Lembrowski

Såg att det är en NY film om Truman Capote på väg till biograferna, med Toby Jones, Sandra Bullock, Jeff Daniels, Daniel Craig etc. Av trailern förstår man att den skall handla om precis samma sak som oscarsvinnande Capote med Philip Seymour Hoffman, dvs om bakgrunden till boken In Cold Blood. Det jag frågar mig är VARFÖR? Är det så att den nya filmen Infamous skall fokusera på andra aspekter än vad  Capote gör? Finns det flera tolkningar av Truman Capotes liv och research? Dessvärre känns det som en sämre remake av en film som bara är ett år gammal.

http://www.apple.com/trailers/warner_independent_pictures/infamous/trailer/

Brick vann juryns specialpris vid Sundancefestivalen 2005 och är en independentfilm som har väckt uppmärksamhet på många festivaler. Filmen är en hyllning till äldre noir deckare och refererar friskt till klassiker som Riddarfalken från Malta och The Big Sleep. Huvudrollen som spelas av Joseph Gordon-Levitt (pojken i familjen Solomon i Tredje klotet från Solen) bygger på Humphrey Bogarts återkommande karaktär av den iskallt beräknande ensamvargen "who knows all the angles".

Brick handlar om highschool outsidern Bendan vars exflickvän Emily desperat försöker återuppta kontakt med honom men försvinner spårlöst. Brendan, som fortfarande har djupa känslor för Emily, blir besatt av att få veta sanningen och påbörjar en odyssé som tar honom allt djupare in i ett hemligt sällskap. Till sin hjälp har han The Brain, skolans plugghäst, och det dröjer inte länge förrän Brendan är djupt involverad i dödliga intriger och rävspel.

Storyn är väldigt komplex och det gäller att fokusera för att hänga med i alla vändningar. Musiken är väldigt suggestiv och hela filmen har en surrealistisk Lynchstämning över sig. Manus är fantastiskt överarbetat och fotot är riktigt fantastiskt. Förutom Gordon-Levitt finns det flera andra skådespelare med i Brick som Loststjärnan Emelie de Ravin, Lukas Haas (Mars Attacks), Nora Zehetner, vilka lyfter sig till ovanligt höga höjder för att vara dem. Den som verkligen ska hyllas är Rian Johnson, regissör och manusförfattare, som har slipat på denna film sen han slutade college för 10 år sedan. Manuset i klass med James Ellroy när han är som bäst.

Detta är verkligen en independentpärla som The Station Agent var och bör lyftas fram till en bredare publik för detta är verkligen amerikansk filmkonst på hög nivå. David Lynch möter noir genren med Chinatown och Bogartfilmerna i spetsen. Suverän klass på allt och detta tilltalar mig såpass mycket att jag är beredd att ge Brick en femma!

Vad har Peter Haber och Robin Williams gemensamt? Båda har begått det ödesdigra misstaget att ta med familjen på en campingsemester, iallafall när det kommer till filmens fiktiva värld. 

I Barry Sonnenfelds RV byts familjen Munro Hawaiisemester ut emot en campingtur, *host host* Sunes Sommar.
I Barry Sonnenfelds RV har pappan i familjen (Williams) tummen mitt i handen, *host host* Sunes Sommar.
I Barry Sonnenfelds RV träffar familjen Munro en annan campande familj, och barnen i respektive familj blir förälskade i varandra, *host host* Sunes Sommar.
I Barry Sonnenfelds RV gör den pinsamma pappan bort sig hela tiden, *host host* Sunes Sommar.
I Barry Sonnenfelds RV råkar pappan åsamka sin campingvagn en hel del skada, *host host* Sunes Sommar.

Nog med likheter mellan de båda filmerna, då jag betvivlar Sonnenfelds bevandrande i det svenska komediträsket. RV handlar om den stressade familjen Munro som sällan har tid med varandra, de hamnar av olika omständigheter på en campingtur, vilket inte uppskattas av någon egentligen. Ute på en campingplats stiftar de bekantskap med den åretruntcampande familjen Gornicke (Daniels och Chenoweth). I hemlighet skall Robin Williams karaktär till ett affärsmöte i Colorado, men lyckas på vägen dit sabotera, i diverse Papphammarintermezzon, stora delar av husbilen. Detta är i stort sett vad Barry Sonnenfelds film RV handlar om, och allt slutar på ett sätt som jag skulle vilja kalla sötsliskigt-aprikossorbet-gourmetdessert-polsk bakelse vis.

