Potter och Puttar möts i rättssalen
Filmbolaget Warner Bros. stämde i dagarna det indiska filmbolaget Mirchi för varumärkesintrång. Bråket handlar om Mirchis film Hari Puttar and the Comedy of Terror som skulle ha haft premiär i Indien i början av september. Eftersom namnet Hari Puttar är så snarlikt namnet Harry Potter, vars filmer Warner producerar, har de nu lämnat in en anmälan.
Mirchi försvara sig med att säga att namnet Hari är ett väldigt vanligt indiskt förnamn och Puttar betyder "son" på punjabi. Vidare menar Mirchi att namnet Hari Puttar registrerades redan 2005 och ifrågasätter Warner Bros. val att stämma dem bara 3 veckor innan premiär.
Det råder ingen tvekan om att namnen är väldigt lika och att den indiska filmen vill surfa på Harry Potters framgång. Till innehåll skiljer de sig däremot väsentligt. Hari Puttar handlar om, av vad jag kan förstå, en indisk pojke som lämnas ensam på ett engelsk gods där han blir angripen av skurkar, och det hela utvecklar sig till en Ensam Hemma liknande intrig. Är det någon som ska ha, och behöver, royalties är det Macaulay Culkin.
Sommarens mest kontroversiella TV-serie
Förra sommaren bländade Mad Men oss hela sommaren med fantastiskt manus, lysande skådespeleri och all glänsande pomada i Don Drapers hår. Denna sommar måste jag ge min kära vän MasterSouth rätt i att Swingtown förmodligen var den bästa nykomlingen bland TV-serierna under den varma årstiden 2008. Det bör emellertid poängteras att konkurrensen var ganska skral bland förstasäsongsserierna.
Serien utspelar sig på 70-talet och kretsar kring familjen Miller som flyttar till ett större hus i ett lite fina område ett par kvarter bort från deras gamla bostad. Kvar lämnar de sina gamla grannar, familjen Thompson, som de umgåtts med under flera år. Att familjen Miller ska flytta skall inte behöva inverka på deras vänskap lovar de varandra. Väl i det nya huset tittar deras nya grannpar in, det tillsynes charmanta paret Decker, som bjuder in paret Miller på en fest. När paret Miller anländer visar det sig vara en swingersfest, med hippa människor, annorlunda kläder, ormgrop i källaren, kokain och alkohol. Paret Miller bli inte förskräckta av vad de ser utan lockas lite av denna nya värld och det tar inte lång tid innan de byter fruar för en kväll.
Den stora kontroversen har handlat om annonsörer som har dragit tillbaka reklam som skulle gå under programmet. Förmodligen har de inte ens sett serien då den inte alls visar något naket, ingen svär och det centrala i handlingen är inte om swingerslivet utan om relationer och hur dessa skulle kunna påverkas av ett öppet förhållande.
Det är ännu en gång som de sedlighetsivrande delarna av USA har talat utan ha något på fötterna.
Swingtown har haft ganska mediokra tittarsiffror men växer med varje nytt avsnitt. Och i dagarna började ryktet om att serien skulle gå över från marksända NBC till kabel-TV, dels för att tittarsiffrorna inte duger för NBC och dels för att spetsa till seriens handling med mer naket och svordomar. Kanske är det just vad som är problemet, serien är lite för snäll i förhållande till vad den handlar om.
Tillbaka åtta år: Rock N Rolla
Guy Richie var namnet på allas läppar i slutet av 90-talet. Stiliserat gangstervåld porträtterades cockneydialektalt på Robert Altman manér. Alla kunde gilla Guy Richies filmen, från den actionälskande femtonåringen till James Cagney vurmande dinosaurrecensenter. Guy Ritchie stod på toppen av sin karriär, Lock, Stock and two smoking barrels och Snatch älskades av alla och alla hippa skådisar ville jobba med honom, som Brad Pitt.
Sedan begick Guy Ritchie två fatala misstag. Ett: han gifte sig med Madonna, det tog år för Sean Penn att bli en normal människa igen. Två: han gick i Richard Hobert/Colin Nutley fällan, att göra film med frugan i huvudrollen. Dessa två misstag ledde till att Guy Ritchie detroniserades från den popkulturella tronen, något som han tills denna dag inte ens varit i närheten av att återta.
