen har en arthouse ambition som fäller hela skutan.
Tanke är att vi inte ska få någon snyfthistoria om hur taskit han hade det som barn eller något liknande, men det behöver inte leda till att Bronsons levnadsöde måste berättas på ett så ointressant sätt. Det finns flera referenser till Kubricks A Clockwork Orange i filmen, huvrollsinnehavarens vägran att lyda auktoriteter, spelar sitt eget spel och har våldet som drivmedel. Detta lyser igenom flera gånger bl.a. i en scen där Bronson slåss med vakterna i slowmotion i takt till klassisk musik.
Nicolas Winding Refn attackerar denna berättelse på helt fel sätt, att göra en bakgrundsfattig arthousefilm om Englands just nu kändaste levande fånge må fungera för britterna, eller de som redan kan historien. För oss andra som vill i denna typ av film få mer insikt och analys blir filmen snabbt tråkig och huvudrollen som ska göra oss intresserade förblir ointressant. Råheten som präglat Charles Bronsons liv lyckas däremot Winding Refn gestalta på ett skrämmande realitiskt sätt.
Varför går det inte att göra bra film om fotboll?
USA är ett sportälskande land till den grad att deras akademiska utbildning premierar elever som är atleter och bra i idrott. Den amerikanska kulturen och historien är starkt sammankopplade med klassiska idrottslag och varumärket USA får extra lyskraft genom kepsar med New York Yankees, T-shirts med LA Lakers och Super Bowls spektakel. Att Hollywood skulle blunda för en sådan marknad vore ett ekonomiskt självmord. Sportfilmen har en gedigen historia i USA och det är här vi finner de bästa filmerna inom genren, Tjuren från Bronx, Rocky, The Hustler, Field of Dreams etc. Den amerikanska filmindustrin bara pumpar ut nya filmer varje år, populärast tycks vara filmer en idrottstränare som förvandlar ett bottengäng till seriesegrare.
En idrott som aldrig slagit igenom i USA är fotboll, eller för att precisera herr fotboll. Amerikanerna tycker att "soccer" är en fjollig sport som spelas av barn och fruntimmer, och aldrig skulle en riktig karlakarl kunna sänka sig till att sparka en rund boll med fötterna. Det tycks dem också helt främmande att i deras "football" används händerna i 99% av matchen och speltiden är så fragmentiserad att Mona Sahlins åsikter framstår som en stalinistisk femårsplan. Hollywoods ointresse av fotboll har alltså lett till att det inte finns någon bra spelfilm om fotboll, världens största sport.
De bästa filmerna inom genren handlar snarare om huliganer, fans eller kvinnlig vänskap än om fotboll. 2005 gjordes ett ambitiöst försök att göra en snygg fotbollsfilm som utspelade sig i proffsvärlden, resultatet blev den löjliga filmen Goal!, med en tunna intrigen, ologiska handlingen och där alla mål gjordes på antingen ett volleyskott eller en bicicletas. Nyligen såg jag Goal 3, vilket alltså måste vara ett bevis på att riktigt usla filmer om fotboll har en marknad stor nog att finansiera sämre uppföljare till en usel film. Vilken marknad skulle inte då finnas för en riktigt bra film? Varför inte en biopic om Pele, eller kanske ännu bättre om Diego Maradona (d.v.s. inte en dokumentär som Emir Kusturica gjort)? Filmen skulle dessutom skapas av en regissör med passion för idrotten fotboll och med förståelse för spelets dramatik, något som till denna dag aldrig visats på stora duken.
Det finns alltså en stor finansiell marknad för idrottsfilmer och filmer som handlar om fotboll. Problemet är att det egentligen inte finns någon som vågar göra en bra realistisk fotbollsfilm som tar oss fans på allvar, utan att tro att det enda vi går igång på konstsparkar och markeringsspel på korpnivå. Så kom igen stora fotbollsnationer, ge oss en förbannat bra fotbollsfilm!
Goal 3 är en mycket dålig film som inte borde ses av någon. Det enda som kan vara lite positivt är att del tre är trogen verkligheten i utgången av VM i Tyskland 2006.
Lembrowski summerar en intensiv helg i Göteborg
Inte nog att Lembrowski fick skavsår av allt knallande mellan Bergakungen och Draken, lätta kramper i ändalykten var att räkna med, bara ett par timmars sömn under nätterna och vädret var regnigt och fuktigt ända fram till söndagen. Ändå fick han se en del bra film, den hel del ok film och bara en väldigt usel film.
Mommy is at the hairdresser
Det är sommarlov i slutet av 60-talet och alla barnen i villaområdet är hemma. Vi följer en trebarnsfamilj där den ömma modern brådstörtat lämnar familjen efter att ha fått reda på att pappan i familjen haft en manlig älskare. Barnen blir föräldrar till sina egna föräldrar och alla växer upp denna sommar. Ett utmärkt välspelat drama med stora humoristiska inslag.
Något så ovanligt som en feelgoodfilm från Belgien. Ensamstående mamma med två döttrar släpar sig fram genom sin tillvaro, ett tråkigt jobb på posten och en exman som funnit en yngre älskarinna. En dag råkar hon backa på den smått kufiske, men dock charmfulle långtradarchaffisen Johnny, och trots en stor ålderskillnaden mellan de båda inleder de ett förhållande. Detta låter kanske inte så intressant men dialogen är rapp, atmosfären är behaglig och just charmfull. En av de filmer på festivalen som sålde slut biljetterna snabbast.
Slumdog Millonaire
Nu är det inte många som har missat allt snack och oscarssurr kring Danny Boyles indiska film Slumdog Millionare. Storyn är att Jamal, en pojke från slummen, ställer upp i "Vem vill bli miljonär" och genom tillbakablickar får vi reda på hur Jamal kan svaren på alla frågorna. Boyle är en regissör som alltid arbetat mycket med tempo i sina filmer och även så i denna. Det är svårt att inte dras med i historien som rullas upp, i det fantastiska fotot, fantastiska musiken och mustiga historien. Filmen har skavanker, slutet är ryckigt och ointressant och jag känner att jag skulle vilja veta mer om brodern Salim men tvingas följa den mindre intressanta Jamal. Filmen är absolut en av de mest underhållande och kanske den bästa år 2008.
Two-Legged HorseJag verkligen hatar den här filmen, och ju mer jag tänker på den desto mer hatar jag den. Filmen handlar om hur en rik pojke som fått sina ben bortsprängda av en mina anställer en utvecklingsstörd pojke till att bära runt honom. Den utvecklingsstörda pojken är alltså hästen och med det följer att han behandlas som en häst. Han får stå i spiltan med åsnorna, äta hö, piskas när han är olydig etc. Den utvecklingsstörda pojken går in allt mer i rollen som häst samtidigt som den rika pojken förnedrar honom. Det är det filmen går ut på. Synnerligen värdelös.