Många av skådespelarna försöker ingjuta lite liv i sina karaktärer, tyvärr inte Williams som är oroväckande tillbakadragen för att vara Williams. Dessvärre bjuder inte dialogen eller manus upp till dans och allt blir en Familjen Waltons julspecial med extra allt. Barry Sonnenfeld inte gjort en bra film på 11 år, Men in Black i alla ära, men hans Get Shorty måste vara kronan i hans regikarriär. Sonnenfeld bör genast sluta misshandla konstformen och hålla sig uteslutande till att producera film samt snacka skit hos Letterman. Manusförfattaren Geoff Rodkey bör låsas in på livstid efter klassiska kalkoner som The Shaggy Dog och Daddy Day Care på sitt samvete, eller omedelbart leta upp Mike Judge igen då de samarbetade i början på 90-talet med Beavis and Butt-Head. Jag tycker synd om Jeff Daniels som har haft en riktigt bra "good-movie-streak" med The Squid and the Whale och Good Night and Good Luck, men nu tvingas stå för Sonnenfelds über-family-fun-film i grälla färger.

Detta är den formen av skräp jag hatar mest av allt, supermegabred mainstreamunderhållning som hela familjen skall tycka om. Det är så uddlöst, meningslöst, ointressant, oförargligt och monotont dravel att det inte ger något till någon. Given etta till RV, en film som visar att Sunes Sommar kanske ändå inte är så pjåkig.

Skräckvågen fortsätter och manusförfattaren till 2004 års stora succé Dawn of the Dead har nu valt att regissera en skräckrulle vid namn Slither, till vilken han också skrivit manus. I sammanhanget kanske jag ska nämna att James Gunn, som han heter, även ligger bakom manus till de två Scooby-Doo filmerna med Sarah Michelle Gellar, Matthew Lillard och Freddie Prinze Jr etc, vilket märks i Slithers genomgående komiska drag.

Grant Grant (spelad av Michael Rooker) har mindre äktenskapliga problem med sin fru Starla Grant (spelad av Elizabeth Banks) och beger sig därmed ut på den lokala krogen i det lilla samhället Wheelsy. Väl där bli han uppraggad av en kvinna som verkar ha en faiblesse för skalliga 50åriga män med pilotglasögon. När de båda skall gå ut i skogen för lite kuttrasju finner Grant ett alienägg som skjuter honom i bröstet med någon form av levande projektil. Efter ett par dagar börjar Grant tråna efter rått kött och begynner sakta förvandlas till något som liknar en kombination mellan Cronenbergs Flugan eller Carpenters The Thing. En kvinna kidnappas vilket får den lokala poliskåren att sakta börja ana oråd med konstapel Bill Pardy i spetsen (spelad av Fireflystjärnan Nathan Fillion), som dessutom har en svag sida för Grants fru Starla.

Slither ställer sig i det mer vuxna facket av skräckkomedier då den innehåller en del blod och äckel. Det förhåller sig också så att det inte handlar om skräckkomedi i ScaryMovie-garv-stil, utan mer i framställningssätt som The Evil Dead. Vad Slither lyckas med är att blanda in flera olika skräckstilar och fobier en film, hur de små slemmiga maskarna kryper fram i tusental i enda stunden för att i nästa endast en dyka upp i ditt badkar. Stora förebilder för James Gunn har varit Romeros Zombie trilogi, Alien quadrilogy, Hitchcock, Wes Craven, Cronenberg och Carpenter, ett gäng man kan inte kan klaga på. Tyvärr är Gunn så upptagen att hylla sina gamla hjältar att han missar karaktärerna och manuset på vägen. Filmen spretar åt alla håll som filmrecensenter brukar säga och ingen av de trådar Gunn nystar upp lyckas han skapa något intressant och konstruktivt av. Manuset känns inte riktigt genomarbetat vilket märks i att Gunn i slutet av filmen gör det väldigt lätt för sig, samt att filmen är förutsägbar och manus är i överlag inte direkt begåvat. Skådespelarna gör allomfattande ok insatser utan att briljera, Rooker däremot är ett strå vassare än de andra. Gunn behöver någon att skriva manus tillsammans med, han har väldigt bra idéer men är ingen bra författare i djup och helhet.

