Lembrowski

På eftermiddagen den 31/1 släpptes de nominerade filmerna till Oscarsgalan, som i år egentligen inte bjöd på någon överraskning. Kul att Good Night and Good Luck har fått en mängd nomineringar, men annars är nomineringarna väldigt lika de som gjordes till Golden Globe galan. Galorna brukar skilja sig iallafall på några punkter, t.ex. ifjol var Sideways stor på Golden Globe, men blev ganska förbisedd på Oscarsgalan. I år skulle jag vilja säga att A history of violence fått den rollen.

I skådespelarkategorierna skulle jag idag tippa Philip Seymour Hoffman som bästa manliga, och Reese Witherspoon som bästa kvinnliga. Bland de manliga är det Joaquin Phoenix som är den största konkurrenten, men jag tror inte han vinner på grund av att Jamie Foxx vann ifjol som Ray Charles, det blir lite tjatigt om samma "typ" av skådespeleri vinner två år i rad. En outsider och en kanske personlig favorit är David Stratharin för rollen som Edward Morrow i Good Night and Good Luck. Tyvärr tror jag inte att Terrence Howard eller Heath Ledger räcker till i år i den rådande konkurrensen. I den kvinnliga kategorin står det mellan Reese Witherspoon och Felicity Huffman för Walk the Line respektive Transamerica. Judie Dench är nominerad för sin rutin, Charlize Theron för det starka kvinnoporträttet i North Country och Keira Knightley tror jag helt enkelt inte räcker till.

Brokeback Mountain kommer att vinna regipriset, i den kategorin ser jag innan annan vinnare, det hade varit kul om George Clooney fått en men jag tror ärligt talat inte på det. I min recension av Capote på bloggen skriver jag att den inte kommer att vinna regipriset, vilket jag står fast vid. Spielberg är ju en vinnare i dessa sammanhang, och hans Munich är nominerad, men jag ser inte honom som en vinnare på denna gala.

Josef Fares blev inte nominerad för sin Zozo, och man ska ha riktig tur för att bli det i Oscarsgalan enorma konkurrens. I kategorin bästa utländska film ser jag idag bara en vinnare, och det är Paradise Now, som vann kategorin på Golden Globe-galan. En Israelisk film som utspelar sig under de sista 27 timmarna i två självmordsbombare liv i Tel Aviv, en självklar vinnare på galan tror jag.

King Kong kommer att plocka hem de tekniska priserna, och slå Narnia i samtliga av dessa kategorier. Memoirs of a Geisha kommer kanske att ta ett par in någon kategori för bästa kostym eller scenografi. Manuspriserna är svåra att förutsäga, men jag hoppas på A history of violence tar en där, tillsammans med Syriania. Jag tycker att det brukar vara så att manuspriserna går till de filmer som verkligen är riktigt bra, men som inte kommer att vinna något annat pris.

Vilken film kommer då att vinna bästa film 2005? Jag tror jag kommer att sätta mina slantar på Brokeback Mountain. Capote vinner andra inte lika tunga priser, Good Night and Good Luck är lite väl smal för att vinna ett sådant pris, Crash ogillade jag (p.g.a. att den var så fruktansvärt tillrättalagd, brilliant Matt Dillon däremot) och jag ser inte att Munich tar hem något pris alls under galan.

Detta är hur jag ställer mig nu, de första intrycken av nomineringarna, det är ändå en månad till innan galan och jag kommer troligtvis att revidera mina uppfattningar ett par gånger innan det är dags. Helhetsbilden av Oscarsnomineringarna tycker jag är att de är väldigt
mesiga, konventionella och jag saknar lite krydda i sammanhanget.

Jag kan börja med att säga att det var längesedan jag stod ut med att se en hel guldbaggegala. Varför? Jo för att alla våras Svensk Filmindustri hyllar sig själv till en sådan nivå att jag börjar känna galla krypa upp genom strupen. Detta brukar inträffa när Åse Kleveland håller sitt årliga öppningstal som brukar lyda såhär: "i år har rekordmånga svenskar gått på bio, och en stor del av den förtjänsten är oss i det här rummet", jo tjenare. Det gamla påståendet "Klubben för inbördes beundran" stämmer synnerligen väl in på denna gala eftersom SF i princip ger priser till sig själva. Det går att kritisera USA för sitt mediekonglomerat, men på Oscarsgalan råder det iallafall lite konkurrens mellan medieföretagen, något som knappt existerar i Sverige. En annan fantastisk idé med guldbaggegalan är att klumpa ihop en mängd priser till ett som t.ex. en vilken buntar ihop en mängd områden såsom kostym och specialeffekter i ett pris! Där har vi SFs respekt till alla arbetare omkring filmerna.

Personligen börjar jag redan vrida mig då jag upptäcker att Lena Endre visar sig vara programvärd, denna överreklamerade aktris som inte gjort något bra sen hon blev påkörd i Juloratoriet. Genast är Extreme Homemakeover på TV3 och Simpsons på ZTV väldigt lockande, men jag stålsatte mig. I år hade Kleveland ett väldigt kort och färdiginspelat tal vilket gjorde resan lite lättare.