Trailern från Ritchies senaste film Rock n Rolla visar däremot en återgång till de filmerna han gjorde i slutet av 90-talet. Alla ingredienser som gjorde Lock, Stock och Snatch till två bland imdbs 250 bästa filmer genom tiderna tycks vara där. Dessutom en bra uppslutning av kompetenta skådisar som Tom Wilkinson och Gerard Butler, men framförallt lyser Madonna med sin frånvaro.
Slaget vid Poltava är inte vad den utger sig för att vara
I förra veckan fick jag nys om filmen Slaget vid Poltava som kom ut på köp- och hyrfilm. Eftersom filmen var rysk fanns det knapphändig information om filmen, men enligt information från Atlantic kunde jag utläsa detta:
Jag förstod ju att handlingen var en aning tillspetsad för att krusa en svensk publik, det är orimligt att ryssar skulle producera en film som hade svenskar i centrum. Men efter att ha sett filmen frågar jag mig om filmbolaget Atlantic verkligen sett filmen de har utgivit? Och om de nu har gjort det så hur kan de med gott samvete annonsera ut produkten som de gör? Jag kände mig helt enkelt LURAD när jag såg Slaget vid Poltava.
För att återgå till citatet. Filmen utspelar sig 1709, det stämmer. Svenskarnas tåg in i Ryssland nämns inte ens i filmen, och 22000 man fanns inte på plats vid slaget då de flesta avlidit under vintern av köld och svält. "Framför dem brände ryssarna sina egna byar", de enda som bränner ner något i filmen är svenskar. Vad gäller vintern så utspelar sig hela filmen i strålande solsken och inte en enda snöflinga påträffas. Och slaget var blodigt, men det är knappast svenskarna aspekt vi får av kriget. Det är inget som egentligen är fel i texten, det har helt enkelt ingenting med filmen att göra.
Texten som jag citerat ovan är mer en inramning för filmen, så vi historielösa svenskar skall förstå vad slaget vid Poltava var för något. Det har däremot ingenting med filmens handling att göra. Vist är det ett slag i slutet av filmen men det centrala i filmen är en väldigt homoerotisk historia om en fransk friherre vid Ludvig XIV:s hov och en rysk fältofficer. Det är absurt men fransosen och ryssens relation byggs upp helt enligt reglerna för ett romantiskt drama. De grälar lite i början, men en vänskap växer fram och i slutet offrar de sina liv för varandra. Det finns dessutom en mängd scener genom filmen som framställer fransosen är feminin och ryssen som maskulin. Och kanske är det meningen att det ska vara så, men vi lever post-Brokeback Mountain så det finns ingen mening att hyckla. Så marknadsför filmen som ett homoerotiskt drama med det stora nordiska kriget som bakgrund.
Slaget vid Poltava påminner en del om den svenska miniserien Snapphanar i själva produktionen när det gäller foto, sceneri, dialog, skådespeleri, det vill säga högst mediokert. (Däremot bränner de inte ner Harlösa i Slaget vid Poltava, vilket är ett minus.) Den enda fördelen jag kan se med filmen är att alla inte enhälligt pratar ryska, utan svenskar pratar svenska, fransoser franska, polacker polska och så vidare. Det är visserligen en märkbar dubbning, men det märks knappt. Slaget i sig är snyggt komponerad för att vara producerat utanför USA, men varför blir alla svenskar skjutna i ansiktet?
Regissören Oleg Ryaskov vet inte vad han vill med filmen så den spretar åt alla håll och kanter. En mängd totalt meningslösa scener och karaktärer drar förbi utan att spela någon som helst roll för historien. Poänglös och andefattigt gaydrama, som dessutom för sig med en lögnaktig marknadsföring.
Nyinspelning av Poltergeist planeras
Det tycks vara få amerikanska skräckfilmsklassiker inte omarbetats till en nyinspelning under 2000-talet, Motorsågsmassakern, Omen, Halloween, Fredagen den 13:e (premiär februari 2009), Huset som Gud glömde, The Hills Have Eyes etc. Listan kan göras lång. Nu har iallafall två manusförfattare, Stiles White och Juliet Snowden, anlitats för att arbeta fram ett manus som ska bygga på filmen Poltergeist från 1982. Tidigare har de båda har skrivit manuset till nyinspelningen av Boogeyman och kommande Knowing med Nic Cage, samt den planerade remaken av Hitchcocks Fåglarna. Något som tyder på att de saknar skam i kroppen.
