Lembrowski

Precis innan jul lanserades trailern till Hellboy II:  The Golden Army, tvåan är precis som ettan regisserad av Guillermo del Toro som fick ett större genombrott med Pans Labyrint förra vintern. Rollen som Hellboy repriseras av Ron Perlman och i stort är det samma team bakom uppföljaren som i den populära föregångaren. Första Hellboy som kom 2004 blev mycket framgångsrik genom den inom genren ovanliga blandningen av humor, action och skräck samt välarbetade specialeffekter, inte nödvändigtvis de grafiskt snyggaste jag sett, men mycket välarbetade och inkluderande. Andra filmer som bygger på serietidningar som Spiderman, Superman och Batman  blir ibland lite väl uppblåsta av sin egen seriositet och avsaknad humor så att Hellboy kändes annorlunda när den kom. Av vad som går att se i trailern till Hellboy II: The Golden Army tycks framförallt specialeffekterna dominera med betydligt större variation av monster. Premiär i Sverige sensommaren 2008.

Filmen Control handlar om emokidzens Moses: Ian Curtis, frontman och sångare för postpunkbandet Joy Division, och filmen bygger på Ians fru Debbie Curtis biografi Touching from a distance. Postpunken handlade om att omvända den extroverta energin från punken introvert, alltså mot sig själv. Där punken bröt ner strukturen i musiken till dess råa beståndsdelar var postpunken betydligt mer musikalisk, experimentell och samlade inspiration från många genrer. Hela Ian Curtis person förkroppsligar postpunken, det melankoliska, det inåtvända, distansen och ifrågasättandet av livets betydelse. Joy Division banade vägen för många band som The Cure, Radiohead och Depeche Mode, och dess bredd gjorde att många inspirerades av postpunken och genren delade upp sig i många subgenres som alternativ rock och goth.

Control behandlar Ian Curtis liv från 1973 fram till hans självmord 1980, hur han gifter sig i väldigt tidig ålder och hur bandet växer sig allt större. Hur Ian som tonåring lyssnar och identifierar sig med David Bowie. Hur han som pretentiös yngling läser och citerar Joseph Conrad och William Burroughs. Hur han arbetar som arbetsförmedlare till förståndshandikappade ungdomar. Hur det visar sig att Ian lider av epilepsi mot vilken han ordineras varierande experimentell medicin. . Hur han möter den mer exotiska belgiskan Annik Honoré med vilken han inleder ett förhållande.

Filmen utgår ifrån att publiken kan historien om Ian Curtis och väljer därför att berätta filmen på ett mer personligt plan och ges mer konstnärligt utrymme. Till skillnad från amerikanska "biopics" (biographical pictures) så har Control en mycket högre konstnärlig ambition. Regissören är den välmeriterade fotografen och musikvideoregissören Anton Corbijn som började sin karriär som fotograf på New Musical Express i slutet av 70-talet där han också kom i kontakt med Joy Division.

Control håller en distans till personerna i filmen, en observerande hållning som inte vill inverka för mycket på bilden av Ian Curtis. Snarare avmytologiserar Corbijn till exempel självmordet men ger en betydligt mer komplex bild av personen Ian Curtis. Deborah Curtis biografi och roll som producent till filmen skapar en känsla av äkthet och kanske förskjuter perspektivet av filmen mot betydelsen av äktenskapet. Samtidigt är filmen också en motpol till andra biopics som ofta berättar om uppgång och fall, som ska verifiera artistens storhet och filmens existensberättigande, något som Control lämnar till åskådaren att avgöra.

Det jag finner vara filmens styrka är musiken och hur den effektivt vävs in i filmen. Kanske bidrar det till att jag förlåter mindre bra avsnitt av filmen som att den ibland går på tomgång. Eller att porträttet av Debbie Curtis blir en bild av en ointressant martyr. Dessutom borde musiken kanske användas ännu mer och stå mer i fokus än vad den gör i Control. All musik i filmen spelas av skådespelarna och det gör de exemplariskt. Skådespelarna gör rollerna bra, och Sam Riley som spelar Ian Curtis borde vinna ett pris.

Filmens struktur är inte särskilt originell då den liknar många andra inom genren.Filmen är helt i svartvitt ett medvetet val Corbijn val eftersom han själv arbetade med svartvitt under fotograferingarna av Joy Division. Fansens mentala bild av Joy Division är just Corbijns råa bilder med skarpa svartvita kontraster.

Om man ponerar att filmen inte skulle handlat om Joy Division hade jag givit den en trea, men nu har jag en fallenhet för just denna typ av musik, kanske framförallt New Order som bandet döpte om sig till efter Ians död. Just för att jag älskar musiken lyfter det filmen för mig till en fyra.   

