Lembrowski

Sarah Jessica Parker och Jennifer Aniston har en del saker gemensamt. De lämnade båda för ett par år sedan framgångsrika TV-serier i vilka de båda var stora stjärnor och nu är det tänkt att de båda skall ta klivet från TV till film. Än så länge har det gått halvdåligt för dem båda, Anistons bästa film är fortfarande Office Space från 1999 och Sarah Jessica Parker har aldrig gjort något bra i hela sitt liv (skulle ju vara Mars Attacks när utomjordingarna byter huvud mellan henne och hennes fula chiwawa). Vince Vaughn däremot är stor inom grabbhumorkulturen med filmer som Old School, Dodgeball, Anchorman och Wedding Crashers.

The Break-Up handlar om paret Gary Grobowski (Vaughn) och Brooke Meyers (Aniston), och som i ett tidigt skede av filmen gör slut, vilket titeln så generöst antyder. Lägenheten delas upp mellan paret och de både försöker sedan göra den ena saken värre än den andra mot varandra. Brooke börjar dejta för att göra Gary svartsjuk och Gary kontrar med grabbfester. Samtidigt delas vännerna upp mellan paren och slitningarna blir allt större. Tyvärr utvecklas det inte till en ny War of the Roses utan håller sig på en relativ trist och lagom nivå.

Till filmen The Break-Up har Vaughn skrivit manus tillsammans med två andra snubbar tidigare inte gjort något i större väsen av sig filmväg. Vaughn försöker göra ett smart manus som innehåller både drama och komedi på en nivå som aldrig blir extrem åt något håll. Dialogen har han också försökt arbeta med vilket har bidragit till att den komiska improvisationen och tajmingen är som bortblåst. Vaughn är ingen manusförfattare vilket märks i The Break-Up, det är ett gott försök men lider av en strukturell ambivalens. Regissören bakom filmen är Peyton Reed som tidigare gjort Bring it On och Down with Love. Det märks att det är en regissör som är anonym i sin regi då The Break-Up är en Hollywoodtuktad mainstream film.

Det enda positiva som finns är att Aniston är bättre skådespelare än Sarah Jessica "Botoxfejset" Parker, som är synnerligen usel i en annan romantisk komedi "Failure to Launch". Vaughn är ju en skön snubbe och får några gratisskratt för gamla meriter. Det finns en liten kemi mellan Aniston och Vaughn, och hela ryktet att de skulle ha fått "ihop det" under filminspelningen är bara ett sätt att lansera filmen, eftersom den är så dålig att alla medel och metoder behövs. Det sjuka är att filmen spelat in 150 miljoner dollar på tre veckor, 104 bara i USA. Det finns vissa producenter som skrattar hela vägen till banken.

Filmen får en svag tvåa av mig, för skådespelarna och viljan att göra något annorlunda, men som i själv verket är något väldigt tråkigt och medelmåttig halvmesyr.

Om en vecka har den nya stålmannenfilmen Superman Returns premiär i USA. Bakom den ligger X-men 1 och 2 regissören Bryan Singer, även aktuell som producent till den fantastiska serien House MD. Filmen kommer att gå bra kan jag sia om redan nu, filmen enormt stor PR-maskin bakom sig, men har också en lång historia. Stålmannen är den största serietidningshjälten genom tiderna och första tidningen kom ut redan 1938.

Första filmen med Superman är inte den från 1978 med Christopher Reeve, utan 1948 kom den första filmen med balettdansören Kirk Alyn i huvudrollen. Alyn spelade in två filmer Superman och Atom Man vs Superman (1950), sedan tog George Reeves över och spelade in Superman and the Mole-Men (1951) samt en TV-serie Adventures och Superman 1952-1957. 1978 kom den första av fyra filmer med Christopher Reeve, men personligen anser jag att det endast är ettan som är sevärd, tvåan vägrade Gene Hackman (som spelade Lex Luthor) slutföra och ersattes av en bodydubble, trean är exceptionellt dålig och likaså fyran som båda totalfloppade.

