Lembrowski

2006 kommer blir ett spännande filmår, men som brukligt är kommer den också domineras av re-makes på gamla filmer och TV-serier, uppföljare, superhjältar och lite tecknat. Vintern är lite mindre spännande vad gäller filmsläpp i staterna, och till våren/sommarn rullar de påkostade filmerna in på amerikanska biografer. Det är sällan bland dessa man finner sina favoriter, men de filmer jag personligen ser mest fram emot att se 2006 är:

1.Good Night and Good Luck - det är som regissör jag tycker George Clooney är mest intressant då jag verkligen gillade "Confessions of a dangerous mind". Nu har Clooney regisserat en historia som utspelas under McCarthy-eran på 1950-talet, någonting som Hollywood länge blundat för men nu äntligen tar tag i.

2. Walk the Line - filmen om Johnny Cash, med en tillsynes fantastisk Joaquin Phoenix i huvudrollen. Har en "Ray 2" varning över sig om ni förstår vad jag menar, men en film om the man in black kan inte misslyckas, och den har fått bra respons i USA.

3. Night Watch - jag vet att den finns att köpa för ett par hundringar från Ryssland med engelsk text, men nu i vinter ska jag väll äntligen få se den första filmen i den ryska vampyrtriologin som så många har hyllat på olika filmforum.

Andra filmer som jag kommer att se och som är mer eller mindre intressanta och som lär komma under 2006 är:

Cannes filmerna från ifjol som t.ex. "Factotum" och "The three burials of Melquiades Estrada", Charles Bukowski och en Tommy Lee Jones som vinner skådespelarpris, intressant.

Intressanta regissörer som Steven Soderbergh kommer men en ny film "Bubble", Michael Winterbottom samarbetar med Steve Coogan igen efter den fantastiska "24 hour party people", denna gång heter filmen "Tristam Shandy: a cock and bull story" och Michael Gondry gör "Blockparty" med Dave Chappelle.

Bland superhjältarna hittar vi "Superman Returns" och "X-men 3". Bryan Singer som regisserade "X-men" och "X-men 2" har gjort "Superman Return" och kommer att konkurrerar mot den serie filmer som han själv byggt grunden för. Att Singer lämnat X-men gänget kan vara på gott och ont, men att ha Frasier som Beast är ett genidrag. "Superman Returns" kan inte misslyckas med Singer vid spakarna, eller kan det?

Två andra filmer som kommer få folk till bian är "DaVinci Koden", alla som läst boken kommer att sitta där och diskutera fram och tillbaka om boken var bättre än filmen. Statusen som boken har fått är överdriven, men det gjorde ju Dan Brown till en rik man. Personligen tyckte jag deckarstoryn var tunn, symbolismföreläsningen intressant men allting är fiktion så man vet inte vad man skall tro. Tom Hanks ser ut som en Robert Langdon, och castingen känns riktigt bra, förutom Paul Bettany som Silas, han är en bra skådis Bettany men jag hade föreställt mig en större och kraftigare snubbe som Silas. Den andra filmen som jag hoppas mycket på är "Miami Vice", inte för att jag är speciellt intresserad av den gamla serien, utan för att Michael Mann står för regin. Colin Farrell och Jamie Foxx spelar Sonny och Tubbs, och apropå Farrell så är han med i Pocahontasfilmen "The New World" som dock lär vara en ny "Alexander".

Detta var bara ett axplock av vad som komma skall under 2006, och detta är bara den amerikanska marknaden. Europa och Asien lär bjuda på ett par godbitar, och Sverige lär väll komma med 15 nya Beck-filmer och 10 nya Wallander.

Jag hade aldrig något större intresse av CS Lewis böcker om Narina när jag var liten. När jag växte upp tvingades vi barn i slutet av 80 och början av 90-talet att läsa Max Lundgren och annat socialrealistiskt dravel. Inte konstigt att min generation fann frälsning i TV-spelens värld. Däremot minns jag TV-serien av Narnia väldigt väl, det var ju man som liten fick se krig med barn i huvudrollerna! Såhär under 2000-talet ser man tillbaka på TV-serien med en viss insikt att specialeffekterna inte var någon höjdare, så ibland var skaparna tvungna att teckna fram storyn. Fast det gjorde ju bröderna Wachowski till Matrix Rreloaded och Revolution också (2000-talets största filmbesvikelser). Till den nya Narniafilmen har WETA (bolaget bakom SFX till sagan om ringen) gjort specialeffekterna med bravur, och på något sätt känns det mer äkta än effekterna i King Kong trots att samma bolag ligger bakom. Dock finns det somliga brister då några bluescreenscener är riktigt dåligt gjorda.

