Lembrowski

Scenografi
Dreamgirls
The Good Shepard
Pans Labyrint
Pirates of the Caribbean: Dead man's Chest
The Presrige

Make-Up
Apocalypto
Click
Pans Labyrinth

Animerade Kortfilm
The Danish Poet
Lifted
The Little Matchgirl
Maestro
No time for nuts

Kortfilm
Binta and the great idea
Eramos Pocos (One too many)
Helmer & Son
The Saviour
West Bank Story

Ljudklippning
Apocalypto
Blood Diamond
Flags of our Fathers
Letters from Iwo Jima
Pirates of the Caribbean: Dead man's Chest

Ljudmixning
Apocalypto
Blood Diamond
Dreamgirls
Flags of our Fathers
Pirates of the Caribbean: Dead man's Chest

Kvinnliga Huvudroll
Penelope Cruz – Volver
Judi Dench – Notes on a Scandal
Helen Mirren – The Queen
Meryl Streep – The Devil wears Prada
Kate Winslet – Little Children

Summering: Det var en avskalad föreställning och Ellen DeGeneres som är van vid att hålla galor var ganska lågmäld, och jag saknade Jon Stewart från ifjol. Galan bjöd ändå på en del överraskningar som Alan Arkin för bästa manliga biroll och Happy Feet för bästa animerade. Den bästa underhållningen stod Jerry Seinfeld för som presenterade dokumentärkategorin som de mest deprimerande filmerna 2006. Även ett gäng dansare som bildade figurer från de nominerade filmer med sina kroppar i ett skuggspel imponerade på mig och var riktigt snyggt. Al Gore höll bandtal och Clint Eastwood var obekväm som tolk till Ennio Morricone som vann ett specialpris. Sven Nykvist hedrades, men de som drog ner störst applåder när minnesfilmen rullade förbi var Robert Altman och Peter Boyle. Mirren var britisk och och professionell i sitt tal, Forest mer passionerad och överväldigad. När jag såg vilka som skulle dela ut priset för bästa regi insåg jag att Martin Scorsese definitivt skulle få priset. Presentatörerna var nämnligen Francis Ford Coppola, George Lucas och Steven Speilberg, det var självklart. Det blev inte Babel som fick bästa film, kanske för att den inte är helt på engelska? Jag trodde inte på en dubbel i de tunga titlarna, och The Departed som är en remake som blir bästa film kanske visar hur branshen ställer sig till alla remakes som görs nuförtiden. Ett ställningstagande av akademin och Hollywood.

Missa nu inte galan på Kanal 9 med start klockan 02.00 på natten mellan söndag och måndag. Själv sitter jag med förbannade Tele2Vision som leverantör och måste hacka mig på ABC via en TVu player.

Den gamla sionisthatande, och före detta Usama look-aliken, Mel Gibson har ännu en gång försökt vara märkvärdig och regisserat filmen Apocalypto, på mayaindiska. Förra gången det begav sig var i The Passion of the Christ, en enormt framgångsrik film som bekräftade myten om att all publicitet är bra publicitet. Pseudoreligiösa amerikaner gick man ur huse för att se Jesus bli torterad i två timmar, faktiskt en trendsättande film för den amerikanska skräckfilmsvågen med Saw och Hostel i spetsen. Som alla andra australiensiska Foster-fyllon i Hollywood hamnade Mel på torken i början på 90-talet, men valde den 28 juli 2006 att köra bil med 1,2 promille i blodet. Väl haffad av polisen slängde Gibson ur sig diverse antisemitiska anklagelser, vilket sedermera gav fick hans nya film Apocalypto enorm uppmärksamhet genom att den nämndes på samtliga nyhetskanaler över hela USA.

Apocalypto utspelar sig precis innan spanjorerna bestämde sig är att bränna mayaindianernas städer, tvångsdöpa dem, krossa deras kultur och tvinga dem till underkastelse. Jaguar Paw lever lycklig i sin by tillsammans med sin gravida fru och sitt barn. Männen går på jakt och leker FearFactor med ett par tapirtestiklar. Alla är lyckliga och i harmoni med naturen. Så en dag kommer onda tatuerade mayaindianer och bränner ner byn, våldtar kvinnorna och dödar alla som gör motstånd. Jaguar och ett par av hans vänner blir tagna som gisslan och förda till en stad där ännu våldsamheter väntar.

