Filmsnack med Håkan och Oscar #1
Let me in
Paranormal Activity 2
A Nightmare on Elm Street (2010)
Det var bara en tidsfråga innan Michael Bays talanglösa hobbybolag Platinum Dunes skulle förstöra ännu en 80-talsklassiker. Produktionsbolaget som skapat de nya versionerna av Fredagen den 13:e, Liftaren, Motorsågsmassakern och Huset som gud glömde ligger alltså också bakom den nya A nightmare on Elm Street som bygger på Wes Cravens klassiker från 1984. Freddy Krueger hette mördaren och han var en stor ikon, inte bara för skräckfilm utan också för hela 80-talet. I jämförelse med de andra slashermördarna på 80-talet som Jason och Michael Myers var Freddy en livlig karaktär med humor, dessutom briljant spelad av V kända Robert Englund. Genom åren har de kommit en uppsjö av filmer, serier och merchandise. Dessvärre blev Freddy så utnyttjad i kommersiella syften att han förvandlades till en driftkucku.
Den nya A Nightmare on Elm Street är en direkt återinspelning av 1984års version med ett par mindre förändringar. Tanken är att ge Freddy nytt liv med en ny skådespelare och få igång en inkomstbringande franchise.
Filmen handlar om ett gäng tonåringar som börjar drömma om den brännskadade figuren med knivar på fingrarna. Snart kommer de på att de alla har samma dröm och att saker som händer dem i drömmen också följer med dem när de vaknar. Under tiden som Freddy avverkar halva ensemblen får vi någon slags origin-story till hur pedofilen Freddy Krueger blev den brända slashermördaren, samt varför tonåringarna blev hans måltavlor.
Wes Cravens A nightmare on Elm Street är så präglad av fantasi och skaparglädje att de nya inte står en chans. Jackie Earle Haley som spelar de nya Freddy gör ett tappert försök, men karaktären saknar Englunds brinnande galenskap. Produktionen må vara snyggare i den nya men alla de klassiska scener som de försöker återskapa faller platt. Dessutom är Johnny Depps dödsscen från originalfilmen borta, vilken jag saknar. Jag stör mig på att alla killarna i filmen ser ut som bandmedlemmarna i Green Day, 80-tals pop kidzen har helt enkelt bytts ut mot 2000-talets EMO-kidz. Freddy får dessutom alldeles för lite screentime och därmed slår man undan fötterna på Jackie Earle Haley att kunna göra något bra med karaktären.
Problemet med Platinum Dunes är att alla filmerna de gjort har en total avsaknad av humor. Kanske har de en sån där dålig humor som ägaren Michael Bay har, sån där lite rasistisk kiss- och bajshumor som han uppvisade i Transformers 2?
Jackie Earle Haley är perfekt castad i rollen som Freddy och den nya filmen överlever mycket på vad som är bra i originalversionen.
Förbättringar till filmen hade varit ett nytt manus som stod på egna ben, nya death-scenes, fantasi och bort med Michael Bay.
Boardwalk Empire
Gräddan av japansk anime
Hayao Miyazaki heter den numera legendariska anime-veteranen från Japan som internationellt slog igenom med fantastiska "Spirited Away" för sju år sedan. Efter det har svenska importörer börjat plocka upp han äldre filmer vilka lång tid efter sin produktion fått gå upp på bio. Miyazaki är den stora stjärnan när det kommer till anime och Studio Ghibli som han arbetar för har tjänat biljontals yen på den fantasirike konstnären. Det är Miyazakis kännetecken som glädjen, mystiken, fantasin och det briljanta tecknandet som fått människor i alla åldrar att älska hans filmer. Nu är hans senaste alster "Ponyo on the cliff by the sea" på väg mot biograferna i USA, filmen finns på import för en dyr peng och när den kommer till Sverige i skrivande stund är ej klart.
