Lady in the water
Paul Giamatti (Sideways, American Splendor, Thunderpants) spelar den tillbakadragne fastighetsskötaren Cleveland som sköter ett lägenhetskomplex i Philadelphia. Han utför sina sysslor och småpratar med hyresgästerna, till en dag så han finner en vattennymf i poolen. Med henne börjar saker och ting hända runt huset då det visar sig att ett odjur vill hålla henne kvar i vår värld och inte låta henne fara iväg till sin egen. Tillsammans med några av hyresgästerna börjar Cleveland att klura ut hur de skall genom olika övernaturliga medel få henne att återvända.
Historien är väldigt tunn och i filmen blir aldrig riktigt spännande. Nymfen Story, spelad av Bryce Dallas Howard, som också var med i Shyamalans The Village (och är oscarsbelönade regissören Ron Howards dotter), går omkring och ser konstig ut och slänger ur sig den ena mystiska förkunnelsen efter den andra. Shyamalan gör manuset väldigt lätt för sig när han tillför nya regler och innehåll till filmen ju längre den lider. Sagan är inte speciellt rolig eller intressant den heller, men Shyamalan lyckas till trots inmänga en del mystik och lite raffel i filmen. Det resulterar till att filmen hela tiden svajar mellan att vara okej till att vara dålig. Paul Giamatti gör den bästa insatsen i filmen som annars präglas av ett svagt manus och dålig känsla för att skapa trovärdig fantasi (som Orvar Säfström brukade säga). Lady in the Water är ännu en av Hollywoods påkostade filmer som är gjord för barn. Jag funderade på hur Amerika nu gör oerhört mycket filmer som skall tilltala barn och vuxna, vilket man sen kan koppla till HBOs fenomenala framgångar med sina TV-serier som riktar sig till vuxna människor. Varför envisas Hollywood att fortsätta producera halvt barntillåtet skräp istället för att ens försöka ge kvalitet och påkostade filmer till vuxna?
Lady in the Water får två pinnar i brasan av Mats Rådberg och Rankarna.
Superman Returns
Det har snackats en hel del om Stålmannen på den här bloggen, nu är den senaste filmen här och äntligen kommer det att bli ett slut på allt prat om mannen med rost i kalsongerna.
Publiken har drunknat i all reklam som har gjort för den här filmen, och därför vet många redan vad filmen kommer att handla om. Vilket inte hindrar mig ifrån att göra en kort resumé. Superman har varit borta för att leta efter sin hemplanet och återkommer nu till jorden. Lois Lane har gift sig och skaffat barn vilket får Kal-El att bli lite surmulen när han nu kommer tillbaka efter alla år. Lex Luthor har sol-och-vårat en rik äldre dam som går bort i början av filmen och lämnar över sin rikedom till honom. I Superman från 1978 slänger Clark Kent en bit kristall från sin hemplanet i isen uppe vid nordpolen och genom den skapas Supermans "Isfort av avskildhet" eller ”The Icefortress of solitude". Nu planerar Lex göra samma sak fast i större skala vilket skall resultera i en ny kontinent samt lägga hela Nordamerika under vatten.
Att se Superman Returns är som att se om Superman (1978), karaktärerna skall presenteras på samma sätt, filmen har en liknande utveckling, och Singer vill kopiera Richard Donners film alldeles för mycket på flera punkter. Var skall denna uppföljare ta över? Det sades innan att den skulle följa Superman 2 eftersom Singer inte ansåg att han skulle ta ställning till pajasfilmerna 3 och 4. Men i tvåan upptäcker Lois att Clark Kent är Superman, han till och med offrar sina krafter för att gifta sig med en "jordkvinna". I Superman Returns däremot har hon ingen aning om kopplingen mellan dem båda, vilket logiskt säger att den tar över efter Superman (1978).
Superman Returns lider av att den skall följa en 28 år gammal film. Brandon Routh fick rollen för att han liknade Christopher Reeves, Kate Boswoth skall spela samma typ av Lois som Margot Kidder och flera gånger spelar inte Kevin Spacey Lex Luthor utan såsom Gene Hackman spelade Lex Luthor. Det läggs in en massa referenser till den gamla filmen i både dialog och handling. Bryan Singer följer Richard Donner slaviskt i stegen och fortsätter Jesus och bibelreferenserna som Donner hade i 78-tals versionen, för att skapa en mer episk film. Nu är det en Venus födelse, Jesus återuppståndelse och kanske till och med en jungfrufödsel(!?)
