Lembrowski

IGN Filmforce rapporterar att rollbesättningen till Mumien 3 börjar ta form. Dessvärre kommer varken Brendan Frasier eller Rachel Weisz medverka, utan Jet Li (som ska spela huvudmumien) och Michelle Yeoh (Tomorrow Never Dies, Crouching Tiger Hidden Dragon). Med detta är det inte helt otänkbart att filmen kommer utspela sig i Kina, och sägs innehålla en levande terrakotta armé. Huvudrollen skall innehas av pojken från de föregående filmerna som nu skall vara kring 20 år gammal. Produktionen sägs börja sommaren 2007 och filmen skall ha premiär under 2008.
Michelle Yeoh

The Night Listener handlar om radioprogramledaren Gabriel Noone (Williams) som gjort sig känd genom att berätta tragiska, om än tröstande, historier under natten. Efter att ha separerat från sin pojkvän Jess (Cannavale) går Noone in i en kreativ kris som resulterar att hans producent, spelad av Sandra Oh (Dr. Yang i Grey's Anatomy), ger honom ett manuskript skriven av den 14-årig pojken Pete som i sin tidiga barndom utsattes för sexuella övergrepp. Noone och Pete börjar korrespondera vilket leder till en allt närmare vänskap. Vid ett telefonsamtal mellan Jess, Noone och Pete börjar Jess fatta misstankar om att Pete och hans adoptivmamma Donna (Collette) är samma person, eftersom deras röster påminner om varandra. Noone slår ifrån sig dessa antydningar, men kommer snart att inse att han egentligen inte vet någonting om dem, och bestämmer sig för att leta upp dem, vilket inte visar sig vara så lätt. 

Filmen bygger på en bästsäljande romanen med samma namn av Armistead Maupin som i litterära sammanhang är känd för bokserien Tales of the City, som berättar vanliga människors (oftast homosexuellas) livshistorier i San Francisco. Inte helt olikt Robin Williams roll i filmen, men även fysiskt har filmskaparna försökt få Williams att efterlikna författaren. På ett sätt märks det att filmen bygger på en känd roman, vilket också är det som stjälper filmen. Manusförfattarna har inte lyckats omarbeta filmen tillräckligt mycket för att kunna göra en bra film av den. The Night Listener är bara 82 minuter lång men känns fruktansvärt längre. Jag tror att det finns oerhört mycket råfilm som slängts bort, och de har helt enkelt inte kunnat ro filmen i land. Alla som gjort filmen har stirrat sig blida på hur bra boken är och hur viktigt budskap den har, men ingen har lyckats skapa någon konstruktivt till filmen.

Det brukar sägas, av både recensenter och publik, att Robin Williams är som bäst när han är nedtonad, som i Döda poeters sällskap eller Good Will Hunting. I The Night Listener är han nedtonad, och han försöker verkligen skapa något av sin roll, men faller tillbaka på sin säkerhet som resulterar i en uddlös karaktär. Toni Collette är en erfaren aktris och lyckas bäst i filmen som både offer och skurk på samma gång. Det finns en obehaglig känsla och spänning i filmen som i sina bästa stunder kan härledas till Hitchcock. Tyvärr krackelerar både tempo, spänning och manus ständigt i filmen och ger inget bestående intryck. Maupin och Miramax skulle ha lyssnat på vad den gamle Hitch sa en gång: "det är bara mediokra böcker som blir bra filmer".

Jag kan inte komma ihåg när jag senast stängde av en film för något annat än att jag varit trött eller att filmen varit dålig. Igår däremot stängde jag av en film för att jag inte klarade av att se mer, det grafiska våldet som fanns i filmen blev för starkt och fick mig att stänga av. Det har aldrig hänt innan. Jag anser mig själv ändå sett en del som fått många att vända maginnehållet utåt, som exempelvis Men behind the Sun, Guinea Pig-filmerna samt diverse italienska historier. Det enda svaret jag har på mitt agerande är att jag kanske inte var på humör eller så har jag bara börjat bli gammal för dessa typer av filmer.