Poltergeist var en stilbildande 80-talsrulle, skriven av Steven Spielberg och regisserad av Tobe "Motorsågsmassakern" Hoper. Tillsammans med Stephen Kings DET bidrog den till en välutvecklad skräck för clowner för alla barn som växte upp på 80-talet, något som forfarande bidrar till att vuxna män runt de 30 hatar cirkus. Jag ställer mig väldigt skeptisk till en nyinspelning av Poltergeist, det gör jag i och för sig alltid till nyinspelningar. Just nu kan jag bara se dåliga CGI effekterna framför mig och funderar på hur det ska gå till när dottern blir kidnappad genom LCD TVn.
Sista säsongen för Scrubs?
Scrubs har varit en serie som har varit på väg att läggas ner flera gången men ständigt klarat sig kvar och har en trogen skara människor som tittar på serien. Nu har däremot skådespelerskan Judy Rayes, som spelar Carla, i ett uttalande sagt att denna säsong, den åttonde i ordningen, kommer att bli hennes sista. I samma uttalande hävdar hon att huvudrollsinnehavaren Zach Braff och en av seriens skapare Bill Lawrence kommer att lämna serien efter säsongen. Zach Braff har tidigare gett vinkar om att detta kommer vara hans sista säsong för Scrubs och att han kommer att satsa vidare inom film som skådespelare och regissör. Lönerna har för skådespelarna i serien har också trappats upp successivt, något som lär bli ytterligare en orsak för NBC att avsluta serien.
Trailer för Max Payne
Tidigare har jag skrivit på denna bloggen hur mycket jag gillade spelet Max Payne. Jag fångades av noir temat, storyn och ett tilltalande gameplay. Det framstod som ganska klart att spelet skulle bli film, då handlingen var filmiskt inspirerad och, bakom spelandet, strukturerad. När Marky Mark Wahlberg var klar för huvudrollen sjönk förväntningarna totalt men när jag nu ser trailern börjar jag hoppas igen. Stort plus för att de har kvarhållit Mansons If I was your Vampire som temamusik.
Laurence Fishburne klar för CSI!
Då var det alltså klart att Laurence Fishburne kommer att spela en ny karaktär i CSI: Las Vegas nästa säsong. Han kommer först att dyka upp i det nionde avsnittet och fylla det tomrum som William Petersens karaktär Gill Grissom lämnar bakom sig. Fishburne figur kommer att ha vetenskaplig yrkesbakgrund som Grissom, patolog och universitetsföreläsare, men sakna intresset för insikter. En annan sak som också skall skilja karaktärerna åt är att Grissom ville berätta hur mordet gick till är Fishburnes mer intresserad av varför mordet begick.
Hur Petersen kommer att skrivas ut ur serien och hur Fishburne kommer att komma in är fortfarande höljt i dunkel. I ett par avsnitt under förra säsongen tag Petersen en timeout och hans ersattes av Liev Schreiber i ett par avsnitt. Några hardcore Grissomfans hoppas att så är fallet ännu denna gången.
Nu återstår att se hur serien tas emot och om Laurence Fishburne medverkan kan innebära den nytändningen som många av oss fans vill se. Vad vi iallafall kan räkna med är att producenterna håller ett stenhårt öga på tittarsiffrorna runt avsnitt nio.
Hellboy II - The Golden Army
Likt den första filmen om Hellboy som kom för fyra år sedan bygger uppföljaren Hellboy II - The Golden Army på Mike Mignolas Dark Comic serie, Guillermo del Toro regisserar och Ron Pearlman spelar rollen som den cigarrökande demonen. Kombinationen av action, humor och del Toros unika fantasi var föreföll annorlunda i jämförelse med andra serietidningshjältar som gick upp på vita duken under denna tid. Guillermo del Toro vara bara ett steg från att få ett stort genombrott, något som kom med Pans Labyrint för två år sedan och efter den fick del Toro en uppsjö filmerbjudande och fans. På forum runt om i världen har Hellboy 2 tillsammans med The Dark Knight ofta nämnts som en av de mest emotsedda filmerna under året och om en månad har den biopremiär i Sverige.