Filmen handlar om fyra ungar som, pga tyska bombningar av engelska städer under andra världskriget, tvingas ut på landet till en professor, kort men intensivt spelad av Jim Broadbent. Genom en garderob hamnar de i Narnia där de blir involverade i ett krig mellan goda och onda i en värld fylld av fauner, kentaurer, dvärgar och andra knytt.

Andrew Adamson har regisserat filmen, och för att tidigare ha sysslat med tecknad film, då han är regissör till bägge Shrek-filmerna, så tycker jag att han lyckats få till det mesta både i personregi och visualisering. Adamson har valt att göra filmen mer för den yngre publiken, han hade kunnat göra filmen mycket mörkare, men han inser att det är äldre barn och ungdomar som främst kommer att lockas av den. Filmen brister i att allt måste förklaras precis innan det händer, man blir skriven på näsan helt enkelt, men det blir ju ofta så med en film riktad till yngre publik. Ungarna spelar sina roller bra, men Tilda Swinton som spelar häxan överglänser samtliga och gör ett mäktigt inryck, men hon är också en mycket bra skådespelerska. Liam Neeson som rösten till Aslan tycker jag är ett ofördelaktigt val, då jag finner Neesons röst som ganska tråkig.

Överlag är det en bra film som är mer riktad till barn än vuxna, och det ska den vara. Vi som var barn på 80-talet hade vår chans då med TV-serien och det är bra att historien lever vidare. Det är främst genom succén med Sagan om Ringen som intresset för CS Lewis böcker har dykt upp. Tolkien och Lewis var vänner och det märks i deras historier då de ofta påminner om varandra. Eftersom jag mest bekant med Häxan och Lejonet skulle jag gärna vilja se filmatiseringar på resten av CS Lewis böcker, vilket jag tror kommer att realiseras. En stark trea till Narnia, om jag hade varit 10-15 år yngre hade jag säkert gett en högre betyg.

Ja då var det år 2006, ett på pappret mycket spännande år på många sätt och vis. I sportens värld med OS i Turin, Fotbolls-VM i Tyskland och Friidrotts-EM i Göteborg. Spännande personligt eftersom jag kommer bli klar med min högskoleutbildning i sommar, och sen är det hårda livet som väntar. Men kanske främst är det ett spännande filmår! När jag började fundera på filmåret 2006 insåg jag att filmåret 2005 inte är resumerat i Sverige än. I förra inlägget sa jag att jag kanske skulle lämna en topplista med 2005 års bästa filmer, men jag insåg när Golden Globe nomineringarna utropades att jag kanske inte sett de bästa filmerna 2005 än! Ännu har jag inte sett Brokeback Mountain, Capote eller Good Night and Goood Luck, tre filmer som dominerar amerikanska filmkritikers listor över de bästa filmerna 2005. I Asien har det säkert producerats en mängd bra filmer som ännu inte anlänt till Sverige än. Därför håller jag mig passiv till alla typer av listor som skall summera filmåret 2005, speciellt då de svenska listorna har med filmer producerade 2004 börjar man undra vad som definierar ett exakt filmår. Ett annat återkommande spektakel som äger rum under 2006 är Oscarsgalan, galan är inte så intressant men det är prestige över att kunna tippa rätt vinnare i glada vänner lag. Under samma tid som Oscarsgalan äger deras antagonist Razziegalan rum, en gala som är mycket mer underhållande än den överdrivna och numer urtråkiga Oscarsgalan.

Ett gott nytt till er alla läsare...

Tjenare alla ute i jul-Sverige. Nog är det så att ingenting går upp mot en mage full på rester från julbordet, en kall Staropramen och en bra film. Jag har under helgen varit befattad med arbete, resor och middagar så min blogg har blivit lidande. Men här sammanfattar jag några av de filmer jag lyckats insupa under veckan som gått.

Into the Blue: vykortfilm från Bahamas men en lättklädd Jessica Alba som enda motiv till att se filmen. Den ack så träiga Paul Walker är inger inte mycket liv i filmen som är en re-make av The Deep från 1977 med Nick Nolte. Vackert blått hav men filmen saknar förmågan att skapa intresse eller spänning. 2:a.

King Kong: Peter Jackson är tillbaka med ännu en brakfest för det visuella ögat men som Shakespeare sa: "mycket väsen för ingenting". Vist är filmen djupare än King Kong från 1976, men jag blir aldrig tagen av historien. Jag har sett King Kong innan i olika verisioner allt från originalet från 1933 till den egendomliga uppföljaren "King Kong Lever" från 1986 med Linda Hamilton i en av ledarrollerna. Under en lång tid stannar storyn till förmån för flashiga specialeffekter som i och för sig är väldigt fina, men tillför inte mycket. Jackson gör ett gott arbete men numer är han sätt att berätta slätstruket och mainstream. Svag 3:a.

