Lembrowski

Tjenare alla ute i jul-Sverige. Nog är det så att ingenting går upp mot en mage full på rester från julbordet, en kall Staropramen och en bra film. Jag har under helgen varit befattad med arbete, resor och middagar så min blogg har blivit lidande. Men här sammanfattar jag några av de filmer jag lyckats insupa under veckan som gått.

Into the Blue: vykortfilm från Bahamas men en lättklädd Jessica Alba som enda motiv till att se filmen. Den ack så träiga Paul Walker är inger inte mycket liv i filmen som är en re-make av The Deep från 1977 med Nick Nolte. Vackert blått hav men filmen saknar förmågan att skapa intresse eller spänning. 2:a.

King Kong: Peter Jackson är tillbaka med ännu en brakfest för det visuella ögat men som Shakespeare sa: "mycket väsen för ingenting". Vist är filmen djupare än King Kong från 1976, men jag blir aldrig tagen av historien. Jag har sett King Kong innan i olika verisioner allt från originalet från 1933 till den egendomliga uppföljaren "King Kong Lever" från 1986 med Linda Hamilton i en av ledarrollerna. Under en lång tid stannar storyn till förmån för flashiga specialeffekter som i och för sig är väldigt fina, men tillför inte mycket. Jackson gör ett gott arbete men numer är han sätt att berätta slätstruket och mainstream. Svag 3:a.

Broken Flowers: en mer än vanligt nertonad Bill Murray söker efter sin son i Jim Jarmusch film. Jag blev tagen av det långsamma tempo som filmen erbjuder vilket skapar tid för eftertanke och djup i filmen. Jarmusch låter betraktaren få tid att insupa alla intryck som filmen ger. Jag förväntade mig ännu en av Murrays roligt cyniska karaktärer från Lost in Translation och Rushmore, men istället möter mig en mer tragisk figur som tillsynes helt saknar drivkraft, som passar Murray väldigt bra. Karaktärerna runt omkring Murray är fantastiskt spelade av bl.a. Jeffrey Wright, Tilda Swinton och en av mina personliga favoritbirollskådisar Christopher McDonald. En stark 4:a.

Huslte & Flow: mäktig film om att börja om från grunden, och att tro på sina drömmar. Det låter som vilken smetig Hollywoodproduktion som helst, men den ganska okända regissören Craig Brewer lyckas behålla filmens realistiska närvaro och fallar aldrig in i sentimentalitet. Terrence Howard (Crash, Ray) spelar rollen som hallicken Djay som tröttnar på sitt livs lott och börjar sakta hänge sig åt musik. Filmen har en bärande kraft i sig som får en att överse vissa schabloner i birollerna, och att Anthony Anderson register inte sträcker sig längre än en karaktär, som här är mer tillbakahållen än vanligt. Terrence Howard är riktigt bra och likaså Taryn Manning som spelar prostituerade Nola. En svag 4:a, Isaac Hayes dyker upp vilket är avgörande för mitt betyg, och varför heter DJ Qualls... DJ Qualls?

Det var allt för nu, men God fortsättning och ett Gott Nytt År!

(... och hoppas jag får ihop en topplista till nästa vecka om årets bästa filmer)

Den som undrar varför bloggen varit väldigt inaktiv under sista veckan beror detta på att jag befinner mig på den skånska landsbyggden och har inte tillgång till något snabbt internet. Att sitta och skriva med ett 56k modem är ingen höjdare om man är van vid betydligt bättre lina. Vinter nådde Skåne och även här fick vi den vit annadagjul. Lite semester skadar inte och jag lär vara tillbaka i veckan med nya recentioner av aktuella filmer!!



God Jul alla trogna läsare!