Det som är upplyftande med Gibson är att han lyckats bli självständig från bolagens piska och kan i stort sett göra vad han vill. Han vill också påvisa sina filmers realism genom att visa blod och tarmar så nära kameralinsen som möjligt. Om det är något jag ska hylla Gibson för så är det just hantverket, han kan skapa basen för en bra film, men har inte förmågan att ta den högre än så. Gibson har stött på problem med Apocalypto då den mexikanska regissören Juan Catlett anklar Gibson för att rakt av kopierat flera scener från hans Return to Aztlan från 1991. Ett par av producenterna har slagit bort anklagelserna och mumlat något om hyllningar och "hommage" till olika influenser. 

Apocalypto har både sina toppar och dalar, framförallt gillar jag närvaron in filmen och känslan att befinna sig på plats vilket inte många andra historiska filmer lyckas med. Självständigheten i verket lyser inte igenom i historien som är ganska tråkig och sedermera oändliga jaktscenerna är mindre bra. Till nästa gång skulle jag önska att Gibban kan dra sig ifrån att porträttera blodiga nakna män på film, för det börjar bli en misstänksam vana.

Betyg:


Trailer:
http://www.apple.com/trailers/touchstone/apocalypto/

IGN Filmforce rapporterar att rollbesättningen till Mumien 3 börjar ta form. Dessvärre kommer varken Brendan Frasier eller Rachel Weisz medverka, utan Jet Li (som ska spela huvudmumien) och Michelle Yeoh (Tomorrow Never Dies, Crouching Tiger Hidden Dragon). Med detta är det inte helt otänkbart att filmen kommer utspela sig i Kina, och sägs innehålla en levande terrakotta armé. Huvudrollen skall innehas av pojken från de föregående filmerna som nu skall vara kring 20 år gammal. Produktionen sägs börja sommaren 2007 och filmen skall ha premiär under 2008.
Michelle Yeoh

The Night Listener handlar om radioprogramledaren Gabriel Noone (Williams) som gjort sig känd genom att berätta tragiska, om än tröstande, historier under natten. Efter att ha separerat från sin pojkvän Jess (Cannavale) går Noone in i en kreativ kris som resulterar att hans producent, spelad av Sandra Oh (Dr. Yang i Grey's Anatomy), ger honom ett manuskript skriven av den 14-årig pojken Pete som i sin tidiga barndom utsattes för sexuella övergrepp. Noone och Pete börjar korrespondera vilket leder till en allt närmare vänskap. Vid ett telefonsamtal mellan Jess, Noone och Pete börjar Jess fatta misstankar om att Pete och hans adoptivmamma Donna (Collette) är samma person, eftersom deras röster påminner om varandra. Noone slår ifrån sig dessa antydningar, men kommer snart att inse att han egentligen inte vet någonting om dem, och bestämmer sig för att leta upp dem, vilket inte visar sig vara så lätt. 

Filmen bygger på en bästsäljande romanen med samma namn av Armistead Maupin som i litterära sammanhang är känd för bokserien Tales of the City, som berättar vanliga människors (oftast homosexuellas) livshistorier i San Francisco. Inte helt olikt Robin Williams roll i filmen, men även fysiskt har filmskaparna försökt få Williams att efterlikna författaren. På ett sätt märks det att filmen bygger på en känd roman, vilket också är det som stjälper filmen. Manusförfattarna har inte lyckats omarbeta filmen tillräckligt mycket för att kunna göra en bra film av den. The Night Listener är bara 82 minuter lång men känns fruktansvärt längre. Jag tror att det finns oerhört mycket råfilm som slängts bort, och de har helt enkelt inte kunnat ro filmen i land. Alla som gjort filmen har stirrat sig blida på hur bra boken är och hur viktigt budskap den har, men ingen har lyckats skapa någon konstruktivt till filmen.

Det brukar sägas, av både recensenter och publik, att Robin Williams är som bäst när han är nedtonad, som i Döda poeters sällskap eller Good Will Hunting. I The Night Listener är han nedtonad, och han försöker verkligen skapa något av sin roll, men faller tillbaka på sin säkerhet som resulterar i en uddlös karaktär. Toni Collette är en erfaren aktris och lyckas bäst i filmen som både offer och skurk på samma gång. Det finns en obehaglig känsla och spänning i filmen som i sina bästa stunder kan härledas till Hitchcock. Tyvärr krackelerar både tempo, spänning och manus ständigt i filmen och ger inget bestående intryck. Maupin och Miramax skulle ha lyssnat på vad den gamle Hitch sa en gång: "det är bara mediokra böcker som blir bra filmer".