Broken Flowers: en mer än vanligt nertonad Bill Murray söker efter sin son i Jim Jarmusch film. Jag blev tagen av det långsamma tempo som filmen erbjuder vilket skapar tid för eftertanke och djup i filmen. Jarmusch låter betraktaren få tid att insupa alla intryck som filmen ger. Jag förväntade mig ännu en av Murrays roligt cyniska karaktärer från Lost in Translation och Rushmore, men istället möter mig en mer tragisk figur som tillsynes helt saknar drivkraft, som passar Murray väldigt bra. Karaktärerna runt omkring Murray är fantastiskt spelade av bl.a. Jeffrey Wright, Tilda Swinton och en av mina personliga favoritbirollskådisar Christopher McDonald. En stark 4:a.

Huslte & Flow: mäktig film om att börja om från grunden, och att tro på sina drömmar. Det låter som vilken smetig Hollywoodproduktion som helst, men den ganska okända regissören Craig Brewer lyckas behålla filmens realistiska närvaro och fallar aldrig in i sentimentalitet. Terrence Howard (Crash, Ray) spelar rollen som hallicken Djay som tröttnar på sitt livs lott och börjar sakta hänge sig åt musik. Filmen har en bärande kraft i sig som får en att överse vissa schabloner i birollerna, och att Anthony Anderson register inte sträcker sig längre än en karaktär, som här är mer tillbakahållen än vanligt. Terrence Howard är riktigt bra och likaså Taryn Manning som spelar prostituerade Nola. En svag 4:a, Isaac Hayes dyker upp vilket är avgörande för mitt betyg, och varför heter DJ Qualls... DJ Qualls?

Det var allt för nu, men God fortsättning och ett Gott Nytt År!

(... och hoppas jag får ihop en topplista till nästa vecka om årets bästa filmer)

En av de mest hyllade dokumentärerna i USA i år har varit Werner Herzogs "Grizzly man" om Timothy Treadwell, en före detta missbrukare med förlorade drömmar om en skådespelarkarriär väljer att varje år spendera ett par månader med grizzlybjörnar i Alaska. 2003 omkom Treadwell efter att ha blivit attackerad av det som han värnade väldigt mycket om under de 13 år som han spenderade ute i ödemarken, en grizzlybjörn. Herzog, som tidigare spenderat mycket tid med skådespelaren Klaus Kinski vet hur man skall hantera galna, egensinniga och narcissistiska människor. Porträtteringen av den tunna gränsen mellan geni och galenskap, som stämmer in på både Kinski och Treadwell, är en väg som Herzog tidigare gått. Herzog lyckas nyansera bilden av Treadwell, han håller sig relativt neutral till Treadwells åsikter och ibland säger Herzog till att vad han nu visar inte stämmer in med hans åsikter. Fotot från Alaska, vilka Treadwell själv filmade under sina sista 5 av 13 år som han spenderade i skogen, är riktigt snyggt. Herzog har gjort en riktigt bra dokumentär, men vad som jag inte tycker om är vissa intervjuer känns väldigt regisserade. Till exempel när rättsläkaren berättar om hur Treadwells och hans flickväns dödsförlopp gick till, eller när en helikopterpilot berättar sina åsikter om Treadwell. Treadwells dödsögonblick fanns eller finns på videoband, Herzog väljer att inte använda något av det materialet i dokumentären vilket jag anser vara helt etiskt korrekt, men i händerna på en annan klåpare hade säkert detta exploaterats.

Eftersom jag kände till Treadwell innan, av någon egendomlig anledning kommer jag ihåg honom från ett avsnitt av TonightShow with David Letterman, det var något i Treadwells sätt att vara som gör att man kom ihåg honom. En stark dokumentär stundtals, men den pendlar mellan en stark 3: a och en 4: a.

Eftersom julens klimax ligger alldeles runt knuten får jag ta och redogöra för ännu två nya avsnitt av TV-kanalen Showtimes serie Masters of Horror. Denna gång är det två stora skräckfilms ikoner som har regisserat avsnitten.