En av de mest hyllade dokumentärerna i USA i år har varit Werner Herzogs "Grizzly man" om Timothy Treadwell, en före detta missbrukare med förlorade drömmar om en skådespelarkarriär väljer att varje år spendera ett par månader med grizzlybjörnar i Alaska. 2003 omkom Treadwell efter att ha blivit attackerad av det som han värnade väldigt mycket om under de 13 år som han spenderade ute i ödemarken, en grizzlybjörn. Herzog, som tidigare spenderat mycket tid med skådespelaren Klaus Kinski vet hur man skall hantera galna, egensinniga och narcissistiska människor. Porträtteringen av den tunna gränsen mellan geni och galenskap, som stämmer in på både Kinski och Treadwell, är en väg som Herzog tidigare gått. Herzog lyckas nyansera bilden av Treadwell, han håller sig relativt neutral till Treadwells åsikter och ibland säger Herzog till att vad han nu visar inte stämmer in med hans åsikter. Fotot från Alaska, vilka Treadwell själv filmade under sina sista 5 av 13 år som han spenderade i skogen, är riktigt snyggt. Herzog har gjort en riktigt bra dokumentär, men vad som jag inte tycker om är vissa intervjuer känns väldigt regisserade. Till exempel när rättsläkaren berättar om hur Treadwells och hans flickväns dödsförlopp gick till, eller när en helikopterpilot berättar sina åsikter om Treadwell. Treadwells dödsögonblick fanns eller finns på videoband, Herzog väljer att inte använda något av det materialet i dokumentären vilket jag anser vara helt etiskt korrekt, men i händerna på en annan klåpare hade säkert detta exploaterats.

Eftersom jag kände till Treadwell innan, av någon egendomlig anledning kommer jag ihåg honom från ett avsnitt av TonightShow with David Letterman, det var något i Treadwells sätt att vara som gör att man kom ihåg honom. En stark dokumentär stundtals, men den pendlar mellan en stark 3: a och en 4: a.

Eftersom julens klimax ligger alldeles runt knuten får jag ta och redogöra för ännu två nya avsnitt av TV-kanalen Showtimes serie Masters of Horror. Denna gång är det två stora skräckfilms ikoner som har regisserat avsnitten.

Avsnitt nr. 7: John Landis som hade sin karriärs höjdpunkt i början på 80-talet, känd som regissören bakom "Animal House" och "Blues Brothers", men det var genom "An American Werewolf in London" han gjorde sig i namn inom skräckgenren. Förvandlingen från människa till varulv har fortfarande inte överträffats av någon filmmakare sen John Landis varulvsfilm. Michael Jackson var så imponerad av Landis film så han fick förtroendet att göra världen då dyraste musikvideo "Thriller" på samma tema som "An American Werewolf". Efter succén återhämtade sig aldrig Landis, han gjorde några taskiga komedier som "Spies like us" och "Three Amigos", liksom "Beverly Hills Cop 3" och "Blues Brothers 2000". Nåväl, Landis har alltid varit känd att då han sysslat med skräck gärna blandar in komik, vilket han har gjort i sitt avsnitt av Masters of Horror "Deer Woman". Enligt en gammal indiansk sägen finns det en kvinna som är det vackraste du någonsin sett, dock har hon ben som en hjort. Hon är ute efter att locka till sig män och sen döda dem. Det låter synnerligen helkorkat, men Landis lyckas genom sin humor göra avsnittet väldigt underhållande och jag garvar högt flera gånger. Däremot blir det inte särskilt skrämmande, men det är humorn som gör att Landis avsnitt sticker ut ur mängden, En stark trea.

