Lembrowski

Förra sommaren bländade Mad Men oss hela sommaren med fantastiskt manus, lysande skådespeleri och all glänsande pomada i Don Drapers hår. Denna sommar måste jag ge min kära vän MasterSouth rätt i att Swingtown förmodligen var den bästa nykomlingen bland TV-serierna under den varma årstiden 2008. Det bör emellertid poängteras att konkurrensen var ganska skral bland förstasäsongsserierna.

Serien utspelar sig på 70-talet och kretsar kring familjen Miller som flyttar till ett större hus i ett lite fina område ett par kvarter bort från deras gamla bostad. Kvar lämnar de sina gamla grannar, familjen Thompson, som de umgåtts med under flera år. Att familjen Miller ska flytta skall inte behöva inverka på deras vänskap lovar de varandra. Väl i det nya huset tittar deras nya grannpar in, det tillsynes charmanta paret Decker, som bjuder in paret Miller på en fest. När paret Miller anländer visar det sig vara en swingersfest, med hippa människor, annorlunda kläder, ormgrop i källaren, kokain och alkohol. Paret Miller bli inte förskräckta av vad de ser utan lockas lite av denna nya värld och det tar inte lång tid innan de byter fruar för en kväll.

Den stora kontroversen har handlat om annonsörer som har dragit tillbaka reklam som skulle gå under programmet. Förmodligen har de inte ens sett serien då den inte alls visar något naket, ingen svär och det centrala i handlingen är inte om swingerslivet utan om relationer och hur dessa skulle kunna påverkas av ett öppet förhållande.

Det är ännu en gång som de sedlighetsivrande delarna av USA har talat utan ha något på fötterna.

Swingtown har haft ganska mediokra tittarsiffror men växer med varje nytt avsnitt. Och i dagarna började ryktet om att serien skulle gå över från marksända NBC till kabel-TV, dels för att tittarsiffrorna inte duger för NBC och dels för att spetsa till seriens handling med mer naket och svordomar. Kanske är det just vad som är problemet, serien är lite för snäll i förhållande till vad den handlar om.

För trogna TV-tittare är det ingen nyhet att den amerikanska kabel-tv kanalen HBO gör otroligt bra serier. De har pressat andra kanaler att satsa hårdare på sina produktioner och det sägs att kvalitén bland TV-serier sällan har varit bättre än vad det har varit under 2000-talet . Nu har däremot många av HBOs serier som Sopranos och The Wire gjort sitt och med spänning är vi många som väntar på vad som ska komma härnäst.

Under slutet av sommaren har HBO lanserat två serier där Irak står i fokus, Generation Kill och House of Saddam (som producerats i samarbete med BBC precis som Rome och Band of Brothers). Många skulle på förhand kunna tro att det kommer att röra sig om tillrättalagd amerikansk propaganda. Så är inte fallet.

Generation Kill är en miniserie som bygger på Rolling Stone journalisten Evan Wrights erfarenheter vid invasionen av Irak 2003. Där följde han en spaningstrupp under två månader efter att ha lovat befälen att han skulle klara av ett sådant uppdrag. I en av huvdrollerna i serien ser vi Alexander Skarsgård som sergeant Brad "Iceman" Colbert. Alexander har blivit ganska rosad för sin roll även om mycket av diskussionerna har handlat om hans skiftande dialekt. Själv tycker jag att han gör rollen över förväntan och kanske det kommer att bli ett break i hans internationella karriär. Till en början ska jag säga att det var en egendomlig upplevelse att se snubben från Hundtricket gå där och bossa runt jänkare, men ju längre in i serien man kommer deso bättre blir han. Generation Kill är hittills (4 avsnitt in) inte någon actionfest utan skildrar realistiskt livet i modernt krig. Det brukar ju sägas att i modern krigsföring är 95% av tiden väntan och förberedelser, men 5% fullständig mardröm, och det är den bilden som ges i Generation Kill. Det blir en del action också med andra ord.

Patriotism och nationskärlek lyser med sin frånvaro, och militärerna är inga dödsmaskiner med Stars & Stripes tatuerade i pannan, utan människor som både har bra och dåliga sidor. Officerarna framställs inte som några snillen utan ofta som maktlystna vapenkåta idioter. Å andra sidan tar serien inte heller något vänsterriktat perspektiv heller, utan håller en neutral balans, vilket tycks ha retat många amerikaner. Jag tycker det framgår klart att serien Generation Kill vill ge ett ärligt porträtt av invasionen av Irak från denna bataljons perspektiv med en nyanserad problematik.