På 90-talet var det dags för en ny generation att bekanta sig med Stålmannen genom att den fräscha nya TV-kanalen TV4 satsade på TV-serien Lois&Clark: The new adventures of Superman. Lois Lane spelades av Teri Hatcher som i sällskap med skåpet Dean Cain (Stålmannen) framstod som fantastisk. Hatcher fick som bekant en nytändning i karriären genom sin medverkan i Desperate Housewives, medan Cain harvar runt i B-filmsträsket i en rea-back nära dig.

För OC generationen är Stålmannen riktigt stor genom TV-serien Smalville som just nu är större än någonsin i USA. Serien spelas in fortfarande och handlar om Stålis liv i din pittoreska småortshålan Smalville, dvs. innan han flyttar till Metropolis och jobbar på The Daily Planet.

Vad jag vill säga är att publiken till den nya filmen kan hämtas från alla generationer. Stålmannen har löpt genom populärkulturen i snart 50-år, och det enda problemet jag ser är att många kan anse Stålmannen vara utvattnad och tråkig. Vilket i filmen Superman Return kan exemplifieras med en ganska oerfaren skådespelare, Brandon Routh, som endast medverkat i enstaka avsnitt i TV-serier tidigare. Skulle Routh vara lika stelopererad som Cain kommer det inte att gå bra i längden för en eventuell ny trilogi. MEN då fick jag se ett klipp på den fenomenala sidan Aint it cool news om vad de effektmässigt håller på med i den nya filmen. Marlon Brando som spelade Jor-El, Stålis pappa, i filmen från 1978 kommer att medverka i den nya filmen! Hur då tänker ni? Är inte Brando död? Kolla in detta:

http://www.aintitcoolnews.com/display.cgi?id=23646

Over The Hedge bygger på en serie av Michael Fry och T. Lewis som handlar om sköldpaddan Verne och tvättbjörnen RJ som betraktar den amerikanska förorten och mänskligheten från ett panoptikonperspektiv. Over the Hedge är en genial serie som finns utgiven i Sverige och förekommer i serietidningen Pondus. Kvasifilosofiska inlägg i många olika aktuella debatter förekommer samtidigt som karaktärerna är väl genomarbetade. När det började ryktas om att serien skulle bli film började jag se fram emot den med skräckblandad förtjusning. Att göra film på Over the hedge är som att göra film på Kalle & Hobbe.

Filmen utspelar sig när Verne och hans skogsvänner vaknar upp efter vinterdvalan för att upptäcka att skogen nu är ersatt med en medelsvenssondröm, villaförorten. Hur skall de kunna överleva under dessa nya förhållanden? Den världsvane och upplyste tvättbjörnen RJ, har kommit i klammeri med den björnen Vincent då han saboterade björnens matförråd. Nu tvingas RJ samla ihop all mat till björnen och utnyttjar Verne och hans vänner för att ta klivet in att det frossande Amerika.

Filmskaparna har tonat ner samhällskritiken från serien och ersatt den med Tom&Jerry humor, vilket inte alls blir fel. Men det intellektuella får stå tillbaka för barnens underhållning, för det är ju ändå en tecknad film. Over the Hedge är väldigt snyggt animerad men känns lite plastig som många andra moderna animerade filmer t.ex. Sanningen om Rödluvan. Rösterna till filmen utgörs som vanligt av mer eller mindre kända personer, i detta fall Bruce Willis som RJ, Nick Nolte som björnen Vincent och Avril Lavigne som Heather någon form av gnagare. Liksom i Sanningen om Rödluvan finns den en speedad ekorre, den korkade karaktären det är meningen att man ska skratta åt, som Steve Carell gör rösten till. Precis som i Sanningen om Rödluvan känns dessa "comic-relief" karaktärer som påträngande roliga, som om producenterna med alla medel skriker åt åskådaren att detta ÄR EN ROLIG KARAKTÄR! Ibland är de ändå ganska roliga, jag skrattade gott åt när ekorren Hammy dricker koffeindryck och hela världen tycks stanna runt honom, obeskrivbart roligt i sitt sammanhang. Castingen av rösterna är helt ok. Over the Hedge är en film med mycket dialog, och det känns som om manusförfattarna jobbat en hel del för att få ihop filmen.