Filmen jag började se hette Cannibal från 2005 och handlar om det uppmärksammade kannibalen i Tyskland för 4 år sedan. Ni kommer säkert ihåg historien, en tysk man annonserade ut på nätet att han ville äta en människa, någon svarade och sa att han ville bli uppäten. Tidningar skrev spaltmeter om att de ätits ett könsorgan innan mannen som ville bli äten blev det. På grund av sitt innehåll är filmen förbjuden i Tyskland, med all rätt. Att filmen är av låg budget märks redan i början på bildkvalité, foto, dialog etc. I början av filmen försöker debuterande regissören Marian Dora att förklara kannibalens handlingar genom Tysklands våldsamma historia och kultur. En teori som inte är helt ovidkommande i Tyskland då den tyska filmvetaren Kracauer noterade redan på 40-talet och han sett nazismens framväxt genom att notera inslag i den tyska kulturen som förutsade vad som skulle hända. Kannibalen spelas av en flintskallig rödlätt tysk med pipskägg som knallar omkring i sin hemstad för att söka potentiell middag kan man tänka. Samtliga tackar nej till hans inbjudan, men genom att chatta på något som ser ut vara ett ordbehandlingsprogram får han kontakt med personen som vill ätas. Nu vänder filmen och blir betydligt mörkare. I ett råttbo till hus leker de ”brokeback mountain”, spelar boule nakna och äter äckliga chokladkex som ibland går att hitta billigt på Netto. Men så snart händer det man borde ha förväntat sig, könsorganscenen, då stängde jag av filmen, bröt skivan i mitten, brände upp den, grävde ner den, nog sagt om det.

Jag vet inte vem som överhuvudtaget kan vara publik till en film som denna, jag kan inte ens sätta mig in i hur människorna tänker som gjort filmen. Tydligen finns det en del människor som lämnat kommentarer om det på imdb, vilka är överlag positiva! I betygsättningen ser jag däremot att nästan ¼ som sett filmen givit absoluta bottenbetyget. Detta jag skriver är inte en utmaning till någon att se Cannibal, utan denna text är någon form av psykoterapi åt mig själv.

En tråd på dvdforum tar idag upp att företaget Xyz framställt en ny sorts filmaffisch i holografiskt format som kan vara upp till 8 sek. Det vanligaste exemplet på denna form av bild är två bilder som överlappar varandra, t.ex. som framsidan på Batman Begins 2-disc utgåvan. Terminatorlänken tar lång tid att ladda upp men är väl värd att väntas på. Läs mer:

http://www.dvdforum.nu/forum/index.asp?action=shth&thread=142644&forum=4#new

Jag ogillar musikaler. Det fanns en tid när jag kunde bli underhållen av en musikal men en dag såg jag West Side Story med Carl Dyall i en av rollerna. Musikalen var omarbetad och förlagd i nutida miljö, istället för The Jets och The Sharks var det invandrare och nynazister som bråkade. Sedan den dagen kan jag inte se musikaler på samma sätt längre, jag klarar helt enkelt inte av det. Blir det för musikaligt mår jag dåligt.

Filmen Dreamgirls bygger på musikalen Dreamgirls som i sin tur löst bygger på popdivorna i The Supremes öde. Troligtvis hade filmen varit bättre om den verkligen ha de byggt på den legendariska tjejgruppen med Diana Ross i spetsen, och filmen hade höjts med riktiga namn och låtar. Nu blir det väldigt många antydningar och för oss som inte kan ett skit om amerikansk Motown slutar bry oss ganska snart.

Filmens mise-en-scène är ganska tråkig, och större delen av filmen utspelar sig runt eller på en scen, på samma sätt som filmer gjorde för låt säga 100 år sedan. Regissören Bill Gordon (Kinsey, Gods and Monsters) har inte brytt sig nämnvärt om att bearbeta musikalen till film. Sättet att låta handlingen glida in ett spontant musikalnummer stinker Tim Rice, och hur filmen verkligen bryter för paus efter akt 1 och 2, likt ett reklaminslag i en amerikansk TV-serie som går på SVT. Ni vet, långsam ut fade-ning till svart efter en känslomässig stark scen.