Avsnitt nr. 7: John Landis som hade sin karriärs höjdpunkt i början på 80-talet, känd som regissören bakom "Animal House" och "Blues Brothers", men det var genom "An American Werewolf in London" han gjorde sig i namn inom skräckgenren. Förvandlingen från människa till varulv har fortfarande inte överträffats av någon filmmakare sen John Landis varulvsfilm. Michael Jackson var så imponerad av Landis film så han fick förtroendet att göra världen då dyraste musikvideo "Thriller" på samma tema som "An American Werewolf". Efter succén återhämtade sig aldrig Landis, han gjorde några taskiga komedier som "Spies like us" och "Three Amigos", liksom "Beverly Hills Cop 3" och "Blues Brothers 2000". Nåväl, Landis har alltid varit känd att då han sysslat med skräck gärna blandar in komik, vilket han har gjort i sitt avsnitt av Masters of Horror "Deer Woman". Enligt en gammal indiansk sägen finns det en kvinna som är det vackraste du någonsin sett, dock har hon ben som en hjort. Hon är ute efter att locka till sig män och sen döda dem. Det låter synnerligen helkorkat, men Landis lyckas genom sin humor göra avsnittet väldigt underhållande och jag garvar högt flera gånger. Däremot blir det inte särskilt skrämmande, men det är humorn som gör att Landis avsnitt sticker ut ur mängden, En stark trea.

Avsnitt nr. 8: "Cigarette Burns" av John Carpenter. Jag kan ju börja med att säga att jag är ett stort fan av Carpenters gamla filmer. Eller vad sägs om "Attack mot polisstation 13", "Halloween", "The Thing", "Ecape from New York" och "They Live", en diger samling riktigt bra klassiker. Men som många andra har även Carpenter tappat greppet inom genren idag, jag förlåter honom aldrig för "Ghosts of Mars" till exempel. Allt tvivel jag har om Carpenter idag suddas bort genom "Cigarette Burns" och Argento har inte längre gjort seriens bästa avsnitt. För en cineast tilltalar "Cigarette Burns" en väldigt mycket. Udo Kier (the man the myth the legend) anställer Norman Reedus för att leta fram en råkopia av filmen "La fin absolue du monde", en film som är inbäddad i en dimma av myter och hemligheter. Manuset till avsnittet har en del problem med logiken, t.ex. då det för Reedus karaktär tar bara en dag för att hitta mer än någon annan gjort på flera år (det räcker med att han går till en recencent och frågar honom). Carpenter lyckas, med hjälp av sin särpräglade egenkomponerade musik och sinne att skapa djup kontext, frambringa en mystik kring denna film som avsnittet handlar om, och det blir ett riktigt blodigt slut. Varför tilltalar den mig? Jag kommer igåg att jag som tonåring när man tillsammans med vänner försökte på alla sätt och vis hitta en film som hade det där mystiska över sig. Hela anledningen till att man dyker ner i reabackar bara för att hitta den där filmen som kanske finns, mytomsbunden som kanske någon har sagt är det värsta som någonsin filmats. Sist jag upplevde detta var för ett par veckor sedan när "Men behind the sun" kom in i butiken jag jobbar på. Jag har bara läst om den på internet, hur fruktansvärd den skulle vara, vilket i efterhand inte visade sig vara sant. Det är känslan som Carpenter har fångat i sitt avsnitt, filmen som inte går att få tag i, som är hemlig och som ingen utom ett par människor på jorden har sett. Fantastiskt, en rak femma på den.

Efter sin Oscar för rollen som Aileen Wournos i Monster är Charlize Theron tillbaka på biotoppen i USA med sci-fi filmen Aeon Flux. Detta är ännu en i raden av filmatiserade serietidningar, dock handlar det inte om klassiska Marvel Comics denna gång, så varken jag eller många med mig (i alla fall Sverige) är inte speciellt bekanta med serien, därför lämnar jag den åt sidan. År 2011 kommer 99% av befolkningen dö av ett virus, en forskare vid namn Goodchild finner ett botemedel och blir ledare för de 5miljoner människor som överlever. Efter ca 400 år börjar människor försvinna spårlöst och en organiserad grupp rebeller börjar strida emot Goodchilds regim och givetvis är Aeon en av dessa rebeller. Regissören till filmen är Karyn Kusama som för fem år sedan gjorde Girlfight med en boxande Michelle Rodriguez, numera känd från TV-serien Lost (stod nämligen i veckan i Aftonbladet, tydligen hade Rodriguez brutit mot trafikregler). Den socialrealism som presenterades i Kusamas Girlfight finns inte att finna i Aeon Flux. Filmerna står väldigt långt ifrån varandra visuellt och känslomässigt. I Girlfight finns ett stort hjärta, något som Aeon Flux saknar i sin plastiga framtidsutopi. Den starka hjältinnan i båda Kusamas filmer är vad som förenar dem, men där Rodriguez lyckas ge sin karaktär liv får inte Theron samma möjlighet till.

