Lembrowski

Det går att gödsla med filmer och TV serier som utspelar sig i fängelser. Vi har alla sett så mycket och vi kan alla stereotyperna utantill, någon ska bli våldtagen, någon måste pryglas upp första dagen, medlemskap i ett gäng för skydd är obligatoriskt, det finns en fängelseveteran som gärna sprider sin visdom om livet innanför murarna, en liten kniv slipas fram ur en tandborste eller sängfjäder etc. Det går att rabbla upp hur många som helst. Publiken kan det här med fängelsefilmer väldigt bra nu så frågan är hur genren ska utvecklas? Är Felon den film som ska bryta ny mark?

Felon handlar om en byggnadsentreprenör vid namn Wade Porter som lever ett stilla liv med sin fästmö och son. En natt bryter någon sig in i familjens hus, Wade plockar fram sitt basebollträ och jagar ut inbrottstjuven ur huset. Ute på gräsmattan lyckas Wade få in en klockren träff i bovens bakhuvud som faller död till marken. Tjuven visade sig inte bära något vapen vilket leder till att Wade blir åtalad och fälld för dråp. I fängelset delar han rum med seriemördaren John Smith (som blir hans mentor) och Wade visar sig ha talang med knogarna i de slagsmål som arrangeras av löjtnant Jackson ute på rastgården. Wade närmar sig arier-gänget som är villiga att ge honom skydd.

Filmen har fått oförtjänt höga betyg på imdb 8.0/10 något som jag inte alls har förståelse för när jag ser filmen. Felon kändes underhållande men var egentligen bara återupprepningar av vad som redan gjorts. Det enda som jag kunde se vara det minsta positivt var skådespeleriet som höll bra rakt igenom utan att glänsa. Stephen Dorff spelar huvudrollen och han är begränsad i sin utövning. De jag hellre skulle vilja framhålla är Val Kilmer som John Smith, Michael Perrineau (Augustus Hill i OZ och Michael i Lost) som Lt Jackson och Marisol Nichols som Wades fru. Men inte heller någon av dessa tre sticker på något sätt ät utan gör kompetenta insatser. Dramat i sig är sparsamt och blir ointressant. Jag tror filmen hade kunnat bli bättre med en mer kompetent regissör trots att Roman Waugh är en auteur.

DC Comics sanslöst hyllade grafiska novell Watchmen (Väktarna) har blivit film och regisseras av CGI stilisten Zack Snyder (300, Dawn of the Dead). Serien gavs ut emellan 1986-87 och präglades av kalla krigets fasor men som bakades in i symbolism och metaforer. Watchmen är skriven av Alan Moore, som också skrivit V for Vendetta samt The League of Extraordinary Gentlemen, och är tecknad av Dave Gibbons en trogen DC Comics illustratör.

Serien slog aldrig i Sverige på samma sätt som i USA där den till och med hamnade på en av The Times listor över de bästa engelska verken mellan 1923 till 2005. Så den generella svenska okunskapen över dessa figurer vill Lembrowski råda bot på genom en snabb guide över de karaktärer som kommer spela huvudrollen i filmen:

Dr Manhattan - heter också doktor Jonathan Osterman, blir förvandlad efter en kärnkraftsolycka till en gudalik figur som skiljer sig från de andra karaktärerna då han har verkliga superkrafter. Dr Manhattan anser sig vara mer utvecklad än människorna och bryr sig därför inte om människors moraliska bekymmer. Kan förvränga materia samt teleportera sig förbi tid och rum. Dr Manhattan hjälper dock mänskligheten med avancerad teknik och vapen till den amerikanska militären. Rollen spelas av Billy Crudup i filmen, från bland annat Big Fish och Almost Famous.

