Cage i hjärndöd uppföljare National Treasure 2 - Hemligheternas Bok

image113


När den första National Treasure kom 2004 rådde DaVinci koden feber över västvärlden, filmen som byggde på boken var i antågande, men Disney var snabbast på att exploatera tematiken. National Treasure påminde väldigt mycket om DaVinci koden fast var mer centrerad kring amerikansk historia, men hela TV-spelsupplägget var där. Med TV-spels upplägg menar jag bland annat att filmen lätt kan beskrivas som olika banor och i National Treasure 2: Hemligheternas bok är detta mer påtagligt än någonsin. Filmen har scener som påminner väldigt mycket om banor som hämtade ur spel som Tomb Raider och Prince of Persia, ständigt jagande efter artefakter. Jag håller mig ifrån att ta upp Indiana Jones i samband med National Treasure eftersom det vore närapå blasfemi.

Nicolas Cage spelar återigen skattletaren Dr Benjamin Gates, och denna gång skall han rentvå sitt namn som kommer i förbindelse med mordet på Abraham Lincoln. Han erhåller en papperslapp av Ed Harris, som porträtterar skurken i filmen Mitch Wilkinson, och det visar sig att det finns en skattkarta på denna papperslapp. Därefter följer en färd genom Paris, London, Washington etc., vid kända monument och historiska platser hittas fler ledtrådar, den ena saken löjligare än den andra.

National Treasure 2: Hemligheternas Bok (lite konsekvens i svengelskan hade varit att önska) är hjärndöd underhållning som inte utmanar åskådaren på något sätt. Människor kommer att gå och se den eftersom vi vet vad vi får då den första var lite okej. Filmen fabulerar historia på en så galen nivå att det finns ingen rimlighet att någon kan uppskatta det. Dessutom har de lyckats samla ihop ett gäng fruktansvärt kvalificerade skådespelare som John Voight, Helen Mirren, Ed Harris och Harvey Keitel. I synnerhet Keitels roll som FBI chef är totalt meningslös för filmen. Det finns fantastiskt kompetenta människor bakom den här filmen och någon måste ju ha ifrågasatt manuskriptet som är fullständigt katastrofalt. Men för att citera Morgan Freeman efter Dreamcatcher: "money talks".

National Treasure påminner på ett sätt om Mount Rushmore, där filmen har sitt slut. De är båda en skapelse av turistnäringen samt monumentalt nationalistiska.

Det enda som finns är ett litet underhållningsvärde för stunden, några scener är snyggt komponerade, tempot är drivande, men jag blir bara förbannad när jag ser den. DaVinci Koden framstår som Dostojevskij i jämförelse. Denna var dock inte lika dålig som Invasion, men väldigt nära.

Betyg


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0