Lembrowski

Många har undrat, men få vet, hur många Baldwin-bröder det finns. Jag började fundera hur det ligger till när Daniel Baldwin förra helgen blev tagen för narkotikainnehav. Jag vet inte hur många gånger jag stått i videobutiken, plockat fram en amerikansk B-actionfilm för att se att en av de medverkande skådespelarna heter Baldwin. Därför skall jag nu göra en kartläggning över Baldwinbröderna för att reda ut detta mytomspunna och tilltrasslade problem.

Alec Baldwin, född 1958 - behöver ingen introduktion, den mest kända av bröderna, Oscarsnominerad, huvudrollen i många storfilmer. Kommer under 2006 enligt IMDB medverka i åtta olika filmer.

Stephen Baldwin, född 1966 - den näst mest kända Baldwinbrorsan som medverkat i De Misstänkta och Född den fjärde juli, men huserar mest i B-filmsträsket och har The Flintstones in Viva Rock Vegas på sitt samvete. Stephen tackade nej till huvudrollen som Officer Jack Traven i Speed(1994), rollen som gjorde Keanu Reeves till actionhjälte.

William Baldwin, född 1963 - känd för ett par intima nakenscener med Sharon Stone i filmen Sliver från 1993 (på den tiden Sharon Stone var en eftertraktad aktris) samt en stor roll i filmen Eldstorm (1991). William har inte riktigt kommit tillbaka i rampljuset, men medverkar fortfarande i ett gäng filmer varje år.

Daniel Baldwin, född 1960 - den storsniffande partyprissen i familjen, blev 1998 tagen för att ha, hög på crack, sprungit omkring naken på Plaza Hotel i New York. Och nu blev han tagen förra helgen för narkotikainnehav efter att ha fört en massa oväsen på ett motellrum i Santa Monica i Kalifornien. Daniel Baldwins medverkade i den legendariska TV-serien Uppdrag Mord, eller Homicide: Life on the Street som den hette i original. Huserar djup nere i B-filmsträsket och lever i stort sett på sina bröders goda namn.

Joseph Baldwin, född 1970 - kusin till bröderna Baldwin, och har inte gjort något speciellt väsen av sig än ett par obetydliga rullar.

Vad man än vill säga om familjen Baldwin så medverkar de i en mängd filmer varje år. Ska jag lita på IMDB så kommer det 24 olika filmer under 2006 där en av bröderna Baldwin medverkar.

Som jag sagt sedan länge att Peter Stormares död i tv-serien PrisonBreak lämnades väldigt öppen. Många har varit oroliga om han skulle komma tillbaka efter att ha blivit skuren i halsen av Robert Kneppers karaktär "T-bag". Efter att ha följt massmedias belysning av serien har det gått att läsa att Stormare skrev på för en säsong, eftersom inspelningsplatsen låg i Chicago och Stormare bor i LA. Då serien har blivit en enorm succé verkar iallafall Stormare valt att komma tillbaka till serien, kanske bara för ett par avsnitt, vem vet?

Tidigare i år hade ännu en skräckfilmsremake premiär i USA, denna gång var det Wes Cravens The Hills Have Eyes som återfilmades av den medelmåttige regissören Alexandre Aja. Aja har tidigare gjort High Tension som gick direkt till DVD i Sverige, en twist-and-turn skräckis som inte fungerade pga. sinnessjukt stora logiska luckor i manuset. Däremot måste jag säga att den nya The Hills Have Eyes omöjligtvis kan vara sämre än den från 1977. Det enda som var bra i originalet var Michael Berryman som gjorde en av skräckfilmshistoriens bästa rollprestation. Berryman känner många igen från Gökboet eftersom han ser väldigt speciell ut då han lider av Hypohidrotic Ectodermal Dysplasia, vilket innebär att han inte har ett hår på hela kroppen, saknar svettkörtlar, tänder och naglar.

