Klassisk skräck i spansk förpackning
Den spanska filmen El Orfanato (2007) har prisats på festivaler runt om i världen under hösten och vintern. Extra uppmärksamhet har filmen fått då den oscarsbelönade mexikanska regissören Guillermo del Toro (Pans Labyrint, Hellboy) har producerat filmen och hans namn har använts flitigt i marknadsföringen som en slags kvalitetsgaranti. Regissören till El Orfanato är den långfilmdebuterande 33-åriga Juan Antonio Bayona, som med filmen gör en verklig pangdebut.
Filmen handlar om Laura som i vuxen ålder köper det barnhem där hon under en tid själv växte upp. Barnhemmet har dock varit nerlagt under en längre tid men Laura, tillsammans med sin man Carlos och adopterade son Simon, återvänder till huset med tanke att återinviga det för hjälpa barn med särskilda behov. Simon som ensamt barn i det stora ödsliga huset börjar tidigt fantisera om låtsaskompisar, något som föräldrarna till en början finner ganska naturligt med tanke på att huset är ganska skiljt från civilisationen. Barnets fantasier eskalerar och blir mer obehagliga när Simon successivt uppslukas mer sina fantasier och inte kan skilja mellan dikt och verklighet. En obehaglig äldre dam dyker upp och säger sig vara socialarbetare och redan samma natt hittar Laura henne snokandes i ett förråd. Vid öppningsfesten av hemmet blir Simon extra påstridig något som slutar med att Laura ger honom en örfil. Senare under festen försvinner Simon spårlöst samtidigt som en pojke med säckmask visar sig. Var har Simon tagit vägen? Är det den mystiska kvinnan som kidnappat honom? Har han drunknat vid grottan? Vem är barnet med masken?
El Orfanato är en klassikt komponerad skräckfilm långt borta från "The Splat-Packs", med Eli Roth i spetsen, extremvisuella blodbad. Filmen närmar sig Hitchcock vad gäller uppbyggnaden historien och Alejandro Amenabars The Others (2001) har Bayona säkerligen blickat flera gånger på. El Orfanato har flera gemensamma nämnare med The Others rent berättartekniskt. Båda använder sig av klassiska skräckfilmsklichéer men som genom ett väldigt kompetent hantverk får det att fungera obehagligt bra. Gamla ödsliga hus som ruvar på hemligheter, knarrande trappor, smygande kalla kårar, plötsliga skuggor, den lilla olustiga skevheten i det normala etc. Allt detta bakar Bayona ihop till en välsmakande kompott utan några som helst infall för extra socker eller smör.Guillermo del Toros ande svävar över filmen på flera punkter, berättandet, foto och filmens tempo är några. Men den stora uppfinningsrikedomen som de Toro har kan jag sakna stundtals i El Orfanato. Det är i manus som filmen har några bister vad gäller logik och driv, och bitvis glider filmen in i mindre bra avsnitt. Exempelvis i en del av filmen där spansk films grand old lady Geraldine Chaplin kommer in som medium och kör en liten Poltergeist (1982) session. Johannes Brost i Besökarna (1988) ligger kanske också nära till hands. Scenen är väldigt snyggt berättad som osar av lite unket 80-tal.
I rollen som mamman Laura ser vi Belén Rueda och hon är fullständigt magnifik i huvudrollen. Filmen handlar väldigt mycket om tro och den naturliga starka kontakten mellan kvinnor och barn av inte nödvändigtvis det biologiska slaget. De starka karaktärerna i filmen spelas av kvinnor vilket också kan tyckas vara i enighet med spansk tradition. Kvinnorna är starka, sårbara och påverkas stark av miljön runt omkring dem. De har en närmare väg till människans existentiella mysterium och har enklare att fånga upp signaler utanför sitt eget väsen, genom dualismen i och med barnafödande.
El Orfanato är ytterligare en bra skräckfilm från Spanien som väl kan ställas till samlingen och jag hoppas verkligen att de fortsätter samma storartade stil. Låt Guillermo vara loket som drar tågen efter sig så ska ni se att eletronikspökena från Japan snart är ett minne blott.