Har du sett trailern har du sett halva filmen. Har du sett Superman från 1978 har du sett 3/4 av filmen. Då borde man tycka att biljettpriset skulle vara 1/4 av de sedvanliga 90 kronorna. Det är bra specialeffekter, men de går inte upp mot konkurrenter som till exempel Brett Ratners X-men 3. En ny Supermanfilm har det snackats om i över 10 år. Regissörer och manus har avverkats en efter en. Tillslut bestämde man sig för att bara göra en film, lägga miljarder på marknadsförning för att får in vad de har betalat. Resultatet är en film som kan komprimeras i ett ord, tråkig. Skådespelarna är fruktansvärt stela och det får heller inget utrymme för att kunna skapa någonting eget för att de undergivet skall följa den gamla filmen. Jag skulle vilja, efter att ha sett Superman Returns, att Singer slutar göra filmer om superhjältar, för nu har han fallit över sin egen inbilskhet. Han stirrar sig så blind på att göra en ny "Batman Begins" kombinerat med Richard Donners version, att han inte ser att resultatet blir trivial, andefattig och tråkig.
Lägg märke till att jag har skrivit tråkig och inte dålig, för det finns ett litet underhållningsvärde i den. Dessutom är inte Brandon Routh lika värdelös som jag trodde han skulle vara, och det finns en liten twist som troligtvis skall leda till en uppföljare som väckte lite av mitt intresse. 1978 års version är ingen dålig film att vilja göra en fortsättning på, men alla filmer är barn av sin tid, och Singers mall är 28 år gammal. Kanske är det så att för många kan historien om Superman för att uppfattas en ny film som sällsam och fräsch. Två av fem till Superman Returns, kanske snudd på en trea, men inte idag.
By night
03:20
Mitt i "Superman-natten".
Natten mellan lördag och söndag
Shyamalans försäljningknep
Att Hollywood är en industri råder det ingen tvekan om, stora bolag kör massiva reklamkampanjer för sina respektive storsäljare och nu i sommar blir vi översköljda med en ena storfilmen efter den andra. En regissör som har valt att verkligen utnyttja PR-byråerna är M Night Shyamalan, mannen bakom Signs, The Village och Sjätte Sinnet. Shyamalan är aktuell med kommande The Lady in the Water, en saga om en vaktmästare som hittar en nymf i en swimmingpool. Innan The Village gjorde Shyamalan en "mokumentär" kallad The Buried Secret of M Night Shyamalan som bl.a. handlade om att Shyamalan hade en hemlighet som låg till grund för alla hans filmer. Mokumentären blev omtalad och The Village gav klirr i kassorna. Nu är det dags igen och i samband med The Lady in the Water släpps två böcker om filmen (en barnbok och en om inspelningen), samt att M Night ger sig själv en stor roll i filmen, tillsammans med en aktiv kampanj för att etablera hans namn i folk medvetande. Det är möjligt att han så småningom vill spela huvudrollen i sina egna filmer för att ytterligare dra in mer cash, kanske vill han inte bli kallad för "snubben-som-gjorde-Sjätte-Sinnet", eller så vill han bevisa att ingen kan uttala hans efternamn korrekt? 
... två nya serier
Detta är ett uppföljare blogginlägg på vad jag påbörjade i förra veckan med två nya amerikanska serier som bägge skiljer sig ur mängden.
Heroes
NBC har under 2006 varit den fjärde största kanalen i USA efter ABC, Fox och CBS, vilket inte är högt nog för en kanal som är vana vid att ligga etta. Kanalen har lagt ner den ena serien efter den andra och satsar mycket för att få en stor hitserie i höst. NBC, och många andra, tror att Heroes kommer vara den serien som kommer att bli hetast i höst, serien som kommer att vända NBC negativa trend.