Slither handlar om kreativa skräckscener, samt hyllningar till gamla mästare. Tyvärr så har de som sett trailer redan sett filmen, vilket jag anser är ett stort problem i Hollywood just nu. Om du sett trailern får du inga överraskningar förrän de sista 20 minuterna av filmen. Varför fortsätter Hollywood att med ge ut dessa 5 minuters långa trailers som avslöjar hela filmen?

Slutligen gillar jag också gamla klassiska Cronenberg och Carpenterfilmen så därför är jag snällare än valigt och ger Slither en trea.

Det har snackats en hel del om Stålmannen på den här bloggen, nu är den senaste filmen här och äntligen kommer det att bli ett slut på allt prat om mannen med rost i kalsongerna.

Publiken har drunknat i all reklam som har gjort för den här filmen, och därför vet många redan vad filmen kommer att handla om. Vilket inte hindrar mig ifrån att göra en kort resumé. Superman har varit borta för att leta efter sin hemplanet och återkommer nu till jorden. Lois Lane har gift sig och skaffat barn vilket får Kal-El att bli lite surmulen när han nu kommer tillbaka efter alla år. Lex Luthor har sol-och-vårat en rik äldre dam som går bort i början av filmen och lämnar över sin rikedom till honom. I Superman från 1978 slänger Clark Kent en bit kristall från sin hemplanet i isen uppe vid nordpolen och genom den skapas Supermans "Isfort av avskildhet" eller ”The Icefortress of solitude". Nu planerar Lex göra samma sak fast i större skala vilket skall resultera i en ny kontinent samt lägga hela Nordamerika under vatten.

Att se Superman Returns är som att se om Superman (1978), karaktärerna skall presenteras på samma sätt, filmen har en liknande utveckling, och Singer vill kopiera Richard Donners film alldeles för mycket på flera punkter. Var skall denna uppföljare ta över? Det sades innan att den skulle följa Superman 2 eftersom Singer inte ansåg att han skulle ta ställning till pajasfilmerna 3 och 4. Men i tvåan upptäcker Lois att Clark Kent är Superman, han till och med offrar sina krafter för att gifta sig med en "jordkvinna". I Superman Returns däremot har hon ingen aning om kopplingen mellan dem båda, vilket logiskt säger att den tar över efter Superman (1978).

Superman Returns lider av att den skall följa en 28 år gammal film. Brandon Routh fick rollen för att han liknade Christopher Reeves, Kate Boswoth skall spela samma typ av Lois som Margot Kidder och flera gånger spelar inte Kevin Spacey Lex Luthor utan såsom Gene Hackman spelade Lex Luthor. Det läggs in en massa referenser till den gamla filmen i både dialog och handling. Bryan Singer följer Richard Donner slaviskt i stegen och fortsätter Jesus och bibelreferenserna som Donner hade i 78-tals versionen, för att skapa en mer episk film. Nu är det en Venus födelse, Jesus återuppståndelse och kanske till och med en jungfrufödsel(!?)

Har du sett trailern har du sett halva filmen. Har du sett Superman från 1978 har du sett 3/4 av filmen. Då borde man tycka att biljettpriset skulle vara 1/4 av de sedvanliga 90 kronorna. Det är bra specialeffekter, men de går inte upp mot konkurrenter som till exempel Brett Ratners X-men 3. En ny Supermanfilm har det snackats om i över 10 år. Regissörer och manus har avverkats en efter en. Tillslut bestämde man sig för att bara göra en film, lägga miljarder på marknadsförning för att får in vad de har betalat. Resultatet är en film som kan komprimeras i ett ord, tråkig. Skådespelarna är fruktansvärt stela och det får heller inget utrymme för att kunna skapa någonting eget för att de undergivet skall följa den gamla filmen. Jag skulle vilja, efter att ha sett Superman Returns, att Singer slutar göra filmer om superhjältar, för nu har han fallit över sin egen inbilskhet. Han stirrar sig så blind på att göra en ny "Batman Begins" kombinerat med Richard Donners version, att han inte ser att resultatet blir trivial, andefattig och tråkig.

