Lembrowski

Producenterna David Levien och Brian Koppelman som 1998 gjorde filmen Rounders med Edward Norton i en tidig roll, har lockat sig till Norton till ett nytt projekt, The Illusionist. Dock är både regissör och manusförfattare oerfarna inom branschen med endast ett par projekt bakom sig. Detta till trots har de lyckats samla åt sig skådespelare som ovannämnt Edward Norton, men även namn som Paul Giamatti, Jessica Biel och Rufus Sewell klingar väl i mångas öron.  

The Illusionist utspelar sig i slutet av 1800-talet, och börjar med en bakgrundshistoria där den unga bondgrabben träffar på en trollkarl som utför diverse trick innan han försvinner i tomma intet. Inspirerad av händelsen börjar pojken träna på allehanda trolleritrick och diverse illusionsnummer. I staden möter han en av magin imponerad överklassflicka, dotter till hertiginnan i byn, som fattar tycke för underklasspojken. Länge upp i tonåren tvingas de avbryta sin förälskelse eftersom otukt inte får ske över klassgränserna. Pojken knallar iväg ut i värden för att slipa på sina kunskaper. Många år senare återvänder han till sitt hemland under namnet Eisenheim (Norton) och börjar uppträda med sin magi, ryktet sprider sig snabbt om hans skicklighet och får gehör ända upp hos självaste kronprinsen Leopold av Habsburg (Sewell). Under en föreställning bjuder han upp en frivillig ur publiken, någon som visar sig vara hans ungdoms kärlek Sophie (Biel), som till råga på alt visar sig vara förlovad med kronprinsen av Österrike-Ungern. Utanför detta triangeldrama står polisinspektör Uhl (Giamatti), som står i nära affärer med kronprinsen men som ändå fattar tycke för den unga illusionisten.  

Filmen är trots ovanstående beskrivning ingen karakteristisk kärleksfilm utan blandas med thriller och mystikinslag. Illusionistens skicklighet gör att många i filmen tror att det som utspelar sig på scen är sanning. Däri ligger också en intressant aspekt med filmen, eftersom filmen handlar om trolleri och mystik, samtidigt som film är en illusion. Det blir ett slags ”metafilms” illusion och samtidigt en medveten ironisk touch, vilken verkligen framhävs i filmens slut och som väcker tankar kring manipulation av synintryck och känslor.  

En av huvudkonflikterna i filmen står emellan kronprinsen och illusionisten då kronprisen målas upp som en djup vän av logik och vetenskap. De två står inte bara som fiender intellektuellt utan även politiskt och sexuellt. Tvisten mellan dessa två blir en aning enformigt, och varför Sophie avskyr kronprinsen etableras aldrig, utan hänvisas till hennes ovilja att passa in i överklassens vicorianska modell. Rufus Sewell, som tidigare gjort Legenden om Zorro och En riddares historia, gör en respektabel insats i filmen, givetvis spelar han över som alla rolltolkningar av machiavelliska envåldshärskare skall göra. Stundtals påminner hans roll kanske lite väl mycket om Joaquin Phoenix Commodus i Gladiator. Norton iförd Niklas Holmgren-skägg (kommentator på Canal+) gör som alltid ett mycket bra intryck, likaså Giamatti som ofta får spela mellanhand som slits mellan två läger, och som här spelar publikens perspektiv i filmen. Jessica Biel gör en relativt okej insats utan att göra särskilt mycket ur en tråkig roll. 

Det som gör filmen lite extra är inramningen, foto och ljus är riktigt snyggt, och bilden av 1800-talets Wien (inspelat i Tjeckien) är riktigt snyggt, och filmfotografen Dick Pope (Mike Leighs favorit) använder en del verktyg för att ge bilden en extra känsla av mysticism. Manuset är dessvärre ojämnt, intrigen blir inte riktigt engagerande och karaktärerna känns ofullständiga och kantiga, samtidigt är det svårt att inte ryckas med i den mörka stämningen som filmen har. Regin är också den ganska svag, och med den ensemble som producenterna och castingpersonalen fått ihop borde filmen kunna göras mer intressant. Det är aldrig riktigt handlingen som griper tag, utan den övergripande diskussionen kring illusion och verklighet som effektivt vävs in i filmen som är det intressanta. The Illusionist får trots allt en stark trea.