Hellboy II - The Golden Army tar vid ungefär där den första filmen slutade. Hellboy och Lizz har flyttat ihop och försöker passa ihop sina liv för att de ska kunna klara av en relation, något som resulterar i en del "explosiva" gräl. Under tiden håller den vampyrliknande prins Nuada på att försöka sammansätta den brutna kungakronan vars samlade bitar ger den rätta ägaren makt över den oförstörbare gyllene armén. Efter att en antikvitetsauktion blivit attackerad av prins Nuada tvingas de amerikanska myndigheterna att kalla in sitt hemliga vapen Hellboy och hans medhjälpare Lizz, som kan frambringa eld, samt Abe Sapien, en undervattensfigur med ett stort intellekt. Efter att ha blivit attackerade av små elaka kalciumälskande varelser inser de att de kommer att behöva förstärkning som kommer genom Johan Krauss som är helt förkropplsigad av elektroplasma, som ser ut som gas. Spåren som de finner leder ner till Trollmarknaden som ligger under Brooklynbron.
Paragrafryttaren agent Myers, som bar en av huvudrollerna i den första filmen, har förflyttats till Antarktis och medverkar inte alls i uppföljaren. Många av agent Myers karaktäristiska egenskaper kommer dock igen den nye figuren Johan Krauss som är en varelse i gasform och som förkroppsligas i en dykardräkt. Rösten till tyskbrytande Johan Krauss görs underhållande nog av Seth MacFarlane, skapare av den tecknade satirserien Family Guy där han också gör många av rösterna.
Hellboy 2 är lika bra som sin föregångare om inte bättre. Balansen mellan komedi och action är välbalanserad, men den stora skillnaden är att del Toros fantasifullhet har fått löpa friare och genom hela filmen bekantas vi med nya mytiska figurer. Det påminner ibland om när man som liten såg Stjärnornas krig första gången, och ibland som några scener ut Men in Black. I en scen som utspelar sig på Trollmarknaden under Brooklynbron svämmar bilden över av nya egendomliga figurer. Prins Nuada som är anatgonisten i filmen för tankarna till en annan film som del Toro regisserat, Blade II.
Ron Pearlman som spelar Hellboy är en stor anledning till framgången med filmerna, han är förträfflig i huvudrollen och är kanske den skådespelare i världen som är bäst på att agera genom ett tjockt lager latex. I rollen som Lizz ser vi den melankoliske Selma Blair, en aktris som aldrig riktigt lyfts i mina ögon men som gör en rekorderlig insats denna film. Abe Sapien spelas av Doug Jones, som också gjorde Silversurfaren i Fantastiska Fyran, gör ett C3PO aktigt intryck men har betydligt mer karaktär. Den i mina ögon bästa scenen i Hellboy 2 är när Hellboy och Abe Sapien i en ganska homoerotisk scen dricker öl och sjunger Barry Manilows "Can't live without you", klassisk.
Det enda problem jag hade med filmen var att den kändes stundtals forcerad, att mycket skulle hinnas med under kort tid utan att nyanseras. Detta hände särskilt i de romantiska avsnitten och blev därav tämligen löjliga. Sedan var filmen kanske lite för fjäskande för publiken med några lite för billiga skämt och sikte mot lägre åldersgrupp. Filmen handling i sig kan också förefalla lite i tramisgaste laget då Hellboy 2 är mer saga än den första filmen.
Jag gillar Hellboy. Han är inte anspråksfull som Batman, töntig som SpiderMan eller nyansfattig som Hulken. Hellboys destruktiva missbrukarpersonlighet som balanseras upp av hans komiska tajming och de facto att han en dag kommer att leda till jordens undergång är intressant. Äventyret ramas dessutom in av 2000-talets Terry Gilliam och ger ett imponerande, fantasieggande och underhållande resultat. Svag fyra.
USA lägger vantarna på rysk nationalklenod
Stone Village Pictures har köpt in rättigheterna till Alexander Belyaevs klassiska sci-fi roman från 1928, The Amphibian Man, som filmatiserades redan 1962 i Sovjetunionen. Den versionen har blivit en kultklassiker pga av sina innovativa undervattenscener och musikalinslag. Filmen handlar om en forskare vid Amazonfloden som transplanterar haj-gälar till sin son när hans lungor kollapsar. Problem uppstår när sonen räddar en kvinna från att bli attackerad och förälskar sig i henne.