Avsnitt nr. 8: "Cigarette Burns" av John Carpenter. Jag kan ju börja med att säga att jag är ett stort fan av Carpenters gamla filmer. Eller vad sägs om "Attack mot polisstation 13", "Halloween", "The Thing", "Ecape from New York" och "They Live", en diger samling riktigt bra klassiker. Men som många andra har även Carpenter tappat greppet inom genren idag, jag förlåter honom aldrig för "Ghosts of Mars" till exempel. Allt tvivel jag har om Carpenter idag suddas bort genom "Cigarette Burns" och Argento har inte längre gjort seriens bästa avsnitt. För en cineast tilltalar "Cigarette Burns" en väldigt mycket. Udo Kier (the man the myth the legend) anställer Norman Reedus för att leta fram en råkopia av filmen "La fin absolue du monde", en film som är inbäddad i en dimma av myter och hemligheter. Manuset till avsnittet har en del problem med logiken, t.ex. då det för Reedus karaktär tar bara en dag för att hitta mer än någon annan gjort på flera år (det räcker med att han går till en recencent och frågar honom). Carpenter lyckas, med hjälp av sin särpräglade egenkomponerade musik och sinne att skapa djup kontext, frambringa en mystik kring denna film som avsnittet handlar om, och det blir ett riktigt blodigt slut. Varför tilltalar den mig? Jag kommer igåg att jag som tonåring när man tillsammans med vänner försökte på alla sätt och vis hitta en film som hade det där mystiska över sig. Hela anledningen till att man dyker ner i reabackar bara för att hitta den där filmen som kanske finns, mytomsbunden som kanske någon har sagt är det värsta som någonsin filmats. Sist jag upplevde detta var för ett par veckor sedan när "Men behind the sun" kom in i butiken jag jobbar på. Jag har bara läst om den på internet, hur fruktansvärd den skulle vara, vilket i efterhand inte visade sig vara sant. Det är känslan som Carpenter har fångat i sitt avsnitt, filmen som inte går att få tag i, som är hemlig och som ingen utom ett par människor på jorden har sett. Fantastiskt, en rak femma på den.

http://torren.freeforumhosting.net/viewtopic.php?t=905&mforum=torren

Hassan börjar bli ett minne blott och busringningar kan börja på alvar igen. Vem är idag beredd på att någon skall ringa hem och busringa till dig. Denna kille går på det stenhårt, hur rösten darrar och man märker hur panikångesten sprider sig. Lysande.

Fox letar vidare efter en vinnande serie i den amerikanska TV världen. Efter att ha fått lägga ner en mängd serier (se Family Guy säsong 4 avsnitt 1) försöker man ge sig på ett tema som tidigare fungerat väldigt bra både som TV serie och film, nämligen fängelser. OZ är en av de senare årens största serier inom genren, men filmer som Nyckeln till frihet och Flykten från Alcatraz är mer besläktade till TV-serien Prison Break. Namnet på serien ger en ganska klar uppfattning om vad som komma skall, nämligen en rymning. Denna serie borde vara väldigt samhälleligt aktuell med tanke på alla rymningar som pågått på svenska fängelser under de senaste åren.

Prison Break handlar om två bröder, varav den äldsta, Lincon, (Dominic Purcell, bl.a. Blade Trinity) hamnat i "death row" efter att ha mördat vicepresidentens bror. Den yngre, Michael, (Wentworth Miller, bl.a. Stelth och Underworld) börjar undersöka fallet och upptäcker att hans storebror är oskyldig. Han inser att tiden för att driva igenom en rättslig process är för kort och han börjar planera för att kunna bryta ut sin bror ur fängelset. Genom studier av fängelsets "Blueprints" tatuerar han in (dolt i gotiska mönster och annan symbolik) mått, kartor och namn som hjälper honom att bryta sig och sin bror ut ur fängelset. Och genom ett planerat misslyckat bankrån hamnar han på samma fängelse som sin bror och arbetet för rymningen kan börja. Parallellt arbetar Lincons exflickvän, som är advokat, med hans fall och ju närmre sanningen hon kommer desto farligare fiender möter hon. Intressant för en eventuell svensk TV publik är att Peter Stormare spelar en framträdande roll som rysk maffiakille, som styr det mesta på fängelset genom sina kontakter.