Over the Hedge är underhållande på många plan, men jag saknar mer samhällskritik och den intellektuella humorn från serien. Filmen innehåller lite samhällskritik iallafall t.ex.:

RJ: That is an S.U.V. humans ride in then because they are slowly loosing their ability to walk. 
Lew the Porcupine: Wow it's huge! 
Hammy the Squirrel: How many people fit in there?
RJ: Normally, about one.

En strak trea av fem, jag gillar Tom&Jerry kombinerad med lite samhällskritik.

För alla Independetfans ute i Sverige så finns nu Nore Norolds hyllningsfilm och lika efterträdare Henrik Påhles film "Iskallt Illdåd" till försäljning på BackList i Halmstad för den ringa summan av 69kr. Beställning kan även göras via telefon på 035-188333, eventuellt porto betalas av beställaren. Fråga efter Henrik Pejle som är ansvarig för försäljningen.



Klassiska slutscenen, dragspelsbattle mellan Knark Olofsson och polischefen.

Jag var nog lite för hård mot Anna Pohjanen igårnatt när jag skrev mitt förra inlägg. Hon är minst lika dålig som alla andra. Efter Sveriges 0-0 match mot Trinidad & Tobago satt hela svenska sportjournalistkåren och gnällde ikapp över Sveriges plattmatch. Inte en enda person kom med någon konstruktiv tanke eller åsikt, och varför behöver man sju personer som gnäller i en halvtimme efter matchen. Först gnällde Pohjanen, sen gnällde Rit-Ola, sen gnällde den där andra fjanten Sjadjan, över till studion i Tyskland där Malin Swedberg och Jonas "Noll OS-guld" Karlsson bekräftade ett misslyckande, samtidigt var Mats Nyström och Peter Jidhe av samma åsikt. Under hela matchen har Chris Härenstam och Glenn Strömberg luftat sina negativa åsikter. Den enda som var lite positiv på dela kvällens TVsändningar var Lasse Lagerbäck (som jag anser inte gjort något som helst fel) som fick en hel del kritik efter matchen av diverse experter. Aftonbladet talar om "taktiskt fiasko" när Källström inte var med från start, inte så konstigt när man talar om en Göteborgare som blivit populär i Djurgården vilket automatiskt inkluderar 90% av Sveriges sportjournalistkår. Ander Svensson har i fyra-fem varit förstavalet och har i stort sett alltid levererat i landslaget fram till Chilematchen inför VM. Nu finns det inget annat väl än Källström från start. 

Jag vill belysa det ofantligt stora luftslott som svenska sportjournalistkåren har byggt och kallat svenska fotbollslandslaget. Idag gick luften ur landslaget och de bevisade att de inte klarar av trycket som ställts på dem under detta VM. Det var ingen spelare ikväll som visade spelvilja eller styrka i laget efter den 15:e minuten, Chippen regerade i början. Istället, som jag delvis pratade om igår, smög sig en oro in och förändrade svenska fotbollslandslaget till impotenta superettanspelare från Qviding. Samtidigt dödade Trinidad & Tobago matchen med en defensiv som jag senast såg i VM sammanhang i Sverige-Argentinamatchen för fyra år sedan. Vi ska vara glada att det inte blev en Costa Rica.

