Lembrowski

Skörden av skräckfilmer håller på att kväva Lembrowskibloggen vilket resulterat i att bloggen lanserar Skräckfilmsvecka den kommande veckan. Förhoppningen är att fokusera en vecka åt vad man i kulturella kretsar kallar filmer med högt "guilty pleasure" värde. Det kommer att recenseras filmer av olika kvalité och budget, likaså en titt i kristallkulan för att se vad som är på väg. Jag hoppas läsarna kommer att uppskatta detta initiativ, om inte får ni hålla ut en vecka.

Filmen Pathfinder bygger på en serie från Dark Horse Comics och handlar om en konflikt mellan vikingar och Nordamerikanska indianer. I ett strandat vikingaskepp finner en indiankvinna en pojke som hon tar med sig till sin by och väljer att uppfostra och han får namnet Ghost pga. sitt bleka skinn. Ett antal år senare anländer fler vikingar som plundrar, bränner och mördar alla i byn utom Ghost och han inleder blodig hämnd mot sin det folk han ursprungligen kommer ifrån.

Filmen har gemensamma nämnare i sin handling med Mel Gibsons Apocalypto, men där Mel engagerade sig lite i sina karaktärer lämnar istället Pathfinder utrymme för ständigt svärdsvingande och CGI animerat blod. Regissören bakom filmen heter Marcus Nispel, en framgångsrik tysk musikvideoregissör med nyversionen av Motorsågsmassakern på sitt CV. Det märks precis som i många andra musikvideoregissörers långfilmer att ytan är välpolerad men innehållet är värdelöst. Hur är det man brukar säga? Skit målat med guld är fortfarande skit. Vilken stämmer överens med Pathfinder.

I huvudrollen finner vi Karl Urban som någon kanske känner igen senast från långfilmsversionen av TV-spelet Doom men som främst etablerade sig genom att spela Eomer i Sagan om Två Tornen och Kungens Återkomst. I Pathfinder är han dålig och bevisar ytterligare en gång att han inte kan bära upp en huvudroll. Sedan får Urban inte en chans att kunna göra något som helst med det lövtunna manus filmen har. I större delen av filmen ser vi (nästan ironiskt) stereotypa vikingar springa omkring i motljus jagandes Karl Urban i slow motion. Inte ens actionsekvenserna är bra, utan är tröttsamt gjorda och dessutom stulna från både King Arthur och Apocalypto. Hela filmen känns vara gjord med en enorm ovilja att genomföra projektet.

Pathfinder är en praktkalkon i mångmiljonklassen (-16 miljoner dollar i box office) och har stressats ut på dvdmarknaden bara 3 månader efter sin amerikanska biopremiär vilket måste vara någon form av rekord.

Sommaren är ofta sköna tider för medioker skräckfilm. TV visar dem ofta sent på kvällarna, det rullar alltid någon Stephen King miniserie, det pytsas ut en hel del på DVD marknaden och bland eventuella torrenter. Vacancy är en film vars trailer rullat bra på internet och handlar om hur ett gift par fastnar i en småhåla i den amerikanska obygden där en motellägare filmar sina offer samtidigt som bensinmackägaren tar livet av dem. Jepp där summerade jag bra ihop vad den här filmen handlar om för det är i stort sett det som inträffar under filmens lopp, om man då inte räknar med en gräddbulle av skräckfilmklichéer. En varning är att om du har sett trailern är all spänning redan förstörd. Vacancy för även trenden vidare inom amerikansk mainstreamskräck, där det inträffar ett bilproblem och när de söker efter hjälp får de istället kämpa för sin överlevnad.* En samhällsbild skapad av paranoida amerikaner som inte litar på någonan annan än sig själva, och därmed tvingar sina turister att hälla av all vätska i miniflaskor.

Vacancy lockar med ett par stora namn i huvudrollerna, Luke Wilson och Kate Beckinsale, båda i uppenbart behov av en nytändning i respektive karriärer. För regin står den amerikafödde ungraren Nimród Antal som för ett par år sedan gjorde den fantastiska filmen Kontroll om en biljettkontrollant i Budapests tunnelbana vilken vann en hel del priser på olika filmfestivaler bl.a. Cannes. Tillsammans med den oerhört ojämna fotografen Andrzej Sekula lyckas Antal tyvärr aldrig skapa någon större skräckfilmsspänning i den här filmen. Kanske är det för att huvudkaraktärerna och deras dialog är så artificiella med Beckinsales pillerdrogande "Desperate Housewife" porträtt, eller Luke Wilsons kaxiga citykille som inte kan läsa en förbannad karta. Kanske är det för att filmen lånar friskt från andra filmer utan att göra någon egen tolkning eller nyansering.  

