Lembrowski

Guillermo del Toro är en man som smugit runt bakom de stora scenerna i Hollywood under en tid, lite som Peter Jackson innan Sagan om Ringen. För övrigt har de båda många gemensamma nämnare, inte bara det fysiska utseendet utan även att de båda började som skräckfilmsregissörer, som dessutom är duktiga inom både specialeffektsområdet samt make-up. Mexikanaren del Toro slog igenom med den innoverade vampyrskräckisen Cronos (1993) vilken gav honom ett kontrakt till Hollywood där han genast fick känna av genresystemets tunga byglar och 1997 lyckades han frambringa den ganska mediokra kackerlackor-i-tunnelbananskräckfilmen Mimic med Mira Sorvino. Mimic sågades längst fotknölarna och del Toro drog skamsen hem till Mexiko för att återupprätta sin ära tillsammans med sitt produktionsbolag The Tequila Gang. 2001 kom The Devils Backbone vilken hyllades av både publik och kritiker, och utspelar sig mot bakgrunden av spanska inbördeskriget där en pojke, son till en stor krigshjälte, hamnar på ett barnhem vilken ruvar på en grym hemlighet. Med nyfunnet självförtroende återvände Guillermo del Toro till USA för att regissera uppföljaren av Blade, och det största genombrottet för honom på en bred front med filmen om serietidningshjälten Hellboy. Nu har han återvänt till Mexiko igen för att ostört skriva, producera och regissera sin bästa film hittills, El Laberinto del Fauno aka. Pans Labyrint (svensk biopremiär 9/2).

Pans Labyrint utspelar sig mot bakgrunden av händelseförloppet efter spanska inbördeskriget, och handlar om unga Ofelia som tillsammans med sin sköra gravida mor skall bosätta sig hos den nya styvpappan Kapten Vidal, i norra Spanien vid den sista utposten mot de få vänsterradikala separatisterna som fortfarande strider. Kaptenen visar sig snart vara en ond man som inte drar sig för att ta till ytterligheter, såsom mord och tortyr, för att få sin vilja igenom och som varken bryr sig om Ofelia eller hennes mot utan endast det ofödda barnet. Vid utposten finner Ofelia en murad labyrint som visar sig leda henne till en portal där faunen väntar (inte Mr. Tumnus), och den berättar för Ofelia att hon är en prinsessa av underjorden som genom tre uppdrag kan få återkomma till sin riktiga far och mor. En av separatisterna, pigan Mercedes, har lyckats infiltrera kaptenens tjänstehjon och samtidigt som hon planerar nästa attentat finner hon allt djupare empati för oskyldiga Ofelia, vars mor blir allt sjukare. Samtidigt som Ofelia allt lägre glider in i en fantasivärld tilltar striderna och våldet vid utposten.

Pans Labyrint var inte vad jag hade förväntat mig, då jag trodde det var en slags uppdatering av Alice i Underlandet med en mängd olika kreativt utmejslade men dock tonårstöntiga fantasifigurer i överflöd. Det visade sig inte alls stämma på någon punkt. Efter Sagan om Ringen var publiken bombarderats av miljontalt nya digitala djur och monster till den grad att man har slutat bry sig om specialeffekter. Alla dessa miljontals orcer, kentaurer, robotar, tomtar, vättar drakar och andra knytt som diverse animatörer spottat ur sig har alla fall fått mig likgiltig mot något jag tidigare svärmade högt över. I Pans Labyrint har Guillermo förstått att ”less is more” när han fokuserat sig på ett par fantasyfigurer och gjort dem riktigt bra. I en podcastintervju har Guillermo dessutom sagt att han hatar Fantasygenren.

   
"I was never into heroic fantasy. At all. I don't like little guys and dragons, hairy feet, hobbits -- I've never been into that at all. I don't like sword and sorcery, I hate all that stuff."
http://www.salon.com/ent/audiofile/2006/10/12/conversations_toro/index.html

Precis som i The Devil’s Backbone placerar del Toro barnet i centrum i filmen, men samtidigt är det inte en barnfilm och den R-rating i USA, som vår 15års gräns. Det är inte konstigt att filmen är spansktalande då det inte finns plats för filmer som Pans Labyrint i den amerikanska produktionen, eftersom målgruppen anses vara oklar då den är för våldsam för barn men för barnslig för vuxna. För mig spelar detta ingen roll då Pans Labyrint är en fantastisk film med många tematiska likheter med Devil’s Backbone som t.ex. barndom, vuxenvärld, fantasi, verklighet, liv/död, ensamhet och ansvar. Att lämna någonting bakom sig och gå vidare.

Filmen har redan hyllats var den än har visats och jag kan inte göra annat än att stämma in. Pans Labyrint har nominerats till sex oscarsstatyetter och åtta Bafta awards, synnerligen välförtjänt. Jag hoppas att den i alla fall kan plocka ett par Oscars för scenografi och makeup. Filmen är även värd en statyett för bästa foto, men den kategorin är stenhård där en annan av mina senaste favoritfilmer Children of Men är nominerad. Pans Labyrint har inte gått så bra som många hoppats i USA trots kritikernas hyllningar, men så vet alla hur svårt det är för amerikaner att läsa text. Inom alla nomineringar finns det ingen riktad till skådespelarna, troligtvis för att de är relativt okända utanför den spansktalande världen. Det är absolut ingen som gör bort sig i filmen men två som jag anser skall lyftas fram. Den första Sergi Lopez (Kapten Vidal) som gör en grym och ondskefull karaktär utan att behöva spela över som samtliga amerikaner tycker om att göra. Den andra är Maribel Verdú som spelar infiltratören Mercedes och gör ett utmärkt porträtt av en kvinna med nerverna ständigt på helspänn.

Det jag har att invända emot Pans Labyrint är en liten onyanserad historisk bild av spanska inbördeskriget, som även går igen hos karaktärerna. De onda är riktigt onda och de goda är väldigt goda. Det finns även ett långsammare parti efter en timme in i filmen som får filmen att tappa lite i rytm. En fråga man kan ställa sig är varför den heter Pans Labyrint när den i original heter Fauno det vill säga Faunens Labyrint? Det är ju en Faun som är i labyrinten, så varför Pan?

Pans Labyrint är en riktigt bra film som utspelar sig mellan barndom- och vuxenvärld samtidigt som filmen i sig är en blandning av dem båda. Att filmen är öppen för tolkning höjer den bara ytterligare och publiken olika värderingar och ställningstagande ger ett tudelat innehåll till filmen. Guillermo del Toro tycks alltid lyckas som auteur när han får fria tyglar utanför den amerikanska produktionen, någonting de borde ha lärt sig vid det här laget och jag ser nu fram emot Hellboy 2.

Betyg:



Trailer:
http://www.apple.com/trailers/picturehouse/panslabyrinth/trailer/