Idén med att lägga baggegalan i Göteborg under brinnande festival visar iallafall någon ansträngning till att vilja utveckla produktionen. I och med att de var i Göteborg var de tvungna att leta upp en komiker från Göteborg, men sen Sten-Åke Cederhök gick ur tiden har det inte kommit någon rolig människa från den staden. Därför fick SVT leta fram Carl-Einar Häckner som inte passar in i dessa sammanhang, utan gör sig bäst på en slummig varietéteater i Berlin.

Bristen på bredd och kvalité på baggegalan lyste med sin närvaro, tillsammans med saknaden av framtidsvisioner och kompetent kunskap för produktion. Det är samma gäng som nomineras varje år, inget är nytt under solen. Kvällstidningarna kommer säkert att skriva om vem som var den mest välförtjänta vinnaren, och utan tvekan från mig är det Per Åhlin, mannen bakom bl.a. Karl Bertils Jonssons Julafton och Hundhotellet, och fick nått nyinstiftat barnpris. Åhlin stod också för kvällen bästa tal som påtalade varför han inte fått göra film på snart 10 år, och konstaterade det faktum att svensk animerad film numera görs utomlands.

Peter Andersson borde ha fått vinna bästa manliga huvudroll, det känns som om Krister Henriksson vinner varje år (vilket inte visade sig vara sant, han vann senast -97). Min teori är däremot att det är en kompensation för att Henriksson spelar Wallander i de poänglösa Wallanderfilmerna. Helt enkelt en förhandlingsfråga med SF, jag ser det framför mig, Henriksson: "Åse hur många Wallanderfilmer måste jag göra för att få en ny bagge", Kleveland: "Tja vad sägs om 20?", Henriksson: "Nejnejnej, det får allt räcka med... 14", Kleveland: "It's a deal!", Henriksson (för sig själv): "Fan, jag skulle sagt 10".

Maria Lundqvist vann en bagge för bästa kvinnliga huvudroll, det verkar vara en bra film den där "Den bästa av mödrar". Däremot är det intressant hur länge Tuva Novotny skall se sig brädad av gamla tanter. Jag vet ingen annan kvinnlig skådespelarinna i Sverige som har en sådan hög lägstanivå inom filmen som Tuva Novotny.

Och Ninas Resa vann bästa film, ojojoj vilken överraskning. Koncentrationsläger vinner priser, säger bara Schindlers List och Pianisten.

Visst har jag generaliserats väldigt mycket i detta inlägg, och har en i allmänhet väldigt negativ ton. Jag tycker SF ska hoppa ner från sina höga hästar, arbeta bort det enfaldiga och förlegade Sverigeperspektivet på film. Samarbeta med Norge, Danmark, Finland och Island för att skapa ett pris som ger större betydelse i branschen, stället för att plaska i ankdammen som i guldbaggegalan framställs som havet.

Liev Schreiber, välkänd birollskådis i filmer som Scream och The Manchurian Candidate, har både skrivit och regisserat Everything is Illuminated med Elijah Wood i huvudrollen som den maniske samlaren Jonathan Safran Foer. Woods karaktär är en extremt tillknäppt människa som samlar på allting som hör till familjemedlemmar i små zipp-lock påsar som han sedan häger upp på väggen. Jonathan erhåller ett fotografi vid sin farmors död som får honom att vilja leta upp sin farfars födelseort i Ukraina. I Ukraina är man van vid att rika judar söker upp sina familjers historia, och organiserar liknande resor för utlänningar. Jonathan får den ukrainska hiphopparen Alex och hans farfar som guide, samt deras hund Sammy Davis Jr Jr.

Filmen börjar som en väldigt rolig komedi, kulturkrocken mellan öst och väst, samt krocken mellan de på ytan helt olika karaktärerna tycker jag är väldigt underhållande. Den för mig helt okända Eugene Hutz är riktigt bra som Alex. Det känns som om filmer om kulturkrockarna har gjorts förr, men filmen innehåller väldigt mycket hjärta som gör att man vill hänga med i deras roadtripp genom Ukraina. Efter halva filmen vänder det och blir en mörkare film som berättar en del om Ukrainas medverkan i andra världskriget, vilket speglar en del av regissören Schreibers egna judiska familjehistoria. Fotot tycker jag är otroligt bra filmen igenom, t.ex. bilden ovan visar Elijah Woods på ytan sterila karaktär mot den vita bakgrunden, och det sedan fantastiska Ukrainska landskapet. Liev Schreiber tappar lite av historien och tempo i slutet av filmen, och den blir ganska förutsägbar. Det märks att Schreiber kollat in en del på Emir Kusturicas filmer, och stundtals ligger det en ganska påtaglig Kusturica känsla över filmen.