För tio år sedan gjorde bröderna Farrelly de roligaste filmerna jag hade sett. Dum och dummare avlöstes av den ännu roligare Kingpin och sedan tangerades den av minst lika roliga There's something about Mary. Vad bröderna gjorde, och som skulle bli ett vinnande koncept, var att kombinera romantisk komedi med grova sexuella skämt, och gärna presentera dessa visuellt. Kombinationen av dessa två har lett till att både män och kvinnor dragits till filmerna och uppskattar dem. There's something about Mary blev den största framgången för bröderna, och därefter har de inte lyckats uppnå samma kvalité eller succé. Nu är däremot en ny film på väg till de svenska biograferna The Heartbreak Kid och denna gången samarbetar Farrellyböderna igen med framgångskossan Ben Stiller.

Eddie (Stiller) är den enda kvar i bekantskapskretsen som inte är gift och blir hela tiden hånad för detta där han bland annat tvingas sitta bland barnen (singelbordet) vid sin exflickväns bröllop. En dag träffar han Lila (Malin Akerman) som han fattar tycke om, när sedan hennes arbetsgivare vill flytta henne till Holland eftersom hon inte är gift (och har därför lättare flytta än andra) så bestämmer de sig för att gifta sig. På smekmånaden börjar det ena skelettet efter det andra att falla ut ur garderoben. Lila visar sig ha haft ett stort kokainberoende, hennes arbete är ideellt, är ganska enfaldig, hon har enorma skulder, och ett förflutet med ett gäng tvivelaktiga pojkvänner. Eddie börjar fundera på om han har begått sitt livs största misstag när han gifte sig med henne. Under smekmånaden blir Lila enormt solbränd och tar sin tillflykt på hotellrummet medan Eddie flanerar mållöst omkring på hotellet och möter där Miranda (Michelle Monaghan) vilken han genast blir förälskad i.

Många lärda tvistar kring Ben Stiller förmåga att aldrig ekonomiskt misslyckas med en film men ändå vara så tråkig och värdelös skådespelare. Faktum är att han aldrig har utvecklats som skådespelare. Är det någon slags trygghet publiken får när de ser en Ben Stiller-film? Världen förändras men aldrig Ben Stiller? I filmen märker man att bröderna Farrelly har svårt att hitta tillbaka till forna storhetstider och tampas i denna film med deras kärlek till originalet The Heartbreak Kid som kom 1972 med Charles Grodin i huvudrollen. De vill hylla förebilden men samtidigt lämna sin egen unika prägel, något som ger ett ganska dåligt resultat trots att den tar stora friheter till 1972 år version. Filmen har en del roliga scener mycket tack vare Malin Akerman (eller Åkerman) men jag hade velat se Cameron Diaz i den rollen.

The Heartbreak Kid har kombinationen av romantisk komedi och grova sexskämt, så på den punken uppfylls farrellyfansens krav. Ibland känns The Heart Break Kid ibland mer som en Rob Schneider-film (vilket inte är ett gott betyg) men samtidigt bör det påpekas att filmen ändå roligare än andra amerikanska komedier på bio just nu som I now pronounce you Chuck and Larry och Good Luck Chuck. Så det är ändå mitt biotips om det är komedi som står på programmet i november månad. Stark tvåa.

Och han som gör de bästa "Farrellyfilmerna" nuförtiden är Judd Apatow.   

Regissören Judd Apatow och skådespelaren Seth Rogen har sedan de båda arbetade med Freaks and Geeks i slutet av 90-talet arbetat tillsamman i olika film och TV-serier. Deras arbete har resulterat i två av detta årets absolut bästa komedier, bioaktuella Knocked Up (På Smällen) och Superbad. Vad de har lyckats med är att hitta en nivå i sina filmer som tilltalar en bred målgrupp som går från tonåringar till medelåldern något som givit dem frihet från olika filmstudior i sina produktioner. Det stora genombrottet kom för de båda med 2005 års The 40 year old Virgin, som Apatow regisserade och Rogen spelade en större biroll. Apatow sägs även ha "fostrat" in Rogen i komedigenren, men även andra komiker som Steven Carell och Jonah Hill har honom som mentor. Ett sätt han arbetat ifrån är att involvera dem i hela processen av filmskapandet från manus till färdig produkt.

Deras komik bygger mycket på vulgaritet, sex, snusk men drar samtidigt också åt det sentimentala och nostalgiska hållet, vilket manifesterar sig i hur de älskar sina filmkaraktärer. Detta leder till ett mer genuint skådespeleri i motsats till skådespelare som, ofta i Hollywoodkomedier, vill ha någon form av ironisk distans till sina karaktärer. Vulgariteten ligger i dialogen och manifesterar sig sällan visuellt i filmerna. Manusen är välskrivna, fulla med populärkulturella referenser och drivs av ett nytänkande som leder till att de sällan faller i standardklichéer.