Jag kan inte komma ihåg när jag senast stängde av en film för något annat än att jag varit trött eller att filmen varit dålig. Igår däremot stängde jag av en film för att jag inte klarade av att se mer, det grafiska våldet som fanns i filmen blev för starkt och fick mig att stänga av. Det har aldrig hänt innan. Jag anser mig själv ändå sett en del som fått många att vända maginnehållet utåt, som exempelvis Men behind the Sun, Guinea Pig-filmerna samt diverse italienska historier. Det enda svaret jag har på mitt agerande är att jag kanske inte var på humör eller så har jag bara börjat bli gammal för dessa typer av filmer.

Filmen jag började se hette Cannibal från 2005 och handlar om det uppmärksammade kannibalen i Tyskland för 4 år sedan. Ni kommer säkert ihåg historien, en tysk man annonserade ut på nätet att han ville äta en människa, någon svarade och sa att han ville bli uppäten. Tidningar skrev spaltmeter om att de ätits ett könsorgan innan mannen som ville bli äten blev det. På grund av sitt innehåll är filmen förbjuden i Tyskland, med all rätt. Att filmen är av låg budget märks redan i början på bildkvalité, foto, dialog etc. I början av filmen försöker debuterande regissören Marian Dora att förklara kannibalens handlingar genom Tysklands våldsamma historia och kultur. En teori som inte är helt ovidkommande i Tyskland då den tyska filmvetaren Kracauer noterade redan på 40-talet och han sett nazismens framväxt genom att notera inslag i den tyska kulturen som förutsade vad som skulle hända. Kannibalen spelas av en flintskallig rödlätt tysk med pipskägg som knallar omkring i sin hemstad för att söka potentiell middag kan man tänka. Samtliga tackar nej till hans inbjudan, men genom att chatta på något som ser ut vara ett ordbehandlingsprogram får han kontakt med personen som vill ätas. Nu vänder filmen och blir betydligt mörkare. I ett råttbo till hus leker de ”brokeback mountain”, spelar boule nakna och äter äckliga chokladkex som ibland går att hitta billigt på Netto. Men så snart händer det man borde ha förväntat sig, könsorganscenen, då stängde jag av filmen, bröt skivan i mitten, brände upp den, grävde ner den, nog sagt om det.

Jag vet inte vem som överhuvudtaget kan vara publik till en film som denna, jag kan inte ens sätta mig in i hur människorna tänker som gjort filmen. Tydligen finns det en del människor som lämnat kommentarer om det på imdb, vilka är överlag positiva! I betygsättningen ser jag däremot att nästan ¼ som sett filmen givit absoluta bottenbetyget. Detta jag skriver är inte en utmaning till någon att se Cannibal, utan denna text är någon form av psykoterapi åt mig själv.

En tråd på dvdforum tar idag upp att företaget Xyz framställt en ny sorts filmaffisch i holografiskt format som kan vara upp till 8 sek. Det vanligaste exemplet på denna form av bild är två bilder som överlappar varandra, t.ex. som framsidan på Batman Begins 2-disc utgåvan. Terminatorlänken tar lång tid att ladda upp men är väl värd att väntas på. Läs mer:

http://www.dvdforum.nu/forum/index.asp?action=shth&thread=142644&forum=4#new

I söndagens avsnitt av TopGear gavs det ingen charmerande bild av den amerikanska södern. När det kommer till TopGear vet publiken sällan vad som är på riktigt då serien ibland övergår i rent sketchprogram. En del av söndagens program tycktes däremot inte vara dramatiserat när Hammond, Clarksson och May rullar in i Alabamas mest otillgängliga delar med slogans som "Man-love Rules" målade över sina bilar (vilka i sin tur var inhandlade av crackpundare i Miami) dröjde det inte länge innan de blev attackerade av lokalbefolkningen. Samtidigt som hela avsnittet var mycket underhållande (som vanligt) var det obehagligt att se hur inskränkta och humorlösa den amerikanska söderlandsbygden verkligen är. Sen är det ju ganska självklart att producenterna till TopGear var medvetna om vilken reaktion de skulle möta, och många skulle nog kalla deras handlande för brottsprovokation. 

Youtube har hela redneckavsnittet på följande länk:
http://www.youtube.com/watch?v=G6MJVzXbqRU 

Jag ogillar musikaler. Det fanns en tid när jag kunde bli underhållen av en musikal men en dag såg jag West Side Story med Carl Dyall i en av rollerna. Musikalen var omarbetad och förlagd i nutida miljö, istället för The Jets och The Sharks var det invandrare och nynazister som bråkade. Sedan den dagen kan jag inte se musikaler på samma sätt längre, jag klarar helt enkelt inte av det. Blir det för musikaligt mår jag dåligt.