Det är en speciell film och Elijah Wood gör en speciell roll, och han försöker verkligen slå ifrån sig Hobbit stämpeln, vilket han lyckas med i denna film. För att vara första regiarbetet för Liev Schreiber gör han ett fullt godkänt insats i en film som känns väldigt Europeisk. Everything is Illuminated är sevärd och jag vill se mer av både Schreiber och Eugene Hutz i framtiden, en mycket stark trea av fem.


Det har kommit en våg att ovanligt råa skräckfilmer den senaste tiden, en råhet man får söka sig tillbaka till Last House on the Left eller Motorsågsmassakern för att finna. I konkurrensen med den asiatiska skräckfilmsvågen försöker övriga världen med lykta söka efter nya grepp att fånga den skräckfilmsintresserade publiken. Just nu är det både visuell råhet och känslomässig hopplöshet som verkar vara svaret på hotet från Asien. Wolf Creek är en film som fick den välkända filmrecensenten Roger Ebert att lämna biografen, äcklad av vad han såg. Rob Zombies The Devils Rejects är inte heller så mysig, men den franska Irreversible, som kanske inte direkt är en skeäckfilm, är den mest råa filmen jag sett kanske någonsin. I detta fack kan man även placera in Eli Roths Hostel, producerad i samarbete med Quentin Tarantino.

Hostel börjar med att tre killar i åldern mellan 20-30 träffas i Amsterdam för att göra vad många gör i Amsterdam, röka holk. Här träffar de på en kille som berättar om ett hotell utanför Bratislava vid namn Hostel som är fullt av villiga brudar. Utan att egentligen behöva säga det så sätter sig killarna på första bästa tåget till Slovakien, och väl där visar det sig att allt som snubben i Amsterdam sagt var sant. Det dröjer dock inte länge förrän de börjar ana att något inte riktigt står rätt till, och snart vaknar de upp fastlåsta i ett mörkt rum med blanka stålverktyg runtomkring sig.

Regissören Eli Roth känner jag främst igen som regissören bakom virusfilmen Cabin Fever, men han var även på något sätt involverad i Kill Bill 2 där jag spekulerar i att han och Tarantino snackade fram den här filmen. Storyn i sig påminner lite om From Dusk to Dawn, en plats dit de reser genom ryktesspridning som visar sig ha dödliga konsekvenser, våld, sex och död. Tarantino har tidigare hyllat rape-and-revenge filmer från 70-talet, vilket återspeglas i Hostel som har många influenser av dessa, bl.a. svenska Thriller-en grym film, som även man såg influenser av i Kill Bill. Jag fastnar inte speciellt för Hostel, men som skräckfilm är den helt ok, och i sitt sammanhang välgjord med goda referenser. Svag trea av fem.

Funderade lite på Lasse Hallström i och med att hans två filmer som nu gått upp på bio kort tid efter varandra, An Unfinished Life och Casanova. Efter att ha sett filmtrailers och klipp från dessa två filmer är jag inte alls intresserad av att se någon av dem. Hallström hade sin stora period 2000-2002 i USA med Ciderhusreglerna och Chocolat som båda två blev oscarsnominerade (de vann ingenting någon av dem).

I en intervju i TV4 intervjuade Lasse Bengtsson Lasse Hallström, där det framkom att Hallström ansåg att Mitt Liv som Hund var hans bästa film, och att han aldrig skulle kunna göra en bättre film än den. Vad är det för inställning hos en regissör? Hallström måste ju sträva efter att kunna göra bra film, och inte stirra sig blind på att hans bästa film ligger 20 år bakom honom. Jag har svårt att se att Lasse Hallströms filmer, jag tycker inte de ger mig någonting alls, han är slätstruken, förutsägbara och tråkiga. Han har ju ingenting som utmärker honom, och han bemästrar egentligen ingen speciell del i filmskapandet tillfullo. Hallströms bästa filmer enligt mitt tycke är Mitt liv som Hund och What's Eating Gilbert Grape, men jag tror det är skådespelarnas och manusförfattarnas förtjänst. Jag har slutat tro på Hallström, och jag ponerar i att han aldrig kommer att göra någonting bättre än Mitt liv som hund, men egentligen har han inte gjort något bra alls.

Nu är jag kanske lite väl elak i detta inlägg, jag älskar film och ser allting från egendomliga franska filmer på nitratfilm till mainstream Amerika, och när en svensk gör film i Hollywood borde det ju vara väldigt intressant. Jag klarar inte av att se Hallströmfilmer producerade efter 1995, de är så uddlösa och mediokra att de framstår lika spännande som en novell ur tidningen Allers.

Philip Seymour Hoffman erhöll en Golden Globe statyett för sin tolkning av författaren Truman Capote i filmen Capote, och är därmed en stark kandidat att vinna Oscarstatyetten, eller åtminstone få en nominering för bästa manliga huvudroll. Den som har sett trailern till filmen har säkert lagt märke till att Hoffman har lagt till en ljus fjantig röst som kan framstå som komisk, men Hoffmans skådespeleri är allt annat än komiskt.