Jag är imponerad över hur många bra skådespelare och skådespelarinnor som lyckats samlas till Aeon Flux. Däremot är det ingen som får en bra roll att bidra med till filmen. De som bör nämnas är Pete Postlethwaite (In the namne of the father, Brassed Off), Sophie Okonedo (Hotel Rwanda) och Frances McDormand (presentation obehövlig). Postlethwaite får en minimal biroll (som kan liknas vid medhjälparen i ordbehandlingsprogrammet Word) i värsta Barbarella-kostymen. Okonedo får porträttera en ganska "handfallen" roll, dock "handfast", som kommer i "handgemäng" som leder till "handgripligheter" med Aeon, helt enkelt en "handlingskraftig" kvinna. Överlag är skådespeleriet väldigt reserverat och tillbakadraget som i många andra filmer som behandlar framtidsvisioner, t.ex. Equilibrium, 1984, THX m.fl. I dessa filmer lyckas skådespelarna ge djup och uttrycka de under ytan bubblande känslorna vilka blir undertryckta av rädsla för det rådande samhällsklimatet, detta karaktärsdjup finns inte i Aeon Flux. Överlag saknar jag också en engagerande story i filmen och den som presenteras blir sekundär bakom de glassiga specialeffekterna.

Det jag absolut gillar med filmen är scenografin och specialeffekterna. Scenografin tycker jag är någon slags designad futuristisk funktionalism från 1930-talet möter Barbarellas 60-tal, genomtänkt och imperialistiskt. Specialeffekterna är snygga, idérika och originella, men effekten blir även att de överglänser resten av filmen. Eller är det resten av filmen, som manus, regi och skådespeleri som inte lyckas komma upp till specialeffekternas nivå? Theron går mest omkring och ser snygg ut i sin Hitlerfrisyr, men hon ger mer liv till karaktären än vad någon annan av dagens unga skådespelarensemble skulle kunna klara av att göra, då när jag kommer att tänka på det, är Theron fysiskt perfekt Aeon. Filmen brister även i att Kasumas talang att göra actionscener är inte är den bästa, vilket leder till att jag ibland irriterar mig på tempot i klippningen under dessa.

Att dömma av resultatet av röstningen på www.imdb.com kommer Aeon Flux dela upp publiken i två läger, de som verkligen gillar den och de som verkligen hatar den. Jag tycker filmen har vissa kvalitéer, men den kommer inte upp bland de stora sci-fi filmerna på samma tema. På grund utav att scenografin är så speciell och tilltalar mig, samtidigt som jag gillar de fyndiga och kreativa specialeffekterna får Aeon Flux ett mellanbetyg av mig, d.v.s. svag trea. Det är ändå bra underhållning.

Twist and turn-film blev återinvigd för mainstream-amerika i och med M Night Shyamalans filmer, och de senare åren har filmer som Saw dragit dess tematik till bristningsgränsen. Cry Wolf är ännu en skräckfilm i denna genre.


Som svensk får jag fort Strandvaskaren i tanken när filmen börjar, och de liknar varandra i vid mening. En speciell dag då mördaren skall slå till, internatskola, ny elev kommer till skolan etc. Filmen påminner också om filmen April Fool’s Day från 1986, vilket gör att jag faktiskt förväntar mig mycket av de twist and turns som presenteras i Cry Wolfe. Jon Bon Jovie (bilden) gör rollen som läraren Walker, men får en ganska intetsägande roll att arbeta med. Själv hajar jag till när Bill Lumbergh (Gary Cole) dyker upp som huvudrollsinnehavaren Owens pappa. Gary Cole spelar rollen som Bill Lumbergh i Kafkaförlösaren Office Space, och varför tar Mike Judge så lång tid på sig att göra nästa film?! Cry Wolf är ändå en ganska spännande film, och några vändningar i filmen hänger man inte med i. Det är ändå för mig en ganska klassisk slasher, om än med lite uppdaterad teknink. Bättre än Standvaskaren är den absolut, en svag trea till Cry Wolfe.

Länkar till en god väns blogg http://oscarnorberg.webblogg.se/, layouten känns igen, och man kan ju undra varifrån? haha...

Till nästa gång ser jag klart på Prison Break, och en recension lär komma. =)

Heja Eslöv…

Hej alla bloggläsare i Sverige.

Jag skulle egentligen skriva om skräckfilm nu igen, men jag lyckades se att både Martin Munthe och Emma Gray Munthe har lämnat kommentarer på min blogg, vilka jag anser att jag bör kommentera.



