Skön stämning i MFF
Vad ingen tandläkare lärt sig
Redan för ett och