Lembrowski

Filmen Control handlar om emokidzens Moses: Ian Curtis, frontman och sångare för postpunkbandet Joy Division, och filmen bygger på Ians fru Debbie Curtis biografi Touching from a distance. Postpunken handlade om att omvända den extroverta energin från punken introvert, alltså mot sig själv. Där punken bröt ner strukturen i musiken till dess råa beståndsdelar var postpunken betydligt mer musikalisk, experimentell och samlade inspiration från många genrer. Hela Ian Curtis person förkroppsligar postpunken, det melankoliska, det inåtvända, distansen och ifrågasättandet av livets betydelse. Joy Division banade vägen för många band som The Cure, Radiohead och Depeche Mode, och dess bredd gjorde att många inspirerades av postpunken och genren delade upp sig i många subgenres som alternativ rock och goth.

Control behandlar Ian Curtis liv från 1973 fram till hans självmord 1980, hur han gifter sig i väldigt tidig ålder och hur bandet växer sig allt större. Hur Ian som tonåring lyssnar och identifierar sig med David Bowie. Hur han som pretentiös yngling läser och citerar Joseph Conrad och William Burroughs. Hur han arbetar som arbetsförmedlare till förståndshandikappade ungdomar. Hur det visar sig att Ian lider av epilepsi mot vilken han ordineras varierande experimentell medicin. . Hur han möter den mer exotiska belgiskan Annik Honoré med vilken han inleder ett förhållande.

Filmen utgår ifrån att publiken kan historien om Ian Curtis och väljer därför att berätta filmen på ett mer personligt plan och ges mer konstnärligt utrymme. Till skillnad från amerikanska "biopics" (biographical pictures) så har Control en mycket högre konstnärlig ambition. Regissören är den välmeriterade fotografen och musikvideoregissören Anton Corbijn som började sin karriär som fotograf på New Musical Express i slutet av 70-talet där han också kom i kontakt med Joy Division.

Control håller en distans till personerna i filmen, en observerande hållning som inte vill inverka för mycket på bilden av Ian Curtis. Snarare avmytologiserar Corbijn till exempel självmordet men ger en betydligt mer komplex bild av personen Ian Curtis. Deborah Curtis biografi och roll som producent till filmen skapar en känsla av äkthet och kanske förskjuter perspektivet av filmen mot betydelsen av äktenskapet. Samtidigt är filmen också en motpol till andra biopics som ofta berättar om uppgång och fall, som ska verifiera artistens storhet och filmens existensberättigande, något som Control lämnar till åskådaren att avgöra.

Det jag finner vara filmens styrka är musiken och hur den effektivt vävs in i filmen. Kanske bidrar det till att jag förlåter mindre bra avsnitt av filmen som att den ibland går på tomgång. Eller att porträttet av Debbie Curtis blir en bild av en ointressant martyr. Dessutom borde musiken kanske användas ännu mer och stå mer i fokus än vad den gör i Control. All musik i filmen spelas av skådespelarna och det gör de exemplariskt. Skådespelarna gör rollerna bra, och Sam Riley som spelar Ian Curtis borde vinna ett pris.

Filmens struktur är inte särskilt originell då den liknar många andra inom genren.Filmen är helt i svartvitt ett medvetet val Corbijn val eftersom han själv arbetade med svartvitt under fotograferingarna av Joy Division. Fansens mentala bild av Joy Division är just Corbijns råa bilder med skarpa svartvita kontraster.

Om man ponerar att filmen inte skulle handlat om Joy Division hade jag givit den en trea, men nu har jag en fallenhet för just denna typ av musik, kanske framförallt New Order som bandet döpte om sig till efter Ians död. Just för att jag älskar musiken lyfter det filmen för mig till en fyra.   