Heroes handlar om ett gäng människor som alla mer eller mindre har upptäckt att de har övernaturliga krafter. En indisk forskare som undersökt människors förmåga att utveckla dessa krafter blir mördad vilket leder till att hans son fortsätter sin fars arbete men upptäcker snart att även andra är ute efter forskningen. Anledningen till att människorna utvecklas sägs i serien vara att människan endast använder 10% av sin hjärnas förmåga, och om vi skulle börja använde resterande delar så skulle vi kanske kunna göra saker som bara vår fantasi sätter gränser för. I serien har vi en kille som tror att han kan flyga, en tonårstjej som läker sig själv, en japan som kan böja tid och rum, en konstnär som målar framtiden i sina tavlor etc. I piloten presenteras vi för dessa karaktärer samt vilka problem de har och bakgrund de kommer ifrån. Gemensamt för alla är att de är på gränsen till att upptäcka sin förmåga, en del bli panikslagna och rädda för sig själva, andra njuter av den.
X-men är bara förnamnet på Heroes, vilket komiskt nog också nämns i serien, men det finns också Matrix referenser. Jag hade förväntat mig ett storslaget pilotavsnitt, påkostat och häftigt, istället får publiken en karaktärsuppbyggnad och chans att lära känna människorna bakom krafterna. De har hittat en del bra TV-skådespelare, såsom Milo Ventimiglia från den underskattade The Bedford Diaries och Greg Grunberg från Alias. De flesta skådespelare gör ett godkänt arbete, manuset är än så länge ganska sökande och ger flera trådar som senare kan fattas tag i. Det är en bra tanke, i de superhjältehysteriska tider vi lever i, att göra en TV-serie om superhjältar, men det kommer att kräva resurser på specialeffekter för att publiken ska stanna kvar. Många säger att det är en ny 4400, och serierna har en del gemensamt t.ex. hur vanliga människor får superkrafter, men här finns det inga utomjordingar involverade och Heroes bygger mer på hur människorna upptäcker sina krafter. Som vanligt när det gäller TV-serier är det hur producenterna väljer att utveckla den som är avgörande för framtiden. Heroes är NBC storsatsning i höst och av ren muskelkraft kommer den att gå bra, till att börja med.
Traveler
Nu till min personliga favorit bland de pilotavsnitt jag har sett den senaste veckan, Traveler. Givetvis är serien därmed planerad att börja först i vinter 2007 på ABC. Möjligtvis kommer den fungera som en backupserie om någon av ABCs satsningar i höst slår fel.
Traveler handlar om tre killar som tar sina collegeexamen, vilket får dem att vilja ta en Road Trip med första destination New York. Att för sista gången kunna bete sig som ungdomar hittar de på en del practical jokes, oftast på inrådan från kompisen Will Traveler. Allting tar en vändning när de andra två vännerna Jay och Tyler åker rollerblades genom ett New York museum vilken exploderar i ett inferno strax efter att de lämnat den. De är nu båda huvudmisstänkta i en terroristbombning, och det verkar som om deras vän från college, Will Traveler har satt dit dem för attentatet och försvunnit. Nu påbörjas en jakt på de båda grabbarna.
Manuset är med fokus på intrig väldigt bra, skådespelarna övertygar och jakten på Jay och Tyler genom New York för tankarna till Jagad och ett dussintals Hitchcockfilmer, dvs det är riktigt spännande. Pilotavsnittet innehåller allt ett bra pilotavsnitt ska innehålla, en klar tanke, befästa karaktärerna, underhålla samt ge publiken viljan att se mer. Dessutom är avsnittet genomarbetat på alla plan, regi, manus, foto och skådespeleri. Detta är ännu en fantastisk serie levererad från ABC. Det är kanske inte så konstigt när de samlat TV-manusförfattare med erfarenheter från t.ex. CSI, Arkiv X, Thief, Las Vegas etc.
24 minuter av A Scanner Darkly
http://media.filmforce.ign.com/media/670/670907/vids_1.html
Framtidens stora TV-serier?