35 shots of rum
I filmen följer vi far och dotter i deras vardagliga liv, arbete, matlagning, men de båda har ett tillsynes osedligt förhållande till varandra. Detta är en film där åskådaren får skapa sina egna pusselbitar för att lägga ihop vad som händer mellan de olika scenerna. Det blir bara tråkigt och ointressant. Däremot går det att diskutera länge med en polare vad som egentligen hände i filmen.
Waltz with Bashir
Brinnande aktuell på grund av sitt tema och var filmen kommer ifrån (Israel). Filmen handlar om en man som var med under en invasion av Libanon för 20 år sedan men som också har förträngt det som hände. Det enda han kommer ihåg är ett ögonblick från var han tror är ett minne men som kan lika gärna vara en dröm. Med utgångspunkt från detta minne letar han upp människorna som fanns med i minnet och bit för bit börjar falla plats och han börjar minnas. Stundtals väldigt stark och upplägget är en form av animerade intervjuer, något som kan bli lite väl tråkiga ibland. Het kandidat att vinna bästa utländska film på Oscarsgalan.
Behind the glass
Ointressant kroatiskt drama om en stressad arkitekt som försöker bolla både hemmaliv, arbete och älskarinna. Välspelad dock och något plus för oförutsägbart slut.
Troubled water
Sauna
Finsk/rysk skräckfilm som utspelar sig år 1595 handlar om hur en delegation med svenskar (Finland var svenskt under denna tid) och ryssar skall sätta gränser mellan sina länder efter ett krig. I den svenska delegationen finns råskinnet Erik som dödat 73 människor under kriget, och den känsliga kartritaren Knut. De går tillsammans allt djupare in i de finländska skogarna där det slutligen kommer till en by där det finns en Sauna som renar dig från dina synder. Väldigt suggestiv och atmosfärrik skräckfilm som hämtat lite från asien. Ville Virtanen som Erik är fullkomligt briljant.
DeltaLångsam ungersk film om en ung man som återvände till sitt barndomshem för att bygga sig ett hus. Han träffar en syster han inte viste att han hade, hon flytar in till honom och en relation uppstår något som inte styvpappan eller byborna ser på med blida ögon på. Vackert foto i en film som var fantatisk men som jag troligtvis aldrig kommer att se om då den kräver en del tålamod. Vann filmkritikernas pris i Cannes.
Karaokekungen
Göteborgsdramatikern Petra Revenue filmdebut som en av fem filmer i SFIs rookiefilmprojekt vilket dagen efter Karaokekungen visats lades ner. Filmen handlar om göteborgaren Pirko som kommer till insikt att han saknar jobb, vänner och flickvän, vilket leder till att han letar sig norröver för att finna sina rötter. Där upptäcker snart att han är duktig på att imitera Elvis. Filmen vill efterlikna någonting av Kaurismäki eller Lynch men blir till största delen bara en teatralisk smörja med småroligt manus. Har premiär i september.
Flame & Citron
Danska Flammen & Citronen handlar om två män i motståndsrörelsen under nazisternas ockupation av Danmark under andra världskriget. Filmen är alldeles för lång och tog tillsynes aldrig slut, men sen så krampade sig mina ben också i Chalmers aula. Vad filmen lyckades med var miljön, scenografi, bilar, kläder riktigt snyggt för att vara en skandinavisk film. Fotot var också snyggt och professionellt, liksom skådespeleriet. Däremot handlingen, manus hade kunnat vara betydligt mer intressant och genomarbetat.
CGI animerad Pitt utan känsla
The Curious Case of Benjamin Button är en komisk fars som skrevs av den amerikanska nationalskalden F Scott Fitzgerald 1921, och handlar om en man som är gammal när han föds, blir yngre för varje år och är ett spädbarn då han dör. Mer än så har inte F Scott Fitzgeralds korta novell gemensamt med David Finchers film The Curious Case of Benjamin Button (sv. Benjamin Buttons otroliga liv). Manusförfattaren som omtolkat Fitzgeralds novell heter Eric Roth och han ligger bakom manus till många bra filmer som Forrest Gump och The Insider, men också riktigt usla som The Postman. Att Roth även ligger bakom filmmanuset till Winston Grooms bok Forrest Gump är märkbart i filmen The Curious Case of Benjamin Button, då den påminner betydligt mer om filmen Forrest Gump än om F Scott Fitzgeralds korta novell.
Ett märkligt barn föds samma dag som det första världskriget tar slut. Bebisen är litet som ett normalt barn men bär kännetecken av en mycket gammal människa med gråstarr, reumatism etc. Mamman till barnet avlider efter förlossningen och pappan, äcklad och förskräckt över barnets yttre, sliter med sig byltet ut i den fredsfirande New Orleansnatten. Spädbarnet hamnar till slut övergiven på en trappa till ett hus som visar sig vara ett ålderdomshem. Föreståndarinnan förbarmar sig över barnet och tar det till sitt hjärta. På ålderdomshemmet passar han in bland alla äldre. Samtidigt som alla hans vänner dör bort på hemmet blir han själv bara friskare och tillsynes yngre. På hemmet träffar han en dag ett barnbarn till en av de residerande tanterna, den 5 åriga Daisy som han blir förälskad i. Benjamin blir allt yngre och när han fyller sitt 17 levnadsår (ser han fortfarande ut som en gammal gubbe) mönstrar han på bogserbåten Chelsea som tar honom ut i världen.
Jag tror många har sett trailern för den här filmen då den florerat runt på svenska nyhetssajter av det underhållningsvärdet att Brad Pitt, som spelar huvudrollen Benjamin Button, porträtterar en gammal man i filmen. När Benjamin är riktigt gammal har Brad Pitts ansikte klippts ut och klistrats in på nån CGI animerad figur, och det ser inte snyggt ut. Hos mig blir det ett irritationsmoment, och den här CGI animerade varelsen som haltar omkring drar all uppmärksamget till sig. Illusionen som är en del av filmens grundläggande fenomen försvinner och det förstör min upplevelse av den. När väl Brad Pitt fått sin egen kropp och den här CGI animerade varelsen försvinner så växer också filmen.
Likheterna med Forrest Gump är slående, den utgår från samma infallsvinkel, en pojkaktig man i huvudrollen och som för berättelsen framåt genom en berättarröst, sydstatstemat i plats och dialekt, små söta lättolkade symboler läggs in lite här och var (kolibri istället för fjäder) och filmen har samma pseudofilosofiska inställning till livet.