Ponyo är en havsvarelse som tydligen skall likna en guldfisk. Hon rymmer en dag från magikern/fadern Fujimoto och efter en strapatsrik resa flyter Ponyo uttröttad iland vid en ö där pojken Sosuke finner henne. Sosuke bor högt upp på en klippa med sin mamma som jobbar på ett äldreboende, pappan är sjöman med vilken de endast har sporadisk kontakt med genom morsekod och radiokommunikation. Sosuke och Ponyo fattar snabbt tycke för varandra och en vänskap växer fram mellan de tu. Fujimoto hämtar dock tillbaka Ponyo till havet men hon har nu fått en smak av livet på land och i synnerhet skinkpålägg. Så Ponyo rymmer igen, tillskansar sig Fujimotos magiska drycker och utvecklas till en flicka i Sosukes ålder. Detta sätter hela universum i obalans och en kraftfull storm angriper öarna där Sosuke bor.
Många har påtalat likheter mellan Ponyo och HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun", och det finns en hel del likheter. Jag skulle snarare vilja dra dessa referenser ännu längre, då Miyazaki i flera intervjuer sagt sig inspireras av den danska barnboksförfattarens böcker, att det finns ännu fler referenser till HC Andersens verk. Nu ska detta inte heller överdrivas då Ponyo endast är väldigt lös baserade på de ovannämnda sagoböckerna.
"Ponyo on the cliff by the sea" är en betydligt mildare film än "Spirited Away" och "Howls moving castle", och rör sig mer mot "Min granne Totoro", filmer som barn ner i 4-5års åldern kan uppskatta. Det mörker som finns i de senaste av Miyazakis filmer har tonats ner, och många ogillar nog filmen Ponyo på grund av det. Det finns inte någon riktig konflikt eller någon riktig antagonist. Men traditionell logisk berättarstruktur ligger inte Miyazaki i fatet och det är en av orsakerna att hans filmer är så befriande. Det finns ett stort utrymme för tolkning vilket ger filmen ett större djup.
Filmen är också mer avskalad än Miyazakis tidigare filmer. Ett par scener briljerar, men de scener som jag brukar kalla för Sven Nordqvist scener, med ett myller av figurer och extremt detaljerade bilder, förekommer inte lika frekvent som tidigare alster. Det finns också ett litet budskap om miljö i filmen, om hur havsbotten är full med skräp och hur vi egentligen behandlar vårt hav. Något som bidrar till hämnd i form av tsunami och kraftiga stormar.
"Ponyo on the cliff by the sea" når inte upp till Miyazakis mästerverk "Spirited Away" men det är dock en visuellt och konstnärlig pärla. Det är svårt att inte charmas av Ponyo och jag fascineras av hur barnens animerade rörelser så på pricken liknar rultiga barn såsom mina brorsbarn. För barn tror jag att denna film verkligen kan fungera men för mig själv så saknar jag en hel del. Det är lite väl många vägar som går outforskade och hur de väljer att visualisera Ponyos mor tycker jag inte håller nivån. Dessutom hatar jag Ponyosången som spelas i japanska trailern och därför väljer jag att lägga till den Amerikanska trailern. Stark trea blir det iallafall.
En fransk våg med allt starkare kraft
När du tänker på film och Frankrike tänker de flesta på högtravande drama, intellektuell arthouse, experimentlust och nya vågen. Den som vill vara märkvärdig bör slänga in referenser till de franska regissörerna när de diskuterar film. Under de senaste åren har däremot fransk film visat en helt annan sida än vad den brukar. Under de senaste 5-6 åren har nämligen fransk film levererat några av de mest obehagliga skräckfilmer som någonsin producerats. Då spanjorerna har skapat skräck av en mer klassisk form i frågan om del Toros filmer och "Barnhemmet", så har fransoserna i sann fransk anda testat nya grepp för att försöka spränga genrens gränser. De har bakat ihop intryck från den skitiga tortyrskräcken, kombinerat den med italiensk giallo, plockat bitar ur J-horror (japansk) och samtidigt behåller fransosernas traditionella sätt att framställa trovärdiga karaktärer med bra skådespelare samt uppvisa en stor hantverksskicklighet.
