Lembrowski

Skådespelaren Rainn Wilson är främst känd som Dwight Schrute i den amerikanska versionen av The Office, och hans medverkan i serien är en stor anledning att serien tog fart efter att de slutat repetera den brittiska förlagan. The Office är idag troligtvis den bästa komediserien på amerikansk TV just nu då de verkligen anammat arvet efter Ricky Gervais och Stephen Merchant och fortsatt serien i samma anda. Wilsons karaktär i serien har han verkligen lyckats göra till sin egen och skiljer sig mycket från Mackenzie Crooks i den brittiska versionen. Med filmen The Rocker är det nu tänkt att Rainn Wilson ska ta ytterligare ett steg i sin karriär som komiker och spela huvudrollen i en långfilm.

På 1980-talet spelar Robert "Fish" Fisherman (Wilson) trummor i rockbandet Vesuvius, han lever sin dröm som rockartist och bandet håller på att slå igenom. Men precis innan det stora genombrottet dumpas Fish från bandet. 20 år senare är Vesuvius stora rocklegender medan Fish flakar runt bland diverse arbete och har inte kommit över det faktum att hans bandkamrater lämnade honom. Efter att ha fått sparken ännu en gång flyttar han in hos sin syster, hennes man och sonen Matt. Matt ska ha en spelning på skolans bal med sitt band A.D.D., bestående av sångaren Curtis och basisten Amelia, och då de saknar en trummis faller valet på den arbetslöse morbrodern som sover på vinden. Fish känner att passionen för rocklivet återvänder och tillsammans med tonåringarna ger han sig ut på turné.

Det främsta problemet med filmen är att den är så fruktansvärt harmlös. Den är varken verbalt tillspetsad eller handlingsmässigt utmanande. Så filmen är i sig inte speciellt mycket rock. Fish knäcker någon bira på bussen men super aldrig ner sig, han knullar aldrig runt och är alltid lite charmig med glimten i ögat. Och Kidsen sitter bara i en hörna och dricker hallonsaft. Så det här är singstar rock med låg åldersgräns.

Musiken som bandet spelar är inte bra, tillsammans med Teddy Geigers (från det havererade projektet Love Monkey) nasala MTV-pojkröst blir det Joakim Hillson- vedervärdigt. Och Geiger är en fruktansvärt dålig skådespelare. Matt spelas av Josh Gad, som någon kanske känner igen som nördkompisen i  filmen 21, och han försöker köra en nertonad Jonah Hill efterapning. Och apropå Jonah Hill är det Emma Stone från Superbad som spelar Amelia och gör det ganska bra.

Det enda som lyfter filmen The Rocker är Rainn Wilson och ett par "trailer moments". Wilsons särpräglade utseende gör honom till en unik karaktär i komedigenren och skulle han bara kunna lyfta sitt fysiska agerande kan han bli riktigt bra, för som många säger på andra sidan Atlanten är han just nu bara "two eyes and a voice".

Om någon vill ha extra roligt när man ser The Rocker är ett tips att leka leken: ta en shot varje gång du ser en skådespelare från SNL eller 30 Rocks ensemble.

I Sverige har de lite skämtsamt döpt filmen till Den nakna trummisen, vilket är en liten del av handlingen i filmen men som missar hela poängen med den. Biopremiär 14 november.

Den stora frågan är hur många t det är i kötttåg? Eller skrivs det kött-tåg? De finns rimligtvis köttbil på samma sätt som det finns fiskbil. Och ett annat fordon till sammanskrivningen borde det ju bli kötttåg, men tre t finns sällan i svenska språket vilket möjligen skulle utradera ett t, alltså köttåg. Eller?

Nu var det inte språkproblem som skulle stå i fokus av detta inlägg utan filmen The Midnight Meat Train. Filmen bygger på en novell med samma namn av skräckförfattaren Clive Barker och ligger i samlingen Book of Blood som utgavs i mitten på 80-talet. I filmkretsar är Clive Barker fortfarande främst känd som mannen bakom Hellraiser men har också skräckfiguren Candyman på sitt samvete. För de som läser fantasy eller skräcklitteratur är Clive Barken en betydligt större ikon.

I The Midnight Meat Train följer vi fotografen Leon Kauffman som försöker vara originell genom att ta svartvita fotografier i stadens centrum (de försöker låtsas att det är New York men är i verkligheten Los Angeles). Leon överlever genom att sälja en del fotografier till tidningar men vill stå igenom som konstnär. Leons flickvän fixar ett möte med en inflytelserik gallerist, och på mötet får Leon som tips att bli mer vass och fånga bilder med starkare känslor. Han börjar stryka omkring på nätterna och fotografera rån, misär och de mörka delarna av stan. En natt kommer han underfund med att det finns ett samband mellan sena kollektivtrafiken och försvinnande av människor. En högreslig slaktare med Forrest Gump frisyr fångar Leons intresse och han börjar följa efter honom på ett nattåg med destination långt ner under jorden.

Denna film är intressant av två anledningar: dels bygger den på en gammal Clive Barker historia, dvs när han var som bäst, och dels är detta regissören Ryuhei Kitamuras debut i Hollywood. Kitamura har tidigare bland annat regisserat zombiesamurajfilmen Versus och femaleassassinfilmen Azumi. Och det märks att det både är Clive Barker som ligger bakom manus och att en asiat regisserat då handlingen känns 80-tals slasher och regin väldigt mycket J-horror.

Skådespelarensemblen består av idel TV-skådisar. I huvudrollen ser vi Bradley Cooper (Alias) som Leon, Brooke Shields som galleristen, vi ser även Roger Bart (Desperate Housewives, Hostel 2), Barabara Eve Harris (Prison Break), Peter Jacobson (House) med flera. Om man bortser från Brooke Shields så är de andra ganska ok skådisar och gör ett ganska bra jobb. Problemet är däremot castingen av Vinnie Jones som The Subway Butcher. När man som jag både sett honom spela fotboll för Wimbledon och leverera sköna repliker i Guy Ritchiefilmer har jag svårt att se honom som mördare med en överdimensionerad köttklubba. Vist har han ett utseende som en psykopat, men jag har svårt att ta honom seriöst. När dessutom Ted Raimi ploppar ut ur sina ögonhålor har jag svårt att hålla mig för skratt.

Specialeffekterna är stundtals riktigt usla, handlingen bra till en början men tappar och blir väldigt uddlös. Filmen har samma problem som många filmatiseringar av Stephen Kings böcker, de svårt att utveckla en kort novell till en fungerande film. Till slut blir The Midnight Meat Train mer underhållande än skrämmande och slutet är synnerligen uselt.

Senaste avsnittet (702) av Family Guy kommer kanske mest bli ihågkommet för Peters eviga dans till Trashmens Surfin Bird, men avsnittet innehåller också en hommage till Mike Judge komediklassiker Office Space.