Apatows filmer har aldrig någon speciellt hög budget men lyckas alltid slå på biograferna. The 40 year old virgin kom från igenstans och drog in 133 miljoner dollar bara i USA, Knocked Up var det heller ingen som gav större notis innan den spelade in 147 miljoner dollar.

Kanske ska det inte dras för höga växlar på Apatow och Rogen, men de har på bara ett par månader lyckats leverera två av de bästa komedier som USA lyckats producera på väldigt länge.

Seth Rogen, Jay Baruchel och Judd Apatow

Ett tecken på att en skräckfilm är inspelad med låg budget är att den utspelar sig i skogen. I skogen finns inga begränsningar och det behövs inget godkännande eller tillstånd att husera fritt i området. Scenografin finns där redan och det är lätt att utnyttja skogens naturliga mystik i filmen. För den som har sovit i skogen någon gång vet hur förbannat mörkt det är. I skräckfilmer som utspelar sig i skogen går huvudrollsinnehavaren ofta omkring på natten med en ficklampa med dåligt batteri, problemet är att när denna slocknar så lyser hela området upp runt honom av strålkastare. I dessa härligt dåliga filmer är det inte svårt att finna den ena logiska luckan efter den andra och manuset brukar vara en skrattfest utan dess like. Så även i den oerhört dåliga Haunted Forest.

Tre killar har av någon anledning hittat ett par fotografier tagna av en mördad campingturist. En av killarna, Sean med indianskt påbrå, har av sin farbror ärvt en mystisk bok där en teckning av en mystisk stubbe stämmer överens med campingturistens fotografi. Så nu beger sig de tre in i skogen för att finna en skatt som skall finnas nergrävd under denna stubbe. I skogen träffar de även på två kvinnliga botanister som är ute och jagar sällsynta blommor. Snart börjar mystiska saker hända, någon smyger runt i skogen och attackerar ungdomarna med små pinnar. En märkning som stämmer överens med legenden om indiankvinnan Satinka, vilken är väl nedskriven i Seans bok med bilder och allt.

Haunted Forest har lånat friskt av asiatiska skräckfilmer i allmänhet och av The Grudge i synnerhet, men når som ni kanske förstår inte samma effekt på grund av det amatörmässiga hantverket. Hela filmen frossar i billiga skrämseleffekter enligt modell en-katt-hoppar-fram-från-ingenstans, som The Grudgefilmerna också gör, men i Haunted Forest blir det bara irriterande. Manus är ett komplett kaos utan struktur, ambition eller kunskap i hur man skriver ett manus. Filmen är gjord av en kille vid namn Mauro Borelli som annars är illustratör och konceptuell artist (i klartext: typ idéspruta och skapare kring visualisering av en film) och har flera stora projekt på sin meritlista. Till exempel Pirates of the Caribbean 2 och 3, Hulken, Sleepy Hollow och Lemony Snicket, alla i mitt tycke visuellt imponerande filmer. Den delen som filmen lyckas bäst på är små aningar till kluriga visuella uttryck men förmågan finns inte att presentera det på att givande sätt för publiken.

Reverb (Sv. Genljud) handlar om musikern (Gregory) som kämpar för att kunna göra en skiva och komma bort ifrån sitt vardagliga arbete som telefonförsäljare. En vän låter honom arbeta i skivstudion under nätterna när alla gått hem. En kväll får han höra en sång på radion gjord av den mystiska Mark Griffen som innan sin död arbetade i samma studio. Musikerns vän/flickvän noterar ett osedvanligt och egendomligt brus i bakgrunden av låten, ett brus som visar sig vara röster från torterade kvinnor. Strax börjar saker hända inne på skivstudion som kanske har med den döda musikern att göra.

Brittiska skräckfilmer har en egenhet att ofta överraska positivt. Till skillnad från amerikaner ålägger de ofta en mer genomtänkt och intellektuell approach och drar ner på klichéerna, dessutom brukar de kunna skådespela. Reverb är gjord av en debuterande regissör som tidigare har gjort ett manus till filmen Long Time Dead som troligtvis står gömd på närmaste Videomix. Skådespelarna är inte heller de särskilt kända men gör för det inget taffligt arbete. Däremot kan jag inte säga att Reverb framstår som något egenhändigt och den känns mer som ett egenfinansierat projekt utan ambition för att nå en större publik. Problemet är att det finns tusentals andra filmer som försöker med samma sak och men Reverb skulle nog märkas i ett sådant gäng för den känns inte helt amatörmässig.

Filmen lyckas slå an en nerv i början men tyvärr lyckas inte regissören Eitan Arrusi hålla kvar denna. Själva historien av filmen försöker bygga på de gamla sägnerna kring hemliga meddelande i musiken, som till exempel Led Zeppelins "Stairway to heaven" och hur den ska ge sataniska verser om den spelas baklänges. Jag tycker filmen havererar totalt i andra delen av filmen, och den kunnat bli bättre i ett kortare format. En svag tvåa.