Filmen utspelar sig till största delen under början av 1960-talet och handlar om Truman Capotes research till boken "Iskallt Mord" eller "In cold Blood" som den heter i original, denna bok blev även hans mest kända. Capotes idé är att skapa en "non-fiction thriller", en thriller som bygger på verkligheten och verkliga karaktärer än vad andra böcker i samma genre gör. Capote åker till Kansas där en familj på fyra brutalt mördats och det dröjer inte länge förrän mördarna blir tagna. Capote ser sin chans till en bra historia och fördröjer rättprocessen tills han fått ut vad han vill genom samtal med mördarna.

Philip Seymour Hoffman gör Capote väldigt bra, en person som Hoffman gör väldigt manipulativ och narcissistisk, väldigt social med nästan psykopatiska drag. Det är svårt att säga något gott om Capote efter att ha sett filmen, men Hoffman behåller Capotes mänsklighet genom att vara en trevlig och lekfull människa. Catherine Keener är som alltid väldigt bra, likaså Chris Cooper, i en film som överlag har väldigt bra skådespeleri vilket är filmens stora förtjänst. Clifton Collins Jr. spelar en av mördarna, Perry Smith, väldigt övertygande och skulle mycket väl vara värd en oscarsnominering för bästa biroll. Regissören är den okända Bennett Miller som tidigare knappt gjort någonting alls, men i detta sammanhang märks inte detta alls.

Jag har inga referenser alls till författaren Truman Capote, det visar sig däremot vara han som ligger bakom novellen "Breakfast at Tiffany's" som sedan välkänt filmatiserades. I filmen skriver de i slutet att "In cold blood" var den sista roman som Capote skrev, men Capote fortsatte att skriva inom TV, och var en flitig besökare hos Johnny Carson under 70-talet.

Filmens brister, som jag ser det, ligger i att historien inte riktigt blir engagerar mig. Jag tycker ändå om att publiken tillsammans med Capote långsamt nystar fram vad som hände, manuset är väldigt strikt och konsekvent utan onödiga utsvävningar. Fotot är kargt och kyligt, riktigt snyggt och passar in med filmens historia och karaktärer. Jag tror inte Capote vinner någon Oscar för bästa film eller regi, det är en skådespelares film, vilket gör att resten av den kanske blir lidande för Philip Seymour Hoffmans skull. Jag ger Capote en fyra av fem.

Hallå alla bloggläsare!

Det är sällan jag uppdaterar min blogg nuförtiden, nyhetens behag har väll lagt sig. Ändå fortsätter jag att ett par gånger i veckan att uppdatera den, så ännu lever den!

Såg avsnitt 11 av serie Masters of Horror då en gammal bekant visade sig, Michael Moriarty. För alla som har sett Larry Cohens "It' alive" serie med de muterade bebisarna känner säkert igen Moriarty på hanns udda sätt att skådespela. Han visar aldrig någon inlevelseförmåga men genom röst och dialog skapar han sitt skådespeleri. Det egendomliga är att jag inte har sett honom i någonting på jättelänge, men när han nu visade sig som en åldrad man kunde jag inte undgå att känna igen honom. Bland alla dessa hundratusentals okända skådisar känner jag igen Moriarty genom hans sätt att skådespela, vilket måste tyda på att han skapar något eget och särpräglat. Så är Michael Moriarty den sämsta skådespelaren genom tiderna, eller är han ett av de största okända genierna? Jag låter frågan hänga i luften, för jag kommer inte fram till något svar.

För tillfället kollar jag på House MD, med den fantastiska Hugh Laurie, mer känd Svarte Orms sidekick som alltid spelade adelsmannen, dvs inte Baldrick. Jag måste säga att jag fortfarande ibland inte kan se honom i rollen som Dr. Gregory House i House MD, utan att se alla de roller han tidigare gjort i Svarte Orm. Nåväl, House MD är en sjukhusserie, något som jag aldrig tidigare gillat, men Hugh Laurie spelar en skönt cynisk snubbe som haltar omkring och lägger sköna, bittra kommentarer till sina patienter. Formatet på serien däremot är jag skeptisk till, och jag hoppas verkligen att det kommer att ske någon ändring i den under kommande avsnitt. Varje avsnitt är nämligen precis likadant, en patient får någon konstig sjukdom i början på avsnittet, bara ett team kan rädda denna patient, de ger patienten fel behandling så patienten håller på att dö, men i slutet kommer Dr. House på hur man kan rädda patienten och allt blir frid och fröjd. House MD är en enmans-show med Hugh Laurie, vilket han blev Golden Globe belönad för i förra veckan, som är värd att se för hans skull.

Imorgon har Rome premiär på Canal+, denna kritikerhyllade serie från HBO som tidigare gjort serier med historisk anknytning som t.ex. Deadwood och Carnivale. Rome är tidernas dyraste TV-serie sägs det, och det syns att det ligger stor möda bakom varje bild i den 12 avsnitt långa säsong 1. BBC har även medverkat som producent till Rome vilket märks i närvaron av många brittiska skådespelare.

