Lembrowski

Tidigare i år hade ännu en skräckfilmsremake premiär i USA, denna gång var det Wes Cravens The Hills Have Eyes som återfilmades av den medelmåttige regissören Alexandre Aja. Aja har tidigare gjort High Tension som gick direkt till DVD i Sverige, en twist-and-turn skräckis som inte fungerade pga. sinnessjukt stora logiska luckor i manuset. Däremot måste jag säga att den nya The Hills Have Eyes omöjligtvis kan vara sämre än den från 1977. Det enda som var bra i originalet var Michael Berryman som gjorde en av skräckfilmshistoriens bästa rollprestation. Berryman känner många igen från Gökboet eftersom han ser väldigt speciell ut då han lider av Hypohidrotic Ectodermal Dysplasia, vilket innebär att han inte har ett hår på hela kroppen, saknar svettkörtlar, tänder och naglar.

Eftersom återinspelningen av The Hills Have Eyes fick en liten framgång i hemmalandet (kostade 15 miljoner dollar och har spelat in 54) så börjar nu Wes Craven fila på ett manus till en The Hills Have Eyes 2. Saken är den att det redan finns en The Hills Have Eyes 2 som Wes själv spelade in 1985 och måste vara en av världshistoriens sämsta skräckisar. Det betyder att det inte kommer att bli en dubbelåterinspelning, utan att det kommer att vara en ny tvåa, som kanske kommer att bli en prequel? Rörigt?

Hur som helst påbörjas inspelningen av The Hills Have Eyes 2 i sommar och får premiär i Sverige i Mars 2007.

I veckan som gått har det varit ett synnerligen intressant avsnitt av Lost som gick i USA i onsdags. Lite av det som jag har efterfrågat i serien under den mindre intressanta säsong 2 inträffade. En ny förklaring på hela deras existens på ön presenteras samtidigt som synen på ett par karaktärer förändras. Om ca två veckor i Sverige.

I veckan har jag även sett på ett par nya filmer som den animerade Hoodwinked och Nick Caves westernfilm The Proposition. Hoodwinked var stundtals ganska kul, men det var något med animationen som gjorde att det inte kändes som om filmen haft högre budget. Däremot fanns den väldigt många kända röster med i den som alla andra amerikanska animerade filmer nuförtiden. Precis som Shrek, Chicken Little och alla andra liknande filmer är Hoodwinked sprängfylld med referenshumor, samtidigt som man har försökt lägga den klassiska sagan om Rödluvan i ett modernt fablernas värld. Svag trea till Hoodwinked.

The Proposition fick blandad kritik av de svenska recensenterna om jag inte missminner mig. Jag gillar Nick Cave som låtskrivare, och innehar även ett par skivor med honom. Cave har skrivit manus samt musik till filmen, och yyvärr är inte musiken något extra i filmen vilket jag hade hoppats på. Manuset däremot är välskrivet och har inga större brister. Däremot vill jag inte ge ett betyg för filmen eftersom när jag såg den hade jag en annan TV i ena örat, en babblande polare bredvid mig, och en granne med för hög bas i lägenheten bredvid. Den uppfattningen jag fick om den igår var att den var väldigt långsam, men snyggt filmad, stundtals lite blodig, och hade en del gemensamt med Apocalypse Now.

Efter att ha varit ganska oaktiv i mitt filmtittande under ett par veckor är det dags att börja beta av några som ligger på hyllan och väntar. Jag såg att tre nya asiatiska filmer fanns bland dessa vilket innebar att jag handgripligen tog mig tillfället att se alla tre inom en kort tidsrymd.

Den första och kanske mest kända av de tre är den oscarsbelönade "Memoirs of Geisha" eller "En Geishas memoarer" som den heter i Sverige. Under galan 2006 plockade den hem bästa scenografi, bästa kostym och bästa foto. För regin står Rob Marshall som tidigare regisserat Chicago, för skådespelet står bl.a. Ziyi Zhang (trots att vi i västvärlden aldrig känner igen dessa skådespel/are/innor via namn, så har Ziyi Zhang gjort ganska välkända filmer som Hero, House of Flying Daggers och 2046) samt Ken Watanabe känd från "The Last Samurai" där han blev oscarsnominerad för bästa biroll.

Denna filmatiserade Allers-novell handlar om Chiyo som växer upp och tränas till att bli en Geisha, samtidigt som olika romanser och intriger spirar mellan de olika Geishorna och kunderna. Historien är den fula ankungen kombinerat med en taffligt berättad historia som kretsar kring intriger och maktspel. Jag finner det ytterst komiskt att hela filmen är på engelska, alla replikerna är med asiatisk brytning och flera gånger jag inte kan hålla mig för garv i allvarliga scener på grund av detta. Skådespelarna kämpar verkligen för att kunna ge liv i dessa schabloniserade karaktärer, utan att lyckas. Jag tror att problemet ligger i att skådespelarna inte talar sitt modersmål i filmen, vilket resulterar att känslan för språket försvinner, och skapar därmed oro över skådespeleriet och prestationen. Rob Marshall är dock inte såpass kompetent att han kan ge skådespelarna den tryggheten, att agera över språkbarriärerna.

Filmen är lång och tråkig, 2 timmar och 20 minuter långt ältande i Geishans yrkesetik och konst. Ganska snart skiter jag blankt i om huvudrollsinnehaverskan ska bli en Geisha eller inte. Filmens foto påminner om en årskalender från nått powertool företag, och det måste ha varit ett ganska fattigt år på scenografi och kostym eftersom denna film vann. "Memoirs of a Geisha" är ett långt och tråkigt sömnpiller, en riktig tant-film för medelålderskvinnor som läser skvaller och frossar i Danielle Steel romaner. Svag tvåa.





Kim Ki-duk, regissören till "Järn 3:an" (eng: "3 iron" org: "Bin-jip") har jag tidigare träffat på i två andra filmer, "The Isle" och "Livets Hjul". Hans stil som regissör är personligt utpräglat, påminner faktiskt om Ingmar Bergman i vissa stunder, det är ofta lågt tempo vilket med utrymme för eftertänksamhet, och ett oerhört bra sinne för miljöer och detaljer. Utöver allting annat har han en påtaglig känsla i sin bildkonst, dialoger förekommer knappt och huvudrollerna är oftast stumma, vilket gör att regin spelar på bilder och känslor istället för ord och logik.

