Det sjuka i sjukvården
I början av 2000-talet slog han igenom med dunder och brak, Michael Moore, den självutnämnda sanningssägaren med en misslyckad regissörskarriär bakom sig. Filmer som Bowling for Columbine och inte minst Fahrenheit 9/11 blev enormt framgångsrika och hyllades av både kritiker och publik. Moore använde ett grepp i sitt berättande som var lätt för människor att ta till sig. Dokumentärerna var enkla, ställningstagande dramatiserade men framförallt underhållande. Begreppet "infotainment" var på var och varannans läppar samtidigt som man läste Korkade vita män och Dude where's my country. Michael Moore var överallt och gav århundradets hittills mest kontroversiella tal under Oscarsgalan: "shame on you Mr. Bush", när USA var ett divergerat land.
Själv förstod jag aldrig mig på Fahrenheit 9/11, och anser att filmen är manipulerande och mest består av billiga poänger med bilder på Bush klippta ur sitt sammanhang. Moore lyckades dock lura större delen av världen, och framförallt vänsterideologiska européer, däribland juryn vid filmfestivalen i Cannes, visserligen då med Tarantino i spetsen. Filmen visas idag på skolor runt om i Sverige under samhällsvetenskapliga lektioner, men borde kanske istället visas i samband med lektioner i källkritik, eller bredvid Viljans Triumf av Leni Riefenstahl som är dylik propaganda.
I Moores senaste alster Sicko är det den amerikanska hälsovården som kritiseras och i synnerhet systemet med sjukvårdsförsäkringar. Som vanligt finns det en tes bakom Moores "dokumentär" och varje minut av filmen är det just denna tes som skall bekräftas. Metoden är underhållande och stundtals gripande över tragiska människoöden likt Extreme Homemakeover. Sättet som försäkringsbolag nekar sina kunder ekonomisk hjälp för sjukvård framstår för mig som svensk som fullständigt orimligt och orättmätigt brutalt. Något som man skulle kunna tänka sig förekomma i korrumperade utvecklingsnationer men inte i ett av världens rikaste länder. Snart i filmen ger däremot Moore sig ut på djupt vatten, han skall jämföra nationers sjukvårdssystem och spenderar 40minuter av filmen sig åt att dunka Frankrike i ryggen över hur fint och vackert den övre medelklassen har det. Vist är poängen gjord över skillnaden mellan fri statligtbekostad sjukvård och privat dito. Ironiskt nog tog det bara ett par månader efter Michael Moores besök fyr i det politiska Frankrike med demonstrationer och kravaller. Korruptionsmisstankar kring den då sittande presidenten och krav på en ny socialpolitik.
Underhållande blir Sicko när Moore drar med sig ett gäng sjuka amerikaner som nekats vård i sitt hemland till Guantanamo Bay för att det är den enda platsen i USA med s.k. Universal sjukvård. Givetvis får de inget tillträde men kureras istället gratis av Kubanska läkare. Ytterligare det som jag fann vara mest intressant var hur sjukvårdsindustrin lyckats täppa till munnen på Hillary Clinton genom att finansiera hennes presidentvalskampanj. Hillary som under tiden hon var first lady kämpade för en kostnadsfri sjukvård har nu tack vare dollarn vänt sina gamla ideal ryggen.
Sicko är, som vanligt när det gäller Michael Moore, kompromisslös i sitt ställningstagande och budskap, samtidigt underhållande. Tillsammans med det rådande medieklimatet på andra sidan Atlanten är det uppfriskande med både men en annorlunda aspekt samt med ett liberalideologiskt och moraliskt ställningstagande. Är publiken bara medveten att Michael Moore är mer regissör än dokumentärfilmare och därmed inte ta hans ord som absolut sanning kan man se Sicko, även om man som jag inte kan lita på ett ord han säger.