Inre monolger dödar filmen
Alla som någonsin har blivit nersövd till en operation har tänkt på det, vad händer om narkosen inte fungerar? Kan jag vakna under operationen? Det sägs att omkring 0,1 - 0,2 procent av de som får narkos i samband med en operation upplever sig som vakna, något som på engelska kallas "anesthesia awareness" Detta symptom är vad handlingen i filmen Awake (2007) kommer att kretsa kring.
Hayden Christensen spelar den förmögne unge affärskillen Clay som har problem med hjärtat till den grad att han så fort som möjligt behöver en transplantation. De personer som närmast stöttar honom är flickvännen Sam och kirurgen Dr. Jack Harper, som spelas av Jessica Alba respektive Terrence Howard. Clays krävande mor Lilith spelas av svenska Lena Olin. Clay har fått ärva ett framgångsrikt finansbolag från sin far, men Clay är den snälla kapitalisten, den som hjälper människor med jobb och bostäder. Dessutom har Clay förälskat sig i en av sin mammas assistenter, Sam, något som han dock inte vågar berätta. När han väl gör detta ger Lilith Clay ett ultimatum att välja henne eller Sam. Samma kväll gifter sig Clay och Sam med Clays kirurg som best man. Och strax där efter kommer det in ett hjärta för transplantation som matchar Clays blodgrupp.
Med tron att detta skulle vara en skräckfilm blev jag besviken då det visade sig vara mer av en thriller. Det visade sig inte ens vara en bra thriller. Hayden Christiansen har egentligen aldrig visat sig vara en bra skådespelare och inte heller denna gången. Inte ens när han försökte vara Bob Dylan i Factory Girl (2006) var han bra, för att inte tala om bedrövliga Jumper (2008). Jessica Alba har inte heller hon visat sig vara en skådespelerska av större yrkesskicklighet, med den pinsamt eländiga Good Luck Chuck (2007) som det definitiva lågvattenmärket. Alltså två av Hollywoods just nu mest överskattade skådisar i samma film och resultatet blir en dåligt tillagad havregrynsgröt.
Jag tror filmen delar upp sin publik i två läger i samma stund som Hayden Christensen börjar föra sina inre monologer när han är vaken under narkosen. Antingen köper du det eller inte. Jag gjorde det inte och från den stunden klarade jag inte av en enda minut av filmen utan att sucka över alla fumlande försök att vara en spännande thriller. Särskilt när karaktären Clay börjar vandra omkring i sjukhuset i sin utomkroppliga upplevelse och lösa konspirationer.
Regin står debutanten Joby Harold för och han lyckas verkligen inte ro hem filmen på något sätt. Skådespelarna är verkligen inte bra, förutom Terrence och Lena som genom sin rutin kan lalla sig igenom det mesta tramset. Stämningen som de eftersöker infinner sig aldrig och både Hayden och Alba behöver en bättre karaktärsregissör och att klara av den sorts thriller som det var tänkt att göra. Manus är under all kritik och är voluminöst ologiskt, och manus har regissören Joby Harold själv skrivit. Harold som sagt sig ha fått idén till filmen när han passerade en njursten.
Bioaktuella skräckfilmer April-Maj
Prom Night - nyinspelning av Prom Night från 1980 som hade Leslie Nielsen och Jamie Lee Cutis i ett par av de större rollerna. Den nya har Brittany Snow (Nip/Tuck, Hairspray) i huvudrollen och regisserar gör den ofta anlitade TV-regissören Nelson McCormick. Filmen är dessutom gjord för PG-13 (sv. 11år) gränsen. Törs man säga att det blir en kioskvältare? Biopremiär 9 maj.
Shutter - ännu en J-horror film som spelas in i en ny amerikansk variant. Shutter handlar om ett par som tror sig köra ihjäl en ung kvinna under sin smekmånad i Japan. Dock återfinns ingen kropp på platsen. Maken, som jobbar som modefotograf, upptäcker strax efter trafikolyckan att vita skuggor återfinns i hans bilder. Kan det vara ett spöke? I rollen som maken ser vi den talanglöse Joshua "Dawsons Creek" Jackson . Biopremiär 16 maj.