The Curious Case of Benjamin Button är ett drama full med magisk realism, och den berättas ur en dagbok vilken läses i nutid, eller precis innan orkanen Katrina. Denna del av filmen, uppläsandet, är fullständigt poänglös och borde ha hamnat i papperskorgen. Överlag tycker jag att manuset är svagt, Benjamin Button är en Forrest Gump liknande karaktär men saknar samma hjärta. Benjamin är bara en stilla åskådare i hela sitt liv som finner sig i allt och tycker allt är ok och normalt. Sympatisk visst, men förbannat tråkig. Tanken är att filmen ska berätta om livet och döden på ett lite skruvat sätt men utan att göra sig löjlig över det. Vilka konflikter som skulle kunna uppstå om någon blev yngre för varje år. Filmen ironiserar över livet och betraktar det på ett annorlunda bakvänt sätt. Men problematiken lämnas därhän, sopas under mattan och den verkliga känslan i kärlekshistorien uteblir.
Det finns också mycket som är bra med filmen. Skådespeleriet är fläckfritt, Cate Blanchett är alltid bra, liksom Tilda Swinton, Elia Koteas, Taraji P Henson, Julia Ormond etc. Brad Pitt gör en rekorderlig insats, men eftersom han bara är en åskådare i sitt eget liv blir det inte mycket spelutrymme för en karaktär som är likadan filmen igenom. Men var inte oroliga, Brad kommer att Oscarnomineras för bästa manliga huvudroll, men han kommer inte att vinna. Kanske en Golden Globe, men ingen Oscar, hoppas jag iallafall. Däremot tycker jag han borde nomineras i kategorin bästa biroll för prestationen i Burn after Reading.
Jag har knappt vidrört att regissören till The Curious Case of Benjamin Button är David Fincher, den hyllade mannen bakom Fight Club, Seven och Zodiac. Som jag redan berört är historien svag, något jag inte ska orera om längre, däremot är Fincher en skicklig regissör när det kommer till kameraarbete, scenerier och det visuella. Detta har Fincher lyckats med i filmen och är en av anledningarna till att jag lyckas var intresserad av filmen hela vägen tills den klockar in på blygsamma 160minuter. Fincher brukar vara mörk och vilja gå det där extra steget, här är han dessvärre återhållsam på den punkten.
The Curious Case of Benjamin Button är i stort ett skickligt hantverk med gediget skådespeleri. Däremot förstörs den av ett CGI monster, hjärtlöshet i historien och dålig känsla i berättelsen. Stark trea.
Terroristthriller med respekt för Islam
Om vi talar om Steve Martin och film i samma andemening, är detta lika med komedi. Manusförfattare som han är till en ca 30-40 olika filmer, tv-avsnitt och sketcher så är 99 % av dessa alster komedier. Nu däremot har Steve Martin tillsammans med regissören och manusförfattaren Jeffrey Nachmanoff skrivit en politisk thriller var handling kretsar kring terrorister och självmordsbombare. Blir det Rosa Pantern över det hela? Nej snarare tvärt om. Traitor en påläst och religiöst medveten thriller om muslimsk moralfilosofi.
Don Cheadle spelar Samir Horn, en man med ett förflutet i den amerikanska armén, men som nu försöker sälja sprängmedel till en terrorist i Jemen. Affären blir dock avbruten av jemenitisk polis och Samir kastas i fängelse där han blir vän med Omar som är medlem i en internationell terroristgrupp. I fängelset dyker ett par FBI agenter upp för att utbyta information mot en frigivning, men Samir nekar. Tillsammans med Omar flyr de under en spektakulär rymning och Samir blir nu, med sina krigserfarenhet, en viktig del i terroristgruppen.
Filmen karaktärer blir dessvärre aldrig speciellt intressanta och filmens handling är förutsägbar till stora delar. Däremot kan filmen ta ett par vändningar som publiken inte är beredda på. Vad gäller filmens premiss är den inte heller speciellt utvecklad och jag saknar ett par nyckelscener som skulle kunna lyfta filmen till högre höjder. Det är däremot en god ansträngning och en ärlig ansats. Jag gillar verkligen Guy Pearce FBI agent, Don Cheadles Samir Horn och Omar spelad av den ständigt lika brilliante Said Tagmaoui. Detta är mycket skådespelarnas förtjänst då filmen haltar på ett par ställen.
Traitor är regissören Jeffrey Nachmanoff långfilmsdebut, och han har tidigare främst varit känd för att vara inblandad i manuset till "The Day after tomorrow". Jag tycker inte Traitor egentligen visar något annat än en rekorderlig regi som inte glänser till. Istället är det manuset som Nachmanoff och Steve Martin skrivit som har sina ljusa stunder, särskilt i de delarna som andra amerikanska manusförfattare skulle gjort stora övertramp vad gäller synen på islam. Traitor har ingen politisk agenda och vill visa hur divergerat religion är och problematisera moralen i dem.
The Rocker rockar inte
Skådespelaren Rainn Wilson är främst känd som Dwight Schrute i den amerikanska versionen av The Office, och hans medverkan i serien är en stor anledning att serien tog fart efter att de slutat repetera den brittiska förlagan. The Office är idag troligtvis den bästa komediserien på amerikansk TV just nu då de verkligen anammat arvet efter Ricky Gervais och Stephen Merchant och fortsatt serien i samma anda. Wilsons karaktär i serien har han verkligen lyckats göra till sin egen och skiljer sig mycket från Mackenzie Crooks i den brittiska versionen. Med filmen The Rocker är det nu tänkt att Rainn Wilson ska ta ytterligare ett steg i sin karriär som komiker och spela huvudrollen i en långfilm.
På 1980-talet spelar Robert "Fish" Fisherman (Wilson) trummor i rockbandet Vesuvius, han lever sin dröm som rockartist och bandet håller på att slå igenom. Men precis innan det stora genombrottet dumpas Fish från bandet. 20 år senare är Vesuvius stora rocklegender medan Fish flakar runt bland diverse arbete och har inte kommit över det faktum att hans bandkamrater lämnade honom. Efter att ha fått sparken ännu en gång flyttar han in hos sin syster, hennes man och sonen Matt. Matt ska ha en spelning på skolans bal med sitt band A.D.D., bestående av sångaren Curtis och basisten Amelia, och då de saknar en trummis faller valet på den arbetslöse morbrodern som sover på vinden. Fish känner att passionen för rocklivet återvänder och tillsammans med tonåringarna ger han sig ut på turné.
Det främsta problemet med filmen är att den är så fruktansvärt harmlös. Den är varken verbalt tillspetsad eller handlingsmässigt utmanande. Så filmen är i sig inte speciellt mycket rock. Fish knäcker någon bira på bussen men super aldrig ner sig, han knullar aldrig runt och är alltid lite charmig med glimten i ögat. Och Kidsen sitter bara i en hörna och dricker hallonsaft. Så det här är singstar rock med låg åldersgräns.