I USA ser man potential i Tv-utbudet under sommaren, till skillnad från Sverige som kör sina snustorra brittiska deckare, allsång och diverse pysselprogram. Jenkarna visar också en mängd gamla repriser och avslutar sina under våren nerlagda serier, MEN nu är det dags att ladda inför hösten och de stora kanalerna testar nya serier samt testkör piloter. Jag har lyckats tack vara en god vän fått ta del av några av dessa nya serier.
Jericho
Bilden ovan är hämtad från piloten till blivande Tv-serien Jericho. Efter att ha sett piloten kan jag inte tro något annat än att det blir en fortsättning. Handling utspelar sig i byn Jericho, där Jake Green (spelad av Skeet Ulrich) återvänder efter 5år, men vad han har gjort under dessa år höljs i dunkel. Mycket av storyn är ett mysterium och inga klara svar ges i piloten, vilket påminner en del om Lost. Mot kvällen kan befolkningen i byn se en explosion i horisonten, en olycksbådande sådan som inte skulle kunna vara något annat än någon form av atombomsattack. Alla kommunikationsmedel slås ut och bybornas oro växer sig allt starkare. Vad har hänt? Var är militären? Varför svarar ingen på deras anrop?
Jerocho lovar en hel del som kan vara svårt att leva upp till, skådespelarinsatserna är lite svajiga, manus lite tunt, men det är riktigt riktigt spännande. Den apokalyptiska stämningen, mysteriet och vibbarna från Lost gör att jag vill se mer. I september är serien planerad att börja på CBS.
Psych
Från den allvarsamma Jericho till den betydligt mer lättsamma komedideckarserien Psych, som kommer att gå i åtta avsnitt på kanalen USA i sommar. Huvudrollen Shawn Spencer spelas av den relativt okända James Roday, medverkar gör även Dulé Hill (Charlie Young i Vita Huset), Corbin Bernsen (den morbide tandläkaren Dr. Alan Fienstone i The Dentist) samt Timothy Omundson (Deadwood, Judging Amy, Xena etc.)
Shawn Spencer blir i sin ungdom drillad av sin far i att lägga märke till detaljer, som fadern, polis som han är, anser vara väldigt viktigt att lägga märke till för att kunna klara sig ute i stora världen. I öppningsscenen får vi följa hur far och son inne på ett café tränar på denna egenskap, genom att sonen stänger sina ögon och svarar på faderns detaljerade frågor, t.ex. räkna upp hur många hattar som finns i rummet, samt vilka sorts hattar det är o.s.v.. Denna förmåga leder till Shawn på äldre dagar enbart genom att titta på TV kan ringa in tips till polisen. Polisen börjar intressera sig för Shawn och kallar in honom till förhör. När polisen kräver en förklaring och är på väg att slänga in honom i häktet så kläcker han ur sig att han är synsk, vilket han sedan tvingas bevisa i en brottsutredning. Egentligen är det, som sagt, bara hans förmåga att observera detaljer samt dra logiska slutsatser som han använder sig av, men det bidrar till många ser sanning i hans lögn.
Roday som spelar huvudrollen är ganska svag vilket märks främst när han utklassas av birollen spelad av Dulé Hill. Manuset är ganska svagt när man är bortskämd med slipade kriminalserier som CSI, The Shield etc. Däremot känns kombinationen mellan komedi och deckare väldigt uppfriskande och stundtals är serien väldigt underhållande. Roday måste däremot växa ett par steg för att serien skall bli riktigt stor.
Shark
Detta är inte en dokumentär om hajar utan en advokatserie med James Woods i huvudrollen som den hårdhudade L.A. advokaten Sebastian Shark. Framgångsrikt knäcker han den ena åklagaren efter den andra tills en dag en av hans klienter mördar sin fru. Shark försvinner från scenen men kontaktas av åklagarmyndigheten och han väljer att börjar arbeta för staten istället. Med sig tar han höjdaradvokaternas arbetssätt vilket blir en injektion i den trögrörliga byråkratiska maskinen.