Wentworth Miller gör en stabil insats, och överlag är skådespeleriet acceptabelt utan att någon direkt glänser. Karaktärerna är ganska bra utmejslade, men efter ett tag känns parallellhandlingen utanför fängelset ganska tråkig. Manuset har en tendens att upprepa sig men grundhistorien är tillräckligt bra för att täcka dessa misstag. Serien börjar väldigt bra, men efter ett tag när man lärt känna seriens upplägg och karaktärer rör den inte på sig särskilt mycket. TV serier om fängelser är oftast spännande eftersom det är en värld vanliga människor inte kommer i kontakt med. Prison Break är, som brukligt inom genren, en mörk skildring av fängelset, men i jämförelse med andra som nästan tvångsmässigt måste innehålla homosexuella våldtäkter och blodiga uppgörelser, lyckas Prison Break mildra lite av det innehållet, trots att det förekommer. Prison Break motiverar allt våld som inträffar, och karaktärernas bakgrund bidrar till att man som publik accepterar det hårda klimatet som råder i fängelset utan att det bli överdrivet.

Till Prison Break skulle jag på en skala mellan 1 och 5, där fem är högst, ge en stark trea, snudd på fyra.

Efter sin Oscar för rollen som Aileen Wournos i Monster är Charlize Theron tillbaka på biotoppen i USA med sci-fi filmen Aeon Flux. Detta är ännu en i raden av filmatiserade serietidningar, dock handlar det inte om klassiska Marvel Comics denna gång, så varken jag eller många med mig (i alla fall Sverige) är inte speciellt bekanta med serien, därför lämnar jag den åt sidan. År 2011 kommer 99% av befolkningen dö av ett virus, en forskare vid namn Goodchild finner ett botemedel och blir ledare för de 5miljoner människor som överlever. Efter ca 400 år börjar människor försvinna spårlöst och en organiserad grupp rebeller börjar strida emot Goodchilds regim och givetvis är Aeon en av dessa rebeller. Regissören till filmen är Karyn Kusama som för fem år sedan gjorde Girlfight med en boxande Michelle Rodriguez, numera känd från TV-serien Lost (stod nämligen i veckan i Aftonbladet, tydligen hade Rodriguez brutit mot trafikregler). Den socialrealism som presenterades i Kusamas Girlfight finns inte att finna i Aeon Flux. Filmerna står väldigt långt ifrån varandra visuellt och känslomässigt. I Girlfight finns ett stort hjärta, något som Aeon Flux saknar i sin plastiga framtidsutopi. Den starka hjältinnan i båda Kusamas filmer är vad som förenar dem, men där Rodriguez lyckas ge sin karaktär liv får inte Theron samma möjlighet till.

Jag är imponerad över hur många bra skådespelare och skådespelarinnor som lyckats samlas till Aeon Flux. Däremot är det ingen som får en bra roll att bidra med till filmen. De som bör nämnas är Pete Postlethwaite (In the namne of the father, Brassed Off), Sophie Okonedo (Hotel Rwanda) och Frances McDormand (presentation obehövlig). Postlethwaite får en minimal biroll (som kan liknas vid medhjälparen i ordbehandlingsprogrammet Word) i värsta Barbarella-kostymen. Okonedo får porträttera en ganska "handfallen" roll, dock "handfast", som kommer i "handgemäng" som leder till "handgripligheter" med Aeon, helt enkelt en "handlingskraftig" kvinna. Överlag är skådespeleriet väldigt reserverat och tillbakadraget som i många andra filmer som behandlar framtidsvisioner, t.ex. Equilibrium, 1984, THX m.fl. I dessa filmer lyckas skådespelarna ge djup och uttrycka de under ytan bubblande känslorna vilka blir undertryckta av rädsla för det rådande samhällsklimatet, detta karaktärsdjup finns inte i Aeon Flux. Överlag saknar jag också en engagerande story i filmen och den som presenteras blir sekundär bakom de glassiga specialeffekterna.

