Lembrowski

Pubertal underbältet komedi tillsamman med kiss- och bajshumor brukar vara ett format som fungerar främst bland finniga tonårspojkar. Amerikanerna som står uteslutande för produktionen av dylika filmer har fostrat fram olika komedistjärnor genom dessa filmer vanligen med hjälp av TV-programmet  Saturday Night Live. Det var under 1980-talet som denna genre växte sig stark med Deltagänget och Poorkys.

The Love Guru

John Cho och Karl Penn spelar återigen den marijuana älskande duon Harold och Kumar och följer upp deras succé med Harold and Kumar go to white castle. Denna gång är de båda på väg mot Amsterdam när Kumar med sitt arabiska utseende emot sig och sin specialtillverkade vattenpipa tros vara en terrorist. Precis som i den första filmen blir det en resa, en roadmovie, där de träffar på olika egendomliga karaktärer på vägen. Samtidigt jagas de av en korkad polis med extrema fördomar mot alla människor och det är kanske den rollen som lockar fram mest skratt hos mig. Ett exempel är när han håller ett förhör med två judar och häller ut en påse guldpengar över bordet för att knäcka dem, stor Cartman-varning.

Harold and Kumar Escape from Guantanamo Bay är betydligt mindre familjevänlig än The Love Guru, då det är mer sex och grova skämt. Neil Patrick Harris finns också med i en skön roll som sig själv. Jag kan däremot inte säga att jag gillar den speciellt mycket för slutet är ju bara så förbannat uselt att man kan gråta. Om regissörerna Schlossberg och Hurwitz nu lyckas ge filmen till en 18-årsgräns kan de ju se till att formatet inte ligger på en så stentrist konservativ nivå.

I dagarna avslutade jag John Ajvide Lindqvist skräckroman Låt den rätte komma in, titeln är en anspelning på att vampyrer måste tillåtas inträde innan de får gå igenom en rumsöppning. Romanen nådde hyllorna redan för fyra år sedan och Ajvide Lindqvist har fått en del uppmärksamhet på kultursidorna. Ändå trodde jag länge att boken inte var något för mig. "Vampyrer i den svenska förorten, haha hur löjligt kan det bli" tänkte jag i min enfald, "nej tacka vet jag lite Torgny Lindgren." Under 2007 läste jag att en filmatisering skulle göras av inte mindre än Thomas Alfredsson, Killinggängets parhäst som regisserade Torsk på Tallinn (1999) och Fyra nyanser av brunt (2004) och en av få svenska regissörer som jag inte hatar.

Så för två veckor sedan fick jag hem Ajvide Lindqvist bok och läsningen var en riktigt spännande upplevelse. Riktigt bra flyt i språket, tempo i parallellhandlingen, ett par synnerligen groteska avsnitt och kanske det viktigaste; jag köpte konceptet. Efter en stunds läsning var jag beredd att köpa vad som än skrevs. Detta har ju eskalerat i enorma förväntningar på filmen som jag är medveten om att jag bör sänka betydligt. Det finns inte en chans att svensk filmindustri kommer att acceptera att somliga avsnitt ur boken visualiseras på bioduken.

Av trailern som släppts går det att utläsa att historien om den mobbade sjätteklassaren Oscar och vampyren Eli kommer att stå i centrum. Vad jag hoppas är att Alfredsson medvetet valt bort en av svensk litteraturs mest groteska, avskyvärda och tragiska karaktär i trailer, för att fånga just de som läst boken till att se filmen. Rollen kommer att spelas av Per Ragnar (sektledaren i såpan Tre Kronor) och det är den mest briljanta castingen sedan Heinz Hopf i Varuhuset.

Rykten går också om att  allas våran JJ Abrams produktionsbolag Bad Robot är intresserad av att göra en egen version av skräckromanen.

Den som lyckas gissa vilken skådespelerska det är som brinner på bilden ovanför vinner en valfri flaska bordsvatten.

Trots att trailern säger biopremiär under våren är det den 24 oktober 2008 som gäller.

Regissören heter Bill Guttentag och Dan Sturman och är både oscarsbelönade dokumentärfilmare. De använder i filmen ett grepp som jag verkligen gillade och som jag tror kommer att bli mer vanligt framöver. Ögonvittnen till dokumentärfilmer som handlar om exempelvis andra världskriget blir färre för varje dag som går. Ett problem som Guttentag och Sturman kringgår genom att låta skådespelare recitera brev och dagböcker från de västerländska ögonvittnena. Detta görs återhållsamt, professionellt och med stor inlevelse, resultatet blir väldigt bra. Skådespelarnas recitering blandas samman med ögonvittnen och är väldigt gripande.