"Järn 3:an" handlar om Sun-hwa som gör inbrott hos personer som är bortresta, han stjäler ingenting utan vill uppleva andra människors liv och tillvaro. Han äter lite mat, tvättar sig och tittar på TV, men går mest på upptäcktsfärd i andras hem. Som botgöring för att han utnyttjar andras grejer handtvättar han omsorgsfullt lite kläder som han sedan hänger på tork. Under ett av inbrotten märker han inte Tae-suk som blivit misshandlad av sin make. Tae-suk följer efter Sun-hwa när han går på exkursion i hennes hem, efter ett tag upptäcker han henne och hon slår följe med honom.

Kim Ki-duks filmer utspelar sig ofta i gränslandet mellan dröm och verklighet, även i denna film. "Järn 3:an" innehåller säkert en mängd asiatiska referenser som jag inte är medveten om, med jag gillar verkligen den här filmen. Regin känns väldigt europeisk, som jag sa innan, Bergmans ångest och tysthet, men även Kieslowskis förunderliga syn på mänsklighet och kärlek går igen i Kim Ki-duks film. I "Järn 3:an" porträtteras människan som en åskådare i livet, aldrig riktigt delaktig, i tystnaden försvinner vi för många människor, och huvudrollsinnehavaren går ett steg längre. Detta är Kim Ki-duks bästa verk och filmkonst på hög nivå. I dagens läge ser jag inga brister med den här filmen, även sidospår ger djup i filmens berättelse och karaktärer. För många är den säkerligen väldigt pretentiös, vilket jag kanske också kommer att tycka en dag, men just nu är jag totalt uppslukad av den. Maxbetyg, fem av fem.





Med knytnävar, armbågar och cirkussparkar utan vajrar slog sig Tony Jaa in sig på kampsportfilmernas karta i västvärlden med "Ong-Bak", nu är nästa Jaa film på väg till Europa, "Tom Yum Goong". "Tom Yum Goong" är regisserad av Pinkaew som även gjorde "Ong-Bak", och en del skådisar medverkar i båda filmerna.

Tony Jaa spelar en elefantskötare som i tradition utbildar sig som försvarare till Kungens elefanter, en försvarare till varje elefantben. Vietnamesiska maffian kidnappar Tonya Jaas elefanter och skickar dem till Austrailen. Nu skall givetvis hjälten hämta tillbaka de kidnappade elefanterna och få hem dem till Thailand.

Ni kan ju ovan läsa hur otroligt fjantig historia detta är, och precis som i "Ong-Bak" skall den malplacerade bondpojken åkta till stan för att hämta något som en elak människa tagit från honom. De fungerade i "Ong-Bak" med statyn, men denna historia är bara för rutten. Nåja, tänker säkert många, förväntar man sig ett David Mamet manus i en kampsportfilm? Det är sant, man vill ju åt lite action och snygga stuntscener, vilket Tony Jaa givetvis levererar. Skillnaden där "Ong-Bak" var mörk, skitig, och hade riktigt häftiga actionscener, är "Tom Yum Goong" tillrättalagd, töntig och Disneyfierad. Filmmakarna väljer att ge djuren mänskliga känslor och manér, vilket är en dödssynd i min bok. Filmen innehåller dessutom alldeles för långa ensidiga kampscener där Jaa sparkar ner ett 100-tal personer i rad stillastående på samma plats. Samtidigt finns där riktigt välkoreograferade långa scener på en tagning som är riktigt snygga, men det räcker inte. Det blir bara en svag tvåa för "Tom Yum Goong", hoppas att regissören skärper kvalitén till nästa Tony Jaa film "Sword".

Beskådade The Ice Harvest denna onsdagkväll, thrillerkomedi men John Cusack och Billy-Bob Thornton. Jag gillade Pushing Tin som de båda gjorde tillsammans 1999 och hoppades att denna skulle avra lika underhållande. Tyvärr infriades inte mina förväntningar. The Ice Harvest lider av samma problem som Nicolas Cage The Weather Man, de båda belyser desillutionerade 40+ män som drar tråkiga referenser om hur hopplöst allt är. Där The Weather Man bara är enerverade idiotiskt är The Ice Harvest bara ointressant. Humorn misslyckas också till en väldigt stor del i bägge filmerna, det som ska vara tragikomiskt blir bara tragiskt. I The Ice Harvest ville jag ha fler scener med Cusack och Thornton, det är ändast då filmer iallafall blir lite rolig. Harold Ramis har regisserat (Ghostbustersnubben med brillorna) och man känner igen hans stil från den mer lyckade Groundhog Day, men här lyckas inte Cusack vara någon Bill Murray. Tycker att John Cusack gör alldeles för mycket filmer nuförtiden, han är precis likadan i alla filmer han gjort sen... ja någonsin. Randy Quaid och Oliver Platt förgyller filmen med ett par mindre biroller. Tvåa till Ice Harvest.

Funderar på att ta en rehjäl filmdag på lördag och se en 4-5 filmer, det ligger nämnligen en massa på hög här som ska ses, så jag får väll jobba mig igenom några stycken i helgen... haha...

Bloggen är död... länge leve bloggen...

Då gick den äntligen av stapeln, Oscarsgalan, i all sin plastiga amerikanska genomskinlighet. Jon Stewart tyckte jag var mer underhållande än de senaste pajasarna som lett galan, men så gillar jag hans The Daily Show också.

Nåja, jag prickade in en del rätt iallafall, några kategorier är ju helt omöjliga eftersom man som svensk inte får en chans att se de dokumentärer och kortfilmer som är nominerade. Jag prickade inatt in samtliga skådispriserna, men det var en ganska lättippad omgång. Jag tror däremot att om Transamerica hade haft en större budget, råd med mer och bättre lobbyism hade Felicity Huffman vunnit, en typisk Oscarsvinnarroll.

Där jag var helt ute och svävade var Paradise Now som bästa utländska, Tsotsi såg jag som andrafavorit, och det visar på hur feg Oscarsjuryn är. Brockeback vann inte bästa film, vilket jag hade tippat, istället plockade Crash hem ett par oförtjänta statyetter, bl.a. bästa film. Jag såg om Crash för ett par veckor sedan och den var inte så dålig som jag mindes den ifrån förra våren, men bästa film 2006 är det inte. Det blir en aning tröttsamt med att ha ett sådant tema i en film, på något sätt ska de pressa in så mycket främlingsfientliga åsikter som möjligt i en film. Samtidigt som den saknar ett bra slut i några av alla parallellhandlingar. Stora överraskningen var att Three 6 Mafia plockade hem en Oscar för bästa sång! Hehe... då kom ju den klassikern upp: Martin Scorsese 0 Three-6-Mafia 1.

