Skulle egentligen skriva om skräckfilm
Hej alla bloggläsare i Sverige.
Jag skulle egentligen skriva om skräckfilm nu igen, men jag lyckades se att både Martin Munthe och Emma Gray Munthe har lämnat kommentarer på min blogg, vilka jag anser att jag bör kommentera.
Till en början vill jag ännu en gång påpeka att jag tycker att det är fantastiskt kul att filmrecensenten Emma Grey Munthe för andra gången besöker min blogg. Måste visa på att hon någonstans inte ser mig som ännu en idiot som skriver en massa trams i en blogg, utan hon bryr som om och ta sig mödan till att skriva en kommentar. Jag kan inte undgå att observera Martin Munthes underbara inlägg. Förväntan hade ju varit att han hade försvarat Camp Slaughter med näbbar och klor, istället lägger han in en skön kommentar om Bob Saget. Underbar självdistans.
Inte många vet, men de som bryr sig gör det, att jag ogillar Svensk Filmindustri väldigt starkt. Jag är imponerad av och lyckönskar alla som producerar film i Sverige utanför SF. Roy Andersson är en klar idol på denna front, såsom jag har förstått det, även Ruben Östlunds Gitarrmongot är gjort utan statliga medel. Mitt ogillande för Svensk Filmindustri bygger på deras totala fantasilöshet och brist på förståelse vad gäller det mesta inom det nutida filmskapandet. Ronny Svensson gjorde en dokumentär för Kalla Fakta som gick någon gång under hösten 2004 där han visar hur de som distribuerar pengarna till olika filmprojekt är samma människor som huvudproducerar filmerna, och har gjort så i många år. Varför gör man 14 Wallanderfilmer och 8 nya Beckfilmer? Är det en säker inkomst och publikdragare? Nu generaliserar jag väldigt mycket men jag anser att projektfinansiärerna och producenterna inom SF saknar förmåga och vilja att skapa något nytt, de är helt enkelt fega. Samma skådespelare dyker upp i samma filmer år efter år. Sverige är ett litet land, visst, men det finns fler skådisar i Sverige än Nykvist, Bergström, Persbrandt, Eklund och August. Ulf Brunnberg hade fått göra Jönssonligan i 30år, tydligt type-castad av SF, innan Killinggänget lyfte fram honom och han gjorde 2004 års bästa svenska skådespelarprestation, och inte är det tack vare SF. Jag gör en Moodysson och visar fingret till hela Svensk Filmindustri. Som jag vet flera vill är att manusförfattandet måste börja prioriteras i Sverige. Se och lär av våra grannar i syd, Danmark.
Så vad vill säga med allt det här? Jo, att trots att jag tycker Camp Slaughter var ett stolpskott så vill jag gärna påheja filmproduktion utanför SF degenererade armar. Filmen hade varit bättre på svenska, och mördaren med husmorsklänning? Avsnittet med tanten på herrgården däremot är sjukt obehaglig.
Däremot undrar jag, om herr Munthe skulle ögna igenom denna bloggen igen, om hur han ser på Svensk Filmindustri och deras orättvisa produktionsförutsättningar i Sverige?
Jag skulle egentligen skriva om skräckfilm nu igen, men jag lyckades se att både Martin Munthe och Emma Gray Munthe har lämnat kommentarer på min blogg, vilka jag anser att jag bör kommentera.
Till en början vill jag ännu en gång påpeka att jag tycker att det är fantastiskt kul att filmrecensenten Emma Grey Munthe för andra gången besöker min blogg. Måste visa på att hon någonstans inte ser mig som ännu en idiot som skriver en massa trams i en blogg, utan hon bryr som om och ta sig mödan till att skriva en kommentar. Jag kan inte undgå att observera Martin Munthes underbara inlägg. Förväntan hade ju varit att han hade försvarat Camp Slaughter med näbbar och klor, istället lägger han in en skön kommentar om Bob Saget. Underbar självdistans.
Inte många vet, men de som bryr sig gör det, att jag ogillar Svensk Filmindustri väldigt starkt. Jag är imponerad av och lyckönskar alla som producerar film i Sverige utanför SF. Roy Andersson är en klar idol på denna front, såsom jag har förstått det, även Ruben Östlunds Gitarrmongot är gjort utan statliga medel. Mitt ogillande för Svensk Filmindustri bygger på deras totala fantasilöshet och brist på förståelse vad gäller det mesta inom det nutida filmskapandet. Ronny Svensson gjorde en dokumentär för Kalla Fakta som gick någon gång under hösten 2004 där han visar hur de som distribuerar pengarna till olika filmprojekt är samma människor som huvudproducerar filmerna, och har gjort så i många år. Varför gör man 14 Wallanderfilmer och 8 nya Beckfilmer? Är det en säker inkomst och publikdragare? Nu generaliserar jag väldigt mycket men jag anser att projektfinansiärerna och producenterna inom SF saknar förmåga och vilja att skapa något nytt, de är helt enkelt fega. Samma skådespelare dyker upp i samma filmer år efter år. Sverige är ett litet land, visst, men det finns fler skådisar i Sverige än Nykvist, Bergström, Persbrandt, Eklund och August. Ulf Brunnberg hade fått göra Jönssonligan i 30år, tydligt type-castad av SF, innan Killinggänget lyfte fram honom och han gjorde 2004 års bästa svenska skådespelarprestation, och inte är det tack vare SF. Jag gör en Moodysson och visar fingret till hela Svensk Filmindustri. Som jag vet flera vill är att manusförfattandet måste börja prioriteras i Sverige. Se och lär av våra grannar i syd, Danmark.
Så vad vill säga med allt det här? Jo, att trots att jag tycker Camp Slaughter var ett stolpskott så vill jag gärna påheja filmproduktion utanför SF degenererade armar. Filmen hade varit bättre på svenska, och mördaren med husmorsklänning? Avsnittet med tanten på herrgården däremot är sjukt obehaglig.
Däremot undrar jag, om herr Munthe skulle ögna igenom denna bloggen igen, om hur han ser på Svensk Filmindustri och deras orättvisa produktionsförutsättningar i Sverige?
Kommentarer
Postat av: Sonja
En bekant till mig påpekade nyss att jag ser ut som Emma Grey Münthe på min bloggbild. Jag har ingen aning om hur människan ser ut.
Postat av: Sonja
Men nu kan du va stolt över att hennes kopia också skrivit
Trackback