Beyoncé Knowles som antyds vara Diana Ross är ungefär lika bra skådis som Steven Segal, dock kan Steven göra en powerhouse roundkick, vilket inte Beyoncé kan göra. Eller det kanske hon kan, vad vet jag, men i så fall borde hon ha försökt göra en för att höja underhållningsvärdet i Dreamgirls. Hon är inte bara Steven Segaldålig, hon är nästan Jessica-Simpson-i-Employee-of-the-month-dålig. Inte riktigt, men nästan. Däremot är hon och snygg och kan sjunga, vilket genast överstiger Segals stjärnglans, men hon borde också hålla sig till detta. Karaktärerna är för övrigt kantiga och schablonartade och Eddie Murphy är den enda som lyckas ge lite liv i sin karaktär.

Dreamgirls har fått åtta oscarsnomineringar och kommer till all olycka vinna ett par stycken. Eddie Murphy, den gamla 80-talsidolen, är den enda personen som höjer filmen och plockar en för bästa biroll. Jennifer Hudson, f.d. Idol deltagande, som skriker sig igenom hela filmen kan vinna den kvinnliga birollen. Den tredje vinsten kommer de att få för en av låtarna som är nominerade för bästa original låt. Det är skamligt att se hur kategorin "Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Song" blir sämre och sämre för varje år som går. I och för sig prenumererade Disney på just den kategorin under många år under 90-talet vilket pekar på tvivelaktig kvalité redan då, men i år är den sämre än någonsin.

En värdelös film med en bra Eddie Murphy och ganska snyggt scenografi. Och hur många rövar som Bill Gordon och Dreamgirlstjejerna har fått slicka (eller ännu värre) för att vinna dessa priser och för att få dessa nomineringar vill jag inte ens veta.

Betyg:


Trailer (quicktime):
http://www.apple.com/trailers/dreamworks/dreamgirls/trailer2/

Nästa film i Narniaserien The Chronicles of Narnia: Prince Caspian är planerad att landa på biograferna under 2008, troligtvis vid jultid som numera är en traditionell tid för fantasyfilm. Det blev i dagarna klart att skådespelaren Ben Barnes ska axla manteln som Prins Caspian, och han har skrivit kontrakt till två filmer till. Barnes har under sin karriär främst fått göra teater men har en liten roll i en till hösten kommande fantasyfilm Stardust regisserad av Matthew Vaughn (Layer Cake).

Det har varit omtvistat i vilken följd filmerna skulle produceras eftersom de inte skrevs i kronologisk ordning. Frågan är vilken film som kommer att göras efter The Chronicles of Narnia: Prince Caspian? Ska man göra Hästen och pojken som utspelar sig innan Prins Caspian eller Skeppet Gryningen som utspelar sig efter Prins Caspian? Senare lär kanske Min morbror Trollkarlen produceras som utspelar sig före Häxan och Lejonet. Det lär bli en enda StarWarsröra av alltihop.

I The Chronicles of Narnia: Prince Caspian har det gått ett år sedan Edmund, Peter, Lucy och Susan återvände till England. Sommarlovet är slut och på en järnvägsstation blir de tillbakakallade till landet Narnia. I Narnia har det gått hundratals år sedan de lämnade landet, deras gamla slott ligger i ruiner och landet styrs av kung Miraz. För länge sedan erövrade talmarinern (typ av människa) Caspian landet Narnia och fördrev alla talande djur, centaurer, satyrer, dvärgar etc. Efter flera hundra år lönmördas Caspian IX av sin bror Miraz, och Miraz tar Caspian IX barn Caspian som fosterson eftersom han själv är barnlös. Men så en dag föder Miraz drottning Prunaprismia honom en son och blivande Caspian X fördrivs ut i skogarna, och det är denna Caspian som syskonen Pevensie ska hjälpa återta makten.

Japp nog är det lite Hem till gården över intrigerna men jag tror britterna lyckas bena ur de mesta från boken på ett begripligt sätt.