Till en början vill jag ännu en gång påpeka att jag tycker att det är fantastiskt kul att filmrecensenten Emma Grey Munthe för andra gången besöker min blogg. Måste visa på att hon någonstans inte ser mig som ännu en idiot som skriver en massa trams i en blogg, utan hon bryr som om och ta sig mödan till att skriva en kommentar. Jag kan inte undgå att observera Martin Munthes underbara inlägg. Förväntan hade ju varit att han hade försvarat Camp Slaughter med näbbar och klor, istället lägger han in en skön kommentar om Bob Saget. Underbar självdistans.



Inte många vet, men de som bryr sig gör det, att jag ogillar Svensk Filmindustri väldigt starkt. Jag är imponerad av och lyckönskar alla som producerar film i Sverige utanför SF. Roy Andersson är en klar idol på denna front, såsom jag har förstått det, även Ruben Östlunds Gitarrmongot är gjort utan statliga medel. Mitt ogillande för Svensk Filmindustri bygger på deras totala fantasilöshet och brist på förståelse vad gäller det mesta inom det nutida filmskapandet. Ronny Svensson gjorde en dokumentär för Kalla Fakta som gick någon gång under hösten 2004 där han visar hur de som distribuerar pengarna till olika filmprojekt är samma människor som huvudproducerar filmerna, och har gjort så i många år. Varför gör man 14 Wallanderfilmer och 8 nya Beckfilmer? Är det en säker inkomst och publikdragare? Nu generaliserar jag väldigt mycket men jag anser att projektfinansiärerna och producenterna inom SF saknar förmåga och vilja att skapa något nytt, de är helt enkelt fega. Samma skådespelare dyker upp i samma filmer år efter år. Sverige är ett litet land, visst, men det finns fler skådisar i Sverige än Nykvist, Bergström, Persbrandt, Eklund och August. Ulf Brunnberg hade fått göra Jönssonligan i 30år, tydligt type-castad av SF, innan Killinggänget lyfte fram honom och han gjorde 2004 års bästa svenska skådespelarprestation, och inte är det tack vare SF. Jag gör en Moodysson och visar fingret till hela Svensk Filmindustri. Som jag vet flera vill är att manusförfattandet måste börja prioriteras i Sverige. Se och lär av våra grannar i syd, Danmark.

Så vad vill säga med allt det här? Jo, att trots att jag tycker Camp Slaughter var ett stolpskott så vill jag gärna påheja filmproduktion utanför SF degenererade armar. Filmen hade varit bättre på svenska, och mördaren med husmorsklänning? Avsnittet med tanten på herrgården däremot är sjukt obehaglig.

Däremot undrar jag, om herr Munthe skulle ögna igenom denna bloggen igen, om hur han ser på Svensk Filmindustri och deras orättvisa produktionsförutsättningar i Sverige?

Andreas Degerhammar från Filmkrönikan spred ännu lite mer stjärnglans över min blogg med sin kommentar till filmen The Decent. Jag kan medge att jag inte riktigt uppfattade preciseringen vad gäller Degerhammars kommentar angående specialeffekterna. Ska jag se det krasst så nämner Degerhammar specialeffekterna på den korta tid som gett till hans förfogande, och i samma mening menar att de har blivit bättre än föregående filmer. Vilket jag tar för att han lägger vikt vid och menar att det är bra specialeffekter. Måhända att de befinner sig i skogen som i hundratusentals andra sorters filmer, vilket jag inte ser som en självklar referens till Evil Dead. Barnskratt och den klaustrofobiska Alienkänslan kommer först ett bra tag in i filmen, då jag menade att det började hända intressanta saker i filmen. Spettet genom huvudet ok, "I stand corrected." Jag håller fast i att skådespeleriet var tråkigt, stelt och livlöst, men vilken skräckfilm har inte det?

Samtidigt vill jag poängtera att jag tycker det är riktigt kul att ett par av Sverige främsta filmrecensenter har hittat till min blogg, och dessutom tar sig tid att läsa min recension samt tar sig ofoget att kommentera den. Att diskutera med créme de la créme av Sveriges filmrecensenter, om än väldigt kort, är både intressant och givande för mig.

Det har gått tre veckor sedan min senaste recension av TV-serien Masters of Horror, och ytterliggare tre avsnitt har nu gått som kräver sin okulära besiktning.