Så har den kallats av många Mikael Håfströms film 1408 med John Cusak i huvudrollen, och givetvis med Stephen King som författare till novellen som filmen bygger på. De senaste King-filmatiseringarna har varit skrämmande dåliga som till exempel Dreamcatcher och Secret Window, likaså Håfströms Derailed vann inga större beundrarskaror i Hollywood. Med 1408 hår många hoppats på att de båda ska upprätta sig.

John Cusak spelar avdankade spök-guide författaren Mike Enslin som reser runt bland olika hemsökta hotell för att skriva ner dess historier. I stort sett tömmer han minibaren och lyser lite med en ultra violett lampa för att sedan däcka på sängen lagom intresserad av sitt företagande. Han utnyttjar hotellägarna för sprit och ägarna utnyttjar honom för reklam. En dag dimper det ner ett vykort från The Dolphin Hotel med texten "Don't enter 1408". Efter digra försök att checka in slutar det med att hotellchefen Olin, spelad av Samuel L Jackson, berättar om rummets blodiga historia för Enslin. Detta eggar honom ännu mer och till slut får han nyckeln och kliver in i rummet med Olins röst bakom sig ?It?s an evil fucking room?.

Nu vill jag motsäga vad jag tidigare sa i första stycket, Stephen King behöver inte revanschera sig, han är kungen av skräck, vår tids Edgar Allan Poe. Och vad Mikael Håfström beträffar så revanscherar han sig inte riktigt men lyckas göra sin bästa film sedan Ondskan. Den som däremot gör filmen sevärd är John Cusak. Han är mycket bra i sin rolltolkning och lyckas skapa ett trovärdigt porträtt av karaktären som sakta sjunker djupare in i bland sina demoner och sin galenskap. Sedan är ju alltid John Cusak sig själv i alla filmer han gör, och den som förväntar sig något annat kommer kanske att bli besviken, men jag tycker han är perfekt rollbesatt.

Håfström refererar ofta till Kubricks The Shining i sin film, och han är väl medveten om likheterna i historien. Författaren som blir galen, påverkan från rummet/byggnaden/platsen, ett hotell som har en blodig historia, första offret heter Grady (som mördaren i The Shining), alla likheter som Håfström späder på med långa blodröda korridorer, steady-cam åkningar, även John Cusaks agerande påminner stundtals av Jack Nicholsons. Skall Stephen King refereras till någon av sina gamla filmer är det The Shining vilken är den bästa filmatiseringen någonsin av en King historia. Kanske är det just därför publiken i USA har tagit emot filmen såpass bra för att den just påminner om skräckklassikern?

Det är också intressant för när "The- splat-pack" med Eli Roth i spetsen vinner mer terräng inom skräckfilmsgenren lyckas 1408 som är ganska blodfattig ändå bli skrämmande och ge kalla kårar. För det är en bra film, om än en mer klassiskt formad skräckhistoria än vad det vanligtvis är nuförtiden. Samtidigt höjer den sig kanske inte till något extraordinärt och den skrämmer ju inte vettet ur mig, utan ger mig lite småmysig gåshud. Foto och manus är lite platt och historien spretar åt olika håll, men Håfström lyckas knyta ihop den bra. Idéfattigdomen som King lider av sänker också betyget för det känns som att han har berättat denna historia innan både bättre och mer skrämmande.

Fantastiska Fyran är ett barn av sin tid, skapade av Stan Lee på 60-talet präglades serien av både demokrati och modernare samhällsproblem. Till skillnad från andra superhjältar som Spiderman och Hulken är "Fyran" ett team med ett delat ansvar för sina handlingar och världens problem. Fantastiska Fyran bröt också i sin stil med konventionella traditioner i genren, dels då de ofta är ovänner och tjafsar med varandra och dels hur de istället för att gömma sig bakom hemliga identiteter anammar kändisskapet.

I Fantastic Four: Rise of Silver Surfer upplever jorden extrema klimatförändringar, någonting som kopplas till ett egendomligt fenomen i form att ett ljussken. Samtidigt ska Mr Fantastic och Invisible Woman ska gifta sig med Johnny Storm och The Thing som best men. Ständigt påpassade av både paparazzifotografer och olika säkerhetstjänster gör de två nu sitt femte försök till ett bröllop. Inder ceremonin väljer dock wedding crashern, tillika intergalaktiska superskurken Siversurfaren att göra ett besök. Det visar sig snart att han har kommit till vår planet för att suga ut naturresurser och energi till förmån av sin härskare Galactus. Trots att jag fått beskrivet för mig av en välbevandrad serienörd vad Galactus är så kan jag mest beskriva det som något Stan Lee hittat på efter ett stort antal tabletter Lucy.