Shark har en del gemensamt med en av mina favoritserier, nämligen House MD. Serien är upplagd som en one-man-show för James Woods att briljera, han är en kontroversiell person som jobbar med människor, han skall kläcka ur sig lite roliga/fördomsfulla/cyniska kommentarer, hans arbetsmetoder är okonventionella och han har ett team bakom sig som han skriker på lite då och då. James Woods har en bra bit att gå i för att komma upp till Hugh Lauries fantastiska tolkning av Dr. House. Samtidigt måste nya TV-serier få tillfälle att hitta rätt både i regi, manus och karaktärer, det är möjligt att Shark kommer att försöka särskilja sig mer från House MD för att klara sig i TVtablån, men just nu är det en ganska blek kopia. Jag vill även se mer självförtroende och vilja från James Woods skådespeleri, hans prestation under 2000-talet har inte varit bra så detta är hans chans för en ny start.
CBS har schemalagt sex avsnitt av serien med början i september. Det ska bli kul att se hur man väljer att utveckla serien, den har trots allt stor potential.
Grafiskt vackert från Pixar och Vin Diesel i rättegångsdrama
Sommaren är en perfekt tid för film då TV är fylld med gamla repriser, töntiga nöjesprogram och allsång, vilket betyder att kvällarna är perfekta för film i alla dess former, gärna tillsammans med en kall dryck och en bordsfläkt.
Cars
Pixar och Disney har tillsammans skapat flera framgångsrika filmer tillsammans vilket mer har varit Pixars förtjänst än Disneys. Detta samarbete upphör däremot inom ett par då Pixar anser att Disney åkt snålskjuts för länge på den framgångsrika Pixartåget. Cars handlar den kaxiga bilen Lightning McQueen som är rookie i den största rallyserien Piston Cup. Kampen om trofén blir delad vilket leder till en slutgiltig batalj i Kalifornien mellan endast tre bilar. På vägen dit inträffar ett mindre missöde i transporten och McQueen virrar bort sig i det amerikanska inlandet. Han blir strandsatt i en mindre ort, Radiator Springs, där han i panik saboterat den stora genomfartsleden, och han blir dömd till att reparera skadorna. Här träffar McQueen på den ena kufiske figuren efter den andre.
Hur skulle man kunna ge bilar karaktär undrade jag sedan jag sett trailern. Klassisk tecknat har ju oftast djur som får människors egenskaper, men bilar? Herbie har jag sett och den bilen är inte mycket till personlighet. Efter att ha sett Cars insåg jag att Pixar faktiskt lyckats ge bilarna mänskliga drag och personligheter på ett väldigt övertygande sätt. Sen kan man ju bara spekulera i hur det går till när de, ja, får små bilar eftersom de uppenbarligen har en sexualdrift. Pixar överträffar sig själva i snygghet och detaljrikedom, fantastisk animation som verkligen är "cutting edge", i racingscenerna kan man till och med se slitna däckfragment på banan. Handlingen är dessvärre ganska rutten på sina ställen. Charmerande glesbyggdspolitik och moralklyschor om familj och vänner står mig upp i halsen. Den vuxna publiken ser ganska snabbt var filmen är på väg och förutsägbar är bara förnamnet. Ändå lyckas Pixar göra en underhållande film utan övercasting av "kändisröster" i varenda karaktär, Owen Wilson och Paul Newman till trots så är det inte många i Sverige som vet vem Bonnie Hunt och Larry the Cable Guy är. En trea av fem.
Find me Guilty
Vin Diesel vill göra allt nu för att inte fastna i kategorin actionskådespelare och gör just nu en Schwarzenegger, komedier som tilltalar den breda befolkningen, först The Pacifier och nu Find Me Guilty. För regin står meriterade Sidney Lumet som hade sin storhetstid på 70-talet med Al Pacinorullarna Serpico och Dog Day Afternoon. En av mina favoriter Pete Dinklage (The Station Agent, Threshold, Living in Oblivion) medverkar i Find me Guilty och är som vanligt briljant.
Filmen bygger på en sk. "verklig händelse" då gangstern Jackie DiNorscio väljer att försvara sig själv i USA största och längsta maffiarättegång. De andra maffiakillarna anser att Jackie förstör deras chanser i rättegången eftersom han inte kan någonting om juridikens ramar och uppför sig som en pajas. Filmen kretsar kring DiNorscio eget försvar samt intrigerna mellan maffiamedlemmarna.