Nanking (2007) är en skakande dokumentär om en i väst förbisedd händelse som bör lyftas fram. Bilderna från massakern har Guttentag och Sturman letat fram under flera års tid och sammanställt i dokumentären. Hantverket i är ytterst kompetent och regissörerna är inte ute efter att förtala japaner på något sätt utan fokuserar på krigets helvete och mänsklighetens förmåga till motbjudande gärningar. Något som regissörerna tar sig tid att berätta.

En av de ledande nazistiska affärsmännen som ledde den säkra zonen i Nanking, John Rabe, kommer att få sin egen biopic (bigrafisk film) med premiärdatum i Tyskland under 2008.

Många Martial Art fans har drömt våta drömmar om en film med både Jackie Chan och Jet Li. Dessa två kineser, som också gjort sig väl kända utanför moderlandet och dominerat kampsportsfilm internationellt, möts ansikte mot ansikte för första gången i filmen The Forbidden Kingdom (2008). Förväntningarna kanske skulle kunna gå att jämföra med när Al Pacino och Robert De Niro möttes för första gången i Heat (1995). Men när de hårdkokta maffiaskådespelarna möttes var det den stundtals brilliante Michael Mann regissör, när Kung-Fu kungarna möts är det Stuart Little 2 regissören som ligger bakom. Det skvallrar kanske lite åt vilket håll denna recension är på väg.

Jason bor i Boston och han älskar gamla Kung-Fu filmer. Under lediga stunder cyklar han ner till Chinatown för att kolla in de senaste importerade filmerna hos en gammal kines med långa mustascher. En dag hittar han en kampsportspinne inne på lagret hos den gamla kinesen. En kund skulle komma in och köpa den för över hundra år sedan och den ligger fortfarande kvar och väntar. På väg hem träffar Jason på ett gäng tuffa grabbar som släpar med sig Jason tillbaka till affären för att de ska råna den gamle kinesen. Vid rånet uppstår tumult som slutar med att Jason faller ner från taket med "ninjapinnen" i handen. I ögonblicket han faller mot sin död vaknar han upp i ett forna tiders Kina. Där träffar han sedan på byfånen Lu Yan (Jackie Chan) som berättar att pinnen han bär tillhör en förstenad apkung (Jet Li). Och äventyret börjar.

The Forbidden Kingdom är en blandning av Karate Kid (1984), The NeverEnding Story (1984), Sagan om ringen (2001) och diverse kampsportsfilm. Meningen är att filmen ska vara ett episkt äventyr men den stämningen infinner sig aldrig. Det beror på att filmen begränsas av att den är producerad för barn och tonåringar. Där filmen hade kunnat spetsas till har den istället blivit nerslipad vilket leder till att karaktärerna förblir oproblematiserade filmen igenom. Karaktärerna blir tråkiga och uddlösa.

Slagsmålsscenerna är ganska medelmåttiga då de återigen inte vågar göra något spännande. Dock är det mycket professionellt koreograferade av Yuen Woo-Ping som även arbetat med Kill Bill (2003) och The Matrix (1999). Överhuvudtaget lyfter inte filmen visuellt, någonting som jag blivit bortskämd med när det kommer till asiatiska filmer, och därför känns inte The Forbidden Kingdom som någonting speciellt.

Både Jackie Chan och Jet Li lyfter filmen med sin energi och närvaro. De tycks trivas tillsammans och det känns inte som om det finns konkurrens eller motsättningar dem emellan. Istället känns det som om Jet Li är mer lekfull än vanligt och Jackie Chan är mer fokuserad, att de båda tagit varandras kännetecken och lekt med det. Men samarbetet går ju inte för långt, Chan är fortfarande pajasen och Li den eftertänksamme (i större delen av filmen).

Regissören heter Rob Minkoff som tidigare har gjort Stuart Little filmerna och senast Eddie Murphy kalkonen The Haunted Mansion (2003). Jag kan inte förstå att Minkoff har kunnat få chansen att regissera filmen där både Jackie Chan och Jet Li spelar med samtidigt. Det är ju möjligt att spekulera i att regin inte prioriterats utan lämnats lite vind för våg. Huvudkaraktären Jason spelas av Michael Angarano (Sky High (2005), Snow Angels(2007)) och han gör inte rollen speciellt bra är det svagaste kortet i ensemblen. Jag kan se framför mig att producenterna hade velat ha Shia LaBeouf men inte lyckats locka till sig honom.