The Comedian - heter även Edward Morgan Blake, är en cyniker och nihilist. En krallig militär med stor passion för vapen. Han bekämpar brott för att uppfylla sin enorma lust för våld och bryr sig väldigt lite om mänskligt liv. Genom åren har han bara blivit värre och värre i och med alla blodiga krig och regeringsuppdrag som han utfört. Var under en tid en del i ett gäng brottsbekämpare kallade Minutemen men blev utesluten efter ett våldtäcktsförsök på en medlem i gruppen. Bär en blodig smiley pin som också har blivit något av en symbol för serien. Spelas i filmen av Jeffrey Dean Morgan som medverkat i både Supernatural och Greys Anatomy.

Ozymandias

Rorschach

Nite Owl II

Silk Spectre

Pubertal underbältet komedi tillsamman med kiss- och bajshumor brukar vara ett format som fungerar främst bland finniga tonårspojkar. Amerikanerna som står uteslutande för produktionen av dylika filmer har fostrat fram olika komedistjärnor genom dessa filmer vanligen med hjälp av TV-programmet  Saturday Night Live. Det var under 1980-talet som denna genre växte sig stark med Deltagänget och Poorkys.

The Love Guru

John Cho och Karl Penn spelar återigen den marijuana älskande duon Harold och Kumar och följer upp deras succé med Harold and Kumar go to white castle. Denna gång är de båda på väg mot Amsterdam när Kumar med sitt arabiska utseende emot sig och sin specialtillverkade vattenpipa tros vara en terrorist. Precis som i den första filmen blir det en resa, en roadmovie, där de träffar på olika egendomliga karaktärer på vägen. Samtidigt jagas de av en korkad polis med extrema fördomar mot alla människor och det är kanske den rollen som lockar fram mest skratt hos mig. Ett exempel är när han håller ett förhör med två judar och häller ut en påse guldpengar över bordet för att knäcka dem, stor Cartman-varning.

Harold and Kumar Escape from Guantanamo Bay är betydligt mindre familjevänlig än The Love Guru, då det är mer sex och grova skämt. Neil Patrick Harris finns också med i en skön roll som sig själv. Jag kan däremot inte säga att jag gillar den speciellt mycket för slutet är ju bara så förbannat uselt att man kan gråta. Om regissörerna Schlossberg och Hurwitz nu lyckas ge filmen till en 18-årsgräns kan de ju se till att formatet inte ligger på en så stentrist konservativ nivå.

Initiativet till serien Masters of Horror var lika fantastisk som genial. Mike Garris samlade ett gäng mindre aktiva skräckfilmsregissörer som fritt skapade var sitt avsnitt. Kvalitén varierade kraftigt men serien kändes fräsch och nytt, och för oss skräckfilmsnostalgiker var det total eufori när Argento, Carpenter och Coscarelli åter satte sig obundna i regissörsstolen. Producenterna pressade fram en ny säsong, med sämre namn både framför och bakom kameran, resultatet blev att serien floppade.

Showtime, kanalen som visade serien, ville inte ge Mike Garris fortsatt förtroende och la ner serien. Skam den som ger sig sa Mike Garris och gav sig av till NBC med samma koncept. NBC som tydligen behövde fylla ut sin sommartablå svalde Garris svammel med hull och hår och serien döptes om till Fear Itself.

Skillnaden mellan Showtime och NBC är stora när det kommer till censurfrågan, vad som helt enkelt tillåts att visas. Kabelkanalen Showtime får visa betydligt mer våld, blod och sex än vad marksända NBC får. Marksända TV-kanaler post Janet Jacksons "tuttskandal" knappt visa Smurfarna på TV utan att komma med varningsskylten "Viewer discretion is advised", och går i ständig clinch med Federal Communications Commission (FCC). FCC är den myndighet som kontrollerar amerikanska etermedier och där större delen av styrelsen besitts av kristna radikala män.

Detta har en inverkan på serien då Fear Itself tillåts helt enkelt inte gå lika långt som Masters of Horror lyckades göra. Då försvinner poängen med en serie som kallar sig för Fear Itself. Kvalitén har hittills hållit samma låga nivå som säsong 2 på Masters of horror om inte lägre. Botten nåddes i förra veckan då John Landis i ett avsnitt fått låna halva ensemblen till serien Psych och trodde han skulle få det att bli läskigt. Bästa avsnittet har varit Family Man som sändes för två veckor sedan, där seriemördaren spelad av Clifton Collins Jr (Capote) efter en olycka byter skepnad med familjefadern spelad av Colin Ferguson (Eureka), regisserat av Ronny Yu (Fearless).