House of Saddam återger i fyra avsnitt berättelsen om Saddam Hussein från presidenttillträdet fram till hans död. Namnet på serien vill jag ifrågasätta med tanke på diverse menlösa filmer och serier som hetat "House of..." men det är ett mindre problem. Research och fakta till serien är rigoröst genomarbetad, inte en detalj har lämnats till slumpen och inte en enda sten har lämnats ovänd. Långa intervjuer har gjorts med människor som rörde sig i Saddams närhet. Med all information hade de skapat ett fantastiskt porträtt av en av vår tids mest maliciösa makthavare. Scenografier och kläder skall överensstämma i detalj med verkligheten. Handlingen ställer familjen Hussein och den innersta kretsen i centrum. De brittiska författarna som ligger bakom manuskriptet har sagt i en intervju att Saddams liv var ett Shakespearedrama och ingenting har behövt lämnas åt fiktionen.

Själv tycker jag sättet de berättar Saddams liv påminner om filmen Gudfadern. Den store patriarken som centrum bland intriger i en stor familj och medarbetare. Serien har genomgående brilliant skådespel och Yigal Naor (bl.a. Rendition), som spelar Saddam Hussein, är den outgrundlige diktatorn lika fantastiskt bra som Forrest Whitaker var Idi Amin i The Last King of Scotland. Shohreh Aghdashloo (House of sand and fog) spelar Saddams hustru Sajida, Philip Arditi (10 Days To War) hans äldsta son Uday och, kanske mest välkände skådespelaren i gänget, Said Taghmaoui (Vantage Point, Three Kings) Saddams halvbror Barzam Ibrahim. 

Inte heller denna serien blundar för känslig historisk fakta, som amerikanernas inblandning i kriget mot Iran. Å ena sidan vill de visa hur brutal diktatorn Saddam Hussein kunder vara och å andra sidan har de västerländska myterna kring Saddams extrema våldsamhet tagits med en nypa salt. Precis som i fallet med Generation Kill strävar HBO och BBC åt att berätta historien så nära verkligheten som möjligt.

 
Rättvisans skäggiga män

I sommar har det blivit allt mer klart att William Petersen som spelar Gill Grissom i CSI: Las Vegas kommer att trappa ner sin medverkan i serien. Grissom kommer alltså att kliva ner som chef för kriminalteknikerna men det sägs att han skall titta in lite då och då för att kontrollera att personalen sköter sig, eller fungera som en expert när de fastnat i en utredning. Informationen om den kommande säsongen omgärdas av ett i stort dunkel och Grissomryktet har varit igång länge, men Grissoms nedtrappning är bekräftad. Snacket har givetvis dragit igång kring vem som kommer att ta över efter Grissom och många källor från serien menar att det måste vara ett stort namn som kan fortsätta att hålla tittarsiffrorna uppe när den mest älskade karaktären försvinner. De namn som har florerat är John Malkovich och Kurt Russell, men under den senaste veckan är det Laurence Fishburne som är huvudkandidaten.

De flesta vet utan att ha följt serien att Grissom är själen och hjärtat i CSI, så frågan om serien slut har givetvis tagits upp. De som följer serien är medveten om att flera andra huvudkaraktärer har slutat eller blivit skjutna under förra säsongen. Historierna börjar upprepa sig och särskilt efter strejken spelades det in ett gäng riktigt usla avsnitt. Serien kommer att försöka återuppfinna sig själv under höstsäsongen och kanske är det slutet på en av de mest framgångsrika serierna någonsin i televisionens historia, men troligtvis inte. "Everybody loves a good murder mystery" brukar man säga med eller utan Grissom.

Initiativet till serien Masters of Horror var lika fantastisk som genial. Mike Garris samlade ett gäng mindre aktiva skräckfilmsregissörer som fritt skapade var sitt avsnitt. Kvalitén varierade kraftigt men serien kändes fräsch och nytt, och för oss skräckfilmsnostalgiker var det total eufori när Argento, Carpenter och Coscarelli åter satte sig obundna i regissörsstolen. Producenterna pressade fram en ny säsong, med sämre namn både framför och bakom kameran, resultatet blev att serien floppade.

Showtime, kanalen som visade serien, ville inte ge Mike Garris fortsatt förtroende och la ner serien. Skam den som ger sig sa Mike Garris och gav sig av till NBC med samma koncept. NBC som tydligen behövde fylla ut sin sommartablå svalde Garris svammel med hull och hår och serien döptes om till Fear Itself.