The Forbidden Kingdom blir aldrig vad den utger sig för att vara, ett episkt äventyr. Familjevänligheten gör den uddlös och tråkig, men ger lite mer kreativt utrymme för de båda stjärnorna Jackie Chan och Jet Li. Handlingen är banal och forcerad men slagsmålscenerna välkoreograferade. Det är en film som på flera sätt kan ses som en typisk sportlovsfilm.

Lembrowski kommer att börja publicera en haltande serie blogginlägg som har som mål att framhäva en aning bortglömda filmer ur historien. Filmer som fallit i glömska men som borde lyftas upp i ljuset för en ny generation filmintresserade. Kalla det kultfilmer, kalla det klassiker, serien kallas på denna bloggen "Lembrowski eklärerar". Filmen som har fått äran att gå först ut är Andrzej Zulawskis Possession (1981).

Filmen som jag valt ut är kanske en av de mest märkliga genom tiderna. Den är omöjlig att katalogisera, förklara eller att egentligen förstå trots att många som sett den skulle vilja kalla den banal. Vad många kan hålla med om är att filmen har en viss chocktematik med gialloinslag kombinerat med ett skilsmässodrama som går att dra liknelser till både Bergmans Scener ur ett äktenskap och Cronenbergs The Broad.

Mark (Sam Niell) kommer hem till Västberlin efter en längre utlandstjänst, äktenskapet med Anna (Isabelle Adjani) håller på att haverera och i ekvationen finns också sonen Bob. Skilsmässogrälen ebbar ut i stora känslostormar och blodiga slagsmål. Mark får snart reda på att Anna varit otrogen med den narcissistiske hobbygurun Heinrich och Mark väljer att konfrontera Heinrich men går därifrån med blodig näsa. Grälen fortsätter. Anna börjar försvinna under längre tider och inte heller Heinrich vet var hon tar vägen. Mark anställer en privatdetektiv på spaning vilket leder honom till en övergiven lägenhet och en obehaglig överraskning.

Det går inte att avslöja speciellt mer av handlingen för att de som inte sett filmen skall få samma sällsamma överraskning som alla andra. Problemet är att ryktet ofta föregår filmen men jag hade lyckan att uppleva Possession utan några förkunskaper.

Filmen var en av 1980-talets förbjudna "video nasties" i England vilket automatiskt gav filmen kultrykte bland skräckfans. Men detta är inget vanligt verk som tilltalar gemene man eller ens fans av skräck, utan filmen är egendomlig för att inte säga besynnerlig. Filmen vandrar mot David Lynch områden men skådespelarna spelar över å det grövsta, där Lynch alltid är mer inåtvänd. Skådespelarna har egendomliga kroppsliga manér för sig, dialogen är märklig och fotot klaustrofobiskt. Possession är en mer konstnärligt inriktad film och gick upp på många "art-houses" i världen.

En scen som går att avslöja, som är på något vis synonymt med filmen (tillsammans med en annan) är när Anna får missfall (?) i en tunnelbanstation. Men är det verkligen ett missfall? Isabelle Adjani som spelade Anna sägs ha gått in i en lång depression och haft självmordstankar efter filmen. Scenen är mycket obehaglig och var en av orsakerna till att filmen förbjöds. Adjani fick priset för bästa skådespelerska i Cannes för rollen.

För mig är filmen spretig med många tentakler som drar år olika håll vilket gör den väldigt oberäknelig. Meningen med skådespelarnas överdrivna skådespeleri ser jag som en slags distanserad syn på skilsmässan som en dålig teater. Med den bidrar också till en skruvad verklighet som gör att man accepterar utvecklingen av filmen. Filmen utspelar sig i ett divergerat Berlin och berlinmuren står också mellan Mark och Anna och symboliserar svårigheten att kommunicera där emellan.

Possession är dessutom väldigt personlig eftersom den skrev samtidigt som Zulawski själv låg i en omskakande skilsmässa. Filmen fick dålig kritik när den kom, mycket tack vare det egendomliga verket och skådespeleriet som många har svårt att ta till sig. Även jag har problem med stora delar av den, men samtidigt är den intressant och stundtals genial. Filmen är tung till att börja med men efter ca 45-50 minuter betalar sig tålamodet. Det är få filmer som fortfarande kan skaka om mig som Possession gör just för att jag finner den så besynnerlig.