De populära biografifilmernas framgång de senaste åren (Ray, Walk the Line etc. ) har fått producenter att se dollartecken. Kommande recension kommer att behandla filmen Control vilken handlar om Joy Divisionsångaren Ian Curtis som hängde sig vid 23 års ålder. Likt alla andra artister som dör unga vidtog många rykten om varför han tog livet av sig, något som filmen säkert kommer att ge en fingervisning om. Detta är Joy Divisions största hit Love will tear us apart, vilket också står på Ian Curtis gravsten i Macclesfield England.

För ett par månader sedan skrev Lembrowskibloggen om de nya piloterna, nu har de rullat ett tag i USA och resultatet är tyvärr inte ens godkänt. Den enda serien som höll måttet och dessutom blev bättre sedan piloten är Californication. Resten har entydigt varit dåliga, och det är ovanligt det av så många serier inte kommer fram någon ny och fräsch serie som slagit igenom när vi är halvvägs in i höstsäsongen. Ur tittarsiffrorna går det att konstatera och det är de äldre serierna som dominerar och framförallt CSI, Grey's anatomy, Desperate Housewives och House. Den enda serien som slagit sig in på tittartoppens topp20 och som rullar på förstasäsongen är Samantha Who, en menlös sitcom med Christina Applegate. Vad jag är mest tacksam över denna höst är att min personliga favoritserie Dexter fortfarande håller ihop i andrasäsongen. Och att House kunde förnya sig och återvitalisera sig själva är imponerande.

Journeyman har iallafall ett snyggt intro, men tyvärr är serien fullständigt värdelös, för när snubben reser tillbaka i tiden räcker det inte med att bara köra igång nån listetta från det året på en radio för att övertyga resan i tid och rum. Fan lär av Life on Mars eller nått. Kevin McKidd i huvudrollen, Vorenus i Rome, spelar denna ofrivilliga tidsresenär, och serien är skapad av Kevin Falls som arbetade med West Wing och fick sedan en hit med James Woods advokatserie Shark förra året.

För tio år sedan gjorde bröderna Farrelly de roligaste filmerna jag hade sett. Dum och dummare avlöstes av den ännu roligare Kingpin och sedan tangerades den av minst lika roliga There's something about Mary. Vad bröderna gjorde, och som skulle bli ett vinnande koncept, var att kombinera romantisk komedi med grova sexuella skämt, och gärna presentera dessa visuellt. Kombinationen av dessa två har lett till att både män och kvinnor dragits till filmerna och uppskattar dem. There's something about Mary blev den största framgången för bröderna, och därefter har de inte lyckats uppnå samma kvalité eller succé. Nu är däremot en ny film på väg till de svenska biograferna The Heartbreak Kid och denna gången samarbetar Farrellyböderna igen med framgångskossan Ben Stiller.

Eddie (Stiller) är den enda kvar i bekantskapskretsen som inte är gift och blir hela tiden hånad för detta där han bland annat tvingas sitta bland barnen (singelbordet) vid sin exflickväns bröllop. En dag träffar han Lila (Malin Akerman) som han fattar tycke om, när sedan hennes arbetsgivare vill flytta henne till Holland eftersom hon inte är gift (och har därför lättare flytta än andra) så bestämmer de sig för att gifta sig. På smekmånaden börjar det ena skelettet efter det andra att falla ut ur garderoben. Lila visar sig ha haft ett stort kokainberoende, hennes arbete är ideellt, är ganska enfaldig, hon har enorma skulder, och ett förflutet med ett gäng tvivelaktiga pojkvänner. Eddie börjar fundera på om han har begått sitt livs största misstag när han gifte sig med henne. Under smekmånaden blir Lila enormt solbränd och tar sin tillflykt på hotellrummet medan Eddie flanerar mållöst omkring på hotellet och möter där Miranda (Michelle Monaghan) vilken han genast blir förälskad i.