Filmen bygger löst på The Galactus Trilogy som publicerades mellan mars och maj 1966. Kanske är det just enkelheten i historien och lättsamheten som får mig att känna just arvet från detta decennium. För vist är Fantastiska Fyran mer 60-tals kitsch än kolsvart Batmantolkning. Denna lättsamhet bidrar till både fördelar och nackdelar. Nackdelen är att filmerna inte når, eller ens vill nå, ett emotionellt eller intellektuellt djup, fördelen att en känsla av uppfriskande och enkel serietidningstolkning, som står för vad den är och vill inte vara mer än en popcornsrulle för semesterslöa ungdomar. Den är mer självironisk och vill bara underhålla utan förväntningar.

Men är den bra? Jag tycker att castingen är riktigt bra, de har fått bra skådespelare i rätt roller, även om Chris Evans som Johnny Storm (Human Torch) är svag stora stunder av filmen. En skådespelare som sopar mattan med dem alla är en av mina favoriter, bland många andra, ständige birollskådisken Andre Braugher som spelar General Hager, alltid lika cool. Annars är Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer inte en speciellt bra film, men den försöker knyta an till högaktuella klimatfrågan och det är ett finurligt gjort. Annars är manuset tunt och intrigerna mellan figurerna känns väldigt simpla och förutsägbara. Actionsekvenserna ser oftast riktigt snygga ut men jag tycker aldrig de får till effekterna till Mr. Fantastics gummilekamen, de ser animerade ut (t.ex. som stora delar av Matix Reloaded), och det sabbar verklighetsintrycket. All film går ut på att vi ska köpa det som utspelar sig hur overkligt det än är, men om något ser fejkat ut när allt annat är så välpolerat så bryts verklighetsintrycket, vilket animeringen av specialeffekterna gör i denna film. 

Summerat är Fantastic Four: Rise of Silver Surfer en lättsam film som vill underhålla snarare än beröra och är lika ofarlig som Allsång på Skansen.

I början av 2000-talet slog han igenom med dunder och brak, Michael Moore, den självutnämnda sanningssägaren med en misslyckad regissörskarriär bakom sig. Filmer som Bowling for Columbine och inte minst Fahrenheit 9/11 blev enormt framgångsrika och hyllades av både kritiker och publik. Moore använde ett grepp i sitt berättande som var lätt för människor att ta till sig. Dokumentärerna var enkla, ställningstagande dramatiserade men framförallt underhållande. Begreppet "infotainment" var på var och varannans läppar samtidigt som man läste Korkade vita män och Dude where's my country. Michael Moore var överallt och gav århundradets hittills mest kontroversiella tal under Oscarsgalan: "shame on you Mr. Bush", när USA var ett divergerat land.

Själv förstod jag aldrig mig på Fahrenheit 9/11, och anser att filmen är manipulerande och mest består av billiga poänger med bilder på Bush klippta ur sitt sammanhang. Moore lyckades dock lura större delen av världen, och framförallt vänsterideologiska européer, däribland juryn vid filmfestivalen i Cannes, visserligen då med Tarantino i spetsen. Filmen visas idag på skolor runt om i Sverige under samhällsvetenskapliga lektioner, men borde kanske istället visas i samband med lektioner i källkritik, eller bredvid Viljans Triumf av Leni Riefenstahl som är dylik propaganda.

I Moores senaste alster Sicko är det den amerikanska hälsovården som kritiseras och i synnerhet systemet med sjukvårdsförsäkringar. Som vanligt finns det en tes bakom Moores "dokumentär" och varje minut av filmen är det just denna tes som skall bekräftas. Metoden är underhållande och stundtals gripande över tragiska människoöden likt Extreme Homemakeover. Sättet som försäkringsbolag nekar sina kunder ekonomisk hjälp för sjukvård framstår för mig som svensk som fullständigt orimligt och orättmätigt brutalt. Något som man skulle kunna tänka sig förekomma i korrumperade utvecklingsnationer men inte i ett av världens rikaste länder. Snart i filmen ger däremot Moore sig ut på djupt vatten, han skall jämföra nationers sjukvårdssystem och spenderar 40minuter av filmen sig åt att dunka Frankrike i ryggen över hur fint och vackert den övre medelklassen har det. Vist är poängen gjord över skillnaden mellan fri statligtbekostad sjukvård och privat dito. Ironiskt nog tog det bara ett par månader efter Michael Moores besök fyr i det politiska Frankrike med demonstrationer och kravaller. Korruptionsmisstankar kring den då sittande presidenten och krav på en ny socialpolitik.

Underhållande blir Sicko när Moore drar med sig ett gäng sjuka amerikaner som nekats vård i sitt hemland till Guantanamo Bay för att det är den enda platsen i USA med s.k. Universal sjukvård. Givetvis får de inget tillträde men kureras istället gratis av Kubanska läkare. Ytterligare det som jag fann vara mest intressant var hur sjukvårdsindustrin lyckats täppa till munnen på Hillary Clinton genom att finansiera hennes presidentvalskampanj. Hillary som under tiden hon var first lady kämpade för en kostnadsfri sjukvård har nu tack vare dollarn vänt sina gamla ideal ryggen.

