Lembrowski

Emmygalan är som bekant den amerikanska TV-industrins Oscarsgala och ses också som en sådan. Lite som Oscarsgalans osnutna kusin. En gala med inte de mest lysande stjärnorna eller de mest talangfulla skådespelarna. Men det är en gala med skådespelare som vi åskådare träffar varje vecka och som vi ofta har starkare relationer till än filmskådisarna. Årets Emmygala var kanske en av de sämsta rent underhållningsmässigt och innehöll inte några större skrällar men jag har ändå valt ut ett par höjdpunkter från nattens gala.

• Don Rickles, en gammal amerikansk komiker, blir skön pensionärsrebell och ignorerar de medelklassvänliga skämten och börjar levera eget material och sabbar senare ett tacktal.

• Ricky Gervais kräver tillbaka sin Emmy som Steve Carell tog emot i Rickys frånvaro under förra årets gala med orden "I made you what you are and I get nothing back. Have you even seen Ghost Town yet? No. I sat hrough Evan Almighty, now give me my Emmy!"

• I kategorin bästa manliga huvudroll i en dramaserie har snacket innan handlat om vem som skulle få den, Jon Hamm från Mad Men eller Hugh Laurie från House MD. Vinnaren blev Bryan Cranston från den fenomenala serien Breaking Bad. Se den om ni missat den.

• Steven Colbert äter katrinplommon, åsyftar skillnaden mot vanliga plommon, och anspelar på valet i USA.

• Tom Hanks tar emot ett pris av Sally Field och säger "thanks mom", då Sally, trots att hon bara är 10 år äldre än Tom, spelade hans mamma i filmen Forrest Gump.

• William Petersen och Laurence Fishburne presenterar  ett pris tillsammans och Petersen säger att han lämnar över labbets nycklar till Laurence.

Annars fanns det inga skrällar bland vinnarna. Tina Fey och 30Rock tog hem komedipriserna, John Adams tod hem miniseriepriserna, Jeremy Piven vann för tredje året i rad för sin karaktär Ari Gold i Entourage och Mad Men erhöll en Emmy för bästa dramaserie.

Annars var det en ganska rutten föreställning där programvärdarna, en ansamling av amerikansk TVs realityprogramledare, var det mest vedervärdiga. Dock i hård konkurrens med de nostalgiska tillbakablickandet från skitserier från 60-talet. Men det är kanske vad USA behöver nu i finanskrisen.

Guy Ritchies Rock n Rolla har fått en del däng av kritiker i England, men detta till trotts fortskrider planerna på Ritchies nästa film om Sherlock Holmes. Den piprökande yrkesdetektiven med deerstalkerhatt och som residerar på Baker Street skall alltså äntra 2000-talet med en påkostad rulle. Hittills är Iron Man Robert Downey Jr klar för rollen som Sherlock Holmes och i dagarna gick Variety ut med att Jude Law snart skulle vara klar som den evige sidekicken Dr Watson.

Den nya filmen ska inte bara hämta inspiration från Sir Arthur Conan Doyles klassiska deckare utan också de nyare serietidningarna. Till saken bör också nämnas att det finns en otrolig stort antal Sherlock Holmes fans ute i världen som är extremt pålästa och deras engagemang skulle kunna jämföras med Trekkies. Så Guy Ritchie kommer att bli tvungen att tillgodose många fans krav och kan inte behandla de gamla historierna hur som helst. Produktionen beräknas börja i nästa månad och premiären planeras till någon gång under 2010.

Med filmen Eden Log debuterar Franck Vestiel som regissör och manusförfattare, vilket inte betyder att han är en duvunge inom branschen. Tvärtom har han jobbat om regiassistent till både Marc Caro och Brian DePalma, samt var delaktig i den uppmärksammade franska skräckfilmen Ils (Them). Det känns som om en ny generation skräckfilmsregissörer börjar göra entré och cyberpunkskräckisen/sci-fi filmen Eden Log är det senaste alstret.

I en fuktig mörk grotta långt under jordens yta vaknar en man till liv i en grop lera, naken och desorienterad. Han har inget minne av vem han är eller har någon som helst aning om var han är. Han börjar röra sig runt och finner snart både massgravar och får information av kryptiska hologram om att han befinner sig i Edens Log, ett samhälle som lever av energin från rötterna av stora träd. Han vandrar djupare in genom katakomberna för att söka svaren kring vem han är samtidigt som han blir attackerad och jagad av mutanter och säkerhetspoliser.

Eden Log är inspirerad av franska serier som Metal Hurlant och det är den typen av serie som lega till grunden i hur regissören visualiserat filmen. Den är väldigt mörk, nästan svartvit under långa stunder. Intertextuellt hänvisar filmen också till Dante Alighiereis verk Inferno. Estetiskt går det också att se ett inflytande från Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet. Sci-Fi filmer kan kategoriseras på olika vis och Edens Log bör läggas i samma fack som mer filosofiska sci-fi filmer som Kubricks 2001, Tarkovskys Solaris och Stalker och Danny Boyles Sunshine. Edens Log når inte upp till samma nivå som nämnda filmen med gör ett tappert försök, något som Vestiel ska ha cred för.