Trackman (Putevoy obkhodchik) (2007)
När jag sätter mig ner för att se en rysk skräckfilm (vilket aldrig har hänt vad jag kan minnas, om man inte räknar Night Watch-filmerna som skräck) så förväntar jag mig något annorlunda, något speciellt som samtidigt på något sätt motarbetar amerikanska klichéer och deras filmiska tillvägagångssätt. Night Watch försöker vara ett exempel som lösgör slig från de västa stereotyperna men de filmerna är så förbannat snurriga att ingen står ut med dem, förutom ryssarna själva. Att döma av postern och trailern hade jag stora förväntningar på den ryska slashern Trackman och att den skulle uppfylla just detta.
Trackman tar sin början i ett bankrån där två poliser blir nerskjutna och vi får följa rånarnas flyktväg ner i Moskvas tunnelbana. Med sig har bankrånarna tagit två bankkassörskor som gisslan. Väl nere i tunnelbanan dyker inte kontakten upp som skall hjälpa dem ut och trots karta springer de vilse i de öde tunnlarna. Oro sprider sig i gruppen när de först hittar en avhuggen hand och sedan mannen som skulle hjälpa dem ut med tomma ögonhålor.
Det rör sig inte på något sätt om en bra film. Tvärtom är det en väldigt dålig film. Regissören Igor Shavlak visar inget intresse till att skapa en bra eller underhållande film. Det är en väldigt tråkig och konventionell slasher som alla har sett tusentals gånger förut. Dessutom påminner den till stora delar om Creep (2004) men där Creep är en mycket bättre film.
Det enda som lyfter filmen något är anslaget som är snyggt, påminner lite om Sean Penns The Pledge (2001), och där sången av en gosskör får en att rysa till lite. Så jag gick in med höga förhoppningar men blir bara mer och mer besviken så länge filmen pågår. Hela filmen tappar ork och intresse och ingen verkar egentligen bry sig. En man som Ed Wood gör sig påmind när samma skräckmoment återkommer gång på gång i filmen. Till exempel en scen där mördaren dyker upp i slutet av en tunnel med stark ljuds bakom sig för att i nästa sekund vara borta. Då kan ni förstå vilka platta och tråkiga skrämseleffekter som regissören använder sig av. I scenerna när bankrånarna och gisslan vandrar i tunnlarna med ficklampor påminner de i stort sätt om samtliga avsnitt av Scooby Doo.
Hela filmen slutar i en stor besvikelse. Jag vet inte ens om filmen är värd att ens kalla skräckfilm. Troligtvis gick jag in med alldeles för höga förväntningar, om en spännande blodig skräckfilm som ändå var präglat av det suggestiva arvet från de stora ryska regissörerna. Det kommer jag nog att få drömma om ett bra tag framöver. Stark etta dock.
SKRÄCKFILMSVECKA -08!!!!!
I sann anda av påsken utropar Lembrowski
årets skräckfilmsvecka. Senast det begav
sig var sommaren 2007. Men då kommande
helg kommer att handla om golgatavandring,
korsfästelse, ond bråd död, återuppståndelse,
bredvid häxor och blåkulla, tyckte Lembrowski
att det ännu en gång var dags att botanisera i skräckfilmsgenren.
Det blir nyheter, recensioner och allmänt svamlande som vanligt.
Tomaterna anfaller!
Rykten gör gällande att hjärnorna bakom webserien Ask a Ninja tänker göra en nyinspelning av student-spex-skräckisen Attack of the Killer Tomatoes från 1978. Filmen fick tre uppföljare, varav Return of the Killer Tomatoes! (1988) inkluderade den då rosenkindade George Clooney i en av de större rollerna. Mot slutet av 80-talet höll Clooney på att fastna i dyn av dålig VHS-skräck med filmer som Return to Horror High (1987) och Predator: The Concert (1987) tillsammans med ovan nämnda. Filmerna handlar om onda genmanipulerade tomater som muterar och attackera oskyldiga människor. Till räddning kommer en grupp märkliga individer som löjtnanten som aldrig tar av sig sin fallskärm, undervattensexperten som alltid går omkring i dykardräkt och mästaren av förklädnad som maskerar sig utklädd till bland annat en svart Adolf Hitler. Om nyinspelningen kommer att bygga på de äldre filmerna är ännu oklart men Kent Nichols och Douglas Sarine tycks vara väldigt angelägna om att planeringen ska realiseras.