ABC, tv-kanalen som skall visa Oscarsgalan i USA är nervösa inför att ingen ska vilja se tillställningen, tydligen är det färre blockbusterfilmer och stjärnor än vanligt som skall medverka. Gaycowboyfilmen är för kontroversiell, många samhällskritiska filmer är nominerade som Syriana och Good Night and Good Luck, dessutom skall Jon Stewart leda tillställningen. Därför har ABC kört igång en massiv reklamkampanj för att få folk att se den på söndag.

Att ha Jon Stewart som värd är i mina ögon mindre kontroversiellt än att ha Chris Rock som var värd ifjol. Att inte så många stjärnor skall medverka anser jag vara ett tecken på att juryn tittat mindre på namn och mer på prestation. Det är visserligen ingen Clint Eastwood, Julia Roberts eller Jack Nicholson nominerade, men det är ju inte så att de nominerade är okända, och kanske är det så att en generationsväxling är på gång? Många redan duktiga skådespelare har tagit ett steg till ut från birollerna till rampljuset som Philip Seymour Hoffman, Matt Dillon och Joaquin Phoenix. Bland aktriserna finns det i sammanhanget tunga namn som Charlize Theron, Judie Dench och Frances McDormand, men har många yngre nominerade som Keira Knightley, Reese Witherspoon, Amy Adams och Michelle Williams. Så det råder ju ingen brist på kända namn.

Hans Wiklund skall kommentera Oscarsgalan på kanal 5 på natten mellan söndag och måndag, ett bra val, men jag hade ju hoppats på femmans gamla vapendragare Ronny Svensson. Men jag ska väll egentligen bara vara nöjd med att jag får se den. Jag har verkligen börjat tröttna på SVT:s oförmåga att skapa ett bra filmprogram, numer föredrar jag kvarten torsdagar klockan 08.15 på Godmorgon Sverige före Filmkrönikan, ja till och med "Godkväll med Ragnar Dahlberg" med sina filmtips är bättre. Recensenter som bara framför sin monotona monolog till tittarna är ju fruktansvärt dålig TV. De kan väll iallafall någon gång få dit två recensenter samtidigt som kan munhuggas lite? Någon som kan släppa manus för en minut och verka naturlig i TV? Kolla på fotbollsprogrammen, där går det hur smidigt som helst att analysera, kritisera och betrakta, men samtidigt få bra och intressant TV.

Just nu är jag ute och undervisar i massmedia på en gymnaiseskolan, det är riktigt kul. Jag får en verkligen genomkörare i grundläggande mediakunskap, för det ju jag som lärare som skall veta allt. Något oroväckande är deras böcker, massmedia inbäddat mellan lag och rätt och social välfärd, skriven av en statskontrollerad författare som hyllar journalistens godhet och förträfflighet. Skrämmande.

Nu kan man pusta ut igen, Kanal5 har köpt in Oscarsgalan trots att den inte ligger i deras budgetnivå, respekt till kanal 5 Nordic.

Kollade på München häromdagen, vilken jag av någon anledning inte hade några som helst förväntningar på. Detta visade sig vara Steven Spielbergs bästa film på länge, ja kanske någonsin(!) om man som jag gillar politiska thrillers. Jag älskar thrillers från 1970-talet, Jakalen, Avlyssningen och inte minst The French Connection, och Spielberg använder sig stundtals av samma dramaturgiska tillvägagångssätt i vissa scener som påminner mycket om 70-tals klassikerna. München utspelar sig inte så mycket kring själva massakern under OS 1972, utan om en lönnmördargrupp som någon israelisk säkerhetsmyndighet skickar ut för att leta upp palestinierna bakom dådet. Eric Bana som jag flera gånger ifrågasatt är riktigt bra, Ciarán Hinds känd som Caesar i TV-serien Rome gör tillsammans med Daniel Craig (nye Bond, Layer Cake) helt ok insatser. Det som irriterar mig främst i München är närvaron av Hanns Zischler. Om ni erinrar er de första Beckfilmerna med Peter Haber och Persbrandt känner ni igen Hanns Zischler som den fruktansvärt dåligt dubbade Joseph Hillman. Denna tyska skådespelare medverkade i Beck för att tysk TV pumpat in miljoner i projektet och krävde en tysktalande skådis bland birollerna. Jag klarar inte av att se honom efter Beckfilmerna trots att det var typ 7 år sedan (kanske beror det på att Fredrik och Filip har haft med honom på listan i 100 höjdare), han står för något ont, bakgården av filmindustri, finans före skicklighet, den spruckna illusionen.

Bloggen är inte så väll uppdaterad eller får några inlägg eftersom jag kollar på mycket OS samtidigt som jag inte har någon större inspiration till att skriva i bloggen, en bloggblockering.

MEN NU ÄR DET DAGS ATT SLÅ NÄVEN I BORDET!

SVT väljer att inte sända årets Oscarsgala på TV, och ingen annan "normal" kanal verkar vara intresserad av att köpa in den! (Med normal menar jag SVT, TV3, TV4 eller Femman.) SVT menar att de inte har råd att köpa in galan eftersom OS, Fotbolls VM och Valet 2006 har kostat för mycket pengar. Det har varit deras största argument hela året då SVT lagt ner väldigt många program, t.ex. när de la ner backhoppningen på Nyårsdagen. Oscarsgalan är i sig inte speciellt kul, men det är roligt, såsom jag gör, att vid detta tillfälle tippa vinnare i goda vänners lag. Men inte minst är det tradition långt större än nått förbannat Allsång eller Kalle Anka, och det är en medborgerlig rättighet att kunna se Oscarsgalan om man vill. Förmodligen kommer någon obskyr satellitkanal som Star! eller E! visa den.

