Lembrowski

Fantastiska Fyran är ett barn av sin tid, skapade av Stan Lee på 60-talet präglades serien av både demokrati och modernare samhällsproblem. Till skillnad från andra superhjältar som Spiderman och Hulken är "Fyran" ett team med ett delat ansvar för sina handlingar och världens problem. Fantastiska Fyran bröt också i sin stil med konventionella traditioner i genren, dels då de ofta är ovänner och tjafsar med varandra och dels hur de istället för att gömma sig bakom hemliga identiteter anammar kändisskapet.

I Fantastic Four: Rise of Silver Surfer upplever jorden extrema klimatförändringar, någonting som kopplas till ett egendomligt fenomen i form att ett ljussken. Samtidigt ska Mr Fantastic och Invisible Woman ska gifta sig med Johnny Storm och The Thing som best men. Ständigt påpassade av både paparazzifotografer och olika säkerhetstjänster gör de två nu sitt femte försök till ett bröllop. Inder ceremonin väljer dock wedding crashern, tillika intergalaktiska superskurken Siversurfaren att göra ett besök. Det visar sig snart att han har kommit till vår planet för att suga ut naturresurser och energi till förmån av sin härskare Galactus. Trots att jag fått beskrivet för mig av en välbevandrad serienörd vad Galactus är så kan jag mest beskriva det som något Stan Lee hittat på efter ett stort antal tabletter Lucy.

Filmen bygger löst på The Galactus Trilogy som publicerades mellan mars och maj 1966. Kanske är det just enkelheten i historien och lättsamheten som får mig att känna just arvet från detta decennium. För vist är Fantastiska Fyran mer 60-tals kitsch än kolsvart Batmantolkning. Denna lättsamhet bidrar till både fördelar och nackdelar. Nackdelen är att filmerna inte når, eller ens vill nå, ett emotionellt eller intellektuellt djup, fördelen att en känsla av uppfriskande och enkel serietidningstolkning, som står för vad den är och vill inte vara mer än en popcornsrulle för semesterslöa ungdomar. Den är mer självironisk och vill bara underhålla utan förväntningar.

Men är den bra? Jag tycker att castingen är riktigt bra, de har fått bra skådespelare i rätt roller, även om Chris Evans som Johnny Storm (Human Torch) är svag stora stunder av filmen. En skådespelare som sopar mattan med dem alla är en av mina favoriter, bland många andra, ständige birollskådisken Andre Braugher som spelar General Hager, alltid lika cool. Annars är Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer inte en speciellt bra film, men den försöker knyta an till högaktuella klimatfrågan och det är ett finurligt gjort. Annars är manuset tunt och intrigerna mellan figurerna känns väldigt simpla och förutsägbara. Actionsekvenserna ser oftast riktigt snygga ut men jag tycker aldrig de får till effekterna till Mr. Fantastics gummilekamen, de ser animerade ut (t.ex. som stora delar av Matix Reloaded), och det sabbar verklighetsintrycket. All film går ut på att vi ska köpa det som utspelar sig hur overkligt det än är, men om något ser fejkat ut när allt annat är så välpolerat så bryts verklighetsintrycket, vilket animeringen av specialeffekterna gör i denna film. 

Summerat är Fantastic Four: Rise of Silver Surfer en lättsam film som vill underhålla snarare än beröra och är lika ofarlig som Allsång på Skansen.

I början av 2000-talet slog han igenom med dunder och brak, Michael Moore, den självutnämnda sanningssägaren med en misslyckad regissörskarriär bakom sig. Filmer som Bowling for Columbine och inte minst Fahrenheit 9/11 blev enormt framgångsrika och hyllades av både kritiker och publik. Moore använde ett grepp i sitt berättande som var lätt för människor att ta till sig. Dokumentärerna var enkla, ställningstagande dramatiserade men framförallt underhållande. Begreppet "infotainment" var på var och varannans läppar samtidigt som man läste Korkade vita män och Dude where's my country. Michael Moore var överallt och gav århundradets hittills mest kontroversiella tal under Oscarsgalan: "shame on you Mr. Bush", när USA var ett divergerat land.

Själv förstod jag aldrig mig på Fahrenheit 9/11, och anser att filmen är manipulerande och mest består av billiga poänger med bilder på Bush klippta ur sitt sammanhang. Moore lyckades dock lura större delen av världen, och framförallt vänsterideologiska européer, däribland juryn vid filmfestivalen i Cannes, visserligen då med Tarantino i spetsen. Filmen visas idag på skolor runt om i Sverige under samhällsvetenskapliga lektioner, men borde kanske istället visas i samband med lektioner i källkritik, eller bredvid Viljans Triumf av Leni Riefenstahl som är dylik propaganda.