Sicko är, som vanligt när det gäller Michael Moore, kompromisslös i sitt ställningstagande och budskap, samtidigt underhållande. Tillsammans med det rådande medieklimatet på andra sidan Atlanten är det uppfriskande med både men en annorlunda aspekt samt med ett liberalideologiskt och moraliskt ställningstagande. Är publiken bara medveten att Michael Moore är mer regissör än dokumentärfilmare och därmed inte ta hans ord som absolut sanning kan man se Sicko, även om man som jag inte kan lita på ett ord han säger.

Bröderna Wachowski börjar inom de närmsta veckorna spela in sin nya film, första som regissörer efter framgångarna med Matrixtriologin, och nu handlar det om den animerade japanska serien Mach Go Go Go eller Speed Racer (i amer. översättning) som ska förverkligas. Serietidningen lanserades i TV-formatet redan 1967 där den fick sitt stora genombrott, och var tillsammans med Astro Boy pionjärbrytande som japansk serie som slog i västvärlden men framförallt USA. I USA valde man att kraftigt omarbeta serien för den amerikanska marknaden genom att klippa om och dubba den. Även musiken bearbetades. Trots detta slog serien igenom och blev stor bland barnen i 70-talets Amerika. Framförallt var det hur den tecknande serien inte behandlade barnen som idioter utan drevs med en ganska avancerad intrig och med komplexa konspirationer. Framgången kom även igenom det höga tempot i serien och de snygga actionsekvenserna. I Sverige var det först på 90-talet vi kunde se serien via den urusla nylandseringen av Cartoon Network i The New Adventure of Speed Racer.

Wachowskis film kommer att bygga på den gamla originalserien om racerföraren Speed Racer som tillsammans med sin familj strävar efter fråmgångar inom motorsporten. Hans bil, den beryktade liksom avancerade Mach 5, är byggd av hans far och innehåller enormt många uppfinningar att den får James Bond Aston Martin att framstå som någonting från Bedrock. Under tävlingarna finns Speed Racers flickvän Trixie i en helikopter ovanför banan och bidrar med olika strategiska tips. Det finns en även en lillebror Spritle som tillsammans med sin schimpans Chim-Chim ofta spionerar på de andra förarna och har en egenskap att gömma sig i deras koffert. Speed Racers storebror är mystiskt försvunnen sedan år tillbaka, men på banan har Speed en hemlighetsfull motståndare i form av en förare vid namn Racer X.

Speed ska spelas av Emile Hirch, känd som den trumpne killen i Lords of Dogtown, Trixie av Christina Ricci, pappan av John Goodman och Racer X av Lost-stjärnan Matthew Fox. Filmen ska ha premiär i maj 2008.

Vem är den mystiske Racer X?

Gänget bakom den framgångsrika trilogin Pirates of the Caribbean vänder sina blickar mot vilda västern och planerar nästa framgång med att uppdatera pojkhjälten The Lone Ranger. Som en Amerikansk Zorro som slåss han rättvisa iförd mask och cowboyhatt (något som också leder till att ingen känner igen honom), samt tillsammans med sin trogne indianside-kick Tonto. The Lone Ranger var en framgångsrik radio och TV-serie som löpte över 30-, 40- och 50-talet. En serie djupt rotad i den amerikanska folksjälen och som bland annat gav upphovet till frasen "Hi-yo Silver, away!". Nu tänker Jerry Bruckheimer tillsammans med regissören Gore Verbinski sätta tänderna i den gamla klassikern och återuppväcka ännu en genre som anses vara död, matiné västern.



Dessutom: I Brasilien heter The Lone Ranger Zorro, även den riktiga Zorro heter Zorro, vilket har länge förbryllat den brasilianska befolkningen.

Både jag och många andra har irriterats på två saker i denna film; det första är på hur motivet av Carvers maniska jakt på Gideon presenteras, samt sista halvtimmen av filmen. Den stora gåtan i filmen är just vad Gideon har gjort för att göra Carver så förbannad. När det väl kommer känns det krystat och kopierat från dussintalet spaghettivästern. Slutet är en enda röra som inte gör någon speciellt glad. Det måste ändå sägas att vägen dit är värd att se, och kanske blir filmen bättre om man köper slutet. Sedan känns en hel del igen från filmer som Jagad, Rambo 3, Once upon a time in the west och The outlaw Josey Wales med flera.