Det jag absolut gillar med filmen är scenografin och specialeffekterna. Scenografin tycker jag är någon slags designad futuristisk funktionalism från 1930-talet möter Barbarellas 60-tal, genomtänkt och imperialistiskt. Specialeffekterna är snygga, idérika och originella, men effekten blir även att de överglänser resten av filmen. Eller är det resten av filmen, som manus, regi och skådespeleri som inte lyckas komma upp till specialeffekternas nivå? Theron går mest omkring och ser snygg ut i sin Hitlerfrisyr, men hon ger mer liv till karaktären än vad någon annan av dagens unga skådespelarensemble skulle kunna klara av att göra, då när jag kommer att tänka på det, är Theron fysiskt perfekt Aeon. Filmen brister även i att Kasumas talang att göra actionscener är inte är den bästa, vilket leder till att jag ibland irriterar mig på tempot i klippningen under dessa.

Att dömma av resultatet av röstningen på www.imdb.com kommer Aeon Flux dela upp publiken i två läger, de som verkligen gillar den och de som verkligen hatar den. Jag tycker filmen har vissa kvalitéer, men den kommer inte upp bland de stora sci-fi filmerna på samma tema. På grund utav att scenografin är så speciell och tilltalar mig, samtidigt som jag gillar de fyndiga och kreativa specialeffekterna får Aeon Flux ett mellanbetyg av mig, d.v.s. svag trea. Det är ändå bra underhållning.

Twist and turn-film blev återinvigd för mainstream-amerika i och med M Night Shyamalans filmer, och de senare åren har filmer som Saw dragit dess tematik till bristningsgränsen. Cry Wolf är ännu en skräckfilm i denna genre.


Som svensk får jag fort Strandvaskaren i tanken när filmen börjar, och de liknar varandra i vid mening. En speciell dag då mördaren skall slå till, internatskola, ny elev kommer till skolan etc. Filmen påminner också om filmen April Fool’s Day från 1986, vilket gör att jag faktiskt förväntar mig mycket av de twist and turns som presenteras i Cry Wolfe. Jon Bon Jovie (bilden) gör rollen som läraren Walker, men får en ganska intetsägande roll att arbeta med. Själv hajar jag till när Bill Lumbergh (Gary Cole) dyker upp som huvudrollsinnehavaren Owens pappa. Gary Cole spelar rollen som Bill Lumbergh i Kafkaförlösaren Office Space, och varför tar Mike Judge så lång tid på sig att göra nästa film?! Cry Wolf är ändå en ganska spännande film, och några vändningar i filmen hänger man inte med i. Det är ändå för mig en ganska klassisk slasher, om än med lite uppdaterad teknink. Bättre än Standvaskaren är den absolut, en svag trea till Cry Wolfe.

Länkar till en god väns blogg http://oscarnorberg.webblogg.se/, layouten känns igen, och man kan ju undra varifrån? haha...

Till nästa gång ser jag klart på Prison Break, och en recension lär komma. =)

Heja Eslöv…

Hej alla bloggläsare i Sverige.

Jag skulle egentligen skriva om skräckfilm nu igen, men jag lyckades se att både Martin Munthe och Emma Gray Munthe har lämnat kommentarer på min blogg, vilka jag anser att jag bör kommentera.



Till en början vill jag ännu en gång påpeka att jag tycker att det är fantastiskt kul att filmrecensenten Emma Grey Munthe för andra gången besöker min blogg. Måste visa på att hon någonstans inte ser mig som ännu en idiot som skriver en massa trams i en blogg, utan hon bryr som om och ta sig mödan till att skriva en kommentar. Jag kan inte undgå att observera Martin Munthes underbara inlägg. Förväntan hade ju varit att han hade försvarat Camp Slaughter med näbbar och klor, istället lägger han in en skön kommentar om Bob Saget. Underbar självdistans.