Stone Village Pictures jobbar nu på ett manus till filmen samt en nyöversättning av romanen. För den som vill se filmen finns den i sin helhet på youtube uppdelad i 10 delar.
HBO har Irak i fokus
För trogna TV-tittare är det ingen nyhet att den amerikanska kabel-tv kanalen HBO gör otroligt bra serier. De har pressat andra kanaler att satsa hårdare på sina produktioner och det sägs att kvalitén bland TV-serier sällan har varit bättre än vad det har varit under 2000-talet . Nu har däremot många av HBOs serier som Sopranos och The Wire gjort sitt och med spänning är vi många som väntar på vad som ska komma härnäst.
Under slutet av sommaren har HBO lanserat två serier där Irak står i fokus, Generation Kill och House of Saddam (som producerats i samarbete med BBC precis som Rome och Band of Brothers). Många skulle på förhand kunna tro att det kommer att röra sig om tillrättalagd amerikansk propaganda. Så är inte fallet.
Generation Kill är en miniserie som bygger på Rolling Stone journalisten Evan Wrights erfarenheter vid invasionen av Irak 2003. Där följde han en spaningstrupp under två månader efter att ha lovat befälen att han skulle klara av ett sådant uppdrag. I en av huvdrollerna i serien ser vi Alexander Skarsgård som sergeant Brad "Iceman" Colbert. Alexander har blivit ganska rosad för sin roll även om mycket av diskussionerna har handlat om hans skiftande dialekt. Själv tycker jag att han gör rollen över förväntan och kanske det kommer att bli ett break i hans internationella karriär. Till en början ska jag säga att det var en egendomlig upplevelse att se snubben från Hundtricket gå där och bossa runt jänkare, men ju längre in i serien man kommer deso bättre blir han. Generation Kill är hittills (4 avsnitt in) inte någon actionfest utan skildrar realistiskt livet i modernt krig. Det brukar ju sägas att i modern krigsföring är 95% av tiden väntan och förberedelser, men 5% fullständig mardröm, och det är den bilden som ges i Generation Kill. Det blir en del action också med andra ord.
Patriotism och nationskärlek lyser med sin frånvaro, och militärerna är inga dödsmaskiner med Stars & Stripes tatuerade i pannan, utan människor som både har bra och dåliga sidor. Officerarna framställs inte som några snillen utan ofta som maktlystna vapenkåta idioter. Å andra sidan tar serien inte heller något vänsterriktat perspektiv heller, utan håller en neutral balans, vilket tycks ha retat många amerikaner. Jag tycker det framgår klart att serien Generation Kill vill ge ett ärligt porträtt av invasionen av Irak från denna bataljons perspektiv med en nyanserad problematik.
House of Saddam återger i fyra avsnitt berättelsen om Saddam Hussein från presidenttillträdet fram till hans död. Namnet på serien vill jag ifrågasätta med tanke på diverse menlösa filmer och serier som hetat "House of..." men det är ett mindre problem. Research och fakta till serien är rigoröst genomarbetad, inte en detalj har lämnats till slumpen och inte en enda sten har lämnats ovänd. Långa intervjuer har gjorts med människor som rörde sig i Saddams närhet. Med all information hade de skapat ett fantastiskt porträtt av en av vår tids mest maliciösa makthavare. Scenografier och kläder skall överensstämma i detalj med verkligheten. Handlingen ställer familjen Hussein och den innersta kretsen i centrum. De brittiska författarna som ligger bakom manuskriptet har sagt i en intervju att Saddams liv var ett Shakespearedrama och ingenting har behövt lämnas åt fiktionen.
Själv tycker jag sättet de berättar Saddams liv påminner om filmen Gudfadern. Den store patriarken som centrum bland intriger i en stor familj och medarbetare. Serien har genomgående brilliant skådespel och Yigal Naor (bl.a. Rendition), som spelar Saddam Hussein, är den outgrundlige diktatorn lika fantastiskt bra som Forrest Whitaker var Idi Amin i The Last King of Scotland. Shohreh Aghdashloo (House of sand and fog) spelar Saddams hustru Sajida, Philip Arditi (10 Days To War) hans äldsta son Uday och, kanske mest välkände skådespelaren i gänget, Said Taghmaoui (Vantage Point, Three Kings) Saddams halvbror Barzam Ibrahim.