Trivia: Legenden Carlo Rambaldi som gjorde specialeffekterna till Possession, ligger även bakom specialeffekter till samtida filmer som ET och Alien.

---Lättberörda männsiskor må undvika detta klipp!---

Filmen Into the Wild är regisserad av Sean Penn och bygger på best-seller romanen med samma namn av John Krakauer. Boken bygger i sin tur på de verkliga händelserna kring Chris McCandless, en 20årig nybakad collegestudent som väljer att lämna allt han äger och har för att leva ett fritt och förutsättningslöst liv ute i vildmarken med Alaska som mål. Besviken på den innehållslösa civilisationen, hycklande föräldrar och människans girighet tar han sin Datsun samt sin ryggsäck och kör iväg. Den japanska bilen havererar vid ett skyfall och Chris börjar vandra och lifta sig fram. På vägen möter han en mängd människor vilka alla blir djupt tagna av Chris, hans filosofi och målmedvetenhet. Parallellt följer vi också hur Chris vandrar in i Alaskas vildmark och vi får följa hans kamp för överlevnad.

Emile Hirsch (Lords of Dogtown, Alpha Dog, kommande spektaklet Speed Racer) är fenomenal i huvudrollen som Chris McCandless, då han precis balanserar på gränsen till att bli idiotförklarad, men får publiken att sympatisera med och respektera honom. Karaktären har ett inneboende lugn som går igenom i både filmens tempo och bildspråk. I birollerna hittas Hal Holbrook (oscarsnominerad), Vince Vaughn, Cathrine Keener, Marcia Gay Harden och William Hurt, som alla gör gedigna insatser.

Fotot över vildmarken är vackert genomarbetat där avsaknaden från "PeterJackson-helikopter-åkningen" känns enormt befriande. Fotografen heter Eric Gautier och har flera bra filmer bakom sig som Dagbok från en motorcykel och A guide to recognizing your saints. Bilderna av de oändliga vidderna ger en enorm längtan ut i skogen hos vilken soffpotatis som helst.

Eddie Vedder, sångare och gitarrist i rockgruppen Pearl Jam, har gjort en del nya låtar till filmen, något som ger en extra krydda i dessa tider när de inte skrivs låtar till film längre. Dagens filmlåtar dominerad av äldre välkända låtar och reflekterar snarare regissörens iPodinnehåll än filmen. Ingen våga ge duktiga artister chansen att skapa musik i samband med en film.

Alla personer som Chris möter är godhjärtade vilket ger ibland känslan av en feelgoodfilm med ett stort, tungt och mörkt moln hängande över sig. Jag hade hoppats att Chris skulle möta ett riktigt svin på sin väg, som typ Willem Defoe i Wild at Heart, men det händer inte och därav blir karaktärsgalleriet lite uddlöst. Det sätt som Into the Wild väljer att skildra naturen som paradis blir ibland lite väl tillrättalagt, t.ex. då ett gäng vilda mustanger galopperar i solnedgång.

Sean Penn är både en fantastisk karaktärsregissör och har konstnärliga ambitioner i sina verk. Into the Wild är den hittills bästa film som Penn har skapat. Filmen är lång, 148 minuter och tempot är lugnt, men den blir inte sövande utan filmen håller publiken fängslad med sina skickligt utmejslade karaktärer och blände bilder.

Premiär den 14 mars i Sverige.

Efter Sylvester Stallones succé med Rocky Balboa var det självklart att även snacket kring en ny Rambofilm skulle förverkligas. Tonårshjälten från 1980-talet skulle vakna till liv inne i de sydostasiatiska djunglerna för att ännu en gång greppa ett överdimensionerat vapen och peppra ner gulingar. Sedan Rambo: First Blood Part II har figuren dels varit en bild av ogenomtänkt individuell heroism genom extremt våld och dels en figur för amerikanernas revansch i Vietnam. På 1980-talet drällde det av "return-to-Vietnam" filmer där Rambo och Chuck Norris Missing in Action stod i täten för en slags mental bearbetning av Vietnamtraumat. I dessa filmer förvandlades en krum och förvirrad vietnamveteran till en slags övermänniska som återvänder till Vietnam för att vinna. USA porträtterades i alla sammanhang som goda, kommunisterna som ondskefulla och kommunisterna porträtterades alltid på ett sådant sätt att de förtjänade att dö. Fiendernas handlingar var alltid ondsinta medan amerikanernas var heroiska och ädla. Det visade sig inte ha hänt så mycket på de 20 år som Rambo legat i dvala.