I Moores senaste alster Sicko är det den amerikanska hälsovården som kritiseras och i synnerhet systemet med sjukvårdsförsäkringar. Som vanligt finns det en tes bakom Moores "dokumentär" och varje minut av filmen är det just denna tes som skall bekräftas. Metoden är underhållande och stundtals gripande över tragiska människoöden likt Extreme Homemakeover. Sättet som försäkringsbolag nekar sina kunder ekonomisk hjälp för sjukvård framstår för mig som svensk som fullständigt orimligt och orättmätigt brutalt. Något som man skulle kunna tänka sig förekomma i korrumperade utvecklingsnationer men inte i ett av världens rikaste länder. Snart i filmen ger däremot Moore sig ut på djupt vatten, han skall jämföra nationers sjukvårdssystem och spenderar 40minuter av filmen sig åt att dunka Frankrike i ryggen över hur fint och vackert den övre medelklassen har det. Vist är poängen gjord över skillnaden mellan fri statligtbekostad sjukvård och privat dito. Ironiskt nog tog det bara ett par månader efter Michael Moores besök fyr i det politiska Frankrike med demonstrationer och kravaller. Korruptionsmisstankar kring den då sittande presidenten och krav på en ny socialpolitik.

Underhållande blir Sicko när Moore drar med sig ett gäng sjuka amerikaner som nekats vård i sitt hemland till Guantanamo Bay för att det är den enda platsen i USA med s.k. Universal sjukvård. Givetvis får de inget tillträde men kureras istället gratis av Kubanska läkare. Ytterligare det som jag fann vara mest intressant var hur sjukvårdsindustrin lyckats täppa till munnen på Hillary Clinton genom att finansiera hennes presidentvalskampanj. Hillary som under tiden hon var first lady kämpade för en kostnadsfri sjukvård har nu tack vare dollarn vänt sina gamla ideal ryggen.

Sicko är, som vanligt när det gäller Michael Moore, kompromisslös i sitt ställningstagande och budskap, samtidigt underhållande. Tillsammans med det rådande medieklimatet på andra sidan Atlanten är det uppfriskande med både men en annorlunda aspekt samt med ett liberalideologiskt och moraliskt ställningstagande. Är publiken bara medveten att Michael Moore är mer regissör än dokumentärfilmare och därmed inte ta hans ord som absolut sanning kan man se Sicko, även om man som jag inte kan lita på ett ord han säger.

Bröderna Wachowski börjar inom de närmsta veckorna spela in sin nya film, första som regissörer efter framgångarna med Matrixtriologin, och nu handlar det om den animerade japanska serien Mach Go Go Go eller Speed Racer (i amer. översättning) som ska förverkligas. Serietidningen lanserades i TV-formatet redan 1967 där den fick sitt stora genombrott, och var tillsammans med Astro Boy pionjärbrytande som japansk serie som slog i västvärlden men framförallt USA. I USA valde man att kraftigt omarbeta serien för den amerikanska marknaden genom att klippa om och dubba den. Även musiken bearbetades. Trots detta slog serien igenom och blev stor bland barnen i 70-talets Amerika. Framförallt var det hur den tecknande serien inte behandlade barnen som idioter utan drevs med en ganska avancerad intrig och med komplexa konspirationer. Framgången kom även igenom det höga tempot i serien och de snygga actionsekvenserna. I Sverige var det först på 90-talet vi kunde se serien via den urusla nylandseringen av Cartoon Network i The New Adventure of Speed Racer.

Wachowskis film kommer att bygga på den gamla originalserien om racerföraren Speed Racer som tillsammans med sin familj strävar efter fråmgångar inom motorsporten. Hans bil, den beryktade liksom avancerade Mach 5, är byggd av hans far och innehåller enormt många uppfinningar att den får James Bond Aston Martin att framstå som någonting från Bedrock. Under tävlingarna finns Speed Racers flickvän Trixie i en helikopter ovanför banan och bidrar med olika strategiska tips. Det finns en även en lillebror Spritle som tillsammans med sin schimpans Chim-Chim ofta spionerar på de andra förarna och har en egenskap att gömma sig i deras koffert. Speed Racers storebror är mystiskt försvunnen sedan år tillbaka, men på banan har Speed en hemlighetsfull motståndare i form av en förare vid namn Racer X.