Ben Barnes - Prins Caspian

Guillermo del Toro är en man som smugit runt bakom de stora scenerna i Hollywood under en tid, lite som Peter Jackson innan Sagan om Ringen. För övrigt har de båda många gemensamma nämnare, inte bara det fysiska utseendet utan även att de båda började som skräckfilmsregissörer, som dessutom är duktiga inom både specialeffektsområdet samt make-up. Mexikanaren del Toro slog igenom med den innoverade vampyrskräckisen Cronos (1993) vilken gav honom ett kontrakt till Hollywood där han genast fick känna av genresystemets tunga byglar och 1997 lyckades han frambringa den ganska mediokra kackerlackor-i-tunnelbananskräckfilmen Mimic med Mira Sorvino. Mimic sågades längst fotknölarna och del Toro drog skamsen hem till Mexiko för att återupprätta sin ära tillsammans med sitt produktionsbolag The Tequila Gang. 2001 kom The Devils Backbone vilken hyllades av både publik och kritiker, och utspelar sig mot bakgrunden av spanska inbördeskriget där en pojke, son till en stor krigshjälte, hamnar på ett barnhem vilken ruvar på en grym hemlighet. Med nyfunnet självförtroende återvände Guillermo del Toro till USA för att regissera uppföljaren av Blade, och det största genombrottet för honom på en bred front med filmen om serietidningshjälten Hellboy. Nu har han återvänt till Mexiko igen för att ostört skriva, producera och regissera sin bästa film hittills, El Laberinto del Fauno aka. Pans Labyrint (svensk biopremiär 9/2).

Pans Labyrint utspelar sig mot bakgrunden av händelseförloppet efter spanska inbördeskriget, och handlar om unga Ofelia som tillsammans med sin sköra gravida mor skall bosätta sig hos den nya styvpappan Kapten Vidal, i norra Spanien vid den sista utposten mot de få vänsterradikala separatisterna som fortfarande strider. Kaptenen visar sig snart vara en ond man som inte drar sig för att ta till ytterligheter, såsom mord och tortyr, för att få sin vilja igenom och som varken bryr sig om Ofelia eller hennes mot utan endast det ofödda barnet. Vid utposten finner Ofelia en murad labyrint som visar sig leda henne till en portal där faunen väntar (inte Mr. Tumnus), och den berättar för Ofelia att hon är en prinsessa av underjorden som genom tre uppdrag kan få återkomma till sin riktiga far och mor. En av separatisterna, pigan Mercedes, har lyckats infiltrera kaptenens tjänstehjon och samtidigt som hon planerar nästa attentat finner hon allt djupare empati för oskyldiga Ofelia, vars mor blir allt sjukare. Samtidigt som Ofelia allt lägre glider in i en fantasivärld tilltar striderna och våldet vid utposten.

Pans Labyrint var inte vad jag hade förväntat mig, då jag trodde det var en slags uppdatering av Alice i Underlandet med en mängd olika kreativt utmejslade men dock tonårstöntiga fantasifigurer i överflöd. Det visade sig inte alls stämma på någon punkt. Efter Sagan om Ringen var publiken bombarderats av miljontalt nya digitala djur och monster till den grad att man har slutat bry sig om specialeffekter. Alla dessa miljontals orcer, kentaurer, robotar, tomtar, vättar drakar och andra knytt som diverse animatörer spottat ur sig har alla fall fått mig likgiltig mot något jag tidigare svärmade högt över. I Pans Labyrint har Guillermo förstått att ”less is more” när han fokuserat sig på ett par fantasyfigurer och gjort dem riktigt bra. I en podcastintervju har Guillermo dessutom sagt att han hatar Fantasygenren.