Musiken som bandet spelar är inte bra, tillsammans med Teddy Geigers (från det havererade projektet Love Monkey) nasala MTV-pojkröst blir det Joakim Hillson- vedervärdigt. Och Geiger är en fruktansvärt dålig skådespelare. Matt spelas av Josh Gad, som någon kanske känner igen som nördkompisen i filmen 21, och han försöker köra en nertonad Jonah Hill efterapning. Och apropå Jonah Hill är det Emma Stone från Superbad som spelar Amelia och gör det ganska bra.
Det enda som lyfter filmen The Rocker är Rainn Wilson och ett par "trailer moments". Wilsons särpräglade utseende gör honom till en unik karaktär i komedigenren och skulle han bara kunna lyfta sitt fysiska agerande kan han bli riktigt bra, för som många säger på andra sidan Atlanten är han just nu bara "two eyes and a voice".
Om någon vill ha extra roligt när man ser The Rocker är ett tips att leka leken: ta en shot varje gång du ser en skådespelare från SNL eller 30 Rocks ensemble.
I Sverige har de lite skämtsamt döpt filmen till Den nakna trummisen, vilket är en liten del av handlingen i filmen men som missar hela poängen med den. Biopremiär 14 november.
Kött-tåget med destination helvetet
Den stora frågan är hur många t det är i kötttåg? Eller skrivs det kött-tåg? De finns rimligtvis köttbil på samma sätt som det finns fiskbil. Och ett annat fordon till sammanskrivningen borde det ju bli kötttåg, men tre t finns sällan i svenska språket vilket möjligen skulle utradera ett t, alltså köttåg. Eller?
Nu var det inte språkproblem som skulle stå i fokus av detta inlägg utan filmen The Midnight Meat Train. Filmen bygger på en novell med samma namn av skräckförfattaren Clive Barker och ligger i samlingen Book of Blood som utgavs i mitten på 80-talet. I filmkretsar är Clive Barker fortfarande främst känd som mannen bakom Hellraiser men har också skräckfiguren Candyman på sitt samvete. För de som läser fantasy eller skräcklitteratur är Clive Barken en betydligt större ikon.
I The Midnight Meat Train följer vi fotografen Leon Kauffman som försöker vara originell genom att ta svartvita fotografier i stadens centrum (de försöker låtsas att det är New York men är i verkligheten Los Angeles). Leon överlever genom att sälja en del fotografier till tidningar men vill stå igenom som konstnär. Leons flickvän fixar ett möte med en inflytelserik gallerist, och på mötet får Leon som tips att bli mer vass och fånga bilder med starkare känslor. Han börjar stryka omkring på nätterna och fotografera rån, misär och de mörka delarna av stan. En natt kommer han underfund med att det finns ett samband mellan sena kollektivtrafiken och försvinnande av människor. En högreslig slaktare med Forrest Gump frisyr fångar Leons intresse och han börjar följa efter honom på ett nattåg med destination långt ner under jorden.
Denna film är intressant av två anledningar: dels bygger den på en gammal Clive Barker historia, dvs när han var som bäst, och dels är detta regissören Ryuhei Kitamuras debut i Hollywood. Kitamura har tidigare bland annat regisserat zombiesamurajfilmen Versus och femaleassassinfilmen Azumi. Och det märks att det både är Clive Barker som ligger bakom manus och att en asiat regisserat då handlingen känns 80-tals slasher och regin väldigt mycket J-horror.
Skådespelarensemblen består av idel TV-skådisar. I huvudrollen ser vi Bradley Cooper (Alias) som Leon, Brooke Shields som galleristen, vi ser även Roger Bart (Desperate Housewives, Hostel 2), Barabara Eve Harris (Prison Break), Peter Jacobson (House) med flera. Om man bortser från Brooke Shields så är de andra ganska ok skådisar och gör ett ganska bra jobb. Problemet är däremot castingen av Vinnie Jones som The Subway Butcher. När man som jag både sett honom spela fotboll för Wimbledon och leverera sköna repliker i Guy Ritchiefilmer har jag svårt att se honom som mördare med en överdimensionerad köttklubba. Vist har han ett utseende som en psykopat, men jag har svårt att ta honom seriöst. När dessutom Ted Raimi ploppar ut ur sina ögonhålor har jag svårt att hålla mig för skratt.
Specialeffekterna är stundtals riktigt usla, handlingen bra till en början men tappar och blir väldigt uddlös. Filmen har samma problem som många filmatiseringar av Stephen Kings böcker, de svårt att utveckla en kort novell till en fungerande film. Till slut blir The Midnight Meat Train mer underhållande än skrämmande och slutet är synnerligen uselt.
Eden Log, kvasifilosofisk fransk sci-fi
Med filmen Eden Log debuterar Franck Vestiel som regissör och manusförfattare, vilket inte betyder att han är en duvunge inom branschen. Tvärtom har han jobbat om regiassistent till både Marc Caro och Brian DePalma, samt var delaktig i den uppmärksammade franska skräckfilmen Ils (Them). Det känns som om en ny generation skräckfilmsregissörer börjar göra entré och cyberpunkskräckisen/sci-fi filmen Eden Log är det senaste alstret.
I en fuktig mörk grotta långt under jordens yta vaknar en man till liv i en grop lera, naken och desorienterad. Han har inget minne av vem han är eller har någon som helst aning om var han är. Han börjar röra sig runt och finner snart både massgravar och får information av kryptiska hologram om att han befinner sig i Edens Log, ett samhälle som lever av energin från rötterna av stora träd. Han vandrar djupare in genom katakomberna för att söka svaren kring vem han är samtidigt som han blir attackerad och jagad av mutanter och säkerhetspoliser.
Eden Log är inspirerad av franska serier som Metal Hurlant och det är den typen av serie som lega till grunden i hur regissören visualiserat filmen. Den är väldigt mörk, nästan svartvit under långa stunder. Intertextuellt hänvisar filmen också till Dante Alighiereis verk Inferno. Estetiskt går det också att se ett inflytande från Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet. Sci-Fi filmer kan kategoriseras på olika vis och Edens Log bör läggas i samma fack som mer filosofiska sci-fi filmer som Kubricks 2001, Tarkovskys Solaris och Stalker och Danny Boyles Sunshine. Edens Log når inte upp till samma nivå som nämnda filmen med gör ett tappert försök, något som Vestiel ska ha cred för.
Jag älskar denna typ av sci-fi, filosofi och underhållning som brukar leda till någon form av existentiellt grubbel. Detta var inte alls vad jag förväntade mig av filmen på förhand och jag blev positivt överraskad. Filmen har också en del brister, strukturellt och berättarmässigt. Och jag är en aning besiken på slutet.