Skillnaden mellan Showtime och NBC är stora när det kommer till censurfrågan, vad som helt enkelt tillåts att visas. Kabelkanalen Showtime får visa betydligt mer våld, blod och sex än vad marksända NBC får. Marksända TV-kanaler post Janet Jacksons "tuttskandal" knappt visa Smurfarna på TV utan att komma med varningsskylten "Viewer discretion is advised", och går i ständig clinch med Federal Communications Commission (FCC). FCC är den myndighet som kontrollerar amerikanska etermedier och där större delen av styrelsen besitts av kristna radikala män.

Detta har en inverkan på serien då Fear Itself tillåts helt enkelt inte gå lika långt som Masters of Horror lyckades göra. Då försvinner poängen med en serie som kallar sig för Fear Itself. Kvalitén har hittills hållit samma låga nivå som säsong 2 på Masters of horror om inte lägre. Botten nåddes i förra veckan då John Landis i ett avsnitt fått låna halva ensemblen till serien Psych och trodde han skulle få det att bli läskigt. Bästa avsnittet har varit Family Man som sändes för två veckor sedan, där seriemördaren spelad av Clifton Collins Jr (Capote) efter en olycka byter skepnad med familjefadern spelad av Colin Ferguson (Eureka), regisserat av Ronny Yu (Fearless).

Kommande episoder regisseras av bland annat Stuart Gordon (Re-animator) och Darren Lynn Bousman (Saw 2-4) så håll i hatten gott folk!

Så vad händer om du blandar Dr. Who, Men in Black och Juno? Jo du får ABC Familys nya sci-fi komediserie The Middleman. TV-serien bygger på Javier Grillo-Marxuach grafiska noveller som började ges ut 2005 men var till en början tänkt att vara en TV-serie. I huvudrollen ser vi den indifferent vitsiga och snabbkäftade Wendy Watson som kommer i kontakt med The Middleman, en agent som hämtad ur en puritansk 50-talsserie. Wendy blir The Middlemans protegé och tillsammans kämpar de för planeten jordens säkerhet.

Smått underhållande serie som dessvärre är ganska ojämn. En av grundbultarna i serien är att vara en hommage till äldre action/sci-fi serier vilket gör formatet lättigenkännligt och publikvänligt. Oerfarna skådespelare får dra ett tungt lass för att skapa intresse i de medvetet banala historierna som dock är småklyftiga på sina ställen. Roliga biroller som Wendy Watsons granne Noser som bollar kända musiktexter med människor han möter, eller androiden Ida som är förklädd till en gammal sur bibliotekarie, lyfter serien. Natalie Morales som spelar Wendy Watson är bitvis väldigt lik Rosario Dawson. The Middleman lär inom ett år dyka upp på en TV kanal nära dig, troligtvis TV6. 

Som parvel under 1980-talet blev jag utan min vetskap presenterad för Slas genom hans egendomligt mystifierade och metaforiska barnprogram tecknad i sin särskilda stil med den lugna berättarrösten. Barnprogram av denna magnitud görs inte längre. Originalserien har jag inte lyckats hitta, dock Varanteaterns parodi och hyllning till Slas. Ljudkvalitén varierar dock men jag tror många i min ålder minns programmet när de ser klippen.

TV-serien "Burn Notice" rullade i 12 avsnitt under sommaren på kanalen USA och lockade till sig en del fans. Själv såg jag serien men tyckte den blandade och gav. Framförallt var det kvalitén som varierade väldigt mycket i framförallt manus och skådespeleri. Det skall däremot sägas att jag ändå såg alla avsnitten och många av dem var underhållande, men den största anledningen var att den gamle kultskådisen Bruce Campbell hade en av de större rollerna i serien.

Agenten Michael Weston blir bränd av sina arbetsgivare som suddar ut hans identitet och stoppar alla hans tillgångar och dumpar honom i Miami. Där vaknar han upp övervakad av den vapenälskande Fiona, även före detta flickvän. Michael måste nu börja från botten och arbeta sig uppåt med ströjobb i jakten för att få reda på vem som brände honom, alltså gav Michael en "Burn Notice". Bruce Campbell spelar den avdankade Sam Axe som tidigare arbetat för olika agentfirmor och militären, men som nu mest njuter av ett gäng drink vid stranden och lurar FBI på villovägar.