John Rambo bor inne i Thailands djungler där han letar fram giftiga ormar till en ormranch när han inte står och smider järn vid sin ässja. Till ranchen kommer ett gäng amerikaner utsända av kristna kyrkan i Colorado, beståendes av präster, doktorer och fredsaktivister. Rambo lovar att skjutsa gänget på sin båt till Burma efter att ha blivit tofflad av den enda kvinnan i sällskapet (spelad av Dexterkända Julie Benz). På vägen träffar den på ett gäng burmesiska pirater som Rambo skjuter ner innan han släpper av missionärerna och beger sig av hemåt igen. Amerikanerna blir tillfångatagna av militärjuntan och nu behövs Rambo återigen för att forsla in ett gäng legosoldater till Burmas djungler, och denna gången följer han själv med.

Är Rambo så värdelös som det går att tro? Faktum är att många luras att tro att den är bra. Så många att betyget på imdb.com ligger på 7.8 och över 40% har gett filmen max i betyg. Många anar konspirationsteorin att bolag går ut och röstar på sina egna filmer flera gånger om för att dem höga betyg på imdb.com. Många går däremot in med låga förväntningar och blir glatt överraskade att filmen inte är fullständigt värdelös.

Rambo har alltid lurat människor att tro att han är en revolutionär, han bär pannband, har långt hår och struntar i samhället som har svikit honom. Faktum är snarare att hans värderingar är konservativa och han hyllar individualism före kollektivism. Däremot kan jag inget annat än att känna mig lite varm om hjärtat när jag återser den gamla Rambo på samma sätt som jag gjorde med Rocky. Stallone har regisserat, producerat, skrivit manus och skådespelar i filmen och en sann auteur skall premieras. Ffilmen Rambo visar stundtals stor skicklighet i produktionen däremot är skådespeleriet inte riktigt på topp. Större delen av ensemblen består av TV skådisar med nämnda Julie Benz och Paul Schulze (som spelade prästen i Sopranos) i de större rollerna.

Filmen Rambo har en hög åldersgräns vilket jag tycker är bra. Något som jag poängterat under en längre tid är att Hollywood bara gör film för barn, alla har åldersgräns 11 och ingen vågar göra action med blod. Men i Rambo tar regissören Sylvester Stallone kanske i lite väl mycket och närmar sig Cannibal Holocaust vad gäller våldsaspekten. Människor sprängs i slamsor till höger och vänster, snipers blåser huvudet av elaka militärer likt GTA-spelen, hjärnor blåses bort i närbild och småbarn kastas handlöst in i brinnande bambuhus.

Tyvärr faller Rambo tillbaka i gamla mönster och fyller i slutändan inte åskådaren med samma känslor som Rocky Balboa gjorde. Istället blir det en bitter eftersmak när burmeser skildras så platt och innehållslöst, vad man än tycker om militärjuntor och kommunism. Å andra sidan kanske publiken förväntade en sådan film, men jag hoppades på större berättarskicklighet och nyansering som saknades i de tidigare Rambofilmerna. Frågan är nu vilken filmhjälte Stallone skall reprisera härnäst? Cobra eller Tango & Cash med Kurt Russell?

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street heter Tim Burtons nya film som bygger på Broadwaymusikalen med samma namn från 1979, vilket i sin tur hämtat inspiration från en anglosaxisk skröna från 1800-talet. Redan 1936 spelades det in en filmatisering av legenden om den hämndtörstande barberaren. I London går det dessutom att besöka Sweeney Todds barberarshop och Mrs. Lovetts pajfik vid The London Dungeon alldeles intill London Bridge.


Den unge barberaren Benjamin Barker (Johnny Depp) blir deporterad till Australien av domare Turpin (Alan Rickman), som åtrår hans hustru, men återkommer till London många år senare för att söka sin hämnd. Det finns inte mycket kvar av den unga mannen som en gång lämnade staden, den figuren som återvänder är en blek gestalt med en yvig frisyr vid namn Sweeney Todd. Vid sin sida har han den unge skeppspojken Anthony Hope (Jamie Campbell Bower) men deras vägar skiljs tillfälligt åt när de stiger iland. Todd söker sig till sitt gamla bostadskvarter och träffar den energiske pajbagarinnan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter) och han hyr sin gamla våning ovanför den dammiga pajsyltan samt öppnar sin barberarverksamhet där. Planen är att en gång få domare Turpin under rakhyveln så han kan skära halsen av honom och därmed ta sin gruvliga hämnd.