Lembrowski eklärerar: Possession (1981)
Lembrowski kommer att börja publicera en haltande serie blogginlägg som har som mål att framhäva en aning bortglömda filmer ur historien. Filmer som fallit i glömska men som borde lyftas upp i ljuset för en ny generation filmintresserade. Kalla det kultfilmer, kalla det klassiker, serien kallas på denna bloggen "Lembrowski eklärerar". Filmen som har fått äran att gå först ut är Andrzej Zulawskis Possession (1981).
Filmen som jag valt ut är kanske en av de mest märkliga genom tiderna. Den är omöjlig att katalogisera, förklara eller att egentligen förstå trots att många som sett den skulle vilja kalla den banal. Vad många kan hålla med om är att filmen har en viss chocktematik med gialloinslag kombinerat med ett skilsmässodrama som går att dra liknelser till både Bergmans Scener ur ett äktenskap och Cronenbergs The Broad.
Mark (Sam Niell) kommer hem till Västberlin efter en längre utlandstjänst, äktenskapet med Anna (Isabelle Adjani) håller på att haverera och i ekvationen finns också sonen Bob. Skilsmässogrälen ebbar ut i stora känslostormar och blodiga slagsmål. Mark får snart reda på att Anna varit otrogen med den narcissistiske hobbygurun Heinrich och Mark väljer att konfrontera Heinrich men går därifrån med blodig näsa. Grälen fortsätter. Anna börjar försvinna under längre tider och inte heller Heinrich vet var hon tar vägen. Mark anställer en privatdetektiv på spaning vilket leder honom till en övergiven lägenhet och en obehaglig överraskning.
Det går inte att avslöja speciellt mer av handlingen för att de som inte sett filmen skall få samma sällsamma överraskning som alla andra. Problemet är att ryktet ofta föregår filmen men jag hade lyckan att uppleva Possession utan några förkunskaper.
Filmen var en av 1980-talets förbjudna "video nasties" i England vilket automatiskt gav filmen kultrykte bland skräckfans. Men detta är inget vanligt verk som tilltalar gemene man eller ens fans av skräck, utan filmen är egendomlig för att inte säga besynnerlig. Filmen vandrar mot David Lynch områden men skådespelarna spelar över å det grövsta, där Lynch alltid är mer inåtvänd. Skådespelarna har egendomliga kroppsliga manér för sig, dialogen är märklig och fotot klaustrofobiskt. Possession är en mer konstnärligt inriktad film och gick upp på många "art-houses" i världen.
En scen som går att avslöja, som är på något vis synonymt med filmen (tillsammans med en annan) är när Anna får missfall (?) i en tunnelbanstation. Men är det verkligen ett missfall? Isabelle Adjani som spelade Anna sägs ha gått in i en lång depression och haft självmordstankar efter filmen. Scenen är mycket obehaglig och var en av orsakerna till att filmen förbjöds. Adjani fick priset för bästa skådespelerska i Cannes för rollen.
För mig är filmen spretig med många tentakler som drar år olika håll vilket gör den väldigt oberäknelig. Meningen med skådespelarnas överdrivna skådespeleri ser jag som en slags distanserad syn på skilsmässan som en dålig teater. Med den bidrar också till en skruvad verklighet som gör att man accepterar utvecklingen av filmen. Filmen utspelar sig i ett divergerat Berlin och berlinmuren står också mellan Mark och Anna och symboliserar svårigheten att kommunicera där emellan.
Possession är dessutom väldigt personlig eftersom den skrev samtidigt som Zulawski själv låg i en omskakande skilsmässa. Filmen fick dålig kritik när den kom, mycket tack vare det egendomliga verket och skådespeleriet som många har svårt att ta till sig. Även jag har problem med stora delar av den, men samtidigt är den intressant och stundtals genial. Filmen är tung till att börja med men efter ca 45-50 minuter betalar sig tålamodet. Det är få filmer som fortfarande kan skaka om mig som Possession gör just för att jag finner den så besynnerlig.
Trivia: Legenden Carlo Rambaldi som gjorde specialeffekterna till Possession, ligger även bakom specialeffekter till samtida filmer som ET och Alien.