Jag uppmanar alla som läser detta att mailbomba Claes Elfsberg, SVT tvombudsman för att få dem att ändra sig! Maila honom på:

[email protected]

Det finns filmer som man har missat under lång tid och blivit påmind om det av kompisar eller att man sett filmen i en butik eller på nätet. Filmer som kompisar snackar om men som ingen har sett, och som fått smått legendarisk status, filmer som såhär i efterhand troligtvis hade gjort mig autistisk om jag varit 10 år yngre. Filmer som jag är glad över att jag såg när jag är vuxen, som t.ex. Cannibal Holocaust, Man behind the Sun, Guinea Pig serien, de filmer vars innehåll fått mig att må illa i vuxen ålder på ett obehagligt sätt. Ikväll såg jag "Salo - sodoms 120 dagar" av den italienska regissören Pasolini, en regissör känd för att skapa personliga och vålderotiska tolkningar av gamla litterära klassiker som "Tusen och en natt" och "Canterbury Tales" för vilken han vann en guldbjörn på Filmfestivalen i Berlin. Jag har försökt se "Tusen och en natt" två gånger men stängt av bägge gångerna efter 20 min p.g.a. det otroligt dåliga läppsynkroniseringen och skådespeleriet.

"Salo - sodoms 120 dagar" utspelar sig i Italien under slutet av andra världskriget, ett gång ledande fascister kidnappar unga pojkar och flickor som de sedan utnyttjar sexuellt i perversa lekar, och sedan mördar och torterar.

Som metafor över ett lands regerings, eller en klass, översitteri emot befolkningen, eller arbetarklassen, och utnyttjandet av dem fungerar Salo ganska väl. Precis som Cannibal Holocaust där västvärlden exploaterar främmande kulturer och frågar sig vem som egentligen är den riktige "kannibalen". Nu driver Pasolini allt till sin absoluta spets och förnedringen, exploateringen, våldet och övergreppen är så explicita så att man mår illa. Pasolini har inga hämningar och lämnar ingenting osagt eller i marginalen. Intressant är det eftersom fascismen växer i Italien igen, fotbollsstjärnor gör fascisthälsningar när det gör mål och italienska OS-skidåkare lovade att göra fascisthälsning om de skulle vinna guld. Värsta är att italiensk media knapp reagerar på detta, så kanske behöver Italien Pasolini, men inte jag.

Såg precis på det allt mer chanserade Filmkrönikan, där Orvar Säfström i ett moment av ofta förekommande genialitet sa att bara för att en film tar upp viktiga ämnen behöver det inte bli en bra film. Orvar belyste den bioaktuella "North Country" som en sådan, själv såg jag "Sophie Scholl - de sista dagarna" idag, en film som mycket väl passar in i Orvars teori. Sophie Scholl handlar om en kvinna med samma namn som är medlem i den tyska motståndsrörelsen under andra världskriget, men blir tillsammans med sin bror och par av de andra medlemmarna tillfångatagna av nazisterna. De evighetslånga förhören som den tyska hemliga polisen håller med Sophie är så tråkiga att jag somnar. Efter ett tag inser jag dock att det är ett smart grepp, publiken är lika ovetande som förhörsledaren angående Sophie Scholl och lika lite får vi veta om henne, men ju mer vi får veta desto längre går hon mot sin död. Smart grepp, men jag somnade nästan så ointressant det blev. Det jag mest irriterade mig på i filmen är den är så dålig på, i alla fall ett ställe, att man nästan skrattar. När Sophie står inför sin rättsprocess och håller sitt antinazistiska brandtal sitter hela rummet full med välmedaljerade nazistmilitärer och skamfullt stirrar ner i golvet, som nån kass hollywoodkomedi med politiskt tema. Regissören Marc Rothemund menar alltså att egentligen var det inga tyskar som ”ville” vara nazister, de var driva av ett fåtal galenpannor som använde rådande samhällsklimat som argument för sina idéer. Rothemund vill påvisa den tyska skammen och ångerfullheten över sin svartaste del av historien, men i München 1943? Jo tjenare. Filmen är dock mer mångfacetterad än så på andra ställen, och Julia Jentsch som spelar huvudrollen är bra. För att knyta ihop detta så föreligger det ändå ett tema känns det som, filmer med ett viktigt ämne är ingen ursäkt för att göra en dålig film!

Charles Dickens Oliver Twist är en av de stora klassikerna, historien om den föräldralösa pojken Oliver Twist har genomsyrat västvärldens litteratur sen 1838 då romanen kom ut. Åtskilliga gånger har historien filmatiserats och jag tror inte det finns någon som inte kan delar av berättelsen. Detta resulterar i att Polanskis filmatisering blir något ointressant, behöver vi verkligen ännu en film om Oliver Twist? Kritikerkåren har tagit emot filmen bra, däremot har publiken inte gjort det.

Roman Polanski var 10 år 1943 är hans föräldrar togs ifrån honom ur gettot i Warszawa, och han lämnades åt sig eget öde ensam i den stora polska staden. Detta är en av anledningarna till att han filmatiserar Dickens historia har han berättat själv i amerikansk press.

Filmen handlar om den föräldralöse Oliver Twist som rymmer efter att länge utnyttjats i 1800-talets brittiska socialsystem, och hamnar i händerna på småtjuven Fagin. Där får han lära sig ficktjuvens alla tricks och kommer i kontakt med alla lömska karaktärer i Londons undre värld. Oliver träffar den godhjärtade Mr. Brownlow som tar pojken under sina vingar, vilket inte Fagin tillåter utan hämtar tillbaka Oliver för att sedan med hans hjälp kunna göra inbrott hos Mr. Brownlow.

Polanskis version av Oliver Twist är mörk, stämningsfull och har en hel del referenser till hans tidigare film Pianisten. Sättet att filma historien känns igen och någon modernisering av berättelsen har inte skett. Det är alltså egentligen bara ännu en filmatisering av Oliver Twist, om än en snyggare version. Ben Kingsley lyfter filmen i rollen som Fagin, tillsammans med de andra vuxna skådespelarna som t.ex. Jamie Forman som Bill Sykes. Tyvärr har inte Polanski lyckats få den unge Barney Clark att övertyga som Oliver Twist, eller fått någon annan av de unga skådespelarna att lyckas i filmen. Det går ju inte att klaga på barnens prestation som skådespelare i en såpass stor film, men för att övertyga mig i sina tilldelade karaktärer misslyckas de och Polanski stort. Filmen är väldigt långsamt berättat och vill verkligen infoga varje liten del från boken vilket resulterar i att jag tycker att filmens tempo bli lidande, och den fångar aldrig åskådaren annat än i det snygga fotot.

Jag anser ändå att det är en av de bättre filmatiseringarna av historien och är fullt godkänd, en trea av fem. Men varför ska Polanski slösa bort sin talang på att återberätta en historia som tidigare berättats hundratals gånger? Jag kräver mycket av Polanski och hans filmer eftersom han tidigare skämt bort oss med några av filmhistoriens bästa ögonblick.