Eftersom återinspelningen av The Hills Have Eyes fick en liten framgång i hemmalandet (kostade 15 miljoner dollar och har spelat in 54) så börjar nu Wes Craven fila på ett manus till en The Hills Have Eyes 2. Saken är den att det redan finns en The Hills Have Eyes 2 som Wes själv spelade in 1985 och måste vara en av världshistoriens sämsta skräckisar. Det betyder att det inte kommer att bli en dubbelåterinspelning, utan att det kommer att vara en ny tvåa, som kanske kommer att bli en prequel? Rörigt?

Hur som helst påbörjas inspelningen av The Hills Have Eyes 2 i sommar och får premiär i Sverige i Mars 2007.

Jag vet att jag inte hinner med bloggen längre, jag hinner inte med den längre och prioriterar andra saker. Det är möjligt att jag kan till sommaren, som är alldeles runt knuten, skall kunna komma tillbaka i samma goda bloggform som i höstas. Arbetet och Högskolan stjäler väldigt mycket tid, men av någon anledning hinner jag ändå se mycket film ändå.

Serien Heist som jag tidigare talat om har lagts ner av NBC för ett par veckor sedan. VH1 har köpt upp Love Monkey och kommer visa de resterande avsnitten av serien, dock är en fortsättning och framtiden av serien oklar.

Såg Ett hål i mitt Hjärta av Lukas Moodysson, och han har ju verkligen fått en snetripp eller något, och de är säkerligen det han vill berätta. Han har överlevt sig själv och fått för mycket frihet i sin egen hybris. Att han har hittat lite roliga funktioner på sin kamera tillsammans med lite chockeffekter och porr tror han att han skall komma undan skit som Ett hål i mitt hjärta. Jag har tidigare beundrat Moodyssons skiliga sätt att kunna ge övertygande realism och skicklighet i att berätta en historia. Han har alltid varit politisk, och det genomsyrar hans filmer. Nu har han försök gå över gränsen och dra sina idéer till en visuellt fysisk nivå.

Nåja, många läsare har troligtvis redan sett den, själv har jag förskt undvika den tills nu. Känns som om jag borde unvikt den för all framtid. Såg en erotisk thiller severad med Bacon, haha, Kevin Bacon. Where the truth Lies, en ganska spännande thriller med Colin Firth och som ovan nämt, Mr. Bacon samt den fagra Alison Lohman. Filmen saknar kanske lite spets, men är en överlag ganska sevärd film.

Som säkert många redan läst har Vilgot Sjöman gått ur tiden, RIP. För mig som 80-talist har han som filmskapare inte betytt särskilt mycket. Jag har sett några Sjömanfilmer, och för mig kommer han ju gå till historien som den personen som sammanförde pornografi och politisk (läs kommunistisk) debatt. Med sina "Jag är nyfiken..." filmer, som på sin tid var väldigt populära i USA, etablerade han det pornografiska och promiskuösa Sverige på andra sidan Atlanten. För mig kommer jag främst ihåg honom som en gammal gnällgubbe p.g.a. sin poänglösa "kamp" mot TV4. Vilgot bråkade tillsammans med Claes Eriksson mot TV4 för att denna kanal visat reklam i respektives filmer. Denna kamp såg den gamla gubben som ett slag mot "kapitalet", en otidsenlig kamp som luktade gammal punch och stenålder. TV4 hade rättmätigt köpt in filmen, det kommer ju inte som en överraskning att det rörde sig om en reklamkanal. Om Vilgot vill slåss för de mindre bemedlade i samhället så är väll TV4 kanalen som framstår som den bästa, eftersom det är den enda kostnadsfria kanalen i hela Sverige. Jag stör mig också på, och irriteras av reklam i filmer på TV, och visst hade Vilgot Sjöman en poäng i att det kan störa det konstnärliga verket. Att börja gnälla på reklam-TV under 2000-talet är som att börja ifrågasätta Internet 10 år in i framtiden. Nåväl det är en gammal uttjatad debatt.

MFF spöade Örgryte med 2-1, riktigt bra jobbat mot ett annat lag som också lirar 4-3-3...Afonso vinner skytteligan 2007...

I veckan som gått har det varit ett synnerligen intressant avsnitt av Lost som gick i USA i onsdags. Lite av det som jag har efterfrågat i serien under den mindre intressanta säsong 2 inträffade. En ny förklaring på hela deras existens på ön presenteras samtidigt som synen på ett par karaktärer förändras. Om ca två veckor i Sverige.