Lembrowskis topp 5: små men stora skådespelare
Först av allt vill jag be om ursäkt för användningen av ordet dvärg i bristen på ett bättre ord. Alla skådespelare på denna lista har olika typer at sjukdomar eller genetiska förändringar som gör att de fysiskt inte har utvecklats till vad gemene man skulle kalla normal. Denna lista är menad som en hyllning till dessa personer som har givit sitt bidrag till konsten och har mött ett betydligt tuffare motstånd i sina respektive karriärer än andra skådespelare.
Dvärgar och kortvuxna har sedan länge använts i film för att symbolisera någonting magiskt, ett drömväsen eller för att uppnå en komisk effekt. Anledningen till detta kan möjligen komma från folksagor som till exempel Snövit och att de exploaterades förr i tiden som cirkusattraktioner. Även idag används kortväxta för att uppnå en komisk effekt som Verne "Mini-Me" Troyer från Mike Myers filmer, Tony Cox från diverse spoof-filmer som Epic Movie och Date Movie eller Jason "Wee Man" Acuna från Jackassgänget. Men eftersom det förekommer en del dvärgar inom populärkulturen idag är det inte lika främmande längre som det var för bara 20 år sedan.
Jag hade nu tänkt rangordna mina favoritskådespelare som är små till växten men stora i sitt yrke.
5. Harry Earles (född Kurt Fritz Schneider)
Medverkade i cirkusgruppen The Doll Family med sina tre systrar (som också var dvärgar) mellan 1920 fram till mitten på 1950-talet. Harry är främst känd för rollen som Hans i Tod Brownings klassiska film Freaks från 1932. Skådespeleriet som Harry framför liknar snarare en "sideshow" presentation men ingen kan bli kär i en ryskbrytande ballerina som Harry Earles. Hans tyska brytningen och snedlugg till trots.
Harry Earles tillsammans med sin syster Daisy
4. Michael J Anderson
Michael J Anderson föddes med sjukdomen Osteogenesis Imperfecta, som är en typ av extrem benskörhet. Under sin uppväxt satt han i rullstol och vid 20 års ålder hade han brutit över hundra ben i sin kropp. Han studerade senare vid universitetet i Colorado och fick snart arbete på NASA. Michael J Anderson känner vi främst till som den baklängestalande dvärgen i TV-serien Twin Peaks där han var fullkomligt suverän. Scenerna från the red room hade inte varit lika obehagliga utan Andersons persona och hans framträdande har etsat sig fast i våra minnen. Under Senare tid har Anderson fortsatt en skådespelarkarriär i bland annat serien Carnival och i David Lynchs Mulholland Drive spelar han med proteser en "normalstor" människa.
3. Warwick Davies
Warwick är främst känd bland skräck-, scifi- och fantasyfans, genrer som han medverkat inom under nästan 30 års tid. Han karriär började med att han fick dra på sig en Ewokdräkt när han var blott 11 år gammal i filmen Jedins återkomst där han spelade Wicket. Sedan flöt det bara på med fristående Ewokfilmer, Jim Hensons Labyrinth och först med filmen Willow 1988 fick han visa sitt ansikte utan päls eller latex. Efter att ha gjort fantasy påbörjade Warwick en serie B-skräckisar vid namn Leprechaun, något som han i stort sett sysslade med under hela 90-talet. Under 2000-talet har Warwick medverkar i Harry Potter filmerna som professor Flitwick, spelade roboten Marvin i Liftarens Guide till galaxen, och kan ses i den nya Narniafilmen. Warwick Davies gör aldrig en dålig insats, filmerna må vara det, men inte Warwick. Dessutom är han en synnerligen sympatisk person, iallafall när jag träffade på honom under en Sci-Fi mässa för ett par år sedan.
2. Linda Hunt
Linda Hunt har Turners syndrom som är en kromosomförändring som innebär bland annat kortväxthet och att puberteten uteblir. Linda Hunt debuterade i Robert Altmans kalkon Popeye men förblev en favorit hos regissören och det arbetade tillsammans flera gånger därefter. 1982 vann Linda Hunt en välförtjänt Oscar i filmen Brännpunkt Djakarta (The Year of Living Dangerously) för bästa kvinnliga biroll trots att hon spelade en asiatisk man i filmen. Linda Hunt har följt upp med minnesvärda roller i Dagissnuten, Silverado och Stranger than Fiction. En klasskådespelerska som arbetar mycket med teater. För dagens kids är hon kanske mest känd som rösten till jordens gudinna Gaia i hack n' slash spelet God of War.
1. Peter DinklageFörsta gången jag såg Peter Dinklage på film var i Living in Oblivion från 1995, en film som handlar om en filminspelning. I en minnesvärd scen skall regissören spelad av Steve Buscemi regissera en drömscen med Peter Dinklage karaktär Tito och Peter bara flippar ut om det stora hånet mot dvärgar som skådespelare. Sen tog det några år innan hans stora genombrott i independentfilmen The Station Agent från 2003 där Dinklage visade vilken suverän skådespelare han är. Sedan dess har han varit väldigt produktiv och medverkat i serien Nip/Tuck och filmer som Penelope, Death at a funeral, Elf och senast i nya Narnia filmen.
Slaget vid Poltava är inte vad den utger sig för att vara
I förra veckan fick jag nys om filmen Slaget vid Poltava som kom ut på köp- och hyrfilm. Eftersom filmen var rysk fanns det knapphändig information om filmen, men enligt information från Atlantic kunde jag utläsa detta:
Jag förstod ju att handlingen var en aning tillspetsad för att krusa en svensk publik, det är orimligt att ryssar skulle producera en film som hade svenskar i centrum. Men efter att ha sett filmen frågar jag mig om filmbolaget Atlantic verkligen sett filmen de har utgivit? Och om de nu har gjort det så hur kan de med gott samvete annonsera ut produkten som de gör? Jag kände mig helt enkelt LURAD när jag såg Slaget vid Poltava.
För att återgå till citatet. Filmen utspelar sig 1709, det stämmer. Svenskarnas tåg in i Ryssland nämns inte ens i filmen, och 22000 man fanns inte på plats vid slaget då de flesta avlidit under vintern av köld och svält. "Framför dem brände ryssarna sina egna byar", de enda som bränner ner något i filmen är svenskar. Vad gäller vintern så utspelar sig hela filmen i strålande solsken och inte en enda snöflinga påträffas. Och slaget var blodigt, men det är knappast svenskarna aspekt vi får av kriget. Det är inget som egentligen är fel i texten, det har helt enkelt ingenting med filmen att göra.