Samma dag som Oscarsnomineringarna släpps kommer även de mytombundna Razzie-nomineringarna för de sämsta filmerna och skådespelarinsatserna 2005. När förra årets vinnare av sämsta filmen 2004, vilken Catwoman välförtjänt kammade hem, fanns Halle Berry på plats och tog emot priset. Razzieawards har blivit en stor subkulturell händelse som många inom den amerikanska filmindustrin tycker är kul, ett antipris till amerikanska filmindustrin. I 10 kategorier får alla som har 15 dollar rösta på sämsta skådespelarpar, sämsta kvinnliga respektive manliga skådespelare, sämsta manus, sämsta regi etc.

De nominerade för sämsta film 2005 är: Deuce Bigalow: European Gigolo, Dirty Love, Dukes of Hazzard, House of Wax och Son of the Mask. Ofta när det gäller Razzieawards går de till filmer som plågat många människor genom irriterande mycket reklam, TV-spots, bakom kameran program osv. Filmer som har en ganska hög budget, men som misslyckas inom alla områden brukar vara populära vinnare.

Sämsta regi 2005: John Asher - Dirty Love, Uwe Boll - Alone in the Dark, Jay Chandrasekhar - The Dukes of Hazzard, Nora Ephron - Bewitched och Lawrence Gutterman - Son of the Mask. Hoppas Uwe vinner, han borde nämligen vinna alla år.

Ovan nämnda filmer går igen bland kategorierna, bland sämsta skådisar är även Tom Cruise nominerad för War of the Worlds och The Rock för Doom, tillsammans med Will Ferrell, Jamie Kennedy och Rob Schneider. De fem uslaste aktriser tampas Jessica Alba, Hilary Duff, Jennifer Lopez, Jenny McCarthy och Tara Reid om priset.

Läs mer på www.razzies.com

På eftermiddagen den 31/1 släpptes de nominerade filmerna till Oscarsgalan, som i år egentligen inte bjöd på någon överraskning. Kul att Good Night and Good Luck har fått en mängd nomineringar, men annars är nomineringarna väldigt lika de som gjordes till Golden Globe galan. Galorna brukar skilja sig iallafall på några punkter, t.ex. ifjol var Sideways stor på Golden Globe, men blev ganska förbisedd på Oscarsgalan. I år skulle jag vilja säga att A history of violence fått den rollen.

I skådespelarkategorierna skulle jag idag tippa Philip Seymour Hoffman som bästa manliga, och Reese Witherspoon som bästa kvinnliga. Bland de manliga är det Joaquin Phoenix som är den största konkurrenten, men jag tror inte han vinner på grund av att Jamie Foxx vann ifjol som Ray Charles, det blir lite tjatigt om samma "typ" av skådespeleri vinner två år i rad. En outsider och en kanske personlig favorit är David Stratharin för rollen som Edward Morrow i Good Night and Good Luck. Tyvärr tror jag inte att Terrence Howard eller Heath Ledger räcker till i år i den rådande konkurrensen. I den kvinnliga kategorin står det mellan Reese Witherspoon och Felicity Huffman för Walk the Line respektive Transamerica. Judie Dench är nominerad för sin rutin, Charlize Theron för det starka kvinnoporträttet i North Country och Keira Knightley tror jag helt enkelt inte räcker till.

Brokeback Mountain kommer att vinna regipriset, i den kategorin ser jag innan annan vinnare, det hade varit kul om George Clooney fått en men jag tror ärligt talat inte på det. I min recension av Capote på bloggen skriver jag att den inte kommer att vinna regipriset, vilket jag står fast vid. Spielberg är ju en vinnare i dessa sammanhang, och hans Munich är nominerad, men jag ser inte honom som en vinnare på denna gala.

Josef Fares blev inte nominerad för sin Zozo, och man ska ha riktig tur för att bli det i Oscarsgalan enorma konkurrens. I kategorin bästa utländska film ser jag idag bara en vinnare, och det är Paradise Now, som vann kategorin på Golden Globe-galan. En Israelisk film som utspelar sig under de sista 27 timmarna i två självmordsbombare liv i Tel Aviv, en självklar vinnare på galan tror jag.

King Kong kommer att plocka hem de tekniska priserna, och slå Narnia i samtliga av dessa kategorier. Memoirs of a Geisha kommer kanske att ta ett par in någon kategori för bästa kostym eller scenografi. Manuspriserna är svåra att förutsäga, men jag hoppas på A history of violence tar en där, tillsammans med Syriania. Jag tycker att det brukar vara så att manuspriserna går till de filmer som verkligen är riktigt bra, men som inte kommer att vinna något annat pris.

Vilken film kommer då att vinna bästa film 2005? Jag tror jag kommer att sätta mina slantar på Brokeback Mountain. Capote vinner andra inte lika tunga priser, Good Night and Good Luck är lite väl smal för att vinna ett sådant pris, Crash ogillade jag (p.g.a. att den var så fruktansvärt tillrättalagd, brilliant Matt Dillon däremot) och jag ser inte att Munich tar hem något pris alls under galan.

Detta är hur jag ställer mig nu, de första intrycken av nomineringarna, det är ändå en månad till innan galan och jag kommer troligtvis att revidera mina uppfattningar ett par gånger innan det är dags. Helhetsbilden av Oscarsnomineringarna tycker jag är att de är väldigt
mesiga, konventionella och jag saknar lite krydda i sammanhanget.

Jag kan börja med att säga att det var längesedan jag stod ut med att se en hel guldbaggegala. Varför? Jo för att alla våras Svensk Filmindustri hyllar sig själv till en sådan nivå att jag börjar känna galla krypa upp genom strupen. Detta brukar inträffa när Åse Kleveland håller sitt årliga öppningstal som brukar lyda såhär: "i år har rekordmånga svenskar gått på bio, och en stor del av den förtjänsten är oss i det här rummet", jo tjenare. Det gamla påståendet "Klubben för inbördes beundran" stämmer synnerligen väl in på denna gala eftersom SF i princip ger priser till sig själva. Det går att kritisera USA för sitt mediekonglomerat, men på Oscarsgalan råder det iallafall lite konkurrens mellan medieföretagen, något som knappt existerar i Sverige. En annan fantastisk idé med guldbaggegalan är att klumpa ihop en mängd priser till ett som t.ex. en vilken buntar ihop en mängd områden såsom kostym och specialeffekter i ett pris! Där har vi SFs respekt till alla arbetare omkring filmerna.