Speed ska spelas av Emile Hirch, känd som den trumpne killen i Lords of Dogtown, Trixie av Christina Ricci, pappan av John Goodman och Racer X av Lost-stjärnan Matthew Fox. Filmen ska ha premiär i maj 2008.

Vem är den mystiske Racer X?

Sommaren är ofta sköna tider för medioker skräckfilm. TV visar dem ofta sent på kvällarna, det rullar alltid någon Stephen King miniserie, det pytsas ut en hel del på DVD marknaden och bland eventuella torrenter. Vacancy är en film vars trailer rullat bra på internet och handlar om hur ett gift par fastnar i en småhåla i den amerikanska obygden där en motellägare filmar sina offer samtidigt som bensinmackägaren tar livet av dem. Jepp där summerade jag bra ihop vad den här filmen handlar om för det är i stort sett det som inträffar under filmens lopp, om man då inte räknar med en gräddbulle av skräckfilmklichéer. En varning är att om du har sett trailern är all spänning redan förstörd. Vacancy för även trenden vidare inom amerikansk mainstreamskräck, där det inträffar ett bilproblem och när de söker efter hjälp får de istället kämpa för sin överlevnad.* En samhällsbild skapad av paranoida amerikaner som inte litar på någonan annan än sig själva, och därmed tvingar sina turister att hälla av all vätska i miniflaskor.

Vacancy lockar med ett par stora namn i huvudrollerna, Luke Wilson och Kate Beckinsale, båda i uppenbart behov av en nytändning i respektive karriärer. För regin står den amerikafödde ungraren Nimród Antal som för ett par år sedan gjorde den fantastiska filmen Kontroll om en biljettkontrollant i Budapests tunnelbana vilken vann en hel del priser på olika filmfestivaler bl.a. Cannes. Tillsammans med den oerhört ojämna fotografen Andrzej Sekula lyckas Antal tyvärr aldrig skapa någon större skräckfilmsspänning i den här filmen. Kanske är det för att huvudkaraktärerna och deras dialog är så artificiella med Beckinsales pillerdrogande "Desperate Housewife" porträtt, eller Luke Wilsons kaxiga citykille som inte kan läsa en förbannad karta. Kanske är det för att filmen lånar friskt från andra filmer utan att göra någon egen tolkning eller nyansering.  

Någonstans långt inne i min reptilhjärna är det inpräntat att Luke Wilson är rolig. Det kommer ifrån Wes Andersons första film, tillika bröderna Wilsons första film, Bottle Rocket, ett samarbete som ledde vidare med bland annat The Royal Tenenbaums. Det resulterar i att jag småskrattar åt Luke Wilson filmen igenom, något som givetvis förstörde min upplevelse av filmen. Fotografen Andrzej Sekula arbetade tillsammans med Tarantino i början av sin karriär och gjorde både Reservoir Dogs och Pulp Fiction, innan han sedan gick och förstörde kultklassikern Cube genom att regissera Cube 2: Hypercube. Han kan vara skicklig i sitt arbete men tillsammans med Antal lyckas han inte riktigt träffa rätt trots flera uppfinningsrika bildlösningar. Dock är det just det visuella som fungerar bäst i filmen bland annat genom hur de lyckas bygga lite spänning genom en ganska suggestiv början. Tyvärr lyckas de inte håll kvar i denna känsla filmen igenom. Sedan finns det något slags försök till diskussion kring filmvåld som underhållning, något som filmen själv är ett exempel på, en idé någon kom på vid en kaffepaus men som aldrig fördjupas nämnvärt.

Slutligen vill jag bara säga att, utan att reta upp för många Underworldfans där ute: Kate Beckinsale må vara söt på alla sätt och vis, men fan vad dålig skådespelarinna hon är.

Och slutet av filmen är bedrövligt.

Betyg:


* House of Wax, Wrong Turn, The Hills Have Eyes.


Luke & Kate

Älvsborgs lösen är glömd och nu är det fest med våra fläsksteksätande vänner med de "röde och hvide" färgerna. Och som alltid när det är landskamp: in med Daniel!

Efter min utsvävning i 90-tals nostalgi har jag även blivit ombedd att posta grungeparodilåten Peaches av Presidents och the United States. Bandet kom även de från Seattle men hade inte mycket till övers för grungens tungsinne och ångest, utan körde på med humor, töntig attityd, sluggande riffs och enkla låtar. Något som många fann befriande i mitten av 90-talet eftersom skivan sålde dubbel platina.