Texten som jag citerat ovan är mer en inramning för filmen, så vi historielösa svenskar skall förstå vad slaget vid Poltava var för något. Det har däremot ingenting med filmens handling att göra. Vist är det ett slag i slutet av filmen men det centrala i filmen är en väldigt homoerotisk historia om en fransk friherre vid Ludvig XIV:s hov och en rysk fältofficer. Det är absurt men fransosen och ryssens relation byggs upp helt enligt reglerna för ett romantiskt drama. De grälar lite i början, men en vänskap växer fram och i slutet offrar de sina liv för varandra. Det finns dessutom en mängd scener genom filmen som framställer fransosen är feminin och ryssen som maskulin. Och kanske är det meningen att det ska vara så, men vi lever post-Brokeback Mountain så det finns ingen mening att hyckla. Så marknadsför filmen som ett homoerotiskt drama med det stora nordiska kriget som bakgrund.
Slaget vid Poltava påminner en del om den svenska miniserien Snapphanar i själva produktionen när det gäller foto, sceneri, dialog, skådespeleri, det vill säga högst mediokert. (Däremot bränner de inte ner Harlösa i Slaget vid Poltava, vilket är ett minus.) Den enda fördelen jag kan se med filmen är att alla inte enhälligt pratar ryska, utan svenskar pratar svenska, fransoser franska, polacker polska och så vidare. Det är visserligen en märkbar dubbning, men det märks knappt. Slaget i sig är snyggt komponerad för att vara producerat utanför USA, men varför blir alla svenskar skjutna i ansiktet?
Regissören Oleg Ryaskov vet inte vad han vill med filmen så den spretar åt alla håll och kanter. En mängd totalt meningslösa scener och karaktärer drar förbi utan att spela någon som helst roll för historien. Poänglös och andefattigt gaydrama, som dessutom för sig med en lögnaktig marknadsföring.
Hellboy II - The Golden Army
Likt den första filmen om Hellboy som kom för fyra år sedan bygger uppföljaren Hellboy II - The Golden Army på Mike Mignolas Dark Comic serie, Guillermo del Toro regisserar och Ron Pearlman spelar rollen som den cigarrökande demonen. Kombinationen av action, humor och del Toros unika fantasi var föreföll annorlunda i jämförelse med andra serietidningshjältar som gick upp på vita duken under denna tid. Guillermo del Toro vara bara ett steg från att få ett stort genombrott, något som kom med Pans Labyrint för två år sedan och efter den fick del Toro en uppsjö filmerbjudande och fans. På forum runt om i världen har Hellboy 2 tillsammans med The Dark Knight ofta nämnts som en av de mest emotsedda filmerna under året och om en månad har den biopremiär i Sverige.
Hellboy II - The Golden Army tar vid ungefär där den första filmen slutade. Hellboy och Lizz har flyttat ihop och försöker passa ihop sina liv för att de ska kunna klara av en relation, något som resulterar i en del "explosiva" gräl. Under tiden håller den vampyrliknande prins Nuada på att försöka sammansätta den brutna kungakronan vars samlade bitar ger den rätta ägaren makt över den oförstörbare gyllene armén. Efter att en antikvitetsauktion blivit attackerad av prins Nuada tvingas de amerikanska myndigheterna att kalla in sitt hemliga vapen Hellboy och hans medhjälpare Lizz, som kan frambringa eld, samt Abe Sapien, en undervattensfigur med ett stort intellekt. Efter att ha blivit attackerade av små elaka kalciumälskande varelser inser de att de kommer att behöva förstärkning som kommer genom Johan Krauss som är helt förkropplsigad av elektroplasma, som ser ut som gas. Spåren som de finner leder ner till Trollmarknaden som ligger under Brooklynbron.
Paragrafryttaren agent Myers, som bar en av huvudrollerna i den första filmen, har förflyttats till Antarktis och medverkar inte alls i uppföljaren. Många av agent Myers karaktäristiska egenskaper kommer dock igen den nye figuren Johan Krauss som är en varelse i gasform och som förkroppsligas i en dykardräkt. Rösten till tyskbrytande Johan Krauss görs underhållande nog av Seth MacFarlane, skapare av den tecknade satirserien Family Guy där han också gör många av rösterna.
Hellboy 2 är lika bra som sin föregångare om inte bättre. Balansen mellan komedi och action är välbalanserad, men den stora skillnaden är att del Toros fantasifullhet har fått löpa friare och genom hela filmen bekantas vi med nya mytiska figurer. Det påminner ibland om när man som liten såg Stjärnornas krig första gången, och ibland som några scener ut Men in Black. I en scen som utspelar sig på Trollmarknaden under Brooklynbron svämmar bilden över av nya egendomliga figurer. Prins Nuada som är anatgonisten i filmen för tankarna till en annan film som del Toro regisserat, Blade II.
Ron Pearlman som spelar Hellboy är en stor anledning till framgången med filmerna, han är förträfflig i huvudrollen och är kanske den skådespelare i världen som är bäst på att agera genom ett tjockt lager latex. I rollen som Lizz ser vi den melankoliske Selma Blair, en aktris som aldrig riktigt lyfts i mina ögon men som gör en rekorderlig insats denna film. Abe Sapien spelas av Doug Jones, som också gjorde Silversurfaren i Fantastiska Fyran, gör ett C3PO aktigt intryck men har betydligt mer karaktär. Den i mina ögon bästa scenen i Hellboy 2 är när Hellboy och Abe Sapien i en ganska homoerotisk scen dricker öl och sjunger Barry Manilows "Can't live without you", klassisk.
Det enda problem jag hade med filmen var att den kändes stundtals forcerad, att mycket skulle hinnas med under kort tid utan att nyanseras. Detta hände särskilt i de romantiska avsnitten och blev därav tämligen löjliga. Sedan var filmen kanske lite för fjäskande för publiken med några lite för billiga skämt och sikte mot lägre åldersgrupp. Filmen handling i sig kan också förefalla lite i tramisgaste laget då Hellboy 2 är mer saga än den första filmen.
Jag gillar Hellboy. Han är inte anspråksfull som Batman, töntig som SpiderMan eller nyansfattig som Hulken. Hellboys destruktiva missbrukarpersonlighet som balanseras upp av hans komiska tajming och de facto att han en dag kommer att leda till jordens undergång är intressant. Äventyret ramas dessutom in av 2000-talets Terry Gilliam och ger ett imponerande, fantasieggande och underhållande resultat. Svag fyra.
Yors World! He's the man!
Yor är lite lik Anders Eriksson från Galenskaparna.
