Lembrowski

Tideland bygger på en roman av författaren Mitch Cullen som har skrivit flera böcker vilka har nått stor framgång i USA, men som ännu inte hittat vägen till Sverige, mer än på import. Före detta Monty Pythonmedlemmen Terry Gilliam blev snabbt förtjust i de bisarra karaktärerna som romanen handlar om och har nu gjort filmen.

Jeliza-Rose som spelas av Jordelle Ferland (Silent Hill, Kingdom Hospital), som bor tillsammans med sina destruktiva, knarkande föräldrar, men när mamman dör av en överdos lämnar Jeliza-Rose och hennes far Noah (Jeff Bridges) sitt hus för att inte hamna i trubbel med polisen. De beger sig till Noahs barndomshem, men finner huset övergivet sedan flera år tillbaka. Rose har en väldigt livlig fantasi och har fyra dockhuvuden som kompisar, vilka alla har särpräglade karaktärsdrag, accenter och personligheter. En rubbad verklighetsuppfattning som kommer från att vara ensamt barn, tillsammans med psykiskt och fysiskt nerbrutna föräldrar, till vilka hon ofta fått fixa heroinsilar till. Väl framme i sin mormors övergivna hus ute i ingenstans träffar hon på den mystiska konservatorn Dell som saknar ett öga efter en olycklig incident med en svärm bin, samt Dells efterblivna bror Dickens.

Filmen utgår ifrån och drivs av Jeliza-Rose, det vill säga genom ett barns perspektiv, och därför känns det extra obehagligt när hon utsätts för den omvärlden som hon gör. Filmen innehåller knark, död och milda inslag av pedofili, kanske inget för den yngre publiken. Samtidigt går Jeliza-Rose omkring obehindrat i denna miljö och fantiserar om äventyr, vänskap och kärlek. Tideland är mörkare än Gilliams senaste filmer, men också mycket bättre, Monty Python komiken har bytts ut mot en betydligt mörkare sådan. Samtliga skådespelare i filmen spelar över enormt mycket vilket gör att det galna inte står i kontrast med någonting. I en film som Fear and Loathing in Las Vegas, för att ta en annan Gilliamfilm, är det samhället runt omkring som står i kontrast mot Johnny Depps överspelade Raoul Duke, vilket gör filmen underhållande. Något sådant finns inte i Tideland, utan det är endast publikens syn på normalitet och vansinne som skapar det komiska och det tragiska.

Främsta inspirationen till Tideland är Alice i Underlandet, en bok som Rose också läser i filmen och som det finns flera klara paralleller till. Även filmer som Lemony Snicket's, Texas Chainsaw Massacre och Psycho finns det referenser till. Ändå saknar jag en del saker i filmen, Gilliams experimentella scenografi är inte lika magnifik som vi är vana vid, karaktärerna är löjligt överspelade utan att övertyga och filmen blir aldrig direkt skrämmande. Den svarta komiken är underhållande och handlingen är originell. Manus är helt ok, stundtals finner jag det skrattretande dåligt för att i nästa finna det vara väldigt insiktsfullt och välkonstruerat. Tideland är ett kliv framåt för Gilliam efter Bröderna Grimm, men det är inte ett så stort språng som jag hade velat. En trea till Tideland.

Såg att det är en NY film om Truman Capote på väg till biograferna, med Toby Jones, Sandra Bullock, Jeff Daniels, Daniel Craig etc. Av trailern förstår man att den skall handla om precis samma sak som oscarsvinnande Capote med Philip Seymour Hoffman, dvs om bakgrunden till boken In Cold Blood. Det jag frågar mig är VARFÖR? Är det så att den nya filmen Infamous skall fokusera på andra aspekter än vad  Capote gör? Finns det flera tolkningar av Truman Capotes liv och research? Dessvärre känns det som en sämre remake av en film som bara är ett år gammal.

http://www.apple.com/trailers/warner_independent_pictures/infamous/trailer/

Brick vann juryns specialpris vid Sundancefestivalen 2005 och är en independentfilm som har väckt uppmärksamhet på många festivaler. Filmen är en hyllning till äldre noir deckare och refererar friskt till klassiker som Riddarfalken från Malta och The Big Sleep. Huvudrollen som spelas av Joseph Gordon-Levitt (pojken i familjen Solomon i Tredje klotet från Solen) bygger på Humphrey Bogarts återkommande karaktär av den iskallt beräknande ensamvargen "who knows all the angles".