Personligen börjar jag redan vrida mig då jag upptäcker att Lena Endre visar sig vara programvärd, denna överreklamerade aktris som inte gjort något bra sen hon blev påkörd i Juloratoriet. Genast är Extreme Homemakeover på TV3 och Simpsons på ZTV väldigt lockande, men jag stålsatte mig. I år hade Kleveland ett väldigt kort och färdiginspelat tal vilket gjorde resan lite lättare.

Idén med att lägga baggegalan i Göteborg under brinnande festival visar iallafall någon ansträngning till att vilja utveckla produktionen. I och med att de var i Göteborg var de tvungna att leta upp en komiker från Göteborg, men sen Sten-Åke Cederhök gick ur tiden har det inte kommit någon rolig människa från den staden. Därför fick SVT leta fram Carl-Einar Häckner som inte passar in i dessa sammanhang, utan gör sig bäst på en slummig varietéteater i Berlin.

Bristen på bredd och kvalité på baggegalan lyste med sin närvaro, tillsammans med saknaden av framtidsvisioner och kompetent kunskap för produktion. Det är samma gäng som nomineras varje år, inget är nytt under solen. Kvällstidningarna kommer säkert att skriva om vem som var den mest välförtjänta vinnaren, och utan tvekan från mig är det Per Åhlin, mannen bakom bl.a. Karl Bertils Jonssons Julafton och Hundhotellet, och fick nått nyinstiftat barnpris. Åhlin stod också för kvällen bästa tal som påtalade varför han inte fått göra film på snart 10 år, och konstaterade det faktum att svensk animerad film numera görs utomlands.

Peter Andersson borde ha fått vinna bästa manliga huvudroll, det känns som om Krister Henriksson vinner varje år (vilket inte visade sig vara sant, han vann senast -97). Min teori är däremot att det är en kompensation för att Henriksson spelar Wallander i de poänglösa Wallanderfilmerna. Helt enkelt en förhandlingsfråga med SF, jag ser det framför mig, Henriksson: "Åse hur många Wallanderfilmer måste jag göra för att få en ny bagge", Kleveland: "Tja vad sägs om 20?", Henriksson: "Nejnejnej, det får allt räcka med... 14", Kleveland: "It's a deal!", Henriksson (för sig själv): "Fan, jag skulle sagt 10".

Maria Lundqvist vann en bagge för bästa kvinnliga huvudroll, det verkar vara en bra film den där "Den bästa av mödrar". Däremot är det intressant hur länge Tuva Novotny skall se sig brädad av gamla tanter. Jag vet ingen annan kvinnlig skådespelarinna i Sverige som har en sådan hög lägstanivå inom filmen som Tuva Novotny.

Och Ninas Resa vann bästa film, ojojoj vilken överraskning. Koncentrationsläger vinner priser, säger bara Schindlers List och Pianisten.

Visst har jag generaliserats väldigt mycket i detta inlägg, och har en i allmänhet väldigt negativ ton. Jag tycker SF ska hoppa ner från sina höga hästar, arbeta bort det enfaldiga och förlegade Sverigeperspektivet på film. Samarbeta med Norge, Danmark, Finland och Island för att skapa ett pris som ger större betydelse i branschen, stället för att plaska i ankdammen som i guldbaggegalan framställs som havet.

Liev Schreiber, välkänd birollskådis i filmer som Scream och The Manchurian Candidate, har både skrivit och regisserat Everything is Illuminated med Elijah Wood i huvudrollen som den maniske samlaren Jonathan Safran Foer. Woods karaktär är en extremt tillknäppt människa som samlar på allting som hör till familjemedlemmar i små zipp-lock påsar som han sedan häger upp på väggen. Jonathan erhåller ett fotografi vid sin farmors död som får honom att vilja leta upp sin farfars födelseort i Ukraina. I Ukraina är man van vid att rika judar söker upp sina familjers historia, och organiserar liknande resor för utlänningar. Jonathan får den ukrainska hiphopparen Alex och hans farfar som guide, samt deras hund Sammy Davis Jr Jr.

Filmen börjar som en väldigt rolig komedi, kulturkrocken mellan öst och väst, samt krocken mellan de på ytan helt olika karaktärerna tycker jag är väldigt underhållande. Den för mig helt okända Eugene Hutz är riktigt bra som Alex. Det känns som om filmer om kulturkrockarna har gjorts förr, men filmen innehåller väldigt mycket hjärta som gör att man vill hänga med i deras roadtripp genom Ukraina. Efter halva filmen vänder det och blir en mörkare film som berättar en del om Ukrainas medverkan i andra världskriget, vilket speglar en del av regissören Schreibers egna judiska familjehistoria. Fotot tycker jag är otroligt bra filmen igenom, t.ex. bilden ovan visar Elijah Woods på ytan sterila karaktär mot den vita bakgrunden, och det sedan fantastiska Ukrainska landskapet. Liev Schreiber tappar lite av historien och tempo i slutet av filmen, och den blir ganska förutsägbar. Det märks att Schreiber kollat in en del på Emir Kusturicas filmer, och stundtals ligger det en ganska påtaglig Kusturica känsla över filmen.

Det är en speciell film och Elijah Wood gör en speciell roll, och han försöker verkligen slå ifrån sig Hobbit stämpeln, vilket han lyckas med i denna film. För att vara första regiarbetet för Liev Schreiber gör han ett fullt godkänt insats i en film som känns väldigt Europeisk. Everything is Illuminated är sevärd och jag vill se mer av både Schreiber och Eugene Hutz i framtiden, en mycket stark trea av fem.


Det har kommit en våg att ovanligt råa skräckfilmer den senaste tiden, en råhet man får söka sig tillbaka till Last House on the Left eller Motorsågsmassakern för att finna. I konkurrensen med den asiatiska skräckfilmsvågen försöker övriga världen med lykta söka efter nya grepp att fånga den skräckfilmsintresserade publiken. Just nu är det både visuell råhet och känslomässig hopplöshet som verkar vara svaret på hotet från Asien. Wolf Creek är en film som fick den välkända filmrecensenten Roger Ebert att lämna biografen, äcklad av vad han såg. Rob Zombies The Devils Rejects är inte heller så mysig, men den franska Irreversible, som kanske inte direkt är en skeäckfilm, är den mest råa filmen jag sett kanske någonsin. I detta fack kan man även placera in Eli Roths Hostel, producerad i samarbete med Quentin Tarantino.