2000-talet har än så länge varit ett århundrade av remakes, det vill säga nyinspelningar på gamla filmer, som allt som ofta har varit av det sämre slaget än originalet. Processen är billig och Hollywood får ett recept som de vet har fungerat tidigare. Till de mest meningslösa nyinspelningarna räknar jag de amerikanska versionerna av asiatiska skräckfilmer, en chans att få amerikanerna att se lite icke-engelsktalande film byts ut mot en karbonkopia, se The Grudge, Dark Water etc. Den kanske absolut sämsta nyinspelningen genom tiderna måste vara Gus Van Sants Psycho från 1998 med Vince Vaughn i huvudrollen som Norman Bates, det går helt enkelt inte att se filmen utan att känna sig skändad. Sedan finns det också ett par remakes som visat sig inte vara så dåliga, t.ex. Dawn of the Dead, men nu har det kommit en film som skall visa hur en nyinspelning skall göras, Scorceses The Departed. 

Jag ställer mig in i hyllningskören till The Departed, det är en oerhört smart och slipad film, men bygger också på fantastiska Hong Kong filmen Mou gaan dou, eller Infernal Affairs, från 2002. The Departed är däremot inte en remake av det traditionella slaget, så lågt har Scorsese inte sjunkit än, utan han försöker verkligen göra något eget av historien. Genom att lägga handlingen i Boston och den irländska maffian ger Scorsese filmen en annan kulturell struktur som automatiskt förändrar hela filmen. I tidigare recensioner har skådespelarna hyllats och både DiCaprio och Nicholson har nominerats till Golden Globes. Jag ser däremot Scorseses användande av skådespelarna som genial före deras insatser. DiCaprios blandning av sorgsen och sårbar valpighet passar perfekt in som en infiltratör hos maffian, Matt Damons helylle svärmorsdröm passar in för att infiltrera polisen utan att bli misstänkt, och slutligen Nicholsons inre pondus med hans excentriska gester samt överdimensionerade mimik passar sällsamt bra till maffiabossen Frank Costello.

Jag håller fortfarande Infernal Affairs högre än The Departed, vilket kan handla lite om den förförståelse jag hade gentemot handlingsförloppet i The Departed innan jag såg den, dessutom spöar Tony Leung den klemige DiCaprio varje dag i veckan. Vad gäller priser kommer ett par Golden Globes att ramla in, Scorsese har en tendens att vinna många sådana, om han plockar hem en Oscar för The Departed är det snarare för lång och trogen tjänst som ligger bakom, för det är ju helt sjukt att han aldrig vunnit någon. DiCaprio kan mycket väl plocka hem en Oscar men i så fall för Blood Diamond.

Någon som tackar för framgången för The Departed är NBC som i mars kommer att börja köra serien The Black Donnellys, en serie som kommer att utspela sig inom den irländska maffian i Boston. Ett pilotavsnitt av serien gick i somras och var inte allt tokig.

Någonting jag skrattade mycket av är att skådespelarna i The Departed kör Bostondialekt precis som Pete i Family Guy vilket jag finner ytterst roligt i scener som skall vara allvarliga.

Betyg:

För ett tag sedan placerade jag Borats trailer som nummer ett på en lista av de mest intressanta filmerna i höst. Nu är jag inte lika säker längre. Under de senaste veckorna har Borat huserat mer än tillräckligt i medierna och har gjort framträdanden i både MTV European Music Awards, Saturday Night Live, Late Night with Conan O'Brien etc etc. Det som har smått irriterat mig är att Borat har kört med samma material i samtliga framträdanden och de höga förväntningarna jag haft har inte infriats. Sångnumret hos Conan var däremot en grym klassiker måste jag medge. Lettermanintervjun var riktigt tråkig och framförandet i SNL var också under all kritik.

Jag gillade Ali Gs TV-show väldigt mycket, det en helt ny approach att driva hysteriskt med andra människor, elitism, makt, fördomar och naivitet, och Borat var oftast det roligaste inslaget. Jag kan förstå att Sacha Baron Cohen exponerar sig så mycket som han gör nu, för filmen Borat är ett självmordsprojekt. Cohen lever på att människorna som träffar honom skall ta karaktären han spelar på allvar, med den enorma mediaexponering han haft är det nu nästintill omöjligt för honom att genomföra ytterligare en film med Borat i det upplägget som han nu gjort. Det finns troligen inte heller någon efterfrågan på en fortsättning av Borat eftersom det skulle uppfattas som återupprepningar. För alla som sett Ali G känns faktiskt också filmen som en återupprepning av tidigare poänger. Ali G försvann och jag tror att Borat går mot samma öde.