I veckan har jag även sett på ett par nya filmer som den animerade Hoodwinked och Nick Caves westernfilm The Proposition. Hoodwinked var stundtals ganska kul, men det var något med animationen som gjorde att det inte kändes som om filmen haft högre budget. Däremot fanns den väldigt många kända röster med i den som alla andra amerikanska animerade filmer nuförtiden. Precis som Shrek, Chicken Little och alla andra liknande filmer är Hoodwinked sprängfylld med referenshumor, samtidigt som man har försökt lägga den klassiska sagan om Rödluvan i ett modernt fablernas värld. Svag trea till Hoodwinked.

The Proposition fick blandad kritik av de svenska recensenterna om jag inte missminner mig. Jag gillar Nick Cave som låtskrivare, och innehar även ett par skivor med honom. Cave har skrivit manus samt musik till filmen, och yyvärr är inte musiken något extra i filmen vilket jag hade hoppats på. Manuset däremot är välskrivet och har inga större brister. Däremot vill jag inte ge ett betyg för filmen eftersom när jag såg den hade jag en annan TV i ena örat, en babblande polare bredvid mig, och en granne med för hög bas i lägenheten bredvid. Den uppfattningen jag fick om den igår var att den var väldigt långsam, men snyggt filmad, stundtals lite blodig, och hade en del gemensamt med Apocalypse Now.

Efter att ha varit ganska oaktiv i mitt filmtittande under ett par veckor är det dags att börja beta av några som ligger på hyllan och väntar. Jag såg att tre nya asiatiska filmer fanns bland dessa vilket innebar att jag handgripligen tog mig tillfället att se alla tre inom en kort tidsrymd.

Den första och kanske mest kända av de tre är den oscarsbelönade "Memoirs of Geisha" eller "En Geishas memoarer" som den heter i Sverige. Under galan 2006 plockade den hem bästa scenografi, bästa kostym och bästa foto. För regin står Rob Marshall som tidigare regisserat Chicago, för skådespelet står bl.a. Ziyi Zhang (trots att vi i västvärlden aldrig känner igen dessa skådespel/are/innor via namn, så har Ziyi Zhang gjort ganska välkända filmer som Hero, House of Flying Daggers och 2046) samt Ken Watanabe känd från "The Last Samurai" där han blev oscarsnominerad för bästa biroll.

Denna filmatiserade Allers-novell handlar om Chiyo som växer upp och tränas till att bli en Geisha, samtidigt som olika romanser och intriger spirar mellan de olika Geishorna och kunderna. Historien är den fula ankungen kombinerat med en taffligt berättad historia som kretsar kring intriger och maktspel. Jag finner det ytterst komiskt att hela filmen är på engelska, alla replikerna är med asiatisk brytning och flera gånger jag inte kan hålla mig för garv i allvarliga scener på grund av detta. Skådespelarna kämpar verkligen för att kunna ge liv i dessa schabloniserade karaktärer, utan att lyckas. Jag tror att problemet ligger i att skådespelarna inte talar sitt modersmål i filmen, vilket resulterar att känslan för språket försvinner, och skapar därmed oro över skådespeleriet och prestationen. Rob Marshall är dock inte såpass kompetent att han kan ge skådespelarna den tryggheten, att agera över språkbarriärerna.

Filmen är lång och tråkig, 2 timmar och 20 minuter långt ältande i Geishans yrkesetik och konst. Ganska snart skiter jag blankt i om huvudrollsinnehaverskan ska bli en Geisha eller inte. Filmens foto påminner om en årskalender från nått powertool företag, och det måste ha varit ett ganska fattigt år på scenografi och kostym eftersom denna film vann. "Memoirs of a Geisha" är ett långt och tråkigt sömnpiller, en riktig tant-film för medelålderskvinnor som läser skvaller och frossar i Danielle Steel romaner. Svag tvåa.