Historisk har Frankrike en lång tradition av skräckfilm, i begynnelsen fanns Georges Melies som hade både djävlar och demoner som figurer i sina filmtricks. Många minns än idag spanjoren Luis Bunuel franskproducerade film "Den andalusiska hunden" där en kvinnas öga skärs av ett rakblad, som verkligen visade något som aldrig någonsin tidigare gjort och flyttade barriärer över vad som kunde göras. Frankrike fortsatte att producera skräckfilm, värda att nämna är "Eyes without a face" (1960) som anses vara den bästa franska skräckfilmen någonsin, Jean Rollins porr/skräckfilmer från 70-talet i synnerhet "The grapes of Death" (1978), och Roman Polanskis "Repulsion" och hans blotta närvaro som filmskapare i Frankrike under lång tid. Under 1980-talet fungerade inte den franska skräckfilmen, publiken ville ha sinnesslöa slashers och zombiefilmer och produktionen avstannade. Det dröjde till 2000-talet innan publiken började tala om Frankrike och skräckfilm igen.
2003 gjorde Alexandre Aja filmen "Haute tension" (High tension) en ganska medioker skräckfilm med stola logiska luckor i manuskriptet, men det gav honom en chans att fortsätta göra film i USA, där han dock följt upp med ännu sämre filmer som "Mirrors" med Keifer Sutherland, men gör nu en re-make på "Piranha". "Haute tension" var ändå början på något nytt. Andra filmer som dyker upp under 2000-talet och som bör nämnas är "Saint Ange" (2004), "Sheitan" (2006), "Frontiere(s)" (2007), "Ils" (Them, 2006) och kanske Michael Hanekel "Cache" (2005) som är mer drama än skräck men den har en del obehagliga inslag. De två som jag verkligen skulle vilja belysa är "A l'nterieur" (Inside, 2007) väldigt obehaglig om en gravid kvinna som sitter ensam hemma under julhelgen när en mystisk svartklädd kvinna kommer och knackar på dörren och vill ha hennes ofödda baby. I förra veckan hade "Martyrs" (2008) svensk DVD släpp. Filmen ligger nog på gränsen av vad många klarar av att se, och även jag som rostig filmbuse kunde känna stort äckel över hur vidrig denna film var. "Martyrs" berättar om hur en tjej som i unga år blir kidnappad och torterad lyckas rymma och vill nu i övre tonåren hämnas på sina kidnappare. "Martyrs" har en del vändningar, och köper man inte dem kan filmen vara extremt överdriven och man måste nog vara ganska sjuk för att se denna film hela vägen till slutet.Till slut, vad är det som gör de franska skräckfilmerna så unika? Det första man kan se är att det inte är ovanligt att kvinnor dominerar rollistan, filmerna handlar om kvinnor, och det är både kvinnliga mördare och offer. Kvinnlig styrka i extrema situationer, enorma smärttröskel och män spelar en mindre roll i många av filmerna. Det andra är att filmerna är gjorda av relativt nya filmskapare, inga gamla rävar som gjorde halvporr på 70-talet, utan en ny skola ungdomar. Det tredje är nivån på våld och blod som är väldigt hög och utesluter därför många tittare som inte anser detta vara nödvändigt för att berätta en historia. För det fjärde har många av filmerna starka berättelser, med nyanserade karaktärer och bra skådespeleri föra att tillhöra skräckgenren. Det finns en hantverksmässig kvalité i produktionerna.
Så för dig som gillar skräckfilm och är trött på Amerikas poänglösa re-makes av "Fredagen den 13:e", tycker jag definitivt att du borde kolla in de franska filmerna.
Ny film med Ricky Gervais
Englands mest ökända brottsling, Charles Bronson
Nicolas Winding Refn är den danska auteuren som i Skandinavien slog igenom stort med sin debutfilm Pusher, om det hårda livet i Köpenhamn mörka gränder. Filmen följdes upp med Bleeder och därefter satsade Refn hårt på USA, resultatet blev mediokra Fear X med John Turturro i huvudrollen. Vingklippt återvände Refn till Danmark, slutförde sin Pusher trilogi men tar nu sikte mot en större marknad igen med filmen om Storbritanniens mest ökända brottsling Charles Bronson.