Filmen Dreamgirls bygger på musikalen Dreamgirls som i sin tur löst bygger på popdivorna i The Supremes öde. Troligtvis hade filmen varit bättre om den verkligen ha de byggt på den legendariska tjejgruppen med Diana Ross i spetsen, och filmen hade höjts med riktiga namn och låtar. Nu blir det väldigt många antydningar och för oss som inte kan ett skit om amerikansk Motown slutar bry oss ganska snart.

Filmens mise-en-scène är ganska tråkig, och större delen av filmen utspelar sig runt eller på en scen, på samma sätt som filmer gjorde för låt säga 100 år sedan. Regissören Bill Gordon (Kinsey, Gods and Monsters) har inte brytt sig nämnvärt om att bearbeta musikalen till film. Sättet att låta handlingen glida in ett spontant musikalnummer stinker Tim Rice, och hur filmen verkligen bryter för paus efter akt 1 och 2, likt ett reklaminslag i en amerikansk TV-serie som går på SVT. Ni vet, långsam ut fade-ning till svart efter en känslomässig stark scen.

Beyoncé Knowles som antyds vara Diana Ross är ungefär lika bra skådis som Steven Segal, dock kan Steven göra en powerhouse roundkick, vilket inte Beyoncé kan göra. Eller det kanske hon kan, vad vet jag, men i så fall borde hon ha försökt göra en för att höja underhållningsvärdet i Dreamgirls. Hon är inte bara Steven Segaldålig, hon är nästan Jessica-Simpson-i-Employee-of-the-month-dålig. Inte riktigt, men nästan. Däremot är hon och snygg och kan sjunga, vilket genast överstiger Segals stjärnglans, men hon borde också hålla sig till detta. Karaktärerna är för övrigt kantiga och schablonartade och Eddie Murphy är den enda som lyckas ge lite liv i sin karaktär.

Dreamgirls har fått åtta oscarsnomineringar och kommer till all olycka vinna ett par stycken. Eddie Murphy, den gamla 80-talsidolen, är den enda personen som höjer filmen och plockar en för bästa biroll. Jennifer Hudson, f.d. Idol deltagande, som skriker sig igenom hela filmen kan vinna den kvinnliga birollen. Den tredje vinsten kommer de att få för en av låtarna som är nominerade för bästa original låt. Det är skamligt att se hur kategorin "Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Song" blir sämre och sämre för varje år som går. I och för sig prenumererade Disney på just den kategorin under många år under 90-talet vilket pekar på tvivelaktig kvalité redan då, men i år är den sämre än någonsin.

En värdelös film med en bra Eddie Murphy och ganska snyggt scenografi. Och hur många rövar som Bill Gordon och Dreamgirlstjejerna har fått slicka (eller ännu värre) för att vinna dessa priser och för att få dessa nomineringar vill jag inte ens veta.

Betyg:


Trailer (quicktime):
http://www.apple.com/trailers/dreamworks/dreamgirls/trailer2/

Nästa film i Narniaserien The Chronicles of Narnia: Prince Caspian är planerad att landa på biograferna under 2008, troligtvis vid jultid som numera är en traditionell tid för fantasyfilm. Det blev i dagarna klart att skådespelaren Ben Barnes ska axla manteln som Prins Caspian, och han har skrivit kontrakt till två filmer till. Barnes har under sin karriär främst fått göra teater men har en liten roll i en till hösten kommande fantasyfilm Stardust regisserad av Matthew Vaughn (Layer Cake).

Det har varit omtvistat i vilken följd filmerna skulle produceras eftersom de inte skrevs i kronologisk ordning. Frågan är vilken film som kommer att göras efter The Chronicles of Narnia: Prince Caspian? Ska man göra Hästen och pojken som utspelar sig innan Prins Caspian eller Skeppet Gryningen som utspelar sig efter Prins Caspian? Senare lär kanske Min morbror Trollkarlen produceras som utspelar sig före Häxan och Lejonet. Det lär bli en enda StarWarsröra av alltihop.