---Lättberörda männsiskor må undvika detta klipp!---
Emile Hirsch söker livets svar i skogen
Filmen Into the Wild är regisserad av Sean Penn och bygger på best-seller romanen med samma namn av John Krakauer. Boken bygger i sin tur på de verkliga händelserna kring Chris McCandless, en 20årig nybakad collegestudent som väljer att lämna allt han äger och har för att leva ett fritt och förutsättningslöst liv ute i vildmarken med Alaska som mål. Besviken på den innehållslösa civilisationen, hycklande föräldrar och människans girighet tar han sin Datsun samt sin ryggsäck och kör iväg. Den japanska bilen havererar vid ett skyfall och Chris börjar vandra och lifta sig fram. På vägen möter han en mängd människor vilka alla blir djupt tagna av Chris, hans filosofi och målmedvetenhet. Parallellt följer vi också hur Chris vandrar in i Alaskas vildmark och vi får följa hans kamp för överlevnad.
Emile Hirsch (Lords of Dogtown, Alpha Dog, kommande spektaklet Speed Racer) är fenomenal i huvudrollen som Chris McCandless, då han precis balanserar på gränsen till att bli idiotförklarad, men får publiken att sympatisera med och respektera honom. Karaktären har ett inneboende lugn som går igenom i både filmens tempo och bildspråk. I birollerna hittas Hal Holbrook (oscarsnominerad), Vince Vaughn, Cathrine Keener, Marcia Gay Harden och William Hurt, som alla gör gedigna insatser.
Fotot över vildmarken är vackert genomarbetat där avsaknaden från "PeterJackson-helikopter-åkningen" känns enormt befriande. Fotografen heter Eric Gautier och har flera bra filmer bakom sig som Dagbok från en motorcykel och A guide to recognizing your saints. Bilderna av de oändliga vidderna ger en enorm längtan ut i skogen hos vilken soffpotatis som helst.
Eddie Vedder, sångare och gitarrist i rockgruppen Pearl Jam, har gjort en del nya låtar till filmen, något som ger en extra krydda i dessa tider när de inte skrivs låtar till film längre. Dagens filmlåtar dominerad av äldre välkända låtar och reflekterar snarare regissörens iPodinnehåll än filmen. Ingen våga ge duktiga artister chansen att skapa musik i samband med en film.
Alla personer som Chris möter är godhjärtade vilket ger ibland känslan av en feelgoodfilm med ett stort, tungt och mörkt moln hängande över sig. Jag hade hoppats att Chris skulle möta ett riktigt svin på sin väg, som typ Willem Defoe i Wild at Heart, men det händer inte och därav blir karaktärsgalleriet lite uddlöst. Det sätt som Into the Wild väljer att skildra naturen som paradis blir ibland lite väl tillrättalagt, t.ex. då ett gäng vilda mustanger galopperar i solnedgång.
Sean Penn är både en fantastisk karaktärsregissör och har konstnärliga ambitioner i sina verk. Into the Wild är den hittills bästa film som Penn har skapat. Filmen är lång, 148 minuter och tempot är lugnt, men den blir inte sövande utan filmen håller publiken fängslad med sina skickligt utmejslade karaktärer och blände bilder.
Premiär den 14 mars i Sverige.
Tonårshjälten vässar kniven
Efter Sylvester Stallones succé med Rocky Balboa var det självklart att även snacket kring en ny Rambofilm skulle förverkligas. Tonårshjälten från 1980-talet skulle vakna till liv inne i de sydostasiatiska djunglerna för att ännu en gång greppa ett överdimensionerat vapen och peppra ner gulingar. Sedan Rambo: First Blood Part II har figuren dels varit en bild av ogenomtänkt individuell heroism genom extremt våld och dels en figur för amerikanernas revansch i Vietnam. På 1980-talet drällde det av "return-to-Vietnam" filmer där Rambo och Chuck Norris Missing in Action stod i täten för en slags mental bearbetning av Vietnamtraumat. I dessa filmer förvandlades en krum och förvirrad vietnamveteran till en slags övermänniska som återvänder till Vietnam för att vinna. USA porträtterades i alla sammanhang som goda, kommunisterna som ondskefulla och kommunisterna porträtterades alltid på ett sådant sätt att de förtjänade att dö. Fiendernas handlingar var alltid ondsinta medan amerikanernas var heroiska och ädla. Det visade sig inte ha hänt så mycket på de 20 år som Rambo legat i dvala.