Bronson föddes som Michael Peterson, växte upp i en konservativ familj, var en fredlig grabb men i tonåren upptäckte han att han hade talang för att slåss. Han gifte sig vid 18 års ålder, fick en son, men 1974 vid 22 års ålder rånade han en tobaksaffär och fick sju års fängelse. Sedan 1974 har han suttit i fängelse med undantag för två tillfällen så han frisläppts eller fått permis, vilka dock inte varit särskilt långvariga. Peterson har varit Englands mest brutale fånge, han har spöat upp otaliga plitar, varit en fara för medfångar, startat vilda protester och kvarhållit olika personer som gisslan flera gånger. Handlingar som lett till att hans straff förlängts och att han i 30 av 35 fängelseår suttit i isolering. Namnet Charles Bronson fick Peterson av sin boxningpromotor när han under sin frigivning sysslade med "bare-knuckle boxing" i arbetarkvarteren i East End. Ett passande namn för hans karaktär ansåg de.
Nu har den danska regissören gjort en biografisk film om denna brottsling, Bronson, och filmen fick ett gott mottagande i Sundance där den nominerades i Juryns priskategori. Vidare har den vunnit pris på filmfestivalen i Sydney. Winding Refn har alltid haft en talang att ska mörka suggestiva filmer, så även i denna och det är framförallt det visuella som lyser igenom. Tom Hardy (Star Trek: Nemesis, Layer Cake och Rock n Rolla) som spelar Charles Bronson gör på det bra sätt men faller på att filmen har en arthouse ambition som fäller hela skutan.
Tanke är att vi inte ska få någon snyfthistoria om hur taskit han hade det som barn eller något liknande, men det behöver inte leda till att Bronsons levnadsöde måste berättas på ett så ointressant sätt. Det finns flera referenser till Kubricks A Clockwork Orange i filmen, huvrollsinnehavarens vägran att lyda auktoriteter, spelar sitt eget spel och har våldet som drivmedel. Detta lyser igenom flera gånger bl.a. i en scen där Bronson slåss med vakterna i slowmotion i takt till klassisk musik.
Nicolas Winding Refn attackerar denna berättelse på helt fel sätt, att göra en bakgrundsfattig arthousefilm om Englands just nu kändaste levande fånge må fungera för britterna, eller de som redan kan historien. För oss andra som vill i denna typ av film få mer insikt och analys blir filmen snabbt tråkig och huvudrollen som ska göra oss intresserade förblir ointressant. Råheten som präglat Charles Bronsons liv lyckas däremot Winding Refn gestalta på ett skrämmande realitiskt sätt.
Antichrist blir spel
Lars von Trier startade produktionsbolaget Zentropa 1992, och bolaget har under åren växt till att bli ett av Skandinaviens största med ca 70 producerade filmer varje år, med allt från barnfilm till porr (only in Denmark ladies and gentlemen). I vintras startade Zentropa en avdelning som skulle producera dator/TV spel, en lukrativ bransch som ska ge större inkomster genom sin unika position som både spel och filmproducent i Skandinavien. Zentropa skulle kunna locka till sig intresse från svenska, finska, norska och tyska filmbolag att skapa spel i samband med filmreleaser, precis som de stora amerikanska bolagen gör. Kanske skulle Arn fått större internationellt genombrott som ett snyggt spel hade släpps i samband med premiären etc. Då många gamers är filmintresserade, och bloggar mycket, är spel ett bra sätt att göra reklam för filmen.
Morten Iversen som är författare bakom de framgångsrika Hitman spelen och Freedom Fighters anställdes som chef på Zentropa Games i vintras. I dagarna sa han i en intervju med MTV Multiplayer att ett spel är på gång som är inspirerat av Antichrist. Enligt Iversen kommer spelet att vara ytterst kontroversiellt, innehålla döda barn, nakenhet och våld. "Det kommer att bli ett spel som inte kommer likna något annat som tidigare gjorts" lovar Morten Iversen. Spelet kommer att heta Eden och vara tillgängligt på PC men Iversen hoppas att det även kommer att vara nerladdningsbart på Xbox Live.
Varför går det inte att göra bra film om fotboll?