Någonstans långt inne i min reptilhjärna är det inpräntat att Luke Wilson är rolig. Det kommer ifrån Wes Andersons första film, tillika bröderna Wilsons första film, Bottle Rocket, ett samarbete som ledde vidare med bland annat The Royal Tenenbaums. Det resulterar i att jag småskrattar åt Luke Wilson filmen igenom, något som givetvis förstörde min upplevelse av filmen. Fotografen Andrzej Sekula arbetade tillsammans med Tarantino i början av sin karriär och gjorde både Reservoir Dogs och Pulp Fiction, innan han sedan gick och förstörde kultklassikern Cube genom att regissera Cube 2: Hypercube. Han kan vara skicklig i sitt arbete men tillsammans med Antal lyckas han inte riktigt träffa rätt trots flera uppfinningsrika bildlösningar. Dock är det just det visuella som fungerar bäst i filmen bland annat genom hur de lyckas bygga lite spänning genom en ganska suggestiv början. Tyvärr lyckas de inte håll kvar i denna känsla filmen igenom. Sedan finns det något slags försök till diskussion kring filmvåld som underhållning, något som filmen själv är ett exempel på, en idé någon kom på vid en kaffepaus men som aldrig fördjupas nämnvärt.

Slutligen vill jag bara säga att, utan att reta upp för många Underworldfans där ute: Kate Beckinsale må vara söt på alla sätt och vis, men fan vad dålig skådespelarinna hon är.

Och slutet av filmen är bedrövligt.

Betyg:


* House of Wax, Wrong Turn, The Hills Have Eyes.


Luke & Kate

Älvsborgs lösen är glömd och nu är det fest med våra fläsksteksätande vänner med de "röde och hvide" färgerna. Och som alltid när det är landskamp: in med Daniel!

Efter min utsvävning i 90-tals nostalgi har jag även blivit ombedd att posta grungeparodilåten Peaches av Presidents och the United States. Bandet kom även de från Seattle men hade inte mycket till övers för grungens tungsinne och ångest, utan körde på med humor, töntig attityd, sluggande riffs och enkla låtar. Något som många fann befriande i mitten av 90-talet eftersom skivan sålde dubbel platina. 

Frank Miller, serietecknaren känd för sina episka serier och som gav oss Sin City samt den paradoxalt underhållande 300 (om hur ett gäng svagsinta skäggon på anabola försvarar en CGI animerad klippa mot onda mohammedaner) har nu börjat prata om sina kommande filmer The Spirit och Sin City 2. The Sprit kommer troligen animeras i 3D, vilket skall ge en närmare känsla till seriens original. Det bör påpekas att The Spirit är en serie som skapades av serietecknaren Will Eisner redan på 40-talet och inte Frank Miller. Serien både tog och bidrog mycket till film noir stilen under 40-talet som främst representerade genom deckarna på bio och TV. Storyn handlar om Danny Colt som troligtvis mördas under de första sidorna i serien, vad som egentligen hände därom tvistar de lärde, men han vaknar upp som en ande och börjar slåss för rättvisan. The Spirit kritiserades hårt flera år senare för den stereotypa karaktäriseringen av The Spirits sidekick Ebony White, en afroamerikansk ande (se bild). En fördjupning i den rasistiska typiserien av svarta i kultur och media rekommenderar jag Bamboozled (2000) av Spike Lee. Nu skall Frank Miller uppdatera denna serie till 2000-talet och till film. Samuel L Jackson är kopplad till projektet. Vad gäller Sin City 2 så kommer den att dröja ytterligare ett tag, då Miller är upptagen med The Spirit och Robert Rodriguez planerar en re-make av Barbarella.

... kartong med småkakor. I mitten av december månad var en familj inne i den butik jag arbetar i. De frågade mig vilken år som Peter Forsberg var på framsidan på EA Sports NHL spel. Någonstans långt bak i hjärnbarken ville jag minnas att det var NHL 1998. Jag frågade varför de ställde detta prekära spörsmål, då visade det sig att AXA utgått med en tävling som ställde just denna, samt krävde en bra slogan som skulle innebära en resa till New York. Givetvis visade det sig att familjen vann resan som inkluderade match på Madison square garden samt guidade turer runt om i staden. Relativt godhjärtade som personerna visade sig vara levererade de idag en present för mina insatser till deras framtida familjeäventyr. En kartong med småkakor från bageriet runt hörnet. Men jag är inte bitter inte...  