Kim Ki-duk, regissören till "Järn 3:an" (eng: "3 iron" org: "Bin-jip") har jag tidigare träffat på i två andra filmer, "The Isle" och "Livets Hjul". Hans stil som regissör är personligt utpräglat, påminner faktiskt om Ingmar Bergman i vissa stunder, det är ofta lågt tempo vilket med utrymme för eftertänksamhet, och ett oerhört bra sinne för miljöer och detaljer. Utöver allting annat har han en påtaglig känsla i sin bildkonst, dialoger förekommer knappt och huvudrollerna är oftast stumma, vilket gör att regin spelar på bilder och känslor istället för ord och logik.

"Järn 3:an" handlar om Sun-hwa som gör inbrott hos personer som är bortresta, han stjäler ingenting utan vill uppleva andra människors liv och tillvaro. Han äter lite mat, tvättar sig och tittar på TV, men går mest på upptäcktsfärd i andras hem. Som botgöring för att han utnyttjar andras grejer handtvättar han omsorgsfullt lite kläder som han sedan hänger på tork. Under ett av inbrotten märker han inte Tae-suk som blivit misshandlad av sin make. Tae-suk följer efter Sun-hwa när han går på exkursion i hennes hem, efter ett tag upptäcker han henne och hon slår följe med honom.

Kim Ki-duks filmer utspelar sig ofta i gränslandet mellan dröm och verklighet, även i denna film. "Järn 3:an" innehåller säkert en mängd asiatiska referenser som jag inte är medveten om, med jag gillar verkligen den här filmen. Regin känns väldigt europeisk, som jag sa innan, Bergmans ångest och tysthet, men även Kieslowskis förunderliga syn på mänsklighet och kärlek går igen i Kim Ki-duks film. I "Järn 3:an" porträtteras människan som en åskådare i livet, aldrig riktigt delaktig, i tystnaden försvinner vi för många människor, och huvudrollsinnehavaren går ett steg längre. Detta är Kim Ki-duks bästa verk och filmkonst på hög nivå. I dagens läge ser jag inga brister med den här filmen, även sidospår ger djup i filmens berättelse och karaktärer. För många är den säkerligen väldigt pretentiös, vilket jag kanske också kommer att tycka en dag, men just nu är jag totalt uppslukad av den. Maxbetyg, fem av fem.





Med knytnävar, armbågar och cirkussparkar utan vajrar slog sig Tony Jaa in sig på kampsportfilmernas karta i västvärlden med "Ong-Bak", nu är nästa Jaa film på väg till Europa, "Tom Yum Goong". "Tom Yum Goong" är regisserad av Pinkaew som även gjorde "Ong-Bak", och en del skådisar medverkar i båda filmerna.

Tony Jaa spelar en elefantskötare som i tradition utbildar sig som försvarare till Kungens elefanter, en försvarare till varje elefantben. Vietnamesiska maffian kidnappar Tonya Jaas elefanter och skickar dem till Austrailen. Nu skall givetvis hjälten hämta tillbaka de kidnappade elefanterna och få hem dem till Thailand.

Ni kan ju ovan läsa hur otroligt fjantig historia detta är, och precis som i "Ong-Bak" skall den malplacerade bondpojken åkta till stan för att hämta något som en elak människa tagit från honom. De fungerade i "Ong-Bak" med statyn, men denna historia är bara för rutten. Nåja, tänker säkert många, förväntar man sig ett David Mamet manus i en kampsportfilm? Det är sant, man vill ju åt lite action och snygga stuntscener, vilket Tony Jaa givetvis levererar. Skillnaden där "Ong-Bak" var mörk, skitig, och hade riktigt häftiga actionscener, är "Tom Yum Goong" tillrättalagd, töntig och Disneyfierad. Filmmakarna väljer att ge djuren mänskliga känslor och manér, vilket är en dödssynd i min bok. Filmen innehåller dessutom alldeles för långa ensidiga kampscener där Jaa sparkar ner ett 100-tal personer i rad stillastående på samma plats. Samtidigt finns där riktigt välkoreograferade långa scener på en tagning som är riktigt snygga, men det räcker inte. Det blir bara en svag tvåa för "Tom Yum Goong", hoppas att regissören skärper kvalitén till nästa Tony Jaa film "Sword".