Lägg märke till att jag har skrivit tråkig och inte dålig, för det finns ett litet underhållningsvärde i den. Dessutom är inte Brandon Routh lika värdelös som jag trodde han skulle vara, och det finns en liten twist som troligtvis skall leda till en uppföljare som väckte lite av mitt intresse. 1978 års version är ingen dålig film att vilja göra en fortsättning på, men alla filmer är barn av sin tid, och Singers mall är 28 år gammal. Kanske är det så att för många kan historien om Superman för att uppfattas en ny film som sällsam och fräsch. Två av fem till Superman Returns, kanske snudd på en trea, men inte idag.

Att Hollywood är en industri råder det ingen tvekan om, stora bolag kör massiva reklamkampanjer för sina respektive storsäljare och nu i sommar blir vi översköljda med en ena storfilmen efter den andra. En regissör som har valt att verkligen utnyttja PR-byråerna är M Night Shyamalan, mannen bakom Signs, The Village och Sjätte Sinnet. Shyamalan är aktuell med kommande The Lady in the Water, en saga om en vaktmästare som hittar en nymf i en swimmingpool. Innan The Village gjorde Shyamalan en "mokumentär" kallad The Buried Secret of M Night Shyamalan som bl.a. handlade om att Shyamalan hade en hemlighet som låg till grund för alla hans filmer. Mokumentären blev omtalad och The Village gav klirr i kassorna. Nu är det dags igen och i samband med The Lady in the Water släpps två böcker om filmen (en barnbok och en om inspelningen), samt att M Night ger sig själv en stor roll i filmen, tillsammans med en aktiv kampanj för att etablera hans namn i folk medvetande. Det är möjligt att han så småningom vill spela huvudrollen i sina egna filmer för att ytterligare dra in mer cash, kanske vill han inte bli kallad för "snubben-som-gjorde-Sjätte-Sinnet", eller så vill han bevisa att ingen kan uttala hans efternamn korrekt? 



 

Sommaren är en perfekt tid för film då TV är fylld med gamla repriser, töntiga nöjesprogram och allsång, vilket betyder att kvällarna är perfekta för film i alla dess former, gärna tillsammans med en kall dryck och en bordsfläkt.

Cars
Pixar och Disney har tillsammans skapat flera framgångsrika filmer tillsammans vilket mer har varit Pixars förtjänst än Disneys. Detta samarbete upphör däremot inom ett par då Pixar anser att Disney åkt snålskjuts för länge på den framgångsrika Pixartåget. Cars handlar den kaxiga bilen Lightning McQueen som är rookie i den största rallyserien Piston Cup. Kampen om trofén blir delad vilket leder till en slutgiltig batalj i Kalifornien mellan endast tre bilar. På vägen dit inträffar ett mindre missöde i transporten och McQueen virrar bort sig i det amerikanska inlandet. Han blir strandsatt i en mindre ort, Radiator Springs, där han i panik saboterat den stora genomfartsleden, och han blir dömd till att reparera skadorna. Här träffar McQueen på den ena kufiske figuren efter den andre.

Hur skulle man kunna ge bilar karaktär undrade jag sedan jag sett trailern. Klassisk tecknat har ju oftast djur som får människors egenskaper, men bilar? Herbie har jag sett och den bilen är inte mycket till personlighet. Efter att ha sett Cars insåg jag att Pixar faktiskt lyckats ge bilarna mänskliga drag och personligheter på ett väldigt övertygande sätt. Sen kan man ju bara spekulera i hur det går till när de, ja, får små bilar eftersom de uppenbarligen har en sexualdrift. Pixar överträffar sig själva i snygghet och detaljrikedom, fantastisk animation som verkligen är "cutting edge", i racingscenerna kan man till och med se slitna däckfragment på banan. Handlingen är dessvärre ganska rutten på sina ställen. Charmerande glesbyggdspolitik och moralklyschor om familj och vänner står mig upp i halsen. Den vuxna publiken ser ganska snabbt var filmen är på väg och förutsägbar är bara förnamnet. Ändå lyckas Pixar göra en underhållande film utan övercasting av "kändisröster" i varenda karaktär, Owen Wilson och Paul Newman till trots så är det inte många i Sverige som vet vem Bonnie Hunt och Larry the Cable Guy är. En trea av fem.