USA är ett sportälskande land till den grad att deras akademiska utbildning premierar elever som är atleter och bra i idrott. Den amerikanska kulturen och historien är starkt sammankopplade med klassiska idrottslag och varumärket USA får extra lyskraft genom kepsar med New York Yankees, T-shirts med LA Lakers och Super Bowls spektakel. Att Hollywood skulle blunda för en sådan marknad vore ett ekonomiskt självmord. Sportfilmen har en gedigen historia i USA och det är här vi finner de bästa filmerna inom genren, Tjuren från Bronx, Rocky, The Hustler, Field of Dreams etc. Den amerikanska filmindustrin bara pumpar ut nya filmer varje år, populärast tycks vara filmer en idrottstränare som förvandlar ett bottengäng till seriesegrare.
En idrott som aldrig slagit igenom i USA är fotboll, eller för att precisera herr fotboll. Amerikanerna tycker att "soccer" är en fjollig sport som spelas av barn och fruntimmer, och aldrig skulle en riktig karlakarl kunna sänka sig till att sparka en rund boll med fötterna. Det tycks dem också helt främmande att i deras "football" används händerna i 99% av matchen och speltiden är så fragmentiserad att Mona Sahlins åsikter framstår som en stalinistisk femårsplan. Hollywoods ointresse av fotboll har alltså lett till att det inte finns någon bra spelfilm om fotboll, världens största sport.
De bästa filmerna inom genren handlar snarare om huliganer, fans eller kvinnlig vänskap än om fotboll. 2005 gjordes ett ambitiöst försök att göra en snygg fotbollsfilm som utspelade sig i proffsvärlden, resultatet blev den löjliga filmen Goal!, med en tunna intrigen, ologiska handlingen och där alla mål gjordes på antingen ett volleyskott eller en bicicletas. Nyligen såg jag Goal 3, vilket alltså måste vara ett bevis på att riktigt usla filmer om fotboll har en marknad stor nog att finansiera sämre uppföljare till en usel film. Vilken marknad skulle inte då finnas för en riktigt bra film? Varför inte en biopic om Pele, eller kanske ännu bättre om Diego Maradona (d.v.s. inte en dokumentär som Emir Kusturica gjort)? Filmen skulle dessutom skapas av en regissör med passion för idrotten fotboll och med förståelse för spelets dramatik, något som till denna dag aldrig visats på stora duken.
Det finns alltså en stor finansiell marknad för idrottsfilmer och filmer som handlar om fotboll. Problemet är att det egentligen inte finns någon som vågar göra en bra realistisk fotbollsfilm som tar oss fans på allvar, utan att tro att det enda vi går igång på konstsparkar och markeringsspel på korpnivå. Så kom igen stora fotbollsnationer, ge oss en förbannat bra fotbollsfilm!
Goal 3 är en mycket dålig film som inte borde ses av någon. Det enda som kan vara lite positivt är att del tre är trogen verkligheten i utgången av VM i Tyskland 2006.
Kommer Kungen att falla?
Då, i det djupaste av mörker, störtade Kungen själv in, med pondus och vigör, Ian McShane i serien Kings. Själv har jag beundrat McShane sedan han med dunder och brak dominerade i den underskattade serien Deadwood. McShane, en skådespelare som skulle passa mycket bättre som kapen Haddock än Andy Serkis i den kommande filmatiseringen av Enhörningens Hemlighet.
Kings tar plats i ett fiktivt modernt samhälle Gilboa, ett "parallell-Amerika" med en absolut monarki istället för en demokrati. En upplyst despot istället för en folkvald president. Serien handlar om David Shepherd en ung soldat som i ett smått dumdrastiskt räddningsförsök lyckas befria prinsen från motståndarstaten Gath, och blir genom bilder i pressen en nationalhjälte. För att utnyttja Davids status hos befolkningen tilldelas han en tjänst inom hovet och han spelar snart en roll i det intrikata spelet.
TV-serien är ambitiös, påkostad och har en del duktiga skådespelare som dyker upp emellanåt, som Brian Cox, Dylan Barker, Miguel Ferrer och Mark Margolis. Den huvudsakliga ensemblen är det givetvis Ian McShane som briljerar, intensiva Eamonn Walker (Oz, Lord of War) som pastor Samuels, Christopher Egan (Eragon, Resident Evil:Extinction) som David Shepherd och Susanna Thompson (Navy NCIS, Dragonfly) som drottningen.