Många lärda tvistar kring Ben Stiller förmåga att aldrig ekonomiskt misslyckas med en film men ändå vara så tråkig och värdelös skådespelare. Faktum är att han aldrig har utvecklats som skådespelare. Är det någon slags trygghet publiken får när de ser en Ben Stiller-film? Världen förändras men aldrig Ben Stiller? I filmen märker man att bröderna Farrelly har svårt att hitta tillbaka till forna storhetstider och tampas i denna film med deras kärlek till originalet The Heartbreak Kid som kom 1972 med Charles Grodin i huvudrollen. De vill hylla förebilden men samtidigt lämna sin egen unika prägel, något som ger ett ganska dåligt resultat trots att den tar stora friheter till 1972 år version. Filmen har en del roliga scener mycket tack vare Malin Akerman (eller Åkerman) men jag hade velat se Cameron Diaz i den rollen.

The Heartbreak Kid har kombinationen av romantisk komedi och grova sexskämt, så på den punken uppfylls farrellyfansens krav. Ibland känns The Heart Break Kid ibland mer som en Rob Schneider-film (vilket inte är ett gott betyg) men samtidigt bör det påpekas att filmen ändå roligare än andra amerikanska komedier på bio just nu som I now pronounce you Chuck and Larry och Good Luck Chuck. Så det är ändå mitt biotips om det är komedi som står på programmet i november månad. Stark tvåa.

Och han som gör de bästa "Farrellyfilmerna" nuförtiden är Judd Apatow.   

Ännu en liten sak som jag irriterar mig på. Under gårdagens Idol framförde Daniel Britney Spears - Baby one more time till stort jubel. Vad han gjorde ansågs vara unikt och en helt ny tolkning av låten. Min första tanke när Daniel stegade upp i programmet och skulle sjunga just Baby one more time, var att detta kommer bli en Travis-kopia, vilket det också blev. Han levererade covern väldigt bra och han är en av de bättre i tävlingen, men det var fortfarande bara en kopia av en annan bättre tolkning som gjordes för sju år sedan.

Luc Jaquet och Jordan Roberts viste inte vad de gjorde när de lobbade iväg filmen La marche de l'empereur (March of the Penguins). Det visade vara en klusterbomb som spred en elakartad fågelinfluensa inom amerikansk animerad film. Efter Happy Feet, The Wild, Farce of the Penguins och Madagascar kommer det nu ÄNNU en animerad film med pingviner. Det är lätt att återigen åberopa Hollywoods brist på fantasi och övertro på ekonomisk trygghet i vinnande koncept. Surf's up försöker dock nischa sig genom en "dokumentär" form och fokusera på att ge djuren mer mänskliga egenskaper, d.v.s. göra dem mer antropomorfa.

Cody är en talangfull surfare på Antarktis och som i sin barndom träffade den stora surflegendaren Big Z vilket fick honom att drömma om en värld utanför sitt arbete som fiskpackare. En dag dyker den spastiske fågeln, tillika talangscouten Mickey upp och snart är Codey på väg mot ön Pen Gu för världens största surftävling. Några år tidigare kraschade Big Z in bland klipporna under just tävlingen på Pen Gu men hans kropp hittades aldrig. Sedan dess har Tank Evans, med ett ganska perverterat förhållande med sina troféer, dominerat sporten. Veckan innan tävlingen utmanas Cody av Tank Evans med resultatet att Cody blir både hånad och utskrattad. Men inne i djungeln på ön bor en äldre surf guru som beslutar sig för att hjälpa Cody att vinna tävlingen.

Vist är Surfs Up mer en film om surfare än om pingviner, men samtidigt är det ju pingviner i huvudrollerna och de är det som gör filmen så enormt fantasilös. Det finns en del roliga karaktärer och skådespelarrösterna passar fint in med de tecknade figurerna. Animeringen är skicklig och dialogen känns väldigt naturlig för att vara en tecknad film. Jag lyckas däremot inte känna mig ett dugg intresserad av handlingen och tanken med pingviner som surfar är oerhört krystad. Att bygga filmen som en "dokumentär" känns missriktat och när de väljer att ha med pingvinungar med bebisröster blir jag bara förbannad. Det går också att ifrågasätta valet av marknadsföring, varför en så tydlig sommarrelease i USA släpps i november i Sverige?