Find me Guilty är inte en bra film, vilken jury skulle ta en pajas som Jackie DiNorscio på allvar när han drar underbältetvitsar i rättegångssalen? Ingenting i filmen griper tag i publiken och rättegångsdramat är väldigt dåligt regisserat. Filmen blir inte spännande och åklagarens åtal är tunt som silkespapper, vilket resulterar i att den dramatik som en rättegång innebär inte finns med i filmen. Vin Diesel klarar inte av denna typen av karaktärskådespeleri (egentligen skulle Joe Pesci spelat rollen), men Diesel försöker så gott han kan, gör en DeNiro (dvs går upp i vikt för en film), har hår på huvudet, men ingenting hjälper. Två av fem för den är ganska underhållande.
En film där Hasselhoff är den största behållningen
Click med Adam Sandler handlar om arkitekten Michael som har svårt att få ihop tid till både familj och arbete. Chefen (spelad av Hasselhoff) kräver ständigt Michaels uppmärksamhet kring nya projekt och hans båda ungar (amerikanskt sockersöta) är ständigt på honom. Trött på sina tillkortakommanden finner han i butiken Bed, Bath & Beyond den kufiske figuren Morty inne på lagret, som mer påminner om Uppfinnar-Jockes dito. Morty (Christpher Walken) presenterar Michael för en så kallad universalfjärrkontroll, som visar sig kunna, med enkla knapptryckningar, kontrollera universum. Genom att trycka på paus så stannar världen, trycker han på FF spolar han fram världen och han har även hela sitt liv valbart i Main Menu.
En rolig idé? Självklart. En fungerande film? Nej. Ledsen att säga till alla Adam Sandlerfans där ute att ännu en gång levereras en halvtaskig komedi som fullständigt dränker sig själv i sin egen idioti. Det finns så mycket logiska luckor i manus och filmen är så förutsägbar att jag stundtals vrider mig i smärtsamma plågor. Genom att använda en fjärrkontroll som fungerar i verkliga livet måste väll innebära vissa logiska problem? Vad händer med en själv när man spolar fram för vem är det som trycker på/av knappen? Varför kan han inte förändra världen när han är i pausläge? I filmen löser man egendomligt detta genom att säga att personen går på "autopilot", alltså allt är tänt med det är ingen hemma, så att säga. Reagerar inte familj och vänner på en sån personlighetsförändring och att han glömmer stora delar av sitt liv? Det är ändå förutsägbarheten som är värst i filmen, varje gång Michael hittar en nu funktion på fjärkontrollen kommer scenen efter att handla om hur han använder den funktionen ute i verkligheten. Filmen lider också utav att trailern har avslöjat alldeles för mycket av filmen, alla de roligaste scenerna har du redan sett innan du sett filmen.
Filmen innehåller en del biroller som spelas av kultfigurer som David Hasselhoff, Henry "The Fonz" Winkler och Julie "Marge Simpson" Kavner, även Sean Astin dyker upp iförd toktrånga badbrallor. Hasselhoff är ju en skämt bara han visar sig, i Sverige mer än någon annanstans efter "I've been looking for freedom" reklamen och i TV-programmet 100höjdare. Dock gör han rollen som Sandlers slemmiga chef riktigt bra, och gör kanske den bästa jobbet i den här filmen. Kate Beckinsale som spelar Sandlers fru (yeah right) får en riktig torftig roll som klassisk amerikansk ”soccermom”.
Det många kanske inte anar, och vad som stjälper filmen, är att den faktiskt övergår från komedi till att bli "It's a Wonderful Life" eller Dickens "En Julsaga". Utan att ge några mer spoilers så kan ju ni som sett eller läst ovanstående verk inse hur det slutar. Det känns som om manus till filmen har skrivits utan någon som helst aning om var den ska sluta. Jag har läst ett par recensioner som gillar det dramatiska slutet och hur detta inte blir en "vanlig" Adam Sandler film. I detta fall hade jag uppskattat ett "vanligt" Adam Sandler slut till skillnad från karbonkopian av Dickens roman från 1843.
Till slut skulle jag själv vilja ha en fjärrkontroll så jag kunde spola tillbaka mitt liv och undvika denna filmen.