Betyg:

 

Nicolas Cage drömde länge om att få spela Stålmannen, när det inte blev så letade han desperat efter en annan superhjälte som han skulle kunna spela. Cage är en välkänd serietidningsälskare och hade en enorm samling, som han nu säger sig sålt, utom just Marvels Ghost Rider tidningar. Eftersom vi i Sverige läser Lilla Fridolf och Herman Hedning är inte Ghost Rider så speciellt känd för den breda massan i vårt avlånga land. Själva ?superhjältes-grejen? med Ghost Rider är att en stuntmotorcyklist, sådan man kan se köra omkring i en jättestor tunna på Kiviks Marknad, som heter Johnny Blaze säljer sin själ till Satan, och när Satan behöver hjälp med revolterande demoner förvandlas Johnny till ett brinnande skelett med superkrafter. Många i USA vill påstå att det råder en svettig kamp mellan de två största serietidningsförlagen i landet, Marvel Comics och DC Comics kring produktionen av nya filmer. Marvel, som gjort Ghost Rider, sägs leda kampen genom att de har flera framgångsrika serietidningsfilmer bakom sig som exempelvis X-men och Spiderman. DC Comics största framgång är Batmanfilmerna, men andra försök att hävda sig har gjorts med bland annat Superman Returns. Fler superhjältar är att vänta på stora duken. DC har börjat planera filmer med Blixten och Wonder Woman medan Marvel snackar om en Spider-Man 4, ny Hulken och en om Thor, en serietidningshjälte som bygger på asaguden med samma namn.

Filmen Ghost Rider kretsar kring hur Johnny Blaze blir Ghost Rider och vad som händer i hans förflutna. Handlingen delas sedan upp mellan en intrig mellan Johnny och hans ungdomskärlek Roxanne spelad av Eva Mendes. Den andra hur jorden är på väg att erövras av elaka demoner vilka bara Ghost Rider kan bekämpa genom att köra snabbt på sin brinnande motorcykel och vifta med sin brinnande kedja.

Jag har aldrig läst någon serie om Ghost Rider eller egentligen hört någonting om honom tills jag fick reda på att Cage skulle medverka i filmen. I Sverige under 80-talet släpptes mest europeiska serier över gränsen som Tintin och Spirou. Svenskarna ville också bibehålla sina egenproducerade serier som Bobo och Kronblom, och ville inte utsätta dessa med för hård konkurrens från Amerika. Personligen känner jag inte någon saknad över att ha missat Marvels utfyllnadsserier, som Ghost Rider är ett bra exempel på.  Filmen är tafflig och ointressant, vilket filmskaparna tycks ha varit medvetna om då de bland annat lagt extra mycket möda på att försöka framhäva Eva Mendes "attribut" i hennes scener. Cage är inte heller speciellt bra och de scener som är underhållande är främst när han inte är i bild, d.v.s. när han är förvandlad till det dataanimerade skelettet. Jag har ingenting emot Cage, jag gillar hans melankoliska skådespelarstil som kommer mer till sin rätt i filmer som Lord och War, Matchstick Men och Wild at Heart. Däremot har jag svårt att se honom som actionhjälte i filmer som Con Air och Face/Off. Ett roligt samt envist rykte som går i USA är att i en scen där Nicolas Cage tar av sig på överkroppen har CGI-animerade muskler, då hans tid på gymmet inte visade sig vara tillräckligt.

Som serietidningsfilm ligger Ghost Rider i klass med Hulken och Daredevil och fajtas om vilken serietidningsfilm som har varit sämst de senare åren. Jag kan inte säga att jag tycker Ghost Rider som serietidningshjälte är tråkig, men jag tror att filmen i andra händer skulle ha varit mycket bättre. Nu är det just Daredevil regissören Mark Steven Johnson som gjort Ghost Rider, och jag vet inte vilken producent han har legat med för att få förtroendet till ännu ett misslyckande. 

Det finns ett underhållningsvärde i Ghost Rider, kanske inte 90 spänn underhållning, men möjligen värd en hyrvideo. Sam Elliott har en misshandlad roll som han fyller med vad som går, och specialeffekterna är helt i sin ordning. Jag skulle inte tippa på en uppföljare men om det blir en är kommer det inte vara med samma ensemble.

Betyg:


Trailer:
http://www.apple.com/trailers/sony_pictures/ghostrider/

Miss Mendes

Scenografi
Dreamgirls
The Good Shepard
Pans Labyrint
Pirates of the Caribbean: Dead man's Chest
The Presrige

Make-Up
Apocalypto
Click
Pans Labyrinth

Animerade Kortfilm
The Danish Poet
Lifted
The Little Matchgirl
Maestro
No time for nuts

Kortfilm
Binta and the great idea
Eramos Pocos (One too many)
Helmer & Son
The Saviour
West Bank Story

Ljudklippning
Apocalypto
Blood Diamond
Flags of our Fathers
Letters from Iwo Jima
Pirates of the Caribbean: Dead man's Chest

Ljudmixning
Apocalypto
Blood Diamond
Dreamgirls
Flags of our Fathers
Pirates of the Caribbean: Dead man's Chest