Cissi Elwin medverkade i lördagens (2/12) morgontv på TV4 pga av att hon igår lagt fram planerna på hur svensk film skall se ut i framtiden. Målet var att göra svensk film bättre menade hon, genom att producera färre filmer och lägga all kraft på dem. Vidare menade hon att svensk film har framgångsrika regissörer och att vi är stora utomlands. Även förhöll det sig så att hon, som inte kan något om svensk filmindustri, ger ett nytt perspektiv på hela svenska filmbranschen, och att Sverige skulle leverera en film i klass med Babel inom några år.

Svensk film har sedan i slutet av 90-talet åter och åter igen sagt att de skall fokusera sig på att producera färre filmer, ett löfte som de inte vidmakthållit. Svensk film har inte blivit bättre, dock kan även blinda hönor kan finna ett korn. Cissi Elwin är en optimist som måste inse att hennes ledarskap inte kommer att leda till någon omvälvning inom branschen om hon fungerar som filmkonsulenternas nickedocka och sitter och ljuger i TV. Svensk film är minimal utomlands, inte ens danskarna vill se vår skit, en Beckfilm är lika bra koncentrerat som 1 minut i Mordkommissionen. Jag skulle vilja ha en chef över Svenska Filmindustri som kan sluta hyckla och berätta sanningen för oss. Ett tips kan vara att sparka ut alla förlästa 68-vågenkärringar som sitter och leker konstkritiker när de delar ut sina bidrag. De är polare med meningslösa regissörer som Rickard Hobert och Kjell Grede, och slänger ut sina 20 miljoner till dem. Då får vi för tusende gången ett relationsdrama med Pernilla August och Jakob Eklund. Plantskolorna runt om i Sverige, som Film i Skåne och Film i Väst, kan jag hålla med Cissi Elwin om att de är väldigt viktiga, men så fort nya lovande regissörer får en chans stryper Svensk Filmindustri alla former av konstnärlig frihet, vilket Elwin sa indirekt i Nyhetsmorgon.

Jag anser att Sverige har bra skådespelare och bra regissörer som mycket väl kan utvecklas till genier. Det förhåller sig som så att Svensk Filmindustri gång efter gång underbudgeterar de nya projekten vilket slutar med att regissören får lägga in sin lön i filmproduktionen, eller tar bort efterbearbetningsdagar eller inspelningsdagar. Svenska filmskapare måste ändå få en rimlig chans att kunna vara kreativa och ha råd med att slutföra sin film på ett vettigt sätt. Den stora bristen i svensk film idag, som jag ser det, är manuskripten. Svenska manus är verkligen usla och den enda som idag kan skriva i Sverige är Björn Runge. Svensk film borde koncentrera sig på att skapa en skola för manuskriptförfattare och inte lita på den mossiga visionen från 60-talet om auteuren. Vettiga manuskript är ju inte bara ett problem i Sverige utan också för till exempel Hollywood.

Lugna er alla ute i Sverige för vi kommer att få 14 nya Beckfilmer och 12 nya Wallander dito. De är säkra pengar till Svensk Filmindustri så de kommer de aldrig att sluta massproducera svenskt polisskräp som saknar all vettig handling och återupprepar sig själva hundra gånger i rad. Därför att det ligger djup i den svenska folksjälen att rituellt se undermåligt filmskräp på söndagskvällen, som Freud skulle ha sagt.

TV4 publicerar en lista som skall rangordna filmhistoriens bästa seriemördarfilmer, vilken ni kan ta del av på följande länk:http://www.tv4.se/noje/film/470900.html

Jag kunde hålla med i del av de filmer man valt att ta med, däremot insåg jag snart att mannen som ligger bakom listan Christer Andersson totalt ignorerar hela skräckgenren! Var är Carpenter, Cronenberg, Argento, Fulci, Craven, Hoper med flera? Dåligt att en stilbildande seriemördarfilm som Halloween får ge vika för Natural Born Killers!

Jag vill även ifrågasätta den mentala hälsan inom SVTs sportredaktion efter att ha vridigt mig i plågor under inslaget "Folkets kommentator" under VM-fotbollens eftersnack. Ett mer krystat pajasinslag får man leta efter i etern. Tanken är att, som namnet implicerar, att vanliga människor skall få chansen att visa sig vara skickliga kommentatorer. Vad som visas är däremot är tillsynes förrymda mentalpatienter som skriker sig hesa till gamla reprisbilder från VM94! Parodin bli ännu mer påtalig när 10åringar skall tävla i vem som kan tjoa högst till bilder producerade innan de ens var födda! Jaja… snygg frisparksvariant från Brolin… men oj gör Kenneth Andersson mål mot Brasilien i gruppspelet… jeezus...