Rome utspelar sig från Caesars erövringar i Gallien till hans död, man följer det politiska rävspelet som ligger bakom hur den romerska republiken blev en diktatur. Parallellt följer vi den fängslande historien om Lucius Vorenus och Titus Pullo, i 13 armén bakom Markus Antonius. Det är lite av en "buddyfilm" känsla över hela den delen historien, inte helt olika Asterix och Obelix förhållande roligt nog. Lucius den intelligente och principfaste, och Pullo som den starke och våldsamme. Givetvis är karaktärerna mer nyanserade än så men det finns en viss likhet med de tecknade oövervinnerlige Gallerna. Rome innehåller väldigt mycket sex och våld utan att be om förlåtelse för det, dvs att det är en rak berättelse om hur det förmodligen var, vilket även innebär att serien är gjord för vuxna, till skillnad från nästan alla Hollywood-filmer som produceras idag.

Scenografin är verkligen bra i serien, en bättre bild av romartiden har tidigare gjort. Skapandet av miljön är verkligen påtaglig, utan att försöka "fläska på" som med långa svepande översiktsbilder a la Pete Jackson. Skådespeleriet är synnerligen välspelat av dessa rutinerade britter. Kevin McKidd (Dog Soldiers, Trainspotting) som Lucius Vorenus är bra, likaså Ray Stevenson (King Arthur) som Titus Pullo, men det är Polly Walker som spelar den cyniske intrigmakerskan Atia of the Julii som lyser starkast av alla medverkande. Ciarán Hinds är Caesar med oerhörd kraft och pondus verkligen och det är riktigt bra casting hela serien igenom. Någonting jag speciellt gillar med Rome är att de inte gjort klichébilden av Caesar, han går inte runt och drar töntiga citat som "tärningen är kastad" eller "även du min Brutus".

Efter att ha hyllat serien nu så måste jag ta upp vad jag tycker är mindre bra med serien. Realismen är verkligen påtaglig i serien, men sanningshalten i serien är mycket mindre än vad den ger sken av. Det finns knappt några ordentliga historiska källor från denna tid och mycket bygger på spekulationer, samt bör det belysas att många av karaktärerna fiktiva. Det måste man ha i åtanke när man ser serien, att detta är endast underhållning, eller vad man i USA kalla ”edutainment”. Ett kanske mer påtagligt problem är att serien stagnerar i mitten, efter ett par fantastiska avsnitt uppstår en bit av manuset som går på tomgång. Den politiska utvecklingen skall presenteras för att tittaren skall förstå händelseutvecklingen som leder fram till Caesars död. De avsnitten som inkluderar Cleopatra uppfyller inte någon särskild betydelse, och påverkar aldrig grundstoryn. Det är mest ett bihang som är med för sakens skull, och vad Caesars relation med Cleopatra betydde bryr sig egentligen ingen om.

När jag sett klart serien ville jag ha mer, Octavianus, den framtida kejsar Augustus, har en stor roll i serien vilket leder till nya inspelningar kommer att upptas i mars och säsong 2 tros kunna ha premiär under första halvåret 2007. Frågan är om de sedan fortsätter med de verkliga psykopaterna Tiberius och inte minst Caligua. Då är man inne och trampar på den fantastiska serien "I Claudius" revir.

Rome är verkligen den kvalitetsmässigt bästa serien på mycket länge, kanske någonsin, och den är värd alla hyllningar. Den har sina brister, men stundtals är den verkligen helt fantasiskt underbar. Riktigt stark 4 av 5, det är vissa delar av manuskriptet som stjälper betyget 5.

En re-make på John Carpenters gamla klassiker är inte helt feltänkt, originalet är fylld med goda intentioner men lyckas inte hela vägen fram. När jag fick höra att en ny version var på gång blev jag ganska positivt överraskad eftersom de kunde lyfta fram Carpenter ur det hörn man nu gömt honom, likt Romero efter Dawn of the dead.

The Fog (2005) är något av det sämsta som gjordes förra året vilket kan ses på imdb.com, där filmen ligger som den 84:e sämsta genom tiderna! Filmen är fylld av logiska luckor, scooby-doo skräck (scooby ligger i en helt annan klass än denna film) och ett gäng TV-skådisar som gett upp hoppet om produktionen redan från början. Tom Welling, mer känd som Stålmannen i Smalville, Maggie Grace, känd från Lost, och Selma Blair, känd för att ha hånglat med Sarah Michelle Gellar i Cruel Intentions (En djävulsk romans) har de bärande rollerna i filmen. Regissören Rupert Wainwright har tidigare gjort videos med MC Hammer, men med Stigmata (1999) som främsta merit. The Fog misslyckas med det mesta, från manus till klippning. Det enda som kan ge denna usla film lite innehåll är specialeffekterna, de är inte imponerande men framstår som det bästa i den usla filmen. Total kalkon, 1 av 5.

