Depp i morbid musikal
Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street heter Tim Burtons nya film som bygger på Broadwaymusikalen med samma namn från 1979, vilket i sin tur hämtat inspiration från en anglosaxisk skröna från 1800-talet. Redan 1936 spelades det in en filmatisering av legenden om den hämndtörstande barberaren. I London går det dessutom att besöka Sweeney Todds barberarshop och Mrs. Lovetts pajfik vid The London Dungeon alldeles intill London Bridge.
Den unge barberaren Benjamin Barker (Johnny Depp) blir deporterad till Australien av domare Turpin (Alan Rickman), som åtrår hans hustru, men återkommer till London många år senare för att söka sin hämnd. Det finns inte mycket kvar av den unga mannen som en gång lämnade staden, den figuren som återvänder är en blek gestalt med en yvig frisyr vid namn Sweeney Todd. Vid sin sida har han den unge skeppspojken Anthony Hope (Jamie Campbell Bower) men deras vägar skiljs tillfälligt åt när de stiger iland. Todd söker sig till sitt gamla bostadskvarter och träffar den energiske pajbagarinnan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter) och han hyr sin gamla våning ovanför den dammiga pajsyltan samt öppnar sin barberarverksamhet där. Planen är att en gång få domare Turpin under rakhyveln så han kan skära halsen av honom och därmed ta sin gruvliga hämnd.
Sweeney Todd är en musikal och kanske den mest mörka inom genren då det spills många liter blod under handlingens gång. De som älskar sin Julie Andrews kan försöka undvika denna trefaldigt oscarsnominerade musikal, men Tim Burtons fanclub kommer att avguda den. Själv tillhör jag snarare den senare av de båda men gillar i allmänhet inte musikaler av samma anledning som alla andra som hatar musikaler, poänglösa sångnummer som saboterar tempot i handlingen.
Tim Burton är relativ sparsam med sina "extrema" gotiska utsvävningar i estetiken men givetvis finns de expressionistiska elementen kvar i scenografin. Musikalen har kortats ner till allas begivenhet men framförallt har Burton lyckas med att filtrera bort all dötid ur musikalen, stramat ihop den till en effektiv film.
Trots att de större rollerna utgörs av skådespelare och inte sångare så håller musikalinslagen bra (om man nu är intresserade av sånt), sedan är det ju vad som är på tapeten just nu efter Romance & Cigarettes och Hairspray. Det är lite egendomligt att se Johnny i första minuterna brista ut i sång på ett skepp på väg in i Londons hamn när Pirates of the Caribbean ligger så nära i minnet. Skådespeleriet är klanderfritt med en väldigt rutinerad ensemble där Sacha Baron Cohen (kanske inte världens bästa sångare) som sticker ut i en mindre roll och visar tecken på goda skådespelarkvalitéer.
Jag kan däremot inte undgå att tycka att filmen är en aning andefattig och romansen mellan skeppspojken och Sweeney Todds dotter lämnas oberörd trots en väldigt engagerad uppbyggnad. Jag kan inte sticka under stolen med att jag blev väldigt underhållen av filmen trots att det är en musikal, må vara skräckfilmsinslagen och 1920-talets tyska expressionisterna förtjänst. Svag fyra.