Brick handlar om highschool outsidern Bendan vars exflickvän Emily desperat försöker återuppta kontakt med honom men försvinner spårlöst. Brendan, som fortfarande har djupa känslor för Emily, blir besatt av att få veta sanningen och påbörjar en odyssé som tar honom allt djupare in i ett hemligt sällskap. Till sin hjälp har han The Brain, skolans plugghäst, och det dröjer inte länge förrän Brendan är djupt involverad i dödliga intriger och rävspel.

Storyn är väldigt komplex och det gäller att fokusera för att hänga med i alla vändningar. Musiken är väldigt suggestiv och hela filmen har en surrealistisk Lynchstämning över sig. Manus är fantastiskt överarbetat och fotot är riktigt fantastiskt. Förutom Gordon-Levitt finns det flera andra skådespelare med i Brick som Loststjärnan Emelie de Ravin, Lukas Haas (Mars Attacks), Nora Zehetner, vilka lyfter sig till ovanligt höga höjder för att vara dem. Den som verkligen ska hyllas är Rian Johnson, regissör och manusförfattare, som har slipat på denna film sen han slutade college för 10 år sedan. Manuset i klass med James Ellroy när han är som bäst.

Detta är verkligen en independentpärla som The Station Agent var och bör lyftas fram till en bredare publik för detta är verkligen amerikansk filmkonst på hög nivå. David Lynch möter noir genren med Chinatown och Bogartfilmerna i spetsen. Suverän klass på allt och detta tilltalar mig såpass mycket att jag är beredd att ge Brick en femma!

Vad har Peter Haber och Robin Williams gemensamt? Båda har begått det ödesdigra misstaget att ta med familjen på en campingsemester, iallafall när det kommer till filmens fiktiva värld. 

I Barry Sonnenfelds RV byts familjen Munro Hawaiisemester ut emot en campingtur, *host host* Sunes Sommar.
I Barry Sonnenfelds RV har pappan i familjen (Williams) tummen mitt i handen, *host host* Sunes Sommar.
I Barry Sonnenfelds RV träffar familjen Munro en annan campande familj, och barnen i respektive familj blir förälskade i varandra, *host host* Sunes Sommar.
I Barry Sonnenfelds RV gör den pinsamma pappan bort sig hela tiden, *host host* Sunes Sommar.
I Barry Sonnenfelds RV råkar pappan åsamka sin campingvagn en hel del skada, *host host* Sunes Sommar.

Nog med likheter mellan de båda filmerna, då jag betvivlar Sonnenfelds bevandrande i det svenska komediträsket. RV handlar om den stressade familjen Munro som sällan har tid med varandra, de hamnar av olika omständigheter på en campingtur, vilket inte uppskattas av någon egentligen. Ute på en campingplats stiftar de bekantskap med den åretruntcampande familjen Gornicke (Daniels och Chenoweth). I hemlighet skall Robin Williams karaktär till ett affärsmöte i Colorado, men lyckas på vägen dit sabotera, i diverse Papphammarintermezzon, stora delar av husbilen. Detta är i stort sett vad Barry Sonnenfelds film RV handlar om, och allt slutar på ett sätt som jag skulle vilja kalla sötsliskigt-aprikossorbet-gourmetdessert-polsk bakelse vis.

Många av skådespelarna försöker ingjuta lite liv i sina karaktärer, tyvärr inte Williams som är oroväckande tillbakadragen för att vara Williams. Dessvärre bjuder inte dialogen eller manus upp till dans och allt blir en Familjen Waltons julspecial med extra allt. Barry Sonnenfeld inte gjort en bra film på 11 år, Men in Black i alla ära, men hans Get Shorty måste vara kronan i hans regikarriär. Sonnenfeld bör genast sluta misshandla konstformen och hålla sig uteslutande till att producera film samt snacka skit hos Letterman. Manusförfattaren Geoff Rodkey bör låsas in på livstid efter klassiska kalkoner som The Shaggy Dog och Daddy Day Care på sitt samvete, eller omedelbart leta upp Mike Judge igen då de samarbetade i början på 90-talet med Beavis and Butt-Head. Jag tycker synd om Jeff Daniels som har haft en riktigt bra "good-movie-streak" med The Squid and the Whale och Good Night and Good Luck, men nu tvingas stå för Sonnenfelds über-family-fun-film i grälla färger.