Jag tror inte att landslaget är slut tvärtom har de alltid varit såhär "dåliga". Jag minns två Kroatien-matcher i kvalet och att Sverige i både VM 2002 och EM2004 gick vidare från gruppen med två lika och en vinst. Nu har landslaget fått sig den käftsmäll som de behövde för att komma ner på jorden igen. Dessutom hade det varit kul om Lagerbäck bänkar Zlatan och sätter in Allbäck som var bästa anfallaren ikväll. Zlatan hade bojkottat landslaget för all evighet. Men jag säger som vanligt: in med Daniel Andersson.

Idag drog VM i fotboll igång med öppningsmatchen mellan Tyskland-Costa Rica, som tyskarna lyckades vinna med 4-2. I min VMelva hade jag med Phlipp Lahm(bilden ovan) och Michael Ballack. Alla ni som följde spektaklet innan matchen så sade Ballack att han skulle spela men Tysklands förbundskapten Jürgen Klinsmann valde att sätta honom på bänken, vilket resulterade till NOLL POÄNG för Ballack i min VMelva!! Jävla typiskt. Däremot visade Lahm precis de kvalitéer som jag hoppades och han satte ett snyggt skott i krysset i sjätte matchminuten. Inför VM har alla hackat på tyskarna, inte minst tyskarna själva. Klinsmanns ledarskap är hårt ifrågasatt och hans bristande erfarenhet och okonventionella metoder har inte gått hem hos experter och kolleger. Tyskland spelade sig fram till en VM-final 2002 efter att ha fått samma hårda kritik inför den turneringen. Många inte verkar förstå är att tyskarna alltid är bäst när det gäller. Så har det alltid varit sen jag aktivt började följa fotboll i mitten av 90-talet. Nu visade däremot Costa Rica att den tyska backlinjen är svag, orolig och långsam, vilket påminde mycket om den svenska backlinjen. Mer om den imorgon.

De svenska sportjournalisterna, och övriga världens sportjournalister för den delen, sågar alltid Tyskland inför mästerskapen, vilket bygger på en gemensam europeisk mentalitet att hata Tyskland som har sin grund i vad som hände för 60-65 år sedan. Fundera om det någonsin hänt att en svensk expertkommentator sagt: "Tyskarna spelar en riktigt kul fotboll som kommer att ta dem långt, heja Tyskland!"? Hela VM-finalen 2002 förkovrade sig svenska sportjournalistetablissemanget i hur fantastiskt Brasilien var, vilka underbara spelare de hade och hur de skulle spöa de "onda" tyskarna. Sveriges hat mot Tyskarna går i och för sig länge tillbaka än 60 år... låt säga ca 400år och 30åriga kriget, kanske redan när Ansgar och hans pack kom hit för att kristna hedningar på 800talet. Jag har däremot blivit medveten om att det finns många svenskar idag, liksom jag, som håller lite extra på det tyska landslaget i fotboll just för att de är underdogs och hatade av sportjournalister.

Någonting som jag också tycker är väl värt att poängtera är att jag djupt ogillar Anna Pohjanen i SVTs VMstudio. Denna f.d. damlandslagsspelare skall vara expertkommentator och jag irriterar mig på allt hon säger. Idag synnerliggen när hon i fem minuter ältade hur bra Bastian Sweinsteiger var, hon till och med menade att Lahms kalasträff i krysset berodde på att Schweinsteiger löpt lite kanten. Ge Lahm lite credd för helvete! Jag lugnade ner mig och försökte analysera varför denna kvinna väcker så stark vrede hos mig. Jag tror att en orsak är att hon pratar genom näsan, vilket kan härledas till amerikansk media som lärt mig att ogilla kvinnor med nasala röster. Janice i Tv-serien "Vänner" är ett praktexempel. Men grundläggande är givetvis att Pohjanen är en usel expertkommentator (vilket jag kommer att konkretisera mer under turneringens gång) som alltid ser obekväm och tillknäppt ut i TV. Den manliga motsvarigheten på Anna Pohjanen heter Jesper Blomqvist och huserar i Aftonbladets VM-studio på Web-TV. Samma sak där, värdelös expertkommentator som pratar genom näsan. I en omröstning på Aftonbladet kunde man röstat på vilken VM-studio som var bäst, SVT eller TV4. Jag röstade på TV4 för de har Hasse Backe och SVT har Pohjanen. Behöver jag säga att SVT ledde stort?