"Not" Wanted
På senare tid har en genre med idiotiska actionfilmer i hypertempo gjort smärre succéer bland tonåringarna i västvärlden. Crank från 2006 med Jason "The Transporter" Statham i huvudrollen var en fullständigt galen film där huvudrollen blir injicerad med ett gift som krävde att han höll maxpuls och adrenalinet uppe för att inte dö. Det var en smårolig i sin begränsning men absolut inte en bra film. 2007 kom Shoot Em' Up med den morotsknaprande Mr Smith spelad av Clive Owen, högt tempo och pajas action. I samma fack skulle jag vilja placera Wanted, den kommande actionfilmen med Angelina Jolie, James McAvoy och Morgan Freeman.
Wesley Gibson (McAvoy) är en loser som äter ångestdämpande medicin för att klara sitt jobb som kontorsråtta. Han bästa vän ligger med hans flickvän och hans rödhåriga tjocka chef bevakar honom som en gam redo att slå till när han gör bort sig. En kväll när Wesley besöker apoteket dyker den attraktiva Fox (Jolie) upp och berättar för honom att hans far, som var den bästa lönnmördaren någonsin, nyligen dödats på ett hustak. Wesley som aldrig känt sin far vet inte vad han ska säga innan en eldstrid uppstår inne i apoteket. Fox tar med Wesley till en textilfabrik där ett gäng lönnmördare har sitt huvudkvarter. En grupp människor som kallar sig Brödraskapet leds av den oförvitlige Sloan (Freeman) och de tränar Wesley att bli en lönnmördare precis som hans far var, den bästa.
Wanted försöker göra allting snyggt och sexigt, till den grad att det överträffar det rimliga. Alla som blir skjutna blir det på ett coolt sätt, genom att skruva pistolkulor runt en husvägg (enkelt, bara att snärta lite med handen!), flippa bilen över en annan och samtidigt skjuta någon genom solluckorna, eller med ett sprickskyttegevär skjuta någon från grannkommunen. Jag har vanligtvis väldigt lätt att köpa galna actionscener, men jag anser allt CGI dravel har gått för långt när stuntmannens roll har spelats ut. Jag kan inte undvika att under biljaktscenerna drömma mig tillbaka till Bullit eller The French Connection när allting gjordes på riktigt.
Handlingen i filmen ska jag kanske inte prata om eftersom mening är att den skall stå tillbaka till förmån för actionscenerna. I stort är det en blandning av alla större actionfilmen i synnerhet Fight Club, Terminator 2 och Stjärnornas krig. Utförandet görs däremot väldigt taffligt. Manus har bollats runt mellan flera skribenter, men slutresultatet tycks ha bearbetats av ett gäng högstadiepojkar där sex bara är ett dunkelt rykte. Faktum är att filmen bygger väldigt löst på en serietidning med samma namn, och att skaparna av den serien accepterat manuset är ett mysterium.James McAvoy har ju den där skotska Ewan McGregor, Sean Connery charmen men det räcker inte långt i den här smörjan till film. Angelina roll blev specialskriven till filmen, möjligen för att hon skulle få visa sina tatueringar och halva rumpan för de där högstadiekidzen. Och det blir ju lite filmkyssar mellan de båda men det ser mest ut som om McAvoy försöker släta av en bäddsoffa. Freeman kör sin vanliga trötta roll, tillbakalutad grånad man med mycket livsvisdom, en roll som han däremot ser ut att njuta av att spela i The Dark Knight. Terence Stamp får en minimal biroll vilket är ett hån.
För regin står den ryska stjärnan Timur Bekmambetov, vilket kanske inte säger så mycket till många av er därute, men han blev känd genom sin ryska vampyrtrilogi "Night Watch" som han håller på att färdigställa den sista delen i. Hans filmer har slagit publikrekord i Östeuropa men personligen har jag aldrig förstått storheten i dem. Det är alltid svårt för icke engelsktalande regissörer att göra film i USA, den listan kan göras väldigt lång. Men Wanted har fått ett ok mottagande av recensenter och en mycket god reaktion från publiken på andra sidan Atlanten att jag tror Bekmambetov mycket väl kan fortsätta med fler filmer i Hollywood.
Wanted har dessutom en del fullständigt kvinnofientliga scener. De två kvinnliga roller som finns med i filmen är Wesleys chef, tjock och rödhårig kvinna, och den andra Wesleys flickvän. Angelina räknas bort för hon är med man än kvinna i den här filmen (gamla Ripley i Alien problematiken). Chefen framställs som något idiotiskt, ett lägre väsen och hennes övervikt är något roligt som man ska skratta åt, något som Wesleys karaktär påpekar när han slutar. Flickvännen är en slampa som bara gnatar och gnäller, och porträtteras alltid i en skabbig lägenhet. Verkligen en vacker syn av kvinnan.
Filmen Shoot em up hade iallafall en medvetenhet om sig som Wanted ville ha men inte lyckas få. Filmen tycks ambivalent om vi ska ta den seriöst eller inte. Å ena sidan eftersträvar den ett drama men å andra sidan skruvar de pistolkulor som Beckham en frispark. Totalt vankelmod och utan poäng faller Wanted platt och mynnar ut en totalt ointressant löjeväckande smörja.
Biopremiär 12 september.
Felon (2008)
Det går att gödsla med filmer och TV serier som utspelar sig i fängelser. Vi har alla sett så mycket och vi kan alla stereotyperna utantill, någon ska bli våldtagen, någon måste pryglas upp första dagen, medlemskap i ett gäng för skydd är obligatoriskt, det finns en fängelseveteran som gärna sprider sin visdom om livet innanför murarna, en liten kniv slipas fram ur en tandborste eller sängfjäder etc. Det går att rabbla upp hur många som helst. Publiken kan det här med fängelsefilmer väldigt bra nu så frågan är hur genren ska utvecklas? Är Felon den film som ska bryta ny mark?
Felon handlar om en byggnadsentreprenör vid namn Wade Porter som lever ett stilla liv med sin fästmö och son. En natt bryter någon sig in i familjens hus, Wade plockar fram sitt basebollträ och jagar ut inbrottstjuven ur huset. Ute på gräsmattan lyckas Wade få in en klockren träff i bovens bakhuvud som faller död till marken. Tjuven visade sig inte bära något vapen vilket leder till att Wade blir åtalad och fälld för dråp. I fängelset delar han rum med seriemördaren John Smith (som blir hans mentor) och Wade visar sig ha talang med knogarna i de slagsmål som arrangeras av löjtnant Jackson ute på rastgården. Wade närmar sig arier-gänget som är villiga att ge honom skydd.
Filmen har fått oförtjänt höga betyg på imdb 8.0/10 något som jag inte alls har förståelse för när jag ser filmen. Felon kändes underhållande men var egentligen bara återupprepningar av vad som redan gjorts. Det enda som jag kunde se vara det minsta positivt var skådespeleriet som höll bra rakt igenom utan att glänsa. Stephen Dorff spelar huvudrollen och han är begränsad i sin utövning. De jag hellre skulle vilja framhålla är Val Kilmer som John Smith, Michael Perrineau (Augustus Hill i OZ och Michael i Lost) som Lt Jackson och Marisol Nichols som Wades fru. Men inte heller någon av dessa tre sticker på något sätt ät utan gör kompetenta insatser. Dramat i sig är sparsamt och blir ointressant. Jag tror filmen hade kunnat bli bättre med en mer kompetent regissör trots att Roman Waugh är en auteur.