Serien tar avstamp i Bibeln och i synnerhet berättelsen om David och Goliat, men serien har också många klara referenser till Shakespeare vad gäller intrigerna i kungafamiljen. Dessutom flirtar serien med lite övernaturliga sidor, något som var med påtagliga i de första två avsnitten. Nu är serien inte perfekt något vis, stundtals kan den upplevas som lite löjlig och manus skulle kunna vara vassare. Men det är kanske den bästa nya TV-serien som kommit på länge.
Det är många som ogillar serien eftersom de inte kan köpa idén med den uppdiktade monarkin. Möjligen kan det komma någon form av bakgrundsförklaring till varför en monarki skulle kunna stå sig så stark i ett tillsynes modernt samhälle. En analys av styrelseskicket och dess fördelar som skulle kunna fungera under särskilda omständigheter, eller är det en utopi som uppstått genom att vissa samhällsförändringar aldrig ägt rum?
Det har hittills bara gått fem avsnitt av serien och redan nu florerar rykten om dess nedläggning av den enkla anledningen att ingen ser den. Kings har kostat väldigt mycket pengar, och i dagsläget när ekonomin är svag, är risken väldigt stor att serien kommer att försvinna från tablåerna av det skälet. Det är väldigt synd för det finns så mycket i Kings som skulle kunna göras och på ett väldigt bra sätt.
Jean-Claude van Damme gör rolig metafilm
Nu till saken, Jean-Claude van Damme har spelat in en skön metafilm i Belgien där han driver med sig själv och bilden av B-action hjälten. Trailern gör mig för första gången intresserad av att se en JCVD film på 15år. Filmen handlar om hur Jean-Claude återvänder till Belgien efter att Hollywoodkarriären gått i stå, i en rättegångstvist använder exfrun hans CV för att visa att han inte är någon lämplig pappa, och slutligen dras han in i ett gisslandrama. Tänk att jag skulle se fram emot att se en Jean-Claude van Damme film? Trodde aldrig det skulle hända .
Super Bowl trailers 2009
Star Trek
Transformers: Revenge of the fallen
Fast and Furious
G.I Joe: The rise of Cobra
Land of the Lost
Lembrowski summerar en intensiv helg i Göteborg
Inte nog att Lembrowski fick skavsår av allt knallande mellan Bergakungen och Draken, lätta kramper i ändalykten var att räkna med, bara ett par timmars sömn under nätterna och vädret var regnigt och fuktigt ända fram till söndagen. Ändå fick han se en del bra film, den hel del ok film och bara en väldigt usel film.
Mommy is at the hairdresser
Det är sommarlov i slutet av 60-talet och alla barnen i villaområdet är hemma. Vi följer en trebarnsfamilj där den ömma modern brådstörtat lämnar familjen efter att ha fått reda på att pappan i familjen haft en manlig älskare. Barnen blir föräldrar till sina egna föräldrar och alla växer upp denna sommar. Ett utmärkt välspelat drama med stora humoristiska inslag.
Något så ovanligt som en feelgoodfilm från Belgien. Ensamstående mamma med två döttrar släpar sig fram genom sin tillvaro, ett tråkigt jobb på posten och en exman som funnit en yngre älskarinna. En dag råkar hon backa på den smått kufiske, men dock charmfulle långtradarchaffisen Johnny, och trots en stor ålderskillnaden mellan de båda inleder de ett förhållande. Detta låter kanske inte så intressant men dialogen är rapp, atmosfären är behaglig och just charmfull. En av de filmer på festivalen som sålde slut biljetterna snabbast.
Slumdog Millonaire
Nu är det inte många som har missat allt snack och oscarssurr kring Danny Boyles indiska film Slumdog Millionare. Storyn är att Jamal, en pojke från slummen, ställer upp i "Vem vill bli miljonär" och genom tillbakablickar får vi reda på hur Jamal kan svaren på alla frågorna. Boyle är en regissör som alltid arbetat mycket med tempo i sina filmer och även så i denna. Det är svårt att inte dras med i historien som rullas upp, i det fantastiska fotot, fantastiska musiken och mustiga historien. Filmen har skavanker, slutet är ryckigt och ointressant och jag känner att jag skulle vilja veta mer om brodern Salim men tvingas följa den mindre intressanta Jamal. Filmen är absolut en av de mest underhållande och kanske den bästa år 2008.