George Clooney är tillbaka i regissörsstolen med filmen "Good Night and Good Luck" som utspelar sig under början av 1950-talet då senator Joseph McCarthy planlöst började jaga kommunister i Amerikas alla hörn. En blandning av paranoia och ett välutvecklat angivarsystem gick han till verket. Televisionen var ännu i sin lida när Edward Murrow och hans medarbetare började ifrågasätta senatorn. Ett litet kort nyhets reportage resulterade i människor i allmänhet började ifrågasätta hur troligt det var att hundratals kommunister infiltrerat USAs myndigheter.

Detta är en film om detta nyhetsteam, deras tankar bakom programmen och vad det resulterade i. Hela filmen är svartvit vilket bidrar till autenciteten av filmen, tillsammans med att Clooney effektivt använt äldre arkivklipp som han vävt in i berättelsen. Det är en stark ensemble som medverkar, David Strahairn är riktigt bra som Murrow, andra som medverkar är Jeff Daniels, Robert Downey Jr, Patricia Clarkson, Frank Langella mfl. Det är en tät och absolut ingen extravagant film som utspelar sig nästan enbart i Tv-studion. Framförallt är det intressant att ämnet på riktigt tas upp i en amerikansk filmproduktion, efter att ha indirekt medverkat i filmer som Chaplin (1992) och The Majestic (2001) etc. Filmen handlar även mycket om TV och om hur TV uppkom, vilka problem de tampades med och hur produktionen gick till.

En synnerligen intressant film på många sätt, bra manus och riktigt bra personregi. Clooney har efter "A confessions of a dangerous mind" och "Good Night and Good Luck" visat att han är en bra regissör. Hans brister ligger lite i att hans regi saknar riktig karaktär, något särpräglat Clonneyskt finns inte riktigt att hitta. Det ligger lite i hans berättandestil, men jag tror att han med erfarenhet även kan skapa karaktär i sin regi. Det blir 4 av 5 för "Good Night and Good Luck", som är mer intressant än underhållande, vilket kan vara skönt ibland.

Hej alla blogg läsare!

Av någon anledning har Canal + Sport dykt upp på min TV, måste vara någon gratisgrej för jag betalar ingenting för den! Alla andra som har samma fastighetsägare över stan har också kanalen. Detta Innebär att jag sitter och kollar på NHL hockey mellan Dallas och Detroit. Många svenskar på isen och det är ju kul nu när det snart vankas vinter OS. Hedberg i Dallasmålet är riktigt bra och vände hela matchen när han kom in genom att hålla tätt, synd att Bengt-Åke inte har tagit ut honom till OS. Just nu är det Rome som gäller, en riktigt blodig Tv-serie med mycket naket som har premiär på Canal+ den 22 om jag inte missminner mig (görs mycket reklam). Hittills är jag både imponerad och lite besviken på den, en mer utförlig recension kommer när jag sett klart säsongen.

Den som såg 100 höjdare för ett par veckor sedan hörde talas om när David Batra berättar hur han blev kallad både det ena och det andra i TV4 morgonsoffa. Här är länken:

http://www.tv4.se/player/categories.aspx?treeId=3002&pid=35776&more=1

Nu är klockan 01.33 och det är dags att sova... sov gott Sverige

Fredagen den 6 januari 2006 var det dags för ännu ett svindlande film maraton, och denna gången var det inte mindre än samtliga Star Wars som skulle konsumeras. Lite över 13 timmar film blev det, och som tur var började man med den sämsta i serien för att sedan stegvis bli bättre och bättre. Med en meny bestående av chips, dipp, godis, läsk, pepparkakor, morötter och sedan pizza kände man sig inte speciellt hälsosam.

Att genomlida ett filmmaraton brukar bestå i olika faser som man går igenom, allt från total koncentration till total irritation, trötthet, utmattning, gladlynthet m.m. men framförallt passivt tittande. Det är egentligen ganska sjukt att se film under 13 timmar sträck, men det är väll en omogen reaktion på mammas förbud att se på för mycket TV. Att se alla StarWarsfilmerna på rad ger faktiskt en hel annan inblick filmernas upplägg, George Lucas sätt att tänka, men också hur dåligt man sammanfogat filmerna 1-3 med 4-6.

I 5:an, Rymdimperiet slår tillbaka, sitter Obi-Wan och berättar för Luke att han var lärling under Yoda, men vi vet ju alla att det var Qui-Gon som var hans mentor. Obi-Wan säger också till Yoda att Luke "is our only hope", där Yoda replikerar "no there is another", borde inte Obi-Wan veta detta då han var med och separerade tvillingarna. I ett samtal mellan Luke och Leia i 6:an, Jedins Återkomst, berättar Leia hur hon kommer ihåg sin mor från sin barndom. Hur skulle hon kunna göra det så Padmé dog i barnsäng?

