Lembrowski

Filmen Control handlar om emokidzens Moses: Ian Curtis, frontman och sångare för postpunkbandet Joy Division, och filmen bygger på Ians fru Debbie Curtis biografi Touching from a distance. Postpunken handlade om att omvända den extroverta energin från punken introvert, alltså mot sig själv. Där punken bröt ner strukturen i musiken till dess råa beståndsdelar var postpunken betydligt mer musikalisk, experimentell och samlade inspiration från många genrer. Hela Ian Curtis person förkroppsligar postpunken, det melankoliska, det inåtvända, distansen och ifrågasättandet av livets betydelse. Joy Division banade vägen för många band som The Cure, Radiohead och Depeche Mode, och dess bredd gjorde att många inspirerades av postpunken och genren delade upp sig i många subgenres som alternativ rock och goth.

Control behandlar Ian Curtis liv från 1973 fram till hans självmord 1980, hur han gifter sig i väldigt tidig ålder och hur bandet växer sig allt större. Hur Ian som tonåring lyssnar och identifierar sig med David Bowie. Hur han som pretentiös yngling läser och citerar Joseph Conrad och William Burroughs. Hur han arbetar som arbetsförmedlare till förståndshandikappade ungdomar. Hur det visar sig att Ian lider av epilepsi mot vilken han ordineras varierande experimentell medicin. . Hur han möter den mer exotiska belgiskan Annik Honoré med vilken han inleder ett förhållande.

Filmen utgår ifrån att publiken kan historien om Ian Curtis och väljer därför att berätta filmen på ett mer personligt plan och ges mer konstnärligt utrymme. Till skillnad från amerikanska "biopics" (biographical pictures) så har Control en mycket högre konstnärlig ambition. Regissören är den välmeriterade fotografen och musikvideoregissören Anton Corbijn som började sin karriär som fotograf på New Musical Express i slutet av 70-talet där han också kom i kontakt med Joy Division.

Control håller en distans till personerna i filmen, en observerande hållning som inte vill inverka för mycket på bilden av Ian Curtis. Snarare avmytologiserar Corbijn till exempel självmordet men ger en betydligt mer komplex bild av personen Ian Curtis. Deborah Curtis biografi och roll som producent till filmen skapar en känsla av äkthet och kanske förskjuter perspektivet av filmen mot betydelsen av äktenskapet. Samtidigt är filmen också en motpol till andra biopics som ofta berättar om uppgång och fall, som ska verifiera artistens storhet och filmens existensberättigande, något som Control lämnar till åskådaren att avgöra.

Det jag finner vara filmens styrka är musiken och hur den effektivt vävs in i filmen. Kanske bidrar det till att jag förlåter mindre bra avsnitt av filmen som att den ibland går på tomgång. Eller att porträttet av Debbie Curtis blir en bild av en ointressant martyr. Dessutom borde musiken kanske användas ännu mer och stå mer i fokus än vad den gör i Control. All musik i filmen spelas av skådespelarna och det gör de exemplariskt. Skådespelarna gör rollerna bra, och Sam Riley som spelar Ian Curtis borde vinna ett pris.

Filmens struktur är inte särskilt originell då den liknar många andra inom genren.Filmen är helt i svartvitt ett medvetet val Corbijn val eftersom han själv arbetade med svartvitt under fotograferingarna av Joy Division. Fansens mentala bild av Joy Division är just Corbijns råa bilder med skarpa svartvita kontraster.

Om man ponerar att filmen inte skulle handlat om Joy Division hade jag givit den en trea, men nu har jag en fallenhet för just denna typ av musik, kanske framförallt New Order som bandet döpte om sig till efter Ians död. Just för att jag älskar musiken lyfter det filmen för mig till en fyra.