Avsnitten följer ett viss mall, i varje avsnitt får Michael ett nytt jobb som ger honom lite pengar samtidigt som han kommer lite närmare sanningen om hans "Burn Notice". Serien utmärker sig också i att Michael vid ett par tillfällen varje avsnitt talar direkt till publiken via voice-over, små tips och råd om livet som spion, t.ex.:

"I'll take a hardware store over a gun any day. Guns make you stupid. Better to fight your wars with duct tape. Duct tape makes you smart. "

eller

"Know what it's like being a spy? Like sitting in your dentist's reception area twenty-four hours a day. Read magazines, have coffee, and every so often, someone tries to kill you."

Det funkar faktiskt helt ok och blir en del i vad som särskiljer serien. Sedan påminner "Burn Notice" också om andra klassiska serier som Magnum och Tropical Heat, genom konstellationen av karaktärer, format av serien och i miljön. Till och med manuset känns som om det är hämtat från 80-talet, väldigt enkelt utan större finess, mycket likt Magnum faktiskt.

Jeffrey Donovan, som spelar Michael, ingen bra skådespelare. Han fungerar som spionen med stenansiktet och gör actionscener bra, men i mer känsloladdade scener är han bedrövlig, för att inte ens prata om när han går undercover som en punkare eller fiskare med lokal dialekt. Jeezus. Birollskådespelarna Gabrielle Anwar, som spelar Fiona, och Bruce Campbell höjer serien. Mot slutet av säsongen skärper sig Donovan och manusförfattarna något.

Serien har fått en säsong till med 13 avsnitt, och det är en underhållande serie men ger inte speciellt mycket tillbaka, förutom 80-tals nostalgi tillsammans med Evil Dead Ash Bruce Campbell.

Sommaren försvann lika snabbt som den kom och hösten greppade tag i oss under veckan som passerat. Några ser tillbaka i minnet över sommaren 2007, andra vill se framåt, som jag, mot hösten. Sommaren är en obeskrivlig plåga som Bengt Sändh sjöng i visan, och vad gäller TV utbudet är detta obeskrivligt sant, om man som jag aldrig hyst någon större kärlek för tusentals knastertorra brittiska deckare eller allsång. Om blickarna vandrar mot andra sidan Atlanten är det inte så mycket bättre där. På sommaren tvingas man stå ut med mediokra dussinserier som Eureka, Kyle XY, Greek, The Closer och annat dravel. Entourage som jag länge lyft fram över annat har inte lyckats lika bra i sommarens säsong, de korta avsnitten tar knäcken på mig och den enda som just nu lyser i serien är Jeremy Piven som alltid ägt serien men ges nu mer utrymme efter sin vunna Emmystaty.

Så hur lyckades jag överleva? Jag tog en överdos av den fenomenala serien OZ, drog i mig sex säsonger på två veckor och kunde därmed lätt identifiera mig med Pink Floys klassiker Comfortably Numb. Utöver det var Mad Men den serien som jag uppskattade mest under sommaren. Mad Men är producerad av AMC, en mindre kabelkanal som till stor del är en filmkanal och deras program domineras av amerikanska filmklassiker. På senare tid har inriktningen moderniserats och de har börjat producera serier som Mad Men. Serien utspelar sig i New York 1960 med utgångspunkt från en reklambyrå där vi följer männen med makten och kvinnorna bakom skrivmaskinerna. Produktionen är väldigt snygg och castingen är riktigt bra med erfarna TV skådespelare i de större rollerna. Intrigerna är välarbetade även om det inte riktigt har börjat bränna till än. Framförallt gillar jag hur manusförfattarna lägger in företeelser som på den tiden var helt normalt men som idag bespottas, som att köra bil hem efter en flaska vodka, eller hur det framstår som fullt regelrätt att uppfostrande ge grannens unge en lavett, eller hur frun psykiatriker ringer hem till mannen för av att avlägga rapport på vad de pratat om. Dessutom röks det något så oerhört hela tiden. Sedan älskar jag den Hitchcock inspirerade vinjetten av serien varje avsnitt (se under). Helt enkelt fenomenalt.

Ökenvandringen tar slut sista veckan i september när alla TV-serier tycks starta samtidigt, House, CSI, The Office, Simpsons och Heroes. Finally!

