Lembrowski

Efter att ha varit ganska oaktiv i mitt filmtittande under ett par veckor är det dags att börja beta av några som ligger på hyllan och väntar. Jag såg att tre nya asiatiska filmer fanns bland dessa vilket innebar att jag handgripligen tog mig tillfället att se alla tre inom en kort tidsrymd.

Den första och kanske mest kända av de tre är den oscarsbelönade "Memoirs of Geisha" eller "En Geishas memoarer" som den heter i Sverige. Under galan 2006 plockade den hem bästa scenografi, bästa kostym och bästa foto. För regin står Rob Marshall som tidigare regisserat Chicago, för skådespelet står bl.a. Ziyi Zhang (trots att vi i västvärlden aldrig känner igen dessa skådespel/are/innor via namn, så har Ziyi Zhang gjort ganska välkända filmer som Hero, House of Flying Daggers och 2046) samt Ken Watanabe känd från "The Last Samurai" där han blev oscarsnominerad för bästa biroll.

Denna filmatiserade Allers-novell handlar om Chiyo som växer upp och tränas till att bli en Geisha, samtidigt som olika romanser och intriger spirar mellan de olika Geishorna och kunderna. Historien är den fula ankungen kombinerat med en taffligt berättad historia som kretsar kring intriger och maktspel. Jag finner det ytterst komiskt att hela filmen är på engelska, alla replikerna är med asiatisk brytning och flera gånger jag inte kan hålla mig för garv i allvarliga scener på grund av detta. Skådespelarna kämpar verkligen för att kunna ge liv i dessa schabloniserade karaktärer, utan att lyckas. Jag tror att problemet ligger i att skådespelarna inte talar sitt modersmål i filmen, vilket resulterar att känslan för språket försvinner, och skapar därmed oro över skådespeleriet och prestationen. Rob Marshall är dock inte såpass kompetent att han kan ge skådespelarna den tryggheten, att agera över språkbarriärerna.

Filmen är lång och tråkig, 2 timmar och 20 minuter långt ältande i Geishans yrkesetik och konst. Ganska snart skiter jag blankt i om huvudrollsinnehaverskan ska bli en Geisha eller inte. Filmens foto påminner om en årskalender från nått powertool företag, och det måste ha varit ett ganska fattigt år på scenografi och kostym eftersom denna film vann. "Memoirs of a Geisha" är ett långt och tråkigt sömnpiller, en riktig tant-film för medelålderskvinnor som läser skvaller och frossar i Danielle Steel romaner. Svag tvåa.





Kim Ki-duk, regissören till "Järn 3:an" (eng: "3 iron" org: "Bin-jip") har jag tidigare träffat på i två andra filmer, "The Isle" och "Livets Hjul". Hans stil som regissör är personligt utpräglat, påminner faktiskt om Ingmar Bergman i vissa stunder, det är ofta lågt tempo vilket med utrymme för eftertänksamhet, och ett oerhört bra sinne för miljöer och detaljer. Utöver allting annat har han en påtaglig känsla i sin bildkonst, dialoger förekommer knappt och huvudrollerna är oftast stumma, vilket gör att regin spelar på bilder och känslor istället för ord och logik.

"Järn 3:an" handlar om Sun-hwa som gör inbrott hos personer som är bortresta, han stjäler ingenting utan vill uppleva andra människors liv och tillvaro. Han äter lite mat, tvättar sig och tittar på TV, men går mest på upptäcktsfärd i andras hem. Som botgöring för att han utnyttjar andras grejer handtvättar han omsorgsfullt lite kläder som han sedan hänger på tork. Under ett av inbrotten märker han inte Tae-suk som blivit misshandlad av sin make. Tae-suk följer efter Sun-hwa när han går på exkursion i hennes hem, efter ett tag upptäcker han henne och hon slår följe med honom.

Kim Ki-duks filmer utspelar sig ofta i gränslandet mellan dröm och verklighet, även i denna film. "Järn 3:an" innehåller säkert en mängd asiatiska referenser som jag inte är medveten om, med jag gillar verkligen den här filmen. Regin känns väldigt europeisk, som jag sa innan, Bergmans ångest och tysthet, men även Kieslowskis förunderliga syn på mänsklighet och kärlek går igen i Kim Ki-duks film. I "Järn 3:an" porträtteras människan som en åskådare i livet, aldrig riktigt delaktig, i tystnaden försvinner vi för många människor, och huvudrollsinnehavaren går ett steg längre. Detta är Kim Ki-duks bästa verk och filmkonst på hög nivå. I dagens läge ser jag inga brister med den här filmen, även sidospår ger djup i filmens berättelse och karaktärer. För många är den säkerligen väldigt pretentiös, vilket jag kanske också kommer att tycka en dag, men just nu är jag totalt uppslukad av den. Maxbetyg, fem av fem.





Med knytnävar, armbågar och cirkussparkar utan vajrar slog sig Tony Jaa in sig på kampsportfilmernas karta i västvärlden med "Ong-Bak", nu är nästa Jaa film på väg till Europa, "Tom Yum Goong". "Tom Yum Goong" är regisserad av Pinkaew som även gjorde "Ong-Bak", och en del skådisar medverkar i båda filmerna.

Tony Jaa spelar en elefantskötare som i tradition utbildar sig som försvarare till Kungens elefanter, en försvarare till varje elefantben. Vietnamesiska maffian kidnappar Tonya Jaas elefanter och skickar dem till Austrailen. Nu skall givetvis hjälten hämta tillbaka de kidnappade elefanterna och få hem dem till Thailand.

Ni kan ju ovan läsa hur otroligt fjantig historia detta är, och precis som i "Ong-Bak" skall den malplacerade bondpojken åkta till stan för att hämta något som en elak människa tagit från honom. De fungerade i "Ong-Bak" med statyn, men denna historia är bara för rutten. Nåja, tänker säkert många, förväntar man sig ett David Mamet manus i en kampsportfilm? Det är sant, man vill ju åt lite action och snygga stuntscener, vilket Tony Jaa givetvis levererar. Skillnaden där "Ong-Bak" var mörk, skitig, och hade riktigt häftiga actionscener, är "Tom Yum Goong" tillrättalagd, töntig och Disneyfierad. Filmmakarna väljer att ge djuren mänskliga känslor och manér, vilket är en dödssynd i min bok. Filmen innehåller dessutom alldeles för långa ensidiga kampscener där Jaa sparkar ner ett 100-tal personer i rad stillastående på samma plats. Samtidigt finns där riktigt välkoreograferade långa scener på en tagning som är riktigt snygga, men det räcker inte. Det blir bara en svag tvåa för "Tom Yum Goong", hoppas att regissören skärper kvalitén till nästa Tony Jaa film "Sword".