Two-Legged HorseJag verkligen hatar den här filmen, och ju mer jag tänker på den desto mer hatar jag den. Filmen handlar om hur en rik pojke som fått sina ben bortsprängda av en mina anställer en utvecklingsstörd pojke till att bära runt honom. Den utvecklingsstörda pojken är alltså hästen och med det följer att han behandlas som en häst. Han får stå i spiltan med åsnorna, äta hö, piskas när han är olydig etc. Den utvecklingsstörda pojken går in allt mer i rollen som häst samtidigt som den rika pojken förnedrar honom. Det är det filmen går ut på. Synnerligen värdelös.
35 shots of rum
I filmen följer vi far och dotter i deras vardagliga liv, arbete, matlagning, men de båda har ett tillsynes osedligt förhållande till varandra. Detta är en film där åskådaren får skapa sina egna pusselbitar för att lägga ihop vad som händer mellan de olika scenerna. Det blir bara tråkigt och ointressant. Däremot går det att diskutera länge med en polare vad som egentligen hände i filmen.
Waltz with Bashir
Brinnande aktuell på grund av sitt tema och var filmen kommer ifrån (Israel). Filmen handlar om en man som var med under en invasion av Libanon för 20 år sedan men som också har förträngt det som hände. Det enda han kommer ihåg är ett ögonblick från var han tror är ett minne men som kan lika gärna vara en dröm. Med utgångspunkt från detta minne letar han upp människorna som fanns med i minnet och bit för bit börjar falla plats och han börjar minnas. Stundtals väldigt stark och upplägget är en form av animerade intervjuer, något som kan bli lite väl tråkiga ibland. Het kandidat att vinna bästa utländska film på Oscarsgalan.
Behind the glass
Ointressant kroatiskt drama om en stressad arkitekt som försöker bolla både hemmaliv, arbete och älskarinna. Välspelad dock och något plus för oförutsägbart slut.
Troubled water
Sauna
Finsk/rysk skräckfilm som utspelar sig år 1595 handlar om hur en delegation med svenskar (Finland var svenskt under denna tid) och ryssar skall sätta gränser mellan sina länder efter ett krig. I den svenska delegationen finns råskinnet Erik som dödat 73 människor under kriget, och den känsliga kartritaren Knut. De går tillsammans allt djupare in i de finländska skogarna där det slutligen kommer till en by där det finns en Sauna som renar dig från dina synder. Väldigt suggestiv och atmosfärrik skräckfilm som hämtat lite från asien. Ville Virtanen som Erik är fullkomligt briljant.
DeltaLångsam ungersk film om en ung man som återvände till sitt barndomshem för att bygga sig ett hus. Han träffar en syster han inte viste att han hade, hon flytar in till honom och en relation uppstår något som inte styvpappan eller byborna ser på med blida ögon på. Vackert foto i en film som var fantatisk men som jag troligtvis aldrig kommer att se om då den kräver en del tålamod. Vann filmkritikernas pris i Cannes.
Karaokekungen
Göteborgsdramatikern Petra Revenue filmdebut som en av fem filmer i SFIs rookiefilmprojekt vilket dagen efter Karaokekungen visats lades ner. Filmen handlar om göteborgaren Pirko som kommer till insikt att han saknar jobb, vänner och flickvän, vilket leder till att han letar sig norröver för att finna sina rötter. Där upptäcker snart att han är duktig på att imitera Elvis. Filmen vill efterlikna någonting av Kaurismäki eller Lynch men blir till största delen bara en teatralisk smörja med småroligt manus. Har premiär i september.
Flame & Citron
Danska Flammen & Citronen handlar om två män i motståndsrörelsen under nazisternas ockupation av Danmark under andra världskriget. Filmen är alldeles för lång och tog tillsynes aldrig slut, men sen så krampade sig mina ben också i Chalmers aula. Vad filmen lyckades med var miljön, scenografi, bilar, kläder riktigt snyggt för att vara en skandinavisk film. Fotot var också snyggt och professionellt, liksom skådespeleriet. Däremot handlingen, manus hade kunnat vara betydligt mer intressant och genomarbetat.