Nåväl, StarWars 1 - det mörka hotet är den klart sämsta i serien, jag vet många som irriterar sig på Jar Jar Binks, och vist är han skitirriterande, men värst är nog Jake Lloyd som spelar Anakin Skywalker. Filmen vägs upp av den coole Darth Maul, som tyvärr inte får vara med så mycket. Många är det med mig som tycker StarWars 5 Empire Strikes Back är den bästa filmen i serien, trots sina Lucas illvilja att sammanfoga sina filmer visar sig allra mest i denna är det dock mycket som gör denna till bästa filmen kriget på isplaneten, Bobba Fett, staden i himlen, Lando, "Luke I'm your father" etc.

Vad jag irriterar mig på i 4-6:an är Lucas nyinsatta scener från 90-talet, de ligger helt osynkoniserade med de andra dockorna och sticker ut väldigt mycket. Från plyschdockor till en dataanimerad figur som har sjukt mycket mer liv än de andra, det blir en påtaglig kontrast som saboterar känslan av de gamla filmerna. Detta är ingen nyhet, men det var fösta gången jag verkligen retade mig på dem.

Till sist måste jag säga att de 13 timmarna gick väldigt snabbt vilket betyder att StarWars lämpar sig bra för ett maraton. Filmerna är underhållande och väldigt lättittade, det faktum att filmerna bara blir bättre ju längre serien går gör också sitt till att StarWars fungerar under lång tid.

Filmserier som lämpar sig för maraton:
Star Wars, Sagan om Ringen, Phantasm, Alien, Band of Brothers.

Filmserier som inte lämpar sig för maraton:
Jönssonligan, Fredagen den 13:e, James Bond (för många filmer och Roger Moore är kass), Sergio Leone western-maraton.

2006 kommer blir ett spännande filmår, men som brukligt är kommer den också domineras av re-makes på gamla filmer och TV-serier, uppföljare, superhjältar och lite tecknat. Vintern är lite mindre spännande vad gäller filmsläpp i staterna, och till våren/sommarn rullar de påkostade filmerna in på amerikanska biografer. Det är sällan bland dessa man finner sina favoriter, men de filmer jag personligen ser mest fram emot att se 2006 är:

1.Good Night and Good Luck - det är som regissör jag tycker George Clooney är mest intressant då jag verkligen gillade "Confessions of a dangerous mind". Nu har Clooney regisserat en historia som utspelas under McCarthy-eran på 1950-talet, någonting som Hollywood länge blundat för men nu äntligen tar tag i.

2. Walk the Line - filmen om Johnny Cash, med en tillsynes fantastisk Joaquin Phoenix i huvudrollen. Har en "Ray 2" varning över sig om ni förstår vad jag menar, men en film om the man in black kan inte misslyckas, och den har fått bra respons i USA.

3. Night Watch - jag vet att den finns att köpa för ett par hundringar från Ryssland med engelsk text, men nu i vinter ska jag väll äntligen få se den första filmen i den ryska vampyrtriologin som så många har hyllat på olika filmforum.

Andra filmer som jag kommer att se och som är mer eller mindre intressanta och som lär komma under 2006 är:

Cannes filmerna från ifjol som t.ex. "Factotum" och "The three burials of Melquiades Estrada", Charles Bukowski och en Tommy Lee Jones som vinner skådespelarpris, intressant.

Intressanta regissörer som Steven Soderbergh kommer men en ny film "Bubble", Michael Winterbottom samarbetar med Steve Coogan igen efter den fantastiska "24 hour party people", denna gång heter filmen "Tristam Shandy: a cock and bull story" och Michael Gondry gör "Blockparty" med Dave Chappelle.

Bland superhjältarna hittar vi "Superman Returns" och "X-men 3". Bryan Singer som regisserade "X-men" och "X-men 2" har gjort "Superman Return" och kommer att konkurrerar mot den serie filmer som han själv byggt grunden för. Att Singer lämnat X-men gänget kan vara på gott och ont, men att ha Frasier som Beast är ett genidrag. "Superman Returns" kan inte misslyckas med Singer vid spakarna, eller kan det?

Två andra filmer som kommer få folk till bian är "DaVinci Koden", alla som läst boken kommer att sitta där och diskutera fram och tillbaka om boken var bättre än filmen. Statusen som boken har fått är överdriven, men det gjorde ju Dan Brown till en rik man. Personligen tyckte jag deckarstoryn var tunn, symbolismföreläsningen intressant men allting är fiktion så man vet inte vad man skall tro. Tom Hanks ser ut som en Robert Langdon, och castingen känns riktigt bra, förutom Paul Bettany som Silas, han är en bra skådis Bettany men jag hade föreställt mig en större och kraftigare snubbe som Silas. Den andra filmen som jag hoppas mycket på är "Miami Vice", inte för att jag är speciellt intresserad av den gamla serien, utan för att Michael Mann står för regin. Colin Farrell och Jamie Foxx spelar Sonny och Tubbs, och apropå Farrell så är han med i Pocahontasfilmen "The New World" som dock lär vara en ny "Alexander".

