Englands mest ökända brottsling, Charles Bronson



Nicolas Winding Refn är den danska auteuren som i Skandinavien slog igenom stort med sin debutfilm Pusher, om det hårda livet i Köpenhamn mörka gränder. Filmen följdes upp med Bleeder och därefter satsade Refn hårt på USA, resultatet blev mediokra Fear X med John Turturro i huvudrollen. Vingklippt återvände Refn till Danmark, slutförde sin Pusher trilogi men tar nu sikte mot en större marknad igen med filmen om Storbritanniens mest ökända brottsling Charles Bronson.

Bronson föddes som Michael Peterson, växte upp i en konservativ familj, var en fredlig grabb men i tonåren upptäckte han att han hade talang för att slåss. Han gifte sig vid 18 års ålder, fick en son, men 1974 vid 22 års ålder rånade han en tobaksaffär och fick sju års fängelse. Sedan 1974 har han suttit i fängelse med undantag för två tillfällen så han frisläppts eller fått permis, vilka dock inte varit särskilt långvariga. Peterson har varit Englands mest brutale fånge, han har spöat upp otaliga plitar, varit en fara för medfångar, startat vilda protester och kvarhållit olika personer som gisslan flera gånger. Handlingar som lett till att hans straff förlängts och att han i 30 av 35 fängelseår suttit i isolering. Namnet Charles Bronson fick Peterson av sin boxningpromotor när han under sin frigivning sysslade med "bare-knuckle boxing" i arbetarkvarteren i East End. Ett passande namn för hans karaktär ansåg de.

Nu har den danska regissören gjort en biografisk film om denna brottsling, Bronson, och filmen fick ett gott mottagande i Sundance där den nominerades i Juryns priskategori. Vidare har den vunnit pris på filmfestivalen i Sydney. Winding Refn har alltid haft en talang att ska mörka suggestiva filmer, så även i denna och det är framförallt det visuella som lyser igenom. Tom Hardy (Star Trek: Nemesis, Layer Cake och Rock n Rolla) som spelar Charles Bronson gör på det bra sätt men faller på att filmen har en arthouse ambition som fäller hela skutan.

Tanke är att vi inte ska få någon snyfthistoria om hur taskit han hade det som barn eller något liknande, men det behöver inte leda till att Bronsons levnadsöde måste berättas på ett så ointressant sätt. Det finns flera referenser till Kubricks A Clockwork Orange i filmen, huvrollsinnehavarens vägran att lyda auktoriteter, spelar sitt eget spel och har våldet som drivmedel. Detta lyser igenom flera gånger bl.a. i en scen där Bronson slåss med vakterna i slowmotion i takt till klassisk musik.

Nicolas Winding Refn attackerar denna berättelse på helt fel sätt, att göra en bakgrundsfattig arthousefilm om Englands just nu kändaste levande fånge må fungera för britterna, eller de som redan kan historien. För oss andra som vill i denna typ av film få mer insikt och analys blir filmen snabbt tråkig och huvudrollen som ska göra oss intresserade förblir ointressant. Råheten som präglat Charles Bronsons liv lyckas däremot Winding Refn gestalta på ett skrämmande realitiskt sätt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0