Avsnitt 4: "Jenifer" av Dario Argento. Att Dario Argento gör ett avsnitt till serien är som om man skulle återuppväcka Hitchcock för ett avsnitt av Lost eller nått. Inom genre är Argento en legend som dock har tacklat av på sista tiden och kanske är hans filmer något överreklamerade, men hans inflytande över dagens skräckfilmsregissörer är enorm. I sitt avsnitt till Masters of Horror visar han var skåpet skall stå genom att göra det bästa avsnittet i serien. Handlingen är svår att förklara, men jag skall göra ett tappert försök. Jenifer är en synnerligen missbildad tjej som i början av avsnittet håller på att mördas, dock ingriper en spanare (spelad av Steven Weber bl.a. från Tv-serien Wings och Stephen Kings The Shining) och räddar henne. Polisen tycker synd om henne och tar henne under sina och sin familjs vingar (efter vissa tveksamheter) och Jennifer tyr sig till honom. Till saken bör sägas att endast Jenifers ansikte är missbildat, men resten av henne är det absolut inget fel på om man säger så, vilket leder till att Steven Webers karaktär börjar åtrå henne. Dock börjar problemen infinna sig när Jenifer väljer att dinera på familjens katt. Sexualitet är något Argento ofta tar upp och diskuterar i sina filmer. I detta avsnitt handlar det om ena sidan åtrå och sexualitet, å andra sidan etik och moral (till dess absoluta gräns). Men som sagt Argento visar sin klass som skräckregissör.

Avsnitt 5: Chocolat av Mick Garris. Till en början vill jag tacka Mick Garris för att han varit en stor del av att denna serie blev till. Han har varit skapare av serien och har lyckats samla ihop denna grädda av skräckregissörer och skräckmanusförfattare. Mick Garris är mest känd för att ha regisserat många värdelösa filmatiseringar av bra Stephen King romaner, som Pestens Tid och Stephen Kings The Shining. (En brasklapp kanske vore på sin plats då jag med Stephen Kings The Shining inte menar den klassiska skräckfilmen från 1980 som demonregissören Stanley Kubrick stod för, och alla kan historien om att Stephen King ogillade Kubricks film, och gjorde sin egen på 90-talet som är något av de värsta som gjorts på en King roman, vilken Mick Garris regisserade.) Mick Garris har gjort det absolut sämsta avsnittet i serien, vilket handlar om en kille som ibland dåsar till och i värsta i-huvudet-på-john-malkovich-manéer befinner sig i en kvinna och ser vad hon ser och känner vad hon känner. Tills en dag denna kvinna mördar en människa och huvudrollsinnehavaren bestämmer sig för att söka upp henne genom att komma ihåg hur chokladen smakade som hon en gång åt, vilket kunde kopplas till en speciell chockladbutik. Avsnittet är tråkigt och intetsägande utan precision i varken manus eller regi.

Avsnitt 5: Homecoming av Joe Dante, känd för regi av Gremlins, original Piranha och The Howlin (Varulven på svenska). Dante hade sin storhetsperiod för 10 år sedan, och det märks att han inte varit bra på länge då hans avsnitt är lite väl pretentiöst och ytligt. Avsnittet är väldigt politiskt och anti-Bush, vilket nu kanske är lite blasé efter den anti-bush kulminationen som ägde rum vid valet för ett år sedan. Publiken fattar Romeroreferenserna utan att han behöver skriva det en på näsan, vilket han ständigt gör. Till och med för ett skräckfilmsavsnitt är handlingen lite väl patetisk. Det utspelar sig till valet 2008 och döda soldater återkommer från kriget i Irak i sina kistor. Många har begravts genom åren, men lägligt till valet vaknar de upp igen som zombies, men istället för att som i alla andra zombiefilmer stilla sitt begär att äta människor vill de bara rösta i valet! Dessutom emot kriget och emot republikanerna. Det är riktigt löjligt men det finns några stråk av genialitet i avsnittet. Mediekritiken är ganska okey, och att hjälten lyser med sin frånvaro är lite originelt, hjälten har byts ut mot opålitliga och mediakåta proffstyckare och politiker. Dock är detta ett av de sämre avsnitten i serien.

Inlägget blir riktigt långt och med tanke på att klockan är över 1 på natten kan jag kanske inte leverera en riktig klartänkt recension, men jag menar vad jag säger och säger vad jag menar. "För det första var jag inte där och för det andra är jag felciterad" som man brukar säga. =) Sov gott alla ute i Sverige!

Loggade precis in på min blogg för att finna att ingen mindre än Emma Gray Munthe lämnat en kommentar till mitt inlägg som kritiserar The Descent! Läs själv bland kommentarerna...

Intressant är att notera att hon inte försvarar sin make Martin Munthe värdelösa film Camp Slaughter, vilket jag indirekt tar som att inte heller hon vill kännas vi denna plump på herr Munthes CV.

Hur en sådan celebritet hitta till min nål i internetstacken beror sannerligen på att jag bråkat en hel del på Filmkrönikans Forum.

