Lembrowski

Jack Finneys novell The body snatchers har filmatiserats ett antal gånger i olika version men sällan med så kompetenta personer både framför och bakom kameran.

The Invasion handlar om psykiatrikern Carol Bennell (Nicole Kidman) ensamstående mamma med ett barn och som nyligen börjat träffa läkaren Ben Driscoll som spelas av Daniel Craig. En rymdfärja exploderar i stratosfären och bitarna sprids över USA. Dessa visar sig vara smittade med ett utomjordiskt virus som börjar ta över och kontrollerar människorna. Det visar sig snart vara Carols barn som är nyckeln till att lösa hela problemet.

Detta är en väldigt poänglös nyfilmatisering av en redan ganska tråkig historia. Filmen saknar struktur och känsla och känns som ett hafsverk av en amatör. Vilket är helt sjukt när regissören bakom är ingen mindre än Oliver Hirschbiegel som för ett par år sedan gjorde fantastiska Der Untergang, om Adolf Hitlers sista dagar i bunkern fantastiskt porträtterat av Bruno Ganz.

Sci-fi från 1950-talet handlade ofta om två saker, antikommunistisk propaganda samt låg budget och Invasion of the body snatchers från 1956 hade bägge (något som Oliver Hirschbiegel kommenterar lite fyndigt i en middagsscen med en rysk ambassadör). Att göra människor rakt upp och ner till utomjordingar handlade ofta om att de inte hade pengar till make-up och de ville skrämmas med iskallt stirrande skådespelare, något som även den sämsta aktör klarade av. I en science fiction film från 2007 har jag större krav än så, då det är exakt vad filmen försöker skrämma publiken med, iskallt stirrande människor och hela filmen The Invasion upplever jag vara till sitt sätt 50 år gammal.

Förmodligen är det regissörens namn som fått de kända skådespelarna knutna till filmen då Kidman brukar hora för excentriska européer (läs von Trier och Alejandro Amenábar). Hursomhelst så tampas denna film med enorma problem i produktionen och vad som ligger bakom går det bara att spekulera i. Språkliga brister, annorlunda filmklimat, amerikanska producenters begränsningar mm skulle kunna vara ett par problem då de ofta uppstår när europeiska regissörer gör film i Hollywood (och har varit så i snart 100 år).

Tematiken är liknande den i I am legend och det är Warner Brothers som producerat bägge. Warner försöker möjligen utnyttja rådande känsloklimat i efterdyningarna av stormen Katrina och det anstormande miljöhotet. Ett överliggande hot som människorna är maktlösa emot. Eller så är Warner helt enkelt bara ute efter att göra remakes på bortglömda filmer.

The Invasion låtsas ha någon form av budskap men det drunknar bara i bakomliggande ängslan för kollektivism och grundhistoriens bakomliggande kommunismrädsla. Vilket visas bland annat genom det omänskliga sätt som de onda människorna skildras i The Invasion, på samma sätt man gärna porträtterade ryssar i film under kalla kriget, som känslokalla maskiner (se t.ex. Rocky 4). Helt enkelt omänskliga, samhällstörtande, känslokalla monster som hotar den amerikanska familjen.

Undvik The Invasion för allt vad du är värld då det är en skräpfilm av sällan skådat slag.

Precis innan jul lanserades trailern till Hellboy II:  The Golden Army, tvåan är precis som ettan regisserad av Guillermo del Toro som fick ett större genombrott med Pans Labyrint förra vintern. Rollen som Hellboy repriseras av Ron Perlman och i stort är det samma team bakom uppföljaren som i den populära föregångaren. Första Hellboy som kom 2004 blev mycket framgångsrik genom den inom genren ovanliga blandningen av humor, action och skräck samt välarbetade specialeffekter, inte nödvändigtvis de grafiskt snyggaste jag sett, men mycket välarbetade och inkluderande. Andra filmer som bygger på serietidningar som Spiderman, Superman och Batman  blir ibland lite väl uppblåsta av sin egen seriositet och avsaknad humor så att Hellboy kändes annorlunda när den kom. Av vad som går att se i trailern till Hellboy II: The Golden Army tycks framförallt specialeffekterna dominera med betydligt större variation av monster. Premiär i Sverige sensommaren 2008.

Romanen I am Legend är skriven av Richard Matheson och den har filmatiserats två gånger tidigare utan större framgång. 1964 kom The Last Man on Earth med kultskådisen Vincent Price i huvudrollen och 1971 var det dags igen i Charlton Hestons The Omega Man. Boken har emellertid alltid framstått som ett pionjärverk inom modern skräck och sci-fi, och i synnerhet var Romero oerhört inspirerad av den till sin stilbildande Night of the Living Dead. Även Stephen King har sagt att I am Legend är den roman som påverkat honom mest i sitt skrivande.

Nu är det Will Smith som axlar rollen som Dr. Robert Neville i postapokalyptiska New York där djungeln och muterade människor har tagit över. Som en Robinson Crusoe på Manhattan försöker han överleva dagen genom att idka mindre jordbruk och jaga hjort, men om nätterna tvingas han låsa in sig i sitt bepansrade hem för att skydda sig mot de varelser som huserar utanför. Tre år tidigare har människan uppfunnit ett modifierat virus som botar all form av cancer, problemet upptäcks strax att detta virus fortsätter att utvecklas och muterar människorna. En av utvecklarna bakom viruset antyds vara Dr. Robert Neville, vilket är en anledning till hans jakt efter ett botemedel.

Filmen är en kombination mellan å ena sidan filmer som Robinson Crusoe och Cast Away och å andra sidan Zombiefilmer som Night of the Living Dead, Resident Evil och 28 dagar senare. På så sätt känns det som att man har sett filmen innan, om det inte hade varit för att filmen i sig är genomtänkt och snygg. Det grundläggande behovet av överlevnad, hur rutiner hjälper honom att behålla livet, fortifieringen av sin bostad, hur bisten av social interaktion gör honom mer och mer galen etc. Däremot finns det en hel del logiska luckor i manus som kanske spolierar det för många tittare, men i jämförelse med andra zombiefilmer har denna film en extrem smartness.

CGI animeringarna är lite taskiga på sina ställen men fungerar i helheten och New York efter apokalypsen är snyggt skapat och lägger an stämningen. Will Smith som är den enda aktören i större delen av filmen är bra och får behålla lite av sin stil och humor. Regissören heter Francis Lawrence som tidigare har gjort Britney Spears videos men i långfilmsväg givit oss Constantine med Keanu Reeves som demonjägare och Peter Stormare som djävulen. Han lyckas lägga an en ton i början av I am Legend som gör mig intresserad av filmen och vi får följa hur Neville klarar av att överleva sin dag med allt det han företar sig. Många av scenerna är snyggt utstuderade och Lawrence gör lyckas skapa spänning och snygg underhållning. Dessvärre finns det en stor brist i filmen.

I en timme är I am Legend en riktigt bra film, men efter en fantastisk scen där muterade hundar försöker ta kål på Robert Neville växlar filmen och blir en pretentiös soppa. Jag har inte läst Mathesons roman men vad jag har förstått så är det inte hans slut i någon av de tre filmatiseringarna av hans bok, vilket gör mig intresserad av att läsa den. I am Legend säljer sig helt enkelt jävligt billigt med ett taskigt hollywoodslut som jag tycker går helt emot resten av en mycket bra film.