Hostel börjar med att tre killar i åldern mellan 20-30 träffas i Amsterdam för att göra vad många gör i Amsterdam, röka holk. Här träffar de på en kille som berättar om ett hotell utanför Bratislava vid namn Hostel som är fullt av villiga brudar. Utan att egentligen behöva säga det så sätter sig killarna på första bästa tåget till Slovakien, och väl där visar det sig att allt som snubben i Amsterdam sagt var sant. Det dröjer dock inte länge förrän de börjar ana att något inte riktigt står rätt till, och snart vaknar de upp fastlåsta i ett mörkt rum med blanka stålverktyg runtomkring sig.

Regissören Eli Roth känner jag främst igen som regissören bakom virusfilmen Cabin Fever, men han var även på något sätt involverad i Kill Bill 2 där jag spekulerar i att han och Tarantino snackade fram den här filmen. Storyn i sig påminner lite om From Dusk to Dawn, en plats dit de reser genom ryktesspridning som visar sig ha dödliga konsekvenser, våld, sex och död. Tarantino har tidigare hyllat rape-and-revenge filmer från 70-talet, vilket återspeglas i Hostel som har många influenser av dessa, bl.a. svenska Thriller-en grym film, som även man såg influenser av i Kill Bill. Jag fastnar inte speciellt för Hostel, men som skräckfilm är den helt ok, och i sitt sammanhang välgjord med goda referenser. Svag trea av fem.

Funderade lite på Lasse Hallström i och med att hans två filmer som nu gått upp på bio kort tid efter varandra, An Unfinished Life och Casanova. Efter att ha sett filmtrailers och klipp från dessa två filmer är jag inte alls intresserad av att se någon av dem. Hallström hade sin stora period 2000-2002 i USA med Ciderhusreglerna och Chocolat som båda två blev oscarsnominerade (de vann ingenting någon av dem).

I en intervju i TV4 intervjuade Lasse Bengtsson Lasse Hallström, där det framkom att Hallström ansåg att Mitt Liv som Hund var hans bästa film, och att han aldrig skulle kunna göra en bättre film än den. Vad är det för inställning hos en regissör? Hallström måste ju sträva efter att kunna göra bra film, och inte stirra sig blind på att hans bästa film ligger 20 år bakom honom. Jag har svårt att se att Lasse Hallströms filmer, jag tycker inte de ger mig någonting alls, han är slätstruken, förutsägbara och tråkiga. Han har ju ingenting som utmärker honom, och han bemästrar egentligen ingen speciell del i filmskapandet tillfullo. Hallströms bästa filmer enligt mitt tycke är Mitt liv som Hund och What's Eating Gilbert Grape, men jag tror det är skådespelarnas och manusförfattarnas förtjänst. Jag har slutat tro på Hallström, och jag ponerar i att han aldrig kommer att göra någonting bättre än Mitt liv som hund, men egentligen har han inte gjort något bra alls.

Nu är jag kanske lite väl elak i detta inlägg, jag älskar film och ser allting från egendomliga franska filmer på nitratfilm till mainstream Amerika, och när en svensk gör film i Hollywood borde det ju vara väldigt intressant. Jag klarar inte av att se Hallströmfilmer producerade efter 1995, de är så uddlösa och mediokra att de framstår lika spännande som en novell ur tidningen Allers.

Philip Seymour Hoffman erhöll en Golden Globe statyett för sin tolkning av författaren Truman Capote i filmen Capote, och är därmed en stark kandidat att vinna Oscarstatyetten, eller åtminstone få en nominering för bästa manliga huvudroll. Den som har sett trailern till filmen har säkert lagt märke till att Hoffman har lagt till en ljus fjantig röst som kan framstå som komisk, men Hoffmans skådespeleri är allt annat än komiskt.

Filmen utspelar sig till största delen under början av 1960-talet och handlar om Truman Capotes research till boken "Iskallt Mord" eller "In cold Blood" som den heter i original, denna bok blev även hans mest kända. Capotes idé är att skapa en "non-fiction thriller", en thriller som bygger på verkligheten och verkliga karaktärer än vad andra böcker i samma genre gör. Capote åker till Kansas där en familj på fyra brutalt mördats och det dröjer inte länge förrän mördarna blir tagna. Capote ser sin chans till en bra historia och fördröjer rättprocessen tills han fått ut vad han vill genom samtal med mördarna.

Philip Seymour Hoffman gör Capote väldigt bra, en person som Hoffman gör väldigt manipulativ och narcissistisk, väldigt social med nästan psykopatiska drag. Det är svårt att säga något gott om Capote efter att ha sett filmen, men Hoffman behåller Capotes mänsklighet genom att vara en trevlig och lekfull människa. Catherine Keener är som alltid väldigt bra, likaså Chris Cooper, i en film som överlag har väldigt bra skådespeleri vilket är filmens stora förtjänst. Clifton Collins Jr. spelar en av mördarna, Perry Smith, väldigt övertygande och skulle mycket väl vara värd en oscarsnominering för bästa biroll. Regissören är den okända Bennett Miller som tidigare knappt gjort någonting alls, men i detta sammanhang märks inte detta alls.

Jag har inga referenser alls till författaren Truman Capote, det visar sig däremot vara han som ligger bakom novellen "Breakfast at Tiffany's" som sedan välkänt filmatiserades. I filmen skriver de i slutet att "In cold blood" var den sista roman som Capote skrev, men Capote fortsatte att skriva inom TV, och var en flitig besökare hos Johnny Carson under 70-talet.

Filmens brister, som jag ser det, ligger i att historien inte riktigt blir engagerar mig. Jag tycker ändå om att publiken tillsammans med Capote långsamt nystar fram vad som hände, manuset är väldigt strikt och konsekvent utan onödiga utsvävningar. Fotot är kargt och kyligt, riktigt snyggt och passar in med filmens historia och karaktärer. Jag tror inte Capote vinner någon Oscar för bästa film eller regi, det är en skådespelares film, vilket gör att resten av den kanske blir lidande för Philip Seymour Hoffmans skull. Jag ger Capote en fyra av fem.

En re-make på John Carpenters gamla klassiker är inte helt feltänkt, originalet är fylld med goda intentioner men lyckas inte hela vägen fram. När jag fick höra att en ny version var på gång blev jag ganska positivt överraskad eftersom de kunde lyfta fram Carpenter ur det hörn man nu gömt honom, likt Romero efter Dawn of the dead.

