Lembrowski

Såg precis delar ur dokumentären "Hopp" på SVT 1, som jag tyckte var helt fantastisk. Denna dokumentär låg helt i klass med andra klassiska dokumentärer som SVT har producerat genom åren, t.ex. en som handlade om "Skär-sliparen" i Skåne och en annan som jag tror heter "Vilsen i Vinslöv" som handlade om en handfull människor i orten Vinslöv, bl.a. professionella minigolfare. Jag ramlade av en ren händelse in mitt i "Hopp" då jag zappade mellan kanalerna och väntade på att Filmkrönikan skulle börja, men jag fastnade direkt för den kusigt realistiska vardags/samhällsrealismen i dokumentären. För er som är intresserade går "Hopp" igen kl. 16.00 på söndag och jag kommer att sitta fastnaglad framför TVn för att ännu njuta av denna lätt bisarra, partikuljära och tragikomiska dokumentär. "Hopp" handlade om två tillfrisknande alkoholister, som av någon anledning väljer att inköpa en Hoppborg och beger sig till Gotland under sommaren för att medverka på olika marknader och sommarjippon med den. På Gotland träffar de flera olika "original", kufar eller särlingar om ni så vill, som präglar deras vistelse på ön. André och Fredrik som de tillfrisknande alkoholisterna heter, spenderar de första dagarna med att supa ner sig, för att sedan börja knapra antabus och till slut inse någonting om livet (såsom det ska vara?). Av någon outgrundlig anledning har en av dem på sig en sumo-balettdansös-kostym (med bröst) som är helt obetalbar att se. Fredrik springer på en hippietjej vid namn Valerie, som jag var tvungen att leta fram textningen på text-tv för att kunna förstå, och i ensamhet och desperation fäster sig Fredrik vi denna Valerie. En annan helt fantastik scen är när de båda skall meditera och Fredrik, som satt sig under ett träd, får ständigt en barrig gren i ansiktet men fortsätter att spela med i Valeries helsjuka seans. André som saknar en faderfigur i sitt liv fäster sig vid en gammal fiskare, som äger en husvagn som André och Fredrik bor i under sin vistelse på Gotland. Ibland tjänar grabbarna pengar på sin hoppborg, men det är fruktansvärt kul att se dem ta hand om alla sommarsvenskarna barn, för att i andra stunden drabbas av panikångest och knapra antabus. Visst ska man inte skratta åt det tragiska, men det är väll den svenska stereotypiska gemytligheten man skrattar åt.

Dokumentären äkthet, och människornas äkthet i den, är något jag sällan ser i andra dokumentärer. Det lilla hopp som André och Fredrik håller fast vid genom sin hoppborg är inspirerande för åskådaren att se. Grabbarna är sympatiska och man känner empati med dem, utan att utmåla dem till martyrer. Miljöerna de befinner sig i känns identifikativ för mig vilket bidrager till den äkthetskänsla jag får när jag ser dokumentären.

Videon är laddad på söndag!