Kommande episoder regisseras av bland annat Stuart Gordon (Re-animator) och Darren Lynn Bousman (Saw 2-4) så håll i hatten gott folk!

I dagarna avslutade jag John Ajvide Lindqvist skräckroman Låt den rätte komma in, titeln är en anspelning på att vampyrer måste tillåtas inträde innan de får gå igenom en rumsöppning. Romanen nådde hyllorna redan för fyra år sedan och Ajvide Lindqvist har fått en del uppmärksamhet på kultursidorna. Ändå trodde jag länge att boken inte var något för mig. "Vampyrer i den svenska förorten, haha hur löjligt kan det bli" tänkte jag i min enfald, "nej tacka vet jag lite Torgny Lindgren." Under 2007 läste jag att en filmatisering skulle göras av inte mindre än Thomas Alfredsson, Killinggängets parhäst som regisserade Torsk på Tallinn (1999) och Fyra nyanser av brunt (2004) och en av få svenska regissörer som jag inte hatar.

Så för två veckor sedan fick jag hem Ajvide Lindqvist bok och läsningen var en riktigt spännande upplevelse. Riktigt bra flyt i språket, tempo i parallellhandlingen, ett par synnerligen groteska avsnitt och kanske det viktigaste; jag köpte konceptet. Efter en stunds läsning var jag beredd att köpa vad som än skrevs. Detta har ju eskalerat i enorma förväntningar på filmen som jag är medveten om att jag bör sänka betydligt. Det finns inte en chans att svensk filmindustri kommer att acceptera att somliga avsnitt ur boken visualiseras på bioduken.

Av trailern som släppts går det att utläsa att historien om den mobbade sjätteklassaren Oscar och vampyren Eli kommer att stå i centrum. Vad jag hoppas är att Alfredsson medvetet valt bort en av svensk litteraturs mest groteska, avskyvärda och tragiska karaktär i trailer, för att fånga just de som läst boken till att se filmen. Rollen kommer att spelas av Per Ragnar (sektledaren i såpan Tre Kronor) och det är den mest briljanta castingen sedan Heinz Hopf i Varuhuset.

Rykten går också om att  allas våran JJ Abrams produktionsbolag Bad Robot är intresserad av att göra en egen version av skräckromanen.

Den som lyckas gissa vilken skådespelerska det är som brinner på bilden ovanför vinner en valfri flaska bordsvatten.

Trots att trailern säger biopremiär under våren är det den 24 oktober 2008 som gäller.

Så vad händer om du blandar Dr. Who, Men in Black och Juno? Jo du får ABC Familys nya sci-fi komediserie The Middleman. TV-serien bygger på Javier Grillo-Marxuach grafiska noveller som började ges ut 2005 men var till en början tänkt att vara en TV-serie. I huvudrollen ser vi den indifferent vitsiga och snabbkäftade Wendy Watson som kommer i kontakt med The Middleman, en agent som hämtad ur en puritansk 50-talsserie. Wendy blir The Middlemans protegé och tillsammans kämpar de för planeten jordens säkerhet.

Smått underhållande serie som dessvärre är ganska ojämn. En av grundbultarna i serien är att vara en hommage till äldre action/sci-fi serier vilket gör formatet lättigenkännligt och publikvänligt. Oerfarna skådespelare får dra ett tungt lass för att skapa intresse i de medvetet banala historierna som dock är småklyftiga på sina ställen. Roliga biroller som Wendy Watsons granne Noser som bollar kända musiktexter med människor han möter, eller androiden Ida som är förklädd till en gammal sur bibliotekarie, lyfter serien. Natalie Morales som spelar Wendy Watson är bitvis väldigt lik Rosario Dawson. The Middleman lär inom ett år dyka upp på en TV kanal nära dig, troligtvis TV6.