Sweeney Todd är en musikal och kanske den mest mörka inom genren då det spills många liter blod under handlingens gång. De som älskar sin Julie Andrews kan försöka undvika denna trefaldigt oscarsnominerade musikal, men Tim Burtons fanclub kommer att avguda den. Själv tillhör jag snarare den senare av de båda men gillar i allmänhet inte musikaler av samma anledning som alla andra som hatar musikaler, poänglösa sångnummer som saboterar tempot i handlingen.

Tim Burton är relativ sparsam med sina "extrema" gotiska utsvävningar i estetiken men givetvis finns de expressionistiska elementen kvar i scenografin. Musikalen har kortats ner till allas begivenhet men framförallt har Burton lyckas med att filtrera bort all dötid ur musikalen, stramat ihop den till en effektiv film.

Trots att de större rollerna utgörs av skådespelare och inte sångare så håller musikalinslagen bra (om man nu är intresserade av sånt), sedan är det ju vad som är på tapeten just nu efter Romance & Cigarettes och Hairspray. Det är lite egendomligt att se Johnny i första minuterna brista ut i sång på ett skepp på väg in i Londons hamn när Pirates of the Caribbean ligger så nära i minnet. Skådespeleriet är klanderfritt med en väldigt rutinerad ensemble där Sacha Baron Cohen (kanske inte världens bästa sångare) som sticker ut i en mindre roll och visar tecken på goda skådespelarkvalitéer.

Jag kan däremot inte undgå att tycka att filmen är en aning andefattig och romansen mellan skeppspojken och Sweeney Todds dotter lämnas oberörd trots en väldigt engagerad uppbyggnad. Jag kan inte sticka under stolen med att jag blev väldigt underhållen av filmen trots att det är en musikal, må vara skräckfilmsinslagen och 1920-talets tyska expressionisterna förtjänst. Svag fyra.

Gone Baby Gone

Boston är på väg att bli 2000-talets Chicago, San Fransisco eller New York, en plats där de bästa deckarna utspelar sig och det är framförallt Dennis Lehanes förtjänst som ofta väljer Boston i centrum för sina böcker vilka nu blir film en efter en. Lehanes Mystic River regisserad av Clint Eastwood blev en stor framgång och filmbolagen slåss med näbbar och klor efter att producera hans deckare och romaner. Nu kommer konstigt nog hans fjärde bok i Patric Kenzie serien regisserad av hackkycklingen Ben Affleck. Att filmatisera deckare i kronologisk ordning är något vi svenskar är speciellt förtjusta i och det framstår kanske som lite underligt för oss att det nu är den fjärde boken i en serie som filmatiserats. Det kan vara så att Gone Bany Gone helt enkelt är den bästa deckaren i serien.

En fyraårig flicka försvinner i Boston och därefter kör ett stort press- och polisdrev igång för att finna henne. Flickans morbror och moster känner att polisen inte räcker till och de anlitar privatdetektiverna Patrick Kenzie (Casey Affleck) och hans partner, både i yrkes- som privatlivet, Angie Gennaro (Michelle Monagahan). De två tar motvilligt på sig uppdraget då de mest brukar spåra upp småbus och inte kidnappade flickor. Till skillnad från poliserna har de båda detektiverna en djupare kunskap om Boston och människorna som bor där vilket ger dem en större möjliget att införskaffa information av dem. Polisen låter Kenzie och Gennaro få insikt i fallet och låter dem hjälpa till genom att samarbeta med inspektörerna Bressant (Ed Harris) och Poole (John Ashton). Efter att bara ha skrapat på ytan får de snart reda på att den lilla flickans mamma är missbrukare och har vid flera tillfällen vanvårdat sitt barn. Dessutom är mammans umgänge en grupp tvivelsamma och ljusskygga personer som mycket väl kan ta till metoder som kidnappning. Spåren leder in i Bostons mörkare delar och privatdetektiverna blir i allt högre grad involverade i fallet.