Jag älskar denna typ av sci-fi, filosofi och underhållning som brukar leda till någon form av existentiellt grubbel. Detta var inte alls vad jag förväntade mig av filmen på förhand och jag blev positivt överraskad. Filmen har också en del brister, strukturellt och berättarmässigt. Och jag är en aning besiken på slutet.

Först av allt vill jag be om ursäkt för användningen av ordet dvärg i bristen på ett bättre ord. Alla skådespelare på denna lista har olika typer at sjukdomar eller genetiska förändringar som gör att de fysiskt inte har utvecklats till vad gemene man skulle kalla normal. Denna lista är menad som en hyllning till dessa personer som har givit sitt bidrag till konsten och har mött ett betydligt tuffare motstånd i sina respektive karriärer än andra skådespelare.

Dvärgar och kortvuxna har sedan länge använts i film för att symbolisera någonting magiskt, ett drömväsen eller för att uppnå en komisk effekt. Anledningen till detta kan möjligen komma från folksagor som till exempel Snövit och att de exploaterades förr i tiden som cirkusattraktioner. Även idag används kortväxta för att uppnå en komisk effekt som Verne "Mini-Me" Troyer från Mike Myers filmer, Tony Cox från diverse spoof-filmer som Epic Movie och Date Movie eller Jason "Wee Man" Acuna från Jackassgänget. Men eftersom det förekommer en del dvärgar inom populärkulturen idag är det inte lika främmande längre som det var för bara 20 år sedan.

Jag hade nu tänkt rangordna mina favoritskådespelare som är små till växten men stora i sitt yrke.

Medverkade i cirkusgruppen The Doll Family med sina tre systrar (som också var dvärgar) mellan 1920 fram till mitten på 1950-talet. Harry är främst känd för rollen som Hans i Tod Brownings klassiska film Freaks från 1932. Skådespeleriet som Harry framför liknar snarare en "sideshow" presentation men ingen kan bli kär i en ryskbrytande ballerina som Harry Earles. Hans tyska brytningen och snedlugg till trots.

Michael J Anderson föddes med sjukdomen Osteogenesis Imperfecta, som är en typ av extrem benskörhet. Under sin uppväxt satt han i rullstol och vid 20 års ålder hade han brutit över hundra ben i sin kropp. Han studerade senare vid universitetet i Colorado och fick snart arbete på NASA. Michael J Anderson känner vi främst till som den baklängestalande dvärgen i TV-serien Twin Peaks där han var fullkomligt suverän. Scenerna från the red room hade inte varit lika obehagliga utan Andersons persona och hans framträdande har etsat sig fast i våra minnen. Under Senare tid har Anderson fortsatt en skådespelarkarriär i bland annat serien Carnival och i David Lynchs Mulholland Drive spelar han med proteser en "normalstor" människa.

Warwick är främst känd bland skräck-, scifi- och fantasyfans, genrer som han medverkat inom under nästan 30 års tid. Han karriär började med att han fick dra på sig en Ewokdräkt när han var blott 11 år gammal i filmen Jedins återkomst där han spelade Wicket. Sedan flöt det bara på med fristående Ewokfilmer, Jim Hensons Labyrinth och först med filmen Willow 1988 fick han visa sitt ansikte utan päls eller latex. Efter att ha gjort fantasy påbörjade Warwick en serie B-skräckisar vid namn Leprechaun, något som han i stort sett sysslade med under hela 90-talet. Under 2000-talet har Warwick medverkar i Harry Potter filmerna som professor Flitwick, spelade roboten Marvin i Liftarens Guide till galaxen, och kan ses i den nya Narniafilmen. Warwick Davies gör aldrig en dålig insats, filmerna må vara det, men inte Warwick. Dessutom är han en synnerligen sympatisk person, iallafall när jag träffade på honom under en Sci-Fi mässa för ett par år sedan. 

2. Linda Hunt

Linda Hunt har Turners syndrom som är en kromosomförändring som innebär bland annat kortväxthet och att puberteten uteblir. Linda Hunt debuterade i Robert Altmans kalkon Popeye men förblev en favorit hos regissören och det arbetade tillsammans flera gånger därefter. 1982 vann Linda Hunt en välförtjänt Oscar i filmen Brännpunkt Djakarta (The Year of Living Dangerously) för bästa kvinnliga biroll trots att hon spelade en asiatisk man i filmen. Linda Hunt har följt upp med minnesvärda roller i Dagissnuten, Silverado och Stranger than Fiction. En klasskådespelerska som arbetar mycket med teater. För dagens kids är hon kanske mest känd som rösten till jordens gudinna Gaia i hack n' slash spelet God of War.

1. Peter Dinklage

Första gången jag såg Peter Dinklage på film var i Living in Oblivion från 1995, en film som handlar om en filminspelning. I en minnesvärd scen skall regissören spelad av Steve Buscemi regissera en drömscen med Peter Dinklage karaktär Tito och Peter bara flippar ut om det stora hånet mot dvärgar som skådespelare. Sen tog det några år innan hans stora genombrott i independentfilmen The Station Agent från 2003 där Dinklage visade vilken suverän skådespelare han är. Sedan dess har han varit väldigt produktiv och medverkat i serien Nip/Tuck och filmer som Penelope, Death at a funeral, Elf och senast i nya Narnia filmen.