John Rambo bor inne i Thailands djungler där han letar fram giftiga ormar till en ormranch när han inte står och smider järn vid sin ässja. Till ranchen kommer ett gäng amerikaner utsända av kristna kyrkan i Colorado, beståendes av präster, doktorer och fredsaktivister. Rambo lovar att skjutsa gänget på sin båt till Burma efter att ha blivit tofflad av den enda kvinnan i sällskapet (spelad av Dexterkända Julie Benz). På vägen träffar den på ett gäng burmesiska pirater som Rambo skjuter ner innan han släpper av missionärerna och beger sig av hemåt igen. Amerikanerna blir tillfångatagna av militärjuntan och nu behövs Rambo återigen för att forsla in ett gäng legosoldater till Burmas djungler, och denna gången följer han själv med.
Är Rambo så värdelös som det går att tro? Faktum är att många luras att tro att den är bra. Så många att betyget på imdb.com ligger på 7.8 och över 40% har gett filmen max i betyg. Många anar konspirationsteorin att bolag går ut och röstar på sina egna filmer flera gånger om för att dem höga betyg på imdb.com. Många går däremot in med låga förväntningar och blir glatt överraskade att filmen inte är fullständigt värdelös.
Rambo har alltid lurat människor att tro att han är en revolutionär, han bär pannband, har långt hår och struntar i samhället som har svikit honom. Faktum är snarare att hans värderingar är konservativa och han hyllar individualism före kollektivism. Däremot kan jag inget annat än att känna mig lite varm om hjärtat när jag återser den gamla Rambo på samma sätt som jag gjorde med Rocky. Stallone har regisserat, producerat, skrivit manus och skådespelar i filmen och en sann auteur skall premieras. Ffilmen Rambo visar stundtals stor skicklighet i produktionen däremot är skådespeleriet inte riktigt på topp. Större delen av ensemblen består av TV skådisar med nämnda Julie Benz och Paul Schulze (som spelade prästen i Sopranos) i de större rollerna.
Filmen Rambo har en hög åldersgräns vilket jag tycker är bra. Något som jag poängterat under en längre tid är att Hollywood bara gör film för barn, alla har åldersgräns 11 och ingen vågar göra action med blod. Men i Rambo tar regissören Sylvester Stallone kanske i lite väl mycket och närmar sig Cannibal Holocaust vad gäller våldsaspekten. Människor sprängs i slamsor till höger och vänster, snipers blåser huvudet av elaka militärer likt GTA-spelen, hjärnor blåses bort i närbild och småbarn kastas handlöst in i brinnande bambuhus.
Tyvärr faller Rambo tillbaka i gamla mönster och fyller i slutändan inte åskådaren med samma känslor som Rocky Balboa gjorde. Istället blir det en bitter eftersmak när burmeser skildras så platt och innehållslöst, vad man än tycker om militärjuntor och kommunism. Å andra sidan kanske publiken förväntade en sådan film, men jag hoppades på större berättarskicklighet och nyansering som saknades i de tidigare Rambofilmerna. Frågan är nu vilken filmhjälte Stallone skall reprisera härnäst? Cobra eller Tango & Cash med Kurt Russell?
Ny Terminatortrilogi tar form
Den 5:e maj startar inspelningen av Terminator Salvation: The Future Begins i New Mexiko med Christian Bale i huvudrollen som Johan Connor. Tanken är att filmen skall vara den första av tre filmer som skall fungera ihop som en ny trilogi i serien.
Att en fortsättning skulle komma var ganska klart efter hur Terminator 3 slutade och att fans har börjat inse att Schwarzenegger gjort sitt har också ökat möjligheterna hos filmbolaget att söka nya vägar inom franchisen.
Enligt rykten skall den nya Terminatorfilmen ta vid efter att Skynet utplånat större delen av jordens befolkning efter en atombombskatastrof, och John Connor skall nu leda en grupp människor i kampen mot robotarna som nu tar över världen. Dessvärre ska pajasregissören McG, mannen bakom Charlies Änglar och TV-serien Chuck, regissera det första spektaklet. Premiärdatum är satt till 22 maj 2009.