Inte många vet, men de som bryr sig gör det, att jag ogillar Svensk Filmindustri väldigt starkt. Jag är imponerad av och lyckönskar alla som producerar film i Sverige utanför SF. Roy Andersson är en klar idol på denna front, såsom jag har förstått det, även Ruben Östlunds Gitarrmongot är gjort utan statliga medel. Mitt ogillande för Svensk Filmindustri bygger på deras totala fantasilöshet och brist på förståelse vad gäller det mesta inom det nutida filmskapandet. Ronny Svensson gjorde en dokumentär för Kalla Fakta som gick någon gång under hösten 2004 där han visar hur de som distribuerar pengarna till olika filmprojekt är samma människor som huvudproducerar filmerna, och har gjort så i många år. Varför gör man 14 Wallanderfilmer och 8 nya Beckfilmer? Är det en säker inkomst och publikdragare? Nu generaliserar jag väldigt mycket men jag anser att projektfinansiärerna och producenterna inom SF saknar förmåga och vilja att skapa något nytt, de är helt enkelt fega. Samma skådespelare dyker upp i samma filmer år efter år. Sverige är ett litet land, visst, men det finns fler skådisar i Sverige än Nykvist, Bergström, Persbrandt, Eklund och August. Ulf Brunnberg hade fått göra Jönssonligan i 30år, tydligt type-castad av SF, innan Killinggänget lyfte fram honom och han gjorde 2004 års bästa svenska skådespelarprestation, och inte är det tack vare SF. Jag gör en Moodysson och visar fingret till hela Svensk Filmindustri. Som jag vet flera vill är att manusförfattandet måste börja prioriteras i Sverige. Se och lär av våra grannar i syd, Danmark.

Så vad vill säga med allt det här? Jo, att trots att jag tycker Camp Slaughter var ett stolpskott så vill jag gärna påheja filmproduktion utanför SF degenererade armar. Filmen hade varit bättre på svenska, och mördaren med husmorsklänning? Avsnittet med tanten på herrgården däremot är sjukt obehaglig.

Däremot undrar jag, om herr Munthe skulle ögna igenom denna bloggen igen, om hur han ser på Svensk Filmindustri och deras orättvisa produktionsförutsättningar i Sverige?

Andreas Degerhammar från Filmkrönikan spred ännu lite mer stjärnglans över min blogg med sin kommentar till filmen The Decent. Jag kan medge att jag inte riktigt uppfattade preciseringen vad gäller Degerhammars kommentar angående specialeffekterna. Ska jag se det krasst så nämner Degerhammar specialeffekterna på den korta tid som gett till hans förfogande, och i samma mening menar att de har blivit bättre än föregående filmer. Vilket jag tar för att han lägger vikt vid och menar att det är bra specialeffekter. Måhända att de befinner sig i skogen som i hundratusentals andra sorters filmer, vilket jag inte ser som en självklar referens till Evil Dead. Barnskratt och den klaustrofobiska Alienkänslan kommer först ett bra tag in i filmen, då jag menade att det började hända intressanta saker i filmen. Spettet genom huvudet ok, "I stand corrected." Jag håller fast i att skådespeleriet var tråkigt, stelt och livlöst, men vilken skräckfilm har inte det?

Samtidigt vill jag poängtera att jag tycker det är riktigt kul att ett par av Sverige främsta filmrecensenter har hittat till min blogg, och dessutom tar sig tid att läsa min recension samt tar sig ofoget att kommentera den. Att diskutera med créme de la créme av Sveriges filmrecensenter, om än väldigt kort, är både intressant och givande för mig.

Det har gått tre veckor sedan min senaste recension av TV-serien Masters of Horror, och ytterliggare tre avsnitt har nu gått som kräver sin okulära besiktning.

