Lembrowski

Efter sin Oscar för rollen som Aileen Wournos i Monster är Charlize Theron tillbaka på biotoppen i USA med sci-fi filmen Aeon Flux. Detta är ännu en i raden av filmatiserade serietidningar, dock handlar det inte om klassiska Marvel Comics denna gång, så varken jag eller många med mig (i alla fall Sverige) är inte speciellt bekanta med serien, därför lämnar jag den åt sidan. År 2011 kommer 99% av befolkningen dö av ett virus, en forskare vid namn Goodchild finner ett botemedel och blir ledare för de 5miljoner människor som överlever. Efter ca 400 år börjar människor försvinna spårlöst och en organiserad grupp rebeller börjar strida emot Goodchilds regim och givetvis är Aeon en av dessa rebeller. Regissören till filmen är Karyn Kusama som för fem år sedan gjorde Girlfight med en boxande Michelle Rodriguez, numera känd från TV-serien Lost (stod nämligen i veckan i Aftonbladet, tydligen hade Rodriguez brutit mot trafikregler). Den socialrealism som presenterades i Kusamas Girlfight finns inte att finna i Aeon Flux. Filmerna står väldigt långt ifrån varandra visuellt och känslomässigt. I Girlfight finns ett stort hjärta, något som Aeon Flux saknar i sin plastiga framtidsutopi. Den starka hjältinnan i båda Kusamas filmer är vad som förenar dem, men där Rodriguez lyckas ge sin karaktär liv får inte Theron samma möjlighet till.

Jag är imponerad över hur många bra skådespelare och skådespelarinnor som lyckats samlas till Aeon Flux. Däremot är det ingen som får en bra roll att bidra med till filmen. De som bör nämnas är Pete Postlethwaite (In the namne of the father, Brassed Off), Sophie Okonedo (Hotel Rwanda) och Frances McDormand (presentation obehövlig). Postlethwaite får en minimal biroll (som kan liknas vid medhjälparen i ordbehandlingsprogrammet Word) i värsta Barbarella-kostymen. Okonedo får porträttera en ganska "handfallen" roll, dock "handfast", som kommer i "handgemäng" som leder till "handgripligheter" med Aeon, helt enkelt en "handlingskraftig" kvinna. Överlag är skådespeleriet väldigt reserverat och tillbakadraget som i många andra filmer som behandlar framtidsvisioner, t.ex. Equilibrium, 1984, THX m.fl. I dessa filmer lyckas skådespelarna ge djup och uttrycka de under ytan bubblande känslorna vilka blir undertryckta av rädsla för det rådande samhällsklimatet, detta karaktärsdjup finns inte i Aeon Flux. Överlag saknar jag också en engagerande story i filmen och den som presenteras blir sekundär bakom de glassiga specialeffekterna.

Det jag absolut gillar med filmen är scenografin och specialeffekterna. Scenografin tycker jag är någon slags designad futuristisk funktionalism från 1930-talet möter Barbarellas 60-tal, genomtänkt och imperialistiskt. Specialeffekterna är snygga, idérika och originella, men effekten blir även att de överglänser resten av filmen. Eller är det resten av filmen, som manus, regi och skådespeleri som inte lyckas komma upp till specialeffekternas nivå? Theron går mest omkring och ser snygg ut i sin Hitlerfrisyr, men hon ger mer liv till karaktären än vad någon annan av dagens unga skådespelarensemble skulle kunna klara av att göra, då när jag kommer att tänka på det, är Theron fysiskt perfekt Aeon. Filmen brister även i att Kasumas talang att göra actionscener är inte är den bästa, vilket leder till att jag ibland irriterar mig på tempot i klippningen under dessa.

Att dömma av resultatet av röstningen på www.imdb.com kommer Aeon Flux dela upp publiken i två läger, de som verkligen gillar den och de som verkligen hatar den. Jag tycker filmen har vissa kvalitéer, men den kommer inte upp bland de stora sci-fi filmerna på samma tema. På grund utav att scenografin är så speciell och tilltalar mig, samtidigt som jag gillar de fyndiga och kreativa specialeffekterna får Aeon Flux ett mellanbetyg av mig, d.v.s. svag trea. Det är ändå bra underhållning.