The Fog (2005) är något av det sämsta som gjordes förra året vilket kan ses på imdb.com, där filmen ligger som den 84:e sämsta genom tiderna! Filmen är fylld av logiska luckor, scooby-doo skräck (scooby ligger i en helt annan klass än denna film) och ett gäng TV-skådisar som gett upp hoppet om produktionen redan från början. Tom Welling, mer känd som Stålmannen i Smalville, Maggie Grace, känd från Lost, och Selma Blair, känd för att ha hånglat med Sarah Michelle Gellar i Cruel Intentions (En djävulsk romans) har de bärande rollerna i filmen. Regissören Rupert Wainwright har tidigare gjort videos med MC Hammer, men med Stigmata (1999) som främsta merit. The Fog misslyckas med det mesta, från manus till klippning. Det enda som kan ge denna usla film lite innehåll är specialeffekterna, de är inte imponerande men framstår som det bästa i den usla filmen. Total kalkon, 1 av 5.

George Clooney är tillbaka i regissörsstolen med filmen "Good Night and Good Luck" som utspelar sig under början av 1950-talet då senator Joseph McCarthy planlöst började jaga kommunister i Amerikas alla hörn. En blandning av paranoia och ett välutvecklat angivarsystem gick han till verket. Televisionen var ännu i sin lida när Edward Murrow och hans medarbetare började ifrågasätta senatorn. Ett litet kort nyhets reportage resulterade i människor i allmänhet började ifrågasätta hur troligt det var att hundratals kommunister infiltrerat USAs myndigheter.

Detta är en film om detta nyhetsteam, deras tankar bakom programmen och vad det resulterade i. Hela filmen är svartvit vilket bidrar till autenciteten av filmen, tillsammans med att Clooney effektivt använt äldre arkivklipp som han vävt in i berättelsen. Det är en stark ensemble som medverkar, David Strahairn är riktigt bra som Murrow, andra som medverkar är Jeff Daniels, Robert Downey Jr, Patricia Clarkson, Frank Langella mfl. Det är en tät och absolut ingen extravagant film som utspelar sig nästan enbart i Tv-studion. Framförallt är det intressant att ämnet på riktigt tas upp i en amerikansk filmproduktion, efter att ha indirekt medverkat i filmer som Chaplin (1992) och The Majestic (2001) etc. Filmen handlar även mycket om TV och om hur TV uppkom, vilka problem de tampades med och hur produktionen gick till.

En synnerligen intressant film på många sätt, bra manus och riktigt bra personregi. Clooney har efter "A confessions of a dangerous mind" och "Good Night and Good Luck" visat att han är en bra regissör. Hans brister ligger lite i att hans regi saknar riktig karaktär, något särpräglat Clonneyskt finns inte riktigt att hitta. Det ligger lite i hans berättandestil, men jag tror att han med erfarenhet även kan skapa karaktär i sin regi. Det blir 4 av 5 för "Good Night and Good Luck", som är mer intressant än underhållande, vilket kan vara skönt ibland.

Fredagen den 6 januari 2006 var det dags för ännu ett svindlande film maraton, och denna gången var det inte mindre än samtliga Star Wars som skulle konsumeras. Lite över 13 timmar film blev det, och som tur var började man med den sämsta i serien för att sedan stegvis bli bättre och bättre. Med en meny bestående av chips, dipp, godis, läsk, pepparkakor, morötter och sedan pizza kände man sig inte speciellt hälsosam.

Att genomlida ett filmmaraton brukar bestå i olika faser som man går igenom, allt från total koncentration till total irritation, trötthet, utmattning, gladlynthet m.m. men framförallt passivt tittande. Det är egentligen ganska sjukt att se film under 13 timmar sträck, men det är väll en omogen reaktion på mammas förbud att se på för mycket TV. Att se alla StarWarsfilmerna på rad ger faktiskt en hel annan inblick filmernas upplägg, George Lucas sätt att tänka, men också hur dåligt man sammanfogat filmerna 1-3 med 4-6.

I 5:an, Rymdimperiet slår tillbaka, sitter Obi-Wan och berättar för Luke att han var lärling under Yoda, men vi vet ju alla att det var Qui-Gon som var hans mentor. Obi-Wan säger också till Yoda att Luke "is our only hope", där Yoda replikerar "no there is another", borde inte Obi-Wan veta detta då han var med och separerade tvillingarna. I ett samtal mellan Luke och Leia i 6:an, Jedins Återkomst, berättar Leia hur hon kommer ihåg sin mor från sin barndom. Hur skulle hon kunna göra det så Padmé dog i barnsäng?

Nåväl, StarWars 1 - det mörka hotet är den klart sämsta i serien, jag vet många som irriterar sig på Jar Jar Binks, och vist är han skitirriterande, men värst är nog Jake Lloyd som spelar Anakin Skywalker. Filmen vägs upp av den coole Darth Maul, som tyvärr inte får vara med så mycket. Många är det med mig som tycker StarWars 5 Empire Strikes Back är den bästa filmen i serien, trots sina Lucas illvilja att sammanfoga sina filmer visar sig allra mest i denna är det dock mycket som gör denna till bästa filmen kriget på isplaneten, Bobba Fett, staden i himlen, Lando, "Luke I'm your father" etc.

Vad jag irriterar mig på i 4-6:an är Lucas nyinsatta scener från 90-talet, de ligger helt osynkoniserade med de andra dockorna och sticker ut väldigt mycket. Från plyschdockor till en dataanimerad figur som har sjukt mycket mer liv än de andra, det blir en påtaglig kontrast som saboterar känslan av de gamla filmerna. Detta är ingen nyhet, men det var fösta gången jag verkligen retade mig på dem.

Till sist måste jag säga att de 13 timmarna gick väldigt snabbt vilket betyder att StarWars lämpar sig bra för ett maraton. Filmerna är underhållande och väldigt lättittade, det faktum att filmerna bara blir bättre ju längre serien går gör också sitt till att StarWars fungerar under lång tid.

Filmserier som lämpar sig för maraton:
Star Wars, Sagan om Ringen, Phantasm, Alien, Band of Brothers.

Filmserier som inte lämpar sig för maraton:
Jönssonligan, Fredagen den 13:e, James Bond (för många filmer och Roger Moore är kass), Sergio Leone western-maraton.