Kvinnliga Huvudroll
Penelope Cruz – Volver
Judi Dench – Notes on a Scandal
Helen Mirren – The Queen
Meryl Streep – The Devil wears Prada
Kate Winslet – Little Children

Summering: Det var en avskalad föreställning och Ellen DeGeneres som är van vid att hålla galor var ganska lågmäld, och jag saknade Jon Stewart från ifjol. Galan bjöd ändå på en del överraskningar som Alan Arkin för bästa manliga biroll och Happy Feet för bästa animerade. Den bästa underhållningen stod Jerry Seinfeld för som presenterade dokumentärkategorin som de mest deprimerande filmerna 2006. Även ett gäng dansare som bildade figurer från de nominerade filmer med sina kroppar i ett skuggspel imponerade på mig och var riktigt snyggt. Al Gore höll bandtal och Clint Eastwood var obekväm som tolk till Ennio Morricone som vann ett specialpris. Sven Nykvist hedrades, men de som drog ner störst applåder när minnesfilmen rullade förbi var Robert Altman och Peter Boyle. Mirren var britisk och och professionell i sitt tal, Forest mer passionerad och överväldigad. När jag såg vilka som skulle dela ut priset för bästa regi insåg jag att Martin Scorsese definitivt skulle få priset. Presentatörerna var nämnligen Francis Ford Coppola, George Lucas och Steven Speilberg, det var självklart. Det blev inte Babel som fick bästa film, kanske för att den inte är helt på engelska? Jag trodde inte på en dubbel i de tunga titlarna, och The Departed som är en remake som blir bästa film kanske visar hur branshen ställer sig till alla remakes som görs nuförtiden. Ett ställningstagande av akademin och Hollywood.

Missa nu inte galan på Kanal 9 med start klockan 02.00 på natten mellan söndag och måndag. Själv sitter jag med förbannade Tele2Vision som leverantör och måste hacka mig på ABC via en TVu player.

Den gamla sionisthatande, och före detta Usama look-aliken, Mel Gibson har ännu en gång försökt vara märkvärdig och regisserat filmen Apocalypto, på mayaindiska. Förra gången det begav sig var i The Passion of the Christ, en enormt framgångsrik film som bekräftade myten om att all publicitet är bra publicitet. Pseudoreligiösa amerikaner gick man ur huse för att se Jesus bli torterad i två timmar, faktiskt en trendsättande film för den amerikanska skräckfilmsvågen med Saw och Hostel i spetsen. Som alla andra australiensiska Foster-fyllon i Hollywood hamnade Mel på torken i början på 90-talet, men valde den 28 juli 2006 att köra bil med 1,2 promille i blodet. Väl haffad av polisen slängde Gibson ur sig diverse antisemitiska anklagelser, vilket sedermera gav fick hans nya film Apocalypto enorm uppmärksamhet genom att den nämndes på samtliga nyhetskanaler över hela USA.

Apocalypto utspelar sig precis innan spanjorerna bestämde sig är att bränna mayaindianernas städer, tvångsdöpa dem, krossa deras kultur och tvinga dem till underkastelse. Jaguar Paw lever lycklig i sin by tillsammans med sin gravida fru och sitt barn. Männen går på jakt och leker FearFactor med ett par tapirtestiklar. Alla är lyckliga och i harmoni med naturen. Så en dag kommer onda tatuerade mayaindianer och bränner ner byn, våldtar kvinnorna och dödar alla som gör motstånd. Jaguar och ett par av hans vänner blir tagna som gisslan och förda till en stad där ännu våldsamheter väntar.

Det som är upplyftande med Gibson är att han lyckats bli självständig från bolagens piska och kan i stort sett göra vad han vill. Han vill också påvisa sina filmers realism genom att visa blod och tarmar så nära kameralinsen som möjligt. Om det är något jag ska hylla Gibson för så är det just hantverket, han kan skapa basen för en bra film, men har inte förmågan att ta den högre än så. Gibson har stött på problem med Apocalypto då den mexikanska regissören Juan Catlett anklar Gibson för att rakt av kopierat flera scener från hans Return to Aztlan från 1991. Ett par av producenterna har slagit bort anklagelserna och mumlat något om hyllningar och "hommage" till olika influenser. 

Apocalypto har både sina toppar och dalar, framförallt gillar jag närvaron in filmen och känslan att befinna sig på plats vilket inte många andra historiska filmer lyckas med. Självständigheten i verket lyser inte igenom i historien som är ganska tråkig och sedermera oändliga jaktscenerna är mindre bra. Till nästa gång skulle jag önska att Gibban kan dra sig ifrån att porträttera blodiga nakna män på film, för det börjar bli en misstänksam vana.

Betyg:


Trailer:
http://www.apple.com/trailers/touchstone/apocalypto/