Gone Baby Gone skiljer sig mycket emot andra filmer i genren på flera punkter. För det första håller den sig borta från standardklichéer och för det andra finns det inga onda eller goda människor i filmen. Filmen mynnar ut i ett dilemma som rör sig i en moralisk gråzon som andra filmer inte ens vågar komma i närheten av. Skaparna av filmen tar inte ställning till detta dilemma utan låter publiken själv bilda uppfattningen. Det hela ställs på sin spets i slutet och kan bli ett ganska känslomässigt samtalsämne efter att man får ut från biosalongen.

Skådespeleriet är gediget in i minsta biroll då rollistan kryllar av kompetenta skådepelare och skådespelerskor. Amy Ryan som spelar flickans mamma har nominerats till bästa biroll vid både Golden Globe och Oscarsgalan. Fast jag anser ändå att Casey Affleck verkligen fått ett genombrott i år med denna filmen men kanske framförallt Mordet på Jesse James av ynkryggen Robet Ford, och han har verkligen höjt sig ett par snäpp som skådespelare. Att sedan leta fram John Ashton (den kraftiga polisen i Snuten i Hollywood) är riktigt roligt.

Gone Baby Gone är Ben Afflecks debut som regissör och han gör definitivt inte bort sig. Boston är den plats han växt upp i och känner till vilket har hjälpt honom till produktionen. Det är möjligt att Lehans story är så bra att det inte går att misslyckas men jag är intresserad av att se vad Ben Affleck gör härnäst, vilket jag definitivt inte skulle ha skrivit för bara ett par år sedan. Många har under de senare åren ansett att Ben Affleck skall bevisa någonting, jag är inte riktigt säker på vad, men jag tror det har att göra med filmen Gigli och den tecknade satirserien South Park i vilken han hånats som en talanglös nolla (dock på ett mycket underhållande sätt).

Medan vi ser filmen får vi hela tiden antydningar om vad som ligger bakom men vi lägger inte märke till det förrän pusslet läggs. På ett sätt kan det påminna om De Misstänkta då pusslet är smart konstruerat på ett logiskt och intelligent sätt.

Problemet med Gone Baby Gone är att många tittare saknar de första tre böckerna. Huvudrollerna speciellt är tämligen platta och innehållslösa något som läsare möjligen har skaffat sig en uppfattning om i de tidigare böckerna. Här slängs publiken in i redan etablerade karaktärer och det känns på något vis som att komma in i tv-serie när man missat de första säsongerna. Dessutom haltar filmen till lite mot slutet både i berättandet och tempot.

Detta är bara början på alla filmatiseringar av Dennis Lehanes böcker som utspelar sig i Boston, i skrivande stund håller Scorsese på att förbereda inspelningen av Shutter Island (Patient 67) med sin gunstling Leonardo DiCaprio i huvudrollen, dock inte en Kenzie bok.

Gone Baby Gone är en riktigt bra film, smart och med en del bra vändingar samt fläckfritt skådespeleri. Dock är huvudpersonerna något platta samt ett något framstressad upplösning.

Ibland saknar jag arkadhallarna. Det var helt underbara institutioner som jag framförallt kom i kontakt med via olika campingplatser runt om i sommarsverige i slutet av 80- och början på 90-talet. Dessa gudomliga maskiner tornade upp sig evigt lockande och man ville bara ha ett par kronor att slänga i. Spelen var ofta oerhört svåra (för att de skulle dra in så mycket pengar som möjligt) och min skicklighet i denna obevandrade värld var begränsad. Efter ett spel rullade den sedvanliga highscore-listan upp med namn som jag inte kunde göra något annat än att hysa obeveklig respekt inför.

The King of Kong: A Fistful of Quarters handlar om dessa män som kämpar om den högsta poängen i highscore-listan, men frågan är om de får någon som helst respekt för vad de företar sig än från den innersta kretsen av arkadgamers. Det är ett gäng sällsamma figurer som vi följer i dokumentären och konflikten i filmen står mellan Billy Mitchell och Steve Wiebe och kampen om högsta poäng i arkadspelet Donkey Kong från 1982. Billy Mitchell har haft rekordet ohotat i 20 år och Steve Wiebe, naturvetenskapslärare och familjefar är utmanaren till rekordet.

