Juletid = Filmtid

Tjenare alla ute i jul-Sverige. Nog är det så att ingenting går upp mot en mage full på rester från julbordet, en kall Staropramen och en bra film. Jag har under helgen varit befattad med arbete, resor och middagar så min blogg har blivit lidande. Men här sammanfattar jag några av de filmer jag lyckats insupa under veckan som gått.

Into the Blue: vykortfilm från Bahamas men en lättklädd Jessica Alba som enda motiv till att se filmen. Den ack så träiga Paul Walker är inger inte mycket liv i filmen som är en re-make av The Deep från 1977 med Nick Nolte. Vackert blått hav men filmen saknar förmågan att skapa intresse eller spänning. 2:a.

King Kong: Peter Jackson är tillbaka med ännu en brakfest för det visuella ögat men som Shakespeare sa: "mycket väsen för ingenting". Vist är filmen djupare än King Kong från 1976, men jag blir aldrig tagen av historien. Jag har sett King Kong innan i olika verisioner allt från originalet från 1933 till den egendomliga uppföljaren "King Kong Lever" från 1986 med Linda Hamilton i en av ledarrollerna. Under en lång tid stannar storyn till förmån för flashiga specialeffekter som i och för sig är väldigt fina, men tillför inte mycket. Jackson gör ett gott arbete men numer är han sätt att berätta slätstruket och mainstream. Svag 3:a.

Broken Flowers: en mer än vanligt nertonad Bill Murray söker efter sin son i Jim Jarmusch film. Jag blev tagen av det långsamma tempo som filmen erbjuder vilket skapar tid för eftertanke och djup i filmen. Jarmusch låter betraktaren få tid att insupa alla intryck som filmen ger. Jag förväntade mig ännu en av Murrays roligt cyniska karaktärer från Lost in Translation och Rushmore, men istället möter mig en mer tragisk figur som tillsynes helt saknar drivkraft, som passar Murray väldigt bra. Karaktärerna runt omkring Murray är fantastiskt spelade av bl.a. Jeffrey Wright, Tilda Swinton och en av mina personliga favoritbirollskådisar Christopher McDonald. En stark 4:a.

Huslte & Flow: mäktig film om att börja om från grunden, och att tro på sina drömmar. Det låter som vilken smetig Hollywoodproduktion som helst, men den ganska okända regissören Craig Brewer lyckas behålla filmens realistiska närvaro och fallar aldrig in i sentimentalitet. Terrence Howard (Crash, Ray) spelar rollen som hallicken Djay som tröttnar på sitt livs lott och börjar sakta hänge sig åt musik. Filmen har en bärande kraft i sig som får en att överse vissa schabloner i birollerna, och att Anthony Anderson register inte sträcker sig längre än en karaktär, som här är mer tillbakahållen än vanligt. Terrence Howard är riktigt bra och likaså Taryn Manning som spelar prostituerade Nola. En svag 4:a, Isaac Hayes dyker upp vilket är avgörande för mitt betyg, och varför heter DJ Qualls... DJ Qualls?

Det var allt för nu, men God fortsättning och ett Gott Nytt År!

(... och hoppas jag får ihop en topplista till nästa vecka om årets bästa filmer)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0