Terry Gilliams saga för vuxna

Tideland

Tideland bygger på en roman av författaren Mitch Cullen som har skrivit flera böcker vilka har nått stor framgång i USA, men som ännu inte hittat vägen till Sverige, mer än på import. Före detta Monty Pythonmedlemmen Terry Gilliam blev snabbt förtjust i de bisarra karaktärerna som romanen handlar om och har nu gjort filmen.

Jeliza-Rose som spelas av Jordelle Ferland (Silent Hill, Kingdom Hospital), som bor tillsammans med sina destruktiva, knarkande föräldrar, men när mamman dör av en överdos lämnar Jeliza-Rose och hennes far Noah (Jeff Bridges) sitt hus för att inte hamna i trubbel med polisen. De beger sig till Noahs barndomshem, men finner huset övergivet sedan flera år tillbaka. Rose har en väldigt livlig fantasi och har fyra dockhuvuden som kompisar, vilka alla har särpräglade karaktärsdrag, accenter och personligheter. En rubbad verklighetsuppfattning som kommer från att vara ensamt barn, tillsammans med psykiskt och fysiskt nerbrutna föräldrar, till vilka hon ofta fått fixa heroinsilar till. Väl framme i sin mormors övergivna hus ute i ingenstans träffar hon på den mystiska konservatorn Dell som saknar ett öga efter en olycklig incident med en svärm bin, samt Dells efterblivna bror Dickens.

Filmen utgår ifrån och drivs av Jeliza-Rose, det vill säga genom ett barns perspektiv, och därför känns det extra obehagligt när hon utsätts för den omvärlden som hon gör. Filmen innehåller knark, död och milda inslag av pedofili, kanske inget för den yngre publiken. Samtidigt går Jeliza-Rose omkring obehindrat i denna miljö och fantiserar om äventyr, vänskap och kärlek. Tideland är mörkare än Gilliams senaste filmer, men också mycket bättre, Monty Python komiken har bytts ut mot en betydligt mörkare sådan. Samtliga skådespelare i filmen spelar över enormt mycket vilket gör att det galna inte står i kontrast med någonting. I en film som Fear and Loathing in Las Vegas, för att ta en annan Gilliamfilm, är det samhället runt omkring som står i kontrast mot Johnny Depps överspelade Raoul Duke, vilket gör filmen underhållande. Något sådant finns inte i Tideland, utan det är endast publikens syn på normalitet och vansinne som skapar det komiska och det tragiska.

Främsta inspirationen till Tideland är Alice i Underlandet, en bok som Rose också läser i filmen och som det finns flera klara paralleller till. Även filmer som Lemony Snicket's, Texas Chainsaw Massacre och Psycho finns det referenser till. Ändå saknar jag en del saker i filmen, Gilliams experimentella scenografi är inte lika magnifik som vi är vana vid, karaktärerna är löjligt överspelade utan att övertyga och filmen blir aldrig direkt skrämmande. Den svarta komiken är underhållande och handlingen är originell. Manus är helt ok, stundtals finner jag det skrattretande dåligt för att i nästa finna det vara väldigt insiktsfullt och välkonstruerat. Tideland är ett kliv framåt för Gilliam efter Bröderna Grimm, men det är inte ett så stort språng som jag hade velat. En trea till Tideland.



Tidelandtideland2


Kommentarer
Postat av: Ted

Är det någon som vet när filmen har premiär i Sverige?

2006-10-13 @ 10:15:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0