Detta är den formen av skräp jag hatar mest av allt, supermegabred mainstreamunderhållning som hela familjen skall tycka om. Det är så uddlöst, meningslöst, ointressant, oförargligt och monotont dravel att det inte ger något till någon. Given etta till RV, en film som visar att Sunes Sommar kanske ändå inte är så pjåkig.

Skräckvågen fortsätter och manusförfattaren till 2004 års stora succé Dawn of the Dead har nu valt att regissera en skräckrulle vid namn Slither, till vilken han också skrivit manus. I sammanhanget kanske jag ska nämna att James Gunn, som han heter, även ligger bakom manus till de två Scooby-Doo filmerna med Sarah Michelle Gellar, Matthew Lillard och Freddie Prinze Jr etc, vilket märks i Slithers genomgående komiska drag.

Grant Grant (spelad av Michael Rooker) har mindre äktenskapliga problem med sin fru Starla Grant (spelad av Elizabeth Banks) och beger sig därmed ut på den lokala krogen i det lilla samhället Wheelsy. Väl där bli han uppraggad av en kvinna som verkar ha en faiblesse för skalliga 50åriga män med pilotglasögon. När de båda skall gå ut i skogen för lite kuttrasju finner Grant ett alienägg som skjuter honom i bröstet med någon form av levande projektil. Efter ett par dagar börjar Grant tråna efter rått kött och begynner sakta förvandlas till något som liknar en kombination mellan Cronenbergs Flugan eller Carpenters The Thing. En kvinna kidnappas vilket får den lokala poliskåren att sakta börja ana oråd med konstapel Bill Pardy i spetsen (spelad av Fireflystjärnan Nathan Fillion), som dessutom har en svag sida för Grants fru Starla.

Slither ställer sig i det mer vuxna facket av skräckkomedier då den innehåller en del blod och äckel. Det förhåller sig också så att det inte handlar om skräckkomedi i ScaryMovie-garv-stil, utan mer i framställningssätt som The Evil Dead. Vad Slither lyckas med är att blanda in flera olika skräckstilar och fobier en film, hur de små slemmiga maskarna kryper fram i tusental i enda stunden för att i nästa endast en dyka upp i ditt badkar. Stora förebilder för James Gunn har varit Romeros Zombie trilogi, Alien quadrilogy, Hitchcock, Wes Craven, Cronenberg och Carpenter, ett gäng man kan inte kan klaga på. Tyvärr är Gunn så upptagen att hylla sina gamla hjältar att han missar karaktärerna och manuset på vägen. Filmen spretar åt alla håll som filmrecensenter brukar säga och ingen av de trådar Gunn nystar upp lyckas han skapa något intressant och konstruktivt av. Manuset känns inte riktigt genomarbetat vilket märks i att Gunn i slutet av filmen gör det väldigt lätt för sig, samt att filmen är förutsägbar och manus är i överlag inte direkt begåvat. Skådespelarna gör allomfattande ok insatser utan att briljera, Rooker däremot är ett strå vassare än de andra. Gunn behöver någon att skriva manus tillsammans med, han har väldigt bra idéer men är ingen bra författare i djup och helhet.

Slither handlar om kreativa skräckscener, samt hyllningar till gamla mästare. Tyvärr så har de som sett trailer redan sett filmen, vilket jag anser är ett stort problem i Hollywood just nu. Om du sett trailern får du inga överraskningar förrän de sista 20 minuterna av filmen. Varför fortsätter Hollywood att med ge ut dessa 5 minuters långa trailers som avslöjar hela filmen?

Slutligen gillar jag också gamla klassiska Cronenberg och Carpenterfilmen så därför är jag snällare än valigt och ger Slither en trea.