Avsnitt 4: "Jenifer" av Dario Argento. Att Dario Argento gör ett avsnitt till serien är som om man skulle återuppväcka Hitchcock för ett avsnitt av Lost eller nått. Inom genre är Argento en legend som dock har tacklat av på sista tiden och kanske är hans filmer något överreklamerade, men hans inflytande över dagens skräckfilmsregissörer är enorm. I sitt avsnitt till Masters of Horror visar han var skåpet skall stå genom att göra det bästa avsnittet i serien. Handlingen är svår att förklara, men jag skall göra ett tappert försök. Jenifer är en synnerligen missbildad tjej som i början av avsnittet håller på att mördas, dock ingriper en spanare (spelad av Steven Weber bl.a. från Tv-serien Wings och Stephen Kings The Shining) och räddar henne. Polisen tycker synd om henne och tar henne under sina och sin familjs vingar (efter vissa tveksamheter) och Jennifer tyr sig till honom. Till saken bör sägas att endast Jenifers ansikte är missbildat, men resten av henne är det absolut inget fel på om man säger så, vilket leder till att Steven Webers karaktär börjar åtrå henne. Dock börjar problemen infinna sig när Jenifer väljer att dinera på familjens katt. Sexualitet är något Argento ofta tar upp och diskuterar i sina filmer. I detta avsnitt handlar det om ena sidan åtrå och sexualitet, å andra sidan etik och moral (till dess absoluta gräns). Men som sagt Argento visar sin klass som skräckregissör.

Avsnitt 5: Chocolat av Mick Garris. Till en början vill jag tacka Mick Garris för att han varit en stor del av att denna serie blev till. Han har varit skapare av serien och har lyckats samla ihop denna grädda av skräckregissörer och skräckmanusförfattare. Mick Garris är mest känd för att ha regisserat många värdelösa filmatiseringar av bra Stephen King romaner, som Pestens Tid och Stephen Kings The Shining. (En brasklapp kanske vore på sin plats då jag med Stephen Kings The Shining inte menar den klassiska skräckfilmen från 1980 som demonregissören Stanley Kubrick stod för, och alla kan historien om att Stephen King ogillade Kubricks film, och gjorde sin egen på 90-talet som är något av de värsta som gjorts på en King roman, vilken Mick Garris regisserade.) Mick Garris har gjort det absolut sämsta avsnittet i serien, vilket handlar om en kille som ibland dåsar till och i värsta i-huvudet-på-john-malkovich-manéer befinner sig i en kvinna och ser vad hon ser och känner vad hon känner. Tills en dag denna kvinna mördar en människa och huvudrollsinnehavaren bestämmer sig för att söka upp henne genom att komma ihåg hur chokladen smakade som hon en gång åt, vilket kunde kopplas till en speciell chockladbutik. Avsnittet är tråkigt och intetsägande utan precision i varken manus eller regi.

Avsnitt 5: Homecoming av Joe Dante, känd för regi av Gremlins, original Piranha och The Howlin (Varulven på svenska). Dante hade sin storhetsperiod för 10 år sedan, och det märks att han inte varit bra på länge då hans avsnitt är lite väl pretentiöst och ytligt. Avsnittet är väldigt politiskt och anti-Bush, vilket nu kanske är lite blasé efter den anti-bush kulminationen som ägde rum vid valet för ett år sedan. Publiken fattar Romeroreferenserna utan att han behöver skriva det en på näsan, vilket han ständigt gör. Till och med för ett skräckfilmsavsnitt är handlingen lite väl patetisk. Det utspelar sig till valet 2008 och döda soldater återkommer från kriget i Irak i sina kistor. Många har begravts genom åren, men lägligt till valet vaknar de upp igen som zombies, men istället för att som i alla andra zombiefilmer stilla sitt begär att äta människor vill de bara rösta i valet! Dessutom emot kriget och emot republikanerna. Det är riktigt löjligt men det finns några stråk av genialitet i avsnittet. Mediekritiken är ganska okey, och att hjälten lyser med sin frånvaro är lite originelt, hjälten har byts ut mot opålitliga och mediakåta proffstyckare och politiker. Dock är detta ett av de sämre avsnitten i serien.

Inlägget blir riktigt långt och med tanke på att klockan är över 1 på natten kan jag kanske inte leverera en riktig klartänkt recension, men jag menar vad jag säger och säger vad jag menar. "För det första var jag inte där och för det andra är jag felciterad" som man brukar säga. =) Sov gott alla ute i Sverige!