Nåja nu till väsentligheterna. Såg The Aristocrats igår, inte att förväxlas med Disneyfilmen The Aristocats. The Aristocrats är ett skämt, troligtvis myntat på 70-talet, och har varit ett internskämt bland komiker i Nordamerika sen dess. Skämtet går ut på att ett par artister går in till en artistförmedlare, agent eller liknande och skall berätta om sin show. Showen innehåller sex med groteska incestuösa inslag kombinerat med grov kiss och bajshumor, och när artistförmedlaren frågar vad showen heter svarar artisten "The aristocrats!" Inte så värst kul kanske, men när de slipade komikerna drar dem kan det bli rätt roligt, till en början. Problemet är att när de dissekerat skämtet i olika kategorier, olika innehåll beroende på personlighet osv. blir jag ganska trött på det. Tills höjdpunkten i hela filmen kommer efter en timmes tid. Alla minns serien Huset Fullt som TV4 körde under den bittra början 90-talet, fadern i filmen spelas av Bob Saget, en man som fått möta mycket spott och spä för sina helylleuppsyn och familjeanpassade "komik". I The Aristocrats däremot drar han den absolut värsta versionen av dem alla! Jag var tvungen att vika mig av skratt när jag såg det, och Bob Saget ställde sig i en helt ny dager. Trots att det inte är så kul att dissekera ett skämt, eller dra ut på det i 89minuter så är ansamlingen komiker som svischar förbi imponerande och tidvis är det ganska kul. 3:a till the Aristocrats.

I kvällen Filmkrönika på SVT 24/11 2005 recenserades den nya skräckrullen "The Descent" eller "Instängd" som svenskarna har översatt den till. Filmen recenserades av två recensenter, Emma Grey Munthe och Andreas Degerhammar, och fick fyra stolar av båda. Eftersom jag i min krets spridigt viss galla över filmen känner jag att jag nu djupare måste beskriva varför jag gjort så och tycker annorlunda än SVTs slipade recensenter. Jag kan börja med att berätta att jag inte litar på Emma Grey Munthe eftersom hennes efternamn för tankarna till Martin Munthe som gjorde den katastrofalt dåliga Camp Slaughter för ett par år sedan, och dels litar jag inte på henne eftersom hon i förra veckan gav Doom fyra stolar, en film värd ungefär två. När jag nu beskrivit min otillit emot fru Grey Munthe kan jag djupare beskriva varför jag inte tycker The Descent vara värd fyra stolar.

Början av filmen är verkligen katastrofalt dålig! Intriger mellan tjejerna var direkt pinsam och dialogen var frustrerande usel. Jag gick ifrån filmen i ett par minuter för att kolla internet, och när jag kom tillbaka hade ingenting hänt. Vist detta är inte ett nytt grepp, redan William Friedkin gjorde samma sak med Exorcisten 1973, och det brukar anses av recensenter vara bra för att de skapar en "vardaglig" känsla, alltså lurar tittaren att allt är som det ska. I Exorcisten tycker jag att det skapas, likaså Omen som också har ett liknande början att allt är normalt. Men dessa filmer "hintar" lite om att något fruktansvärt är på väg och någonstans lyckas de få en att sitta kvar genom stämning och kvalité i skådespeleri och manus. I Descent finns det ingenting som lockar en till att sitta kvar. När jag såg filmen viste jag inte vad jag skulle förvänta mig och filmens första 50min består av oengagerande intriger och dialoger. Då börjar man inse att de här kan bli hur dåligt som helst och det ska mycket till för att jag ska ända mig om den saken.

MEN! Efter 50minuter händer något, de går ner i grottan och det visar sig att de inte är ensamma. Äntligen börjar det hända grejer, men eftersom jag inte bryr mig om karaktärerna för att de är plumpt utmejslade, känns det som om det finns hur många kvinnor som helst som springer omkring i den mörka grottan. Visst är filmen klaustrofobisk som recensenterna sa i Filmkrönikan, men allt har gjorts innan i andra filmer och mycket bättre! Och visst är det lite väl mycket ”Sagan om ringen” varning med orcerna i Morias grottor? Filmen blir mer spännande i dess andra del och slutet är t.o.m. riktigt bra! Det är framförallt slutet som jag gillar med filmen. Fru Grey Munthe var inne lite på det taskiga skådespeleriet, och de mindre bra intrigerna samt karaktärerna. Men mig stör det riktigt mycket eftersom de ska vara bärande i 50minuter av filmen. Degerhammar pratade om att han tyckte specialeffekterna var bra, jag undrar varför han tog upp dem? Det är inte så att de heller är speciellt utmärkande för filmen! Jag gillar skräckfilm, som eventuella läsare kan läsa om i min recension om Masters of Horror i denna blogg, men detta är en mindre bra sådan. Jag står kvar med min tvåa för "The Descent".