För många låter inte dokumentärens ämne särskilt lockande, men i The King of Kong är det karaktärerna, människorna och särlingarna bakom rekorden som är det mest intressanta. I synnerhet gäller det Billy Mitchell som byggt upp hela sin persona kring rekordet. Till följd av en grupp nördiga följeslagare lider han av ett stort Messiaskomplex någon som också manifesteras genom hans utseende. Det dröjer inte längre innan vi i publiken hatar Billy och hejar på underdogen Wiebe som ständigt motarbetas av Billys hejdukar.

Dokumentären är enormt underhållande men ekar lite tomt på innehåll. För den som dessutom spelade Donkey Kong som liten blir det ännu dråpligare att se hur dessa 40-åringar kämpar med enormt stor seriositet för någonting som bara en handfull människor bryr sig om. Lägg dessutom till ett besynnerligt persongalleri med rekordutmanare, domare och kontrollanter, som figurerar vid denna verksamhet. Tanken slår mig att det kanske bara var bra att arkadhallarna försvann från Sverige.

Den hyllade regissören Mike Nichols (Closer, Angels in America) och den minst lika uppskattade manusförfattaren Aaron Sorkin (The West Wing, Studio 60 on the Sunset Strip) slår sina påsar ihop och skapar Charlie Wilson's War. Filmen är nominerad till fem Golden Globe priser och därmed fått ett Oscarssurr omkring sig.

Filmen bygger på den verkliga historien om Charlie Wilson (spelas i filmen av Tom Hanks), en kongressledamot från Texas, som börjar intressera sig för Sovjetunionens ständiga kränkande av afghanistanskt territorium och blodiga krig. Hanks spelar karaktären som smått alkholiserad, dock charmigt rolig och som gärna vill ha vackra kvinnor omkring sig, men som på lite äldre dagar söker efter någonting som kan ge hans arbete mer mening. Wilson sitter i den styrelse som har hand om finansieringen av CIAs hemliga uppdrag och har därför möjligheten att förändra vad som händer i Afghanistan. I sina åtaganden hjälps han av sin inflytelserika politiske sponsor, samt periodvisa älskarinna, Mrs. Joanne Herring (Julia Roberts), och den buffliga CIA agenten Gust Avrakotos (Philip Seymour Hoffman).

Filmen är intressant av flera skäl. Hur Wilsons eget initiativ ledde vidare till vara en del i Sovjetunionens fall, sedan vet man ju inte hur mycket som har förskönats under processen av verket, men faktum är att genom Wilson ökade bidragen till afghanska gerillan från fem miljoner dollar till en miljard dollar. Idag är ju detta ännu mer intressant med tanke på vad denna gerilla skulle utvecklas till. I denna process är det också intressant hur lättvindigt det går att öka militärens budget så enormt bakom stängda dörrar utan att medborgarna informeras.

Men tro nu inte att Charlie Wilsons War bara är ett politiskt drama likt exempelvis Syriana, utan filmen är dessutom väldigt lättsamt berättad med en del roliga scener. Hanks rolltolkning är suverän och i scenerna med Hoffman är de båda helt briljanta. Såhär i begynnelsen av pristiderna tror jag inte Hanks kommer att vinna några priser för rollen men däremot få nomineringar, Hoffman är dock het kandidat till birollsoscarn.

Balansgången mellan politiskt drama med drag av komedi fungerar och mycket tack vare Hanks som gör huvudrollen rollen perfekt med små medel. Skådespeleriet är överlag oklanderligt. Trots att karaktären Wilson gärna vill omge sig med snygga kvinnor så blir det aldrig särskilt grabbigt, men inte heller nämnvärt feministiskt.

Filmen är dock inte utan sina brister trots Nichols regi och Sorkins klipska dialoger. Framförallt tycker jag att Nichols trycker för lite på hur denna gerillarörelse som man sympatiserar med under filmen sedan kommer att omvandlas till Al-Qaeda. Det är snarare underförstått och får stå i bakgrunden för ett mer klassiskt Hollywoodslut. Sedan lyckas inte Julia Roberts övertyga i sin roll och att hon nominerats till en Globe är snarare på grund av sitt namn än någon form av prestation. Kanske skulle hennes karaktär blivit bättre med mer tid att utveckla den för en liten nackdel är att Charlie Wilson's War är något kort, blott 94 minuter och mycket skall paketeras in under denna tid.

Filmen kan uppfattas av många som ambivalent, som inte vet vilken fot den ska stå på och jag kan förstå det. Sett till helheten håller filmen, även om den har sina små brister. Charlie Wilson's War är att rekommenderas varmt vid biopremiär i Sverige i början på februari.