Trailers topp 5
4. Quantum Of Solace - cool trailer till pånyttfödda James Bond (film 22 för den som räknar) och denna gången tror jag att jag inte behöver försvara Daniel Craig i huvudrollen.
3. Hellboy II - The Golden army - Guillermo del Toro är tillbaka med Ron Perlman som Hellboy. Oslagbart.
2. The Curious Case Of Benjamin Button - regissören David Fincher och Brad Pitt slår åter sina påsar ihop, efter 9 år sedan Fight Club, i en märklig historia som bygger på F. Scott Fitzgerald roman.
1. Watchmen - don't fuck this up Zack!
Inte ens nära topp 5
The Day The Earth Stood Still - en nyinspelning av Sci-Fi klassikern med Keanu Reeves i rollen Klaatu, samtliga i inspelningsteamet förtjänar ett ordentlig käftsmäll.
Watchmen - en introduktion
DC Comics sanslöst hyllade grafiska novell Watchmen (Väktarna) har blivit film och regisseras av CGI stilisten Zack Snyder (300, Dawn of the Dead). Serien gavs ut emellan 1986-87 och präglades av kalla krigets fasor men som bakades in i symbolism och metaforer. Watchmen är skriven av Alan Moore, som också skrivit V for Vendetta samt The League of Extraordinary Gentlemen, och är tecknad av Dave Gibbons en trogen DC Comics illustratör.
Serien slog aldrig i Sverige på samma sätt som i USA där den till och med hamnade på en av The Times listor över de bästa engelska verken mellan 1923 till 2005. Så den generella svenska okunskapen över dessa figurer vill Lembrowski råda bot på genom en snabb guide över de karaktärer som kommer spela huvudrollen i filmen:
Dr Manhattan - heter också doktor Jonathan Osterman, blir förvandlad efter en kärnkraftsolycka till en gudalik figur som skiljer sig från de andra karaktärerna då han har verkliga superkrafter. Dr Manhattan anser sig vara mer utvecklad än människorna och bryr sig därför inte om människors moraliska bekymmer. Kan förvränga materia samt teleportera sig förbi tid och rum. Dr Manhattan hjälper dock mänskligheten med avancerad teknik och vapen till den amerikanska militären. Rollen spelas av Billy Crudup i filmen, från bland annat Big Fish och Almost Famous.
The Comedian - heter även Edward Morgan Blake, är en cyniker och nihilist. En krallig militär med stor passion för vapen. Han bekämpar brott för att uppfylla sin enorma lust för våld och bryr sig väldigt lite om mänskligt liv. Genom åren har han bara blivit värre och värre i och med alla blodiga krig och regeringsuppdrag som han utfört. Var under en tid en del i ett gäng brottsbekämpare kallade Minutemen men blev utesluten efter ett våldtäcktsförsök på en medlem i gruppen. Bär en blodig smiley pin som också har blivit något av en symbol för serien. Spelas i filmen av Jeffrey Dean Morgan som medverkat i både Supernatural och Greys Anatomy.
Ozymandias - vars namn också är Adrian Veidt är otroligt intelligent och anses kanske vara den smartaste mannen på jorden. Är en anhängare av utilitarism, det vill säga att maximera det goda till störst andel människor, kortfattat ändamålen helgar medlen. Det roliga med Adrian är att han kom på att han ville vara en superhjälte efter att ha konsumerat en viss mängd hasch. Han har också byggt upp ett legitimt och ett kriminellt imperium som han använder för att skapa en utopi på jorden. Genom hans intelligens kan han utföra blixtsnabba beräkningar som han kan använda för att undvika slag och pistolskott. I filmen spelas han av Matthew Goode med Match Point och The Lookout på sitt cv.
Rorschach - bär ständigt en mask som liknar ett Rorschach-test, det vill säga ett bläckplumpstest, och heter egentligen Walter Joseph Kovacs. Hans mamma var prostituerad och misshandlade honom våldsamt när han var liten. Ingen vet vem fadern är. Rorschach är en moralisk absolutist som drar en klar gräns mellan ont och gott. Politiskt är han en antikommunist, antiliberalist, reaktionär och en stor nationalist, vilket tydligt visade sig när han gick i high school och skrev ett arbete som försvarade president Trumans val att fälla atombomber över Japan. Har likt de andra, utom Dr Manhattan, inga "egentliga" superkrafter. Spelas i filmen av Jackie Earle Haley.
Nite Owl II - heter Daniel Dreiberg och efterträdde den första Nite Owl vid namn Hollis J Mason som pensionerat sig. Karaktären påminner mycket om Batman då han förlitar sig mycket på prylar och uppfinningar som han själv skapat. Nite Owl II far runt i en flygande farkost som kallas Owlship eller Archie. Dreibergs far var en rik bankman som efterlämnade sig ett stort arv som Daniel nu använder för att bekämpa brott. Daniel Dreiberg är kanske den mest "normala" av alla karaktärerna i serien och fungerar lite som förnuftets röst. Nite Owl II spelas av Patrick Wilson från bland annat Hard Candy och Little Children och Nite Owl spelas av Stephen McHattie.
Silk Spectre - är två personer, mor och dotter, som åtskiljs genom kallas Silk Spectre I och II. Mamman Sally Jupiter var under sin tid en stor idol och sexsymbol som skurkar och kriminella gärna fångades av. Hon samverkade också hos en grupp brottsbekämpare som kallades för The Minutemen. Däremot i the Watchmen är det Laurie Juspeczyk alias Silk Spectre II som kommer att ha störst roll, dotter till sin världskända mamma blir hon motvilligt indragen i yrket som brottsbekämpare. Laurie vet inte vem hennes pappa är men det står mellan ett par kandidater, nästan som i Mamma Mia. Mamman Sally finns hela tiden i bakgrunden när Laurie ger sig in i brottsbekämparyrket, men hon ser inte med blida ögon på det förhållandet som Laurie snart har med Dr Manhattan. Sally spelas av Carla Gugino (Spin City, Threshold, Entourage) i filmen och Laurie spelas av svenskättade Malin Åkerman.Detta är vad jag förstår huvudpersonerna i kommande filmen, och det finns otroligt mycket mer information om de här figurerna. Nu hoppas jag iallafall att ni kan ha lite koll på karaktärerna när ni sätter er i biograffåtöljerna under våren 2009.