Detta var bara ett axplock av vad som komma skall under 2006, och detta är bara den amerikanska marknaden. Europa och Asien lär bjuda på ett par godbitar, och Sverige lär väll komma med 15 nya Beck-filmer och 10 nya Wallander.

Jag hade aldrig något större intresse av CS Lewis böcker om Narina när jag var liten. När jag växte upp tvingades vi barn i slutet av 80 och början av 90-talet att läsa Max Lundgren och annat socialrealistiskt dravel. Inte konstigt att min generation fann frälsning i TV-spelens värld. Däremot minns jag TV-serien av Narnia väldigt väl, det var ju man som liten fick se krig med barn i huvudrollerna! Såhär under 2000-talet ser man tillbaka på TV-serien med en viss insikt att specialeffekterna inte var någon höjdare, så ibland var skaparna tvungna att teckna fram storyn. Fast det gjorde ju bröderna Wachowski till Matrix Rreloaded och Revolution också (2000-talets största filmbesvikelser). Till den nya Narniafilmen har WETA (bolaget bakom SFX till sagan om ringen) gjort specialeffekterna med bravur, och på något sätt känns det mer äkta än effekterna i King Kong trots att samma bolag ligger bakom. Dock finns det somliga brister då några bluescreenscener är riktigt dåligt gjorda.

Filmen handlar om fyra ungar som, pga tyska bombningar av engelska städer under andra världskriget, tvingas ut på landet till en professor, kort men intensivt spelad av Jim Broadbent. Genom en garderob hamnar de i Narnia där de blir involverade i ett krig mellan goda och onda i en värld fylld av fauner, kentaurer, dvärgar och andra knytt.

Andrew Adamson har regisserat filmen, och för att tidigare ha sysslat med tecknad film, då han är regissör till bägge Shrek-filmerna, så tycker jag att han lyckats få till det mesta både i personregi och visualisering. Adamson har valt att göra filmen mer för den yngre publiken, han hade kunnat göra filmen mycket mörkare, men han inser att det är äldre barn och ungdomar som främst kommer att lockas av den. Filmen brister i att allt måste förklaras precis innan det händer, man blir skriven på näsan helt enkelt, men det blir ju ofta så med en film riktad till yngre publik. Ungarna spelar sina roller bra, men Tilda Swinton som spelar häxan överglänser samtliga och gör ett mäktigt inryck, men hon är också en mycket bra skådespelerska. Liam Neeson som rösten till Aslan tycker jag är ett ofördelaktigt val, då jag finner Neesons röst som ganska tråkig.

Överlag är det en bra film som är mer riktad till barn än vuxna, och det ska den vara. Vi som var barn på 80-talet hade vår chans då med TV-serien och det är bra att historien lever vidare. Det är främst genom succén med Sagan om Ringen som intresset för CS Lewis böcker har dykt upp. Tolkien och Lewis var vänner och det märks i deras historier då de ofta påminner om varandra. Eftersom jag mest bekant med Häxan och Lejonet skulle jag gärna vilja se filmatiseringar på resten av CS Lewis böcker, vilket jag tror kommer att realiseras. En stark trea till Narnia, om jag hade varit 10-15 år yngre hade jag säkert gett en högre betyg.

Ja då var det år 2006, ett på pappret mycket spännande år på många sätt och vis. I sportens värld med OS i Turin, Fotbolls-VM i Tyskland och Friidrotts-EM i Göteborg. Spännande personligt eftersom jag kommer bli klar med min högskoleutbildning i sommar, och sen är det hårda livet som väntar. Men kanske främst är det ett spännande filmår! När jag började fundera på filmåret 2006 insåg jag att filmåret 2005 inte är resumerat i Sverige än. I förra inlägget sa jag att jag kanske skulle lämna en topplista med 2005 års bästa filmer, men jag insåg när Golden Globe nomineringarna utropades att jag kanske inte sett de bästa filmerna 2005 än! Ännu har jag inte sett Brokeback Mountain, Capote eller Good Night and Goood Luck, tre filmer som dominerar amerikanska filmkritikers listor över de bästa filmerna 2005. I Asien har det säkert producerats en mängd bra filmer som ännu inte anlänt till Sverige än. Därför håller jag mig passiv till alla typer av listor som skall summera filmåret 2005, speciellt då de svenska listorna har med filmer producerade 2004 börjar man undra vad som definierar ett exakt filmår. Ett annat återkommande spektakel som äger rum under 2006 är Oscarsgalan, galan är inte så intressant men det är prestige över att kunna tippa rätt vinnare i glada vänner lag. Under samma tid som Oscarsgalan äger deras antagonist Razziegalan rum, en gala som är mycket mer underhållande än den överdrivna och numer urtråkiga Oscarsgalan.

Ett gott nytt till er alla läsare...