I The Chronicles of Narnia: Prince Caspian har det gått ett år sedan Edmund, Peter, Lucy och Susan återvände till England. Sommarlovet är slut och på en järnvägsstation blir de tillbakakallade till landet Narnia. I Narnia har det gått hundratals år sedan de lämnade landet, deras gamla slott ligger i ruiner och landet styrs av kung Miraz. För länge sedan erövrade talmarinern (typ av människa) Caspian landet Narnia och fördrev alla talande djur, centaurer, satyrer, dvärgar etc. Efter flera hundra år lönmördas Caspian IX av sin bror Miraz, och Miraz tar Caspian IX barn Caspian som fosterson eftersom han själv är barnlös. Men så en dag föder Miraz drottning Prunaprismia honom en son och blivande Caspian X fördrivs ut i skogarna, och det är denna Caspian som syskonen Pevensie ska hjälpa återta makten.

Japp nog är det lite Hem till gården över intrigerna men jag tror britterna lyckas bena ur de mesta från boken på ett begripligt sätt.


Ben Barnes - Prins Caspian

Guillermo del Toro är en man som smugit runt bakom de stora scenerna i Hollywood under en tid, lite som Peter Jackson innan Sagan om Ringen. För övrigt har de båda många gemensamma nämnare, inte bara det fysiska utseendet utan även att de båda började som skräckfilmsregissörer, som dessutom är duktiga inom både specialeffektsområdet samt make-up. Mexikanaren del Toro slog igenom med den innoverade vampyrskräckisen Cronos (1993) vilken gav honom ett kontrakt till Hollywood där han genast fick känna av genresystemets tunga byglar och 1997 lyckades han frambringa den ganska mediokra kackerlackor-i-tunnelbananskräckfilmen Mimic med Mira Sorvino. Mimic sågades längst fotknölarna och del Toro drog skamsen hem till Mexiko för att återupprätta sin ära tillsammans med sitt produktionsbolag The Tequila Gang. 2001 kom The Devils Backbone vilken hyllades av både publik och kritiker, och utspelar sig mot bakgrunden av spanska inbördeskriget där en pojke, son till en stor krigshjälte, hamnar på ett barnhem vilken ruvar på en grym hemlighet. Med nyfunnet självförtroende återvände Guillermo del Toro till USA för att regissera uppföljaren av Blade, och det största genombrottet för honom på en bred front med filmen om serietidningshjälten Hellboy. Nu har han återvänt till Mexiko igen för att ostört skriva, producera och regissera sin bästa film hittills, El Laberinto del Fauno aka. Pans Labyrint (svensk biopremiär 9/2).

Pans Labyrint utspelar sig mot bakgrunden av händelseförloppet efter spanska inbördeskriget, och handlar om unga Ofelia som tillsammans med sin sköra gravida mor skall bosätta sig hos den nya styvpappan Kapten Vidal, i norra Spanien vid den sista utposten mot de få vänsterradikala separatisterna som fortfarande strider. Kaptenen visar sig snart vara en ond man som inte drar sig för att ta till ytterligheter, såsom mord och tortyr, för att få sin vilja igenom och som varken bryr sig om Ofelia eller hennes mot utan endast det ofödda barnet. Vid utposten finner Ofelia en murad labyrint som visar sig leda henne till en portal där faunen väntar (inte Mr. Tumnus), och den berättar för Ofelia att hon är en prinsessa av underjorden som genom tre uppdrag kan få återkomma till sin riktiga far och mor. En av separatisterna, pigan Mercedes, har lyckats infiltrera kaptenens tjänstehjon och samtidigt som hon planerar nästa attentat finner hon allt djupare empati för oskyldiga Ofelia, vars mor blir allt sjukare. Samtidigt som Ofelia allt lägre glider in i en fantasivärld tilltar striderna och våldet vid utposten.

Pans Labyrint var inte vad jag hade förväntat mig, då jag trodde det var en slags uppdatering av Alice i Underlandet med en mängd olika kreativt utmejslade men dock tonårstöntiga fantasifigurer i överflöd. Det visade sig inte alls stämma på någon punkt. Efter Sagan om Ringen var publiken bombarderats av miljontalt nya digitala djur och monster till den grad att man har slutat bry sig om specialeffekter. Alla dessa miljontals orcer, kentaurer, robotar, tomtar, vättar drakar och andra knytt som diverse animatörer spottat ur sig har alla fall fått mig likgiltig mot något jag tidigare svärmade högt över. I Pans Labyrint har Guillermo förstått att ”less is more” när han fokuserat sig på ett par fantasyfigurer och gjort dem riktigt bra. I en podcastintervju har Guillermo dessutom sagt att han hatar Fantasygenren.