Inte heller denna serien blundar för känslig historisk fakta, som amerikanernas inblandning i kriget mot Iran. Å ena sidan vill de visa hur brutal diktatorn Saddam Hussein kunder vara och å andra sidan har de västerländska myterna kring Saddams extrema våldsamhet tagits med en nypa salt. Precis som i fallet med Generation Kill strävar HBO och BBC åt att berätta historien så nära verkligheten som möjligt.
The Conversation blir ny TV-serie?
Francis Ford Coppola regerade under 1970-talet med Gudfadern 1 och 2 samt Vietnameposet Apocalypse Now. Det är därför inte konstigt att hans film The Conversation från 1974 fallit något i glömska trots att det är en fullständigt brilliant film. Gene Hackman spelar huvudrollen som paranoid avlyssningsexpert som tror sig höra ett mord på en av sina inspelningar. Ironiskt nog lanserades The Conversation någon månad efter Watergateskandalen vilket gav handlingen hög aktualitet.
Nu har emellertid AMC, filmkanalen som gör Mad Men, gett klartecken till att spela in ett pilotavsnitt som bygger på filmen The Conversation. Piloten skall vara trogen filmen och utspela sig under 1970-talet och Gene Hackmans huvudroll från filmen kommer också vara huvudroll i den förmodade serien. Därmed undviker man allt högteknologiskt dravel som hade blivit en följd om den utspelat sig under modern tid (om någon kommer ihåg den ofantligt dåliga BBC serien Bugs). AMC har inte gjort någon besviken förr så jag hoppas på en riktigt bra serie.
Grissoms efterträdare i CSI... Morpheus?
Rättvisans skäggiga män
I sommar har det blivit allt mer klart att William Petersen som spelar Gill Grissom i CSI: Las Vegas kommer att trappa ner sin medverkan i serien. Grissom kommer alltså att kliva ner som chef för kriminalteknikerna men det sägs att han skall titta in lite då och då för att kontrollera att personalen sköter sig, eller fungera som en expert när de fastnat i en utredning. Informationen om den kommande säsongen omgärdas av ett i stort dunkel och Grissomryktet har varit igång länge, men Grissoms nedtrappning är bekräftad. Snacket har givetvis dragit igång kring vem som kommer att ta över efter Grissom och många källor från serien menar att det måste vara ett stort namn som kan fortsätta att hålla tittarsiffrorna uppe när den mest älskade karaktären försvinner. De namn som har florerat är John Malkovich och Kurt Russell, men under den senaste veckan är det Laurence Fishburne som är huvudkandidaten.
De flesta vet utan att ha följt serien att Grissom är själen och hjärtat i CSI, så frågan om serien slut har givetvis tagits upp. De som följer serien är medveten om att flera andra huvudkaraktärer har slutat eller blivit skjutna under förra säsongen. Historierna börjar upprepa sig och särskilt efter strejken spelades det in ett gäng riktigt usla avsnitt. Serien kommer att försöka återuppfinna sig själv under höstsäsongen och kanske är det slutet på en av de mest framgångsrika serierna någonsin i televisionens historia, men troligtvis inte. "Everybody loves a good murder mystery" brukar man säga med eller utan Grissom.
Yors World! He's the man!
Yor är lite lik Anders Eriksson från Galenskaparna.
"Not" Wanted
På senare tid har en genre med idiotiska actionfilmer i hypertempo gjort smärre succéer bland tonåringarna i västvärlden. Crank från 2006 med Jason "The Transporter" Statham i huvudrollen var en fullständigt galen film där huvudrollen blir injicerad med ett gift som krävde att han höll maxpuls och adrenalinet uppe för att inte dö. Det var en smårolig i sin begränsning men absolut inte en bra film. 2007 kom Shoot Em' Up med den morotsknaprande Mr Smith spelad av Clive Owen, högt tempo och pajas action. I samma fack skulle jag vilja placera Wanted, den kommande actionfilmen med Angelina Jolie, James McAvoy och Morgan Freeman.