Reaper

Sam (Bret Harrison, The Loop) har hoppat av college och jobbar på byggvaruhuset The Work Bench tillsammans med sina vänner Ben och "Sock", och drömmer om att bjuda ut Andi (Nikki Reed, The OC) som också hon jobbar på samma företag. Under hela sitt liv har Sams föräldrar varit stödjande i alla hans beslut och samtidigt vara stenhårda mot hans bror Keith, något som förbryllar Sam. Den dagen Sam fyller 21 förändras det mesta i hans liv, han tycks ha fått egendomliga krafter och en man dyker upp i baksätet på hans bil och presenterar sig som djävulen (Ray Wise, Twin Peaks, 24: day 5). Sam får sedan reda på att hans föräldrar sålt hans själ till djävulen redan innan han fötts och vid hans 21 födelsedag skulle han överlämnas till honom. Djävulen är inte så intresserad av att dra ner Sam till helvetet utan låter honom tjäna som typ en prisjägare, eller lieman. Sam får i uppdrag att fånga in själar som rymt från helvetet och återlämna en av helvetets portaler, The DMV (Department of Motor Vehicles, typ Vägverket).

Trots sitt innehåll är Reaper en komediserie och Brett Harrsion kör sin karaktär från The Loop, denna gången kanske de lyckas. Av de piloter jag sett hittills är Reaper kanske den bästa och mest underhållande, utan att dra för långtgående slutsatser av det. Vissa likheter med serien Chuck finns där och det lär bara vara en som överlever av dem båda. Reaper kan stoltsera med en mer erfaren grupp skådespelare men däremot kommer serien gå på The CW som är en betydligt mindre kanal än NBC där Chuck kommer att rulla. Dessutom kommer Reaper ha premiär dagen efter Chuck det vill säga den 25 September. The game is ON!



Pushing Daisies

Under den lilla pojken Neds uppväxt finner han att han besitter en förmåga att väcka döda människor till liv, dock är denna förmåga inte helt oproblematisk. Om Ned väcker en död människa, djur eller växter till liv kan han inte beröra detta levande ting igen för då dör det igen för all framtid. Ifall han väcker upp en människa från döden längre än 60 sekunder dör en annan människa i närheten istället. Som liten är Ned djupt förälskad i grannflickan Charlottte kallad "Chuck", men efter att hans mamma avlidigt väcker han henne till liv vilket dödar Chucks pappa, och sedan rör hans mamma vid honom vilket leder till hennes död. Barnen skiljs åt och växer upp på olika platser. Ned blir en mästare på att baka pajer men en dag varseblir mordutredare Emerson Neds kraft och tillsammans bestämmer de sig för att utreda mord genom att återuppväcka offret till förhör i 60 sekunder.

Pushing Daisies är skapad av Bryan Fuller som också ligger bakom Dead Like Me med vilken denna serie har en del gemensamt med. De kretsar kring liv och död och manuset har en lättsam humoristisk touch. Barry Sonnenfeld (Men in Black) har regisserat piloten och är även involverad i produktionen. Serien är berättad som en saga med en berättarröst som kommenterar och driver handlingen framåt. Även bildspråket är gjort för att påminna om en saga och de har lånat friskt av Tim Burtons Big Fish. Manuset är lite småfyndigt men jag tycker inte storyn riktigt håller ihop trots dess charmighet. Skådespelarna Lee Pace (Ned) och Anna Friel (Chuck) är rutinerade, passar bra i huvudrollerna och har lite kemi mellan sig. Chi McBride (Boston Public, The Nine) som spelar mordutredaren Emerson är lika cool som alltid. Premiär på ABC 15 september.

I måndags fick Heros sin final i tvekampen mellan Syler och Peter Petrelli som så länge förutspåtts. Av reaktionerna på olika forum blev många missnöjda med utgången men redan börjar det snackas om säsong 2 på den framgångsrika serien. Enligt bl.a. TVsquad har flera nya karaktärer läckt ut såsom några nya highschool kids från Kalifornien, ett par irländska maffiamedlemmar, en japanska med namnet prinsessan Keriyama samt Michas surrogatmamma Monica. Med tanke på hur säsong 1 av Heroes slutar drar jag ett par slutsatser kring just den japanska karaktären. http://www.tvsquad.com/

Själv har jag länge haft en känsla av att Heroes kan falla ihop som ett korthus vilket avsnitt som helst. Den går på en skör tråd att bli pretentiös och patetsik. Ännu har den lyckats hålla sig flytande och jag hoppas att manus kan få sig en rejäl kvalitetshöjning till nästa säsong. Håll till godo med en parodi på Heroes från MADTv.