Nu får jag se om jag kan få ihop ett helt inlägg på bloggen utan att webbloggsidan krånglar, vilket har varit fallet ett tag nu.

Tror jag för ett par månader skrev om att en The Hills Have Eyes II var på väg i produktion eftersom The Hills Have Eyes (2006) gått väldigt bra. Som alla vet är det Wes Craven som gjorde originalet och Alexandre Aja har nu gjort en re-make. Aja har gjort lite B-filmer innan, och denna film kan faktiskt ses som hans genombrott. Personligen anser jag att denna re-make överträffar klart Cravens gamla version från 1977. Aja har gjort om slutet, tydligt inspirerad av Tobe Hoopers Motorsågsmassakern, t.ex. då Aaron Stanford vaknar upp in en frysbox och jagar missbildade monster beväpnade med köttyxor.

För det som inte är bekanta med filmens upplägg gör jag en kort presentation. Mitt ute i öknen har den amerikanska staten provbombat sina kemiska vapen, på området bodde en by människor som vägrade flytta på sig och fick lida konsekvenserna då de nu blivit missbildade och deras barn likaså. Till saken hör också att de i sin vrede mot samhället även gick och blev kannibaler. En lokal mackägare ser det som sin uppgift att skicka ut vilsna turister i denna öken för att mata de muterade missbildade kannibalerna vilket bidrar att denna familj på sju åker mot sin undergång.

Aaron Stanford, känd som Pyro i X-men, har en ganska stor roll i filmen och kan ses blodig på bilden här ovan. Emilie de Ravin, känd som Clair i TVserien "Lost" medverkar, även Ted Levine från krimalkomediserien "Monk", med andra ord medverkar inga speciellt stora namn i filmen. Jag saknar Michael Berryman som var bäst i den gamla versionen, tycker de borde försökt få med honom i en liten roll iallafall. Ajas regi känns ganska kopierad från Zack Snyders re-make på Dawn of the Dead och dessa två filmer har en del gemensamt. De är båda re-makes av gamla skräckfilmsklassiker (för 60 och 70-talister), som lyfts upp i mainstreamvärlden. Båda vill vara originalen nära men samtidigt utnyttja modern skräckfilmsestetik och specialeffekter. Snyder lyckades fenomenalt, Aja inte lika bra vilket beror på att han har en sämre film att jobba med. Om man gillar skräckfilm, och kan acceptera en hel del logiska luckor i manus och halvkassa skådespelarinsatser så är det en ok film! Det jag gillar mest är Ajas tillägg i filmen, Aaron Stanfords jakt efter sitt barn bjuder på en del äckel och spänning. På skräckfilmsbetygskalan, trea av fem.

Trivia: de muterade barn som visas i anslaget har ingenting med atomisk mutation att göra, däremot är det barn med födseldeffekter från Amerikas ogräsmedel Agent Orange.

Det är en svår film att recensera eftersom det inne är en film, utan en konsertfilm, men jag valde ändå att ge den 6/10 på IMDB.

Bloggen har inte varit prioriterad under de senaste veckorna, delvis har jag jobbat med min examensuppsats och delvis har jag firat min gymnasielärarexamen. Mycket planering, alkohol, skola, tårar, farväl, framtidsångest, men också ett par fruktansvärt roliga veckor. Nu är det arbete som gäller, vilket kommer att ge mig mer tid att titta på film, vilket jag tror kommer att resultera i ett aktivare bloggande. Mot nya höjder!!