Wesley Gibson (McAvoy) är en loser som äter ångestdämpande medicin för att klara sitt jobb som kontorsråtta. Han bästa vän ligger med hans flickvän och hans rödhåriga tjocka chef bevakar honom som en gam redo att slå till när han gör bort sig. En kväll när Wesley besöker apoteket dyker den attraktiva Fox (Jolie) upp och berättar för honom att hans far, som var den bästa lönnmördaren någonsin, nyligen dödats på ett hustak. Wesley som aldrig känt sin far vet inte vad han ska säga innan en eldstrid uppstår inne i apoteket. Fox tar med Wesley till en textilfabrik där ett gäng lönnmördare har sitt huvudkvarter. En grupp människor som kallar sig Brödraskapet leds av den oförvitlige Sloan (Freeman) och de tränar Wesley att bli en lönnmördare precis som hans far var, den bästa.
Wanted försöker göra allting snyggt och sexigt, till den grad att det överträffar det rimliga. Alla som blir skjutna blir det på ett coolt sätt, genom att skruva pistolkulor runt en husvägg (enkelt, bara att snärta lite med handen!), flippa bilen över en annan och samtidigt skjuta någon genom solluckorna, eller med ett sprickskyttegevär skjuta någon från grannkommunen. Jag har vanligtvis väldigt lätt att köpa galna actionscener, men jag anser allt CGI dravel har gått för långt när stuntmannens roll har spelats ut. Jag kan inte undvika att under biljaktscenerna drömma mig tillbaka till Bullit eller The French Connection när allting gjordes på riktigt.
Handlingen i filmen ska jag kanske inte prata om eftersom mening är att den skall stå tillbaka till förmån för actionscenerna. I stort är det en blandning av alla större actionfilmen i synnerhet Fight Club, Terminator 2 och Stjärnornas krig. Utförandet görs däremot väldigt taffligt. Manus har bollats runt mellan flera skribenter, men slutresultatet tycks ha bearbetats av ett gäng högstadiepojkar där sex bara är ett dunkelt rykte. Faktum är att filmen bygger väldigt löst på en serietidning med samma namn, och att skaparna av den serien accepterat manuset är ett mysterium.James McAvoy har ju den där skotska Ewan McGregor, Sean Connery charmen men det räcker inte långt i den här smörjan till film. Angelina roll blev specialskriven till filmen, möjligen för att hon skulle få visa sina tatueringar och halva rumpan för de där högstadiekidzen. Och det blir ju lite filmkyssar mellan de båda men det ser mest ut som om McAvoy försöker släta av en bäddsoffa. Freeman kör sin vanliga trötta roll, tillbakalutad grånad man med mycket livsvisdom, en roll som han däremot ser ut att njuta av att spela i The Dark Knight. Terence Stamp får en minimal biroll vilket är ett hån.
För regin står den ryska stjärnan Timur Bekmambetov, vilket kanske inte säger så mycket till många av er därute, men han blev känd genom sin ryska vampyrtrilogi "Night Watch" som han håller på att färdigställa den sista delen i. Hans filmer har slagit publikrekord i Östeuropa men personligen har jag aldrig förstått storheten i dem. Det är alltid svårt för icke engelsktalande regissörer att göra film i USA, den listan kan göras väldigt lång. Men Wanted har fått ett ok mottagande av recensenter och en mycket god reaktion från publiken på andra sidan Atlanten att jag tror Bekmambetov mycket väl kan fortsätta med fler filmer i Hollywood.
Wanted har dessutom en del fullständigt kvinnofientliga scener. De två kvinnliga roller som finns med i filmen är Wesleys chef, tjock och rödhårig kvinna, och den andra Wesleys flickvän. Angelina räknas bort för hon är med man än kvinna i den här filmen (gamla Ripley i Alien problematiken). Chefen framställs som något idiotiskt, ett lägre väsen och hennes övervikt är något roligt som man ska skratta åt, något som Wesleys karaktär påpekar när han slutar. Flickvännen är en slampa som bara gnatar och gnäller, och porträtteras alltid i en skabbig lägenhet. Verkligen en vacker syn av kvinnan.
Filmen Shoot em up hade iallafall en medvetenhet om sig som Wanted ville ha men inte lyckas få. Filmen tycks ambivalent om vi ska ta den seriöst eller inte. Å ena sidan eftersträvar den ett drama men å andra sidan skruvar de pistolkulor som Beckham en frispark. Totalt vankelmod och utan poäng faller Wanted platt och mynnar ut en totalt ointressant löjeväckande smörja.
Biopremiär 12 september.