Sacha Baron Cohens är het i Hollywood just nu och filmbolagen slåss om att få producera en film på Cohens tredje figur österrikiska homosexuella sylisten/modereportern Brüno. Brüno driver hysteriskt med modevärlden och ytan som den representerar, vilket är populärt nu med filmen "Djävulen bär Prada" och TV-serien "Ugly Betty". Cohen har varit smart nog att börjat agera i andra filmer såsom Will Ferrells Talladega Night: The Ballad of Ricky Bobby, en väg ut för Cohen om hans karaktärer skulle sluta fungera kommersiellt.

http://www.youtube.com/watch?v=gyGQoPWY0ng absolut bästa klippet med Brüno.

Tideland bygger på en roman av författaren Mitch Cullen som har skrivit flera böcker vilka har nått stor framgång i USA, men som ännu inte hittat vägen till Sverige, mer än på import. Före detta Monty Pythonmedlemmen Terry Gilliam blev snabbt förtjust i de bisarra karaktärerna som romanen handlar om och har nu gjort filmen.

Jeliza-Rose som spelas av Jordelle Ferland (Silent Hill, Kingdom Hospital), som bor tillsammans med sina destruktiva, knarkande föräldrar, men när mamman dör av en överdos lämnar Jeliza-Rose och hennes far Noah (Jeff Bridges) sitt hus för att inte hamna i trubbel med polisen. De beger sig till Noahs barndomshem, men finner huset övergivet sedan flera år tillbaka. Rose har en väldigt livlig fantasi och har fyra dockhuvuden som kompisar, vilka alla har särpräglade karaktärsdrag, accenter och personligheter. En rubbad verklighetsuppfattning som kommer från att vara ensamt barn, tillsammans med psykiskt och fysiskt nerbrutna föräldrar, till vilka hon ofta fått fixa heroinsilar till. Väl framme i sin mormors övergivna hus ute i ingenstans träffar hon på den mystiska konservatorn Dell som saknar ett öga efter en olycklig incident med en svärm bin, samt Dells efterblivna bror Dickens.

Filmen utgår ifrån och drivs av Jeliza-Rose, det vill säga genom ett barns perspektiv, och därför känns det extra obehagligt när hon utsätts för den omvärlden som hon gör. Filmen innehåller knark, död och milda inslag av pedofili, kanske inget för den yngre publiken. Samtidigt går Jeliza-Rose omkring obehindrat i denna miljö och fantiserar om äventyr, vänskap och kärlek. Tideland är mörkare än Gilliams senaste filmer, men också mycket bättre, Monty Python komiken har bytts ut mot en betydligt mörkare sådan. Samtliga skådespelare i filmen spelar över enormt mycket vilket gör att det galna inte står i kontrast med någonting. I en film som Fear and Loathing in Las Vegas, för att ta en annan Gilliamfilm, är det samhället runt omkring som står i kontrast mot Johnny Depps överspelade Raoul Duke, vilket gör filmen underhållande. Något sådant finns inte i Tideland, utan det är endast publikens syn på normalitet och vansinne som skapar det komiska och det tragiska.

Främsta inspirationen till Tideland är Alice i Underlandet, en bok som Rose också läser i filmen och som det finns flera klara paralleller till. Även filmer som Lemony Snicket's, Texas Chainsaw Massacre och Psycho finns det referenser till. Ändå saknar jag en del saker i filmen, Gilliams experimentella scenografi är inte lika magnifik som vi är vana vid, karaktärerna är löjligt överspelade utan att övertyga och filmen blir aldrig direkt skrämmande. Den svarta komiken är underhållande och handlingen är originell. Manus är helt ok, stundtals finner jag det skrattretande dåligt för att i nästa finna det vara väldigt insiktsfullt och välkonstruerat. Tideland är ett kliv framåt för Gilliam efter Bröderna Grimm, men det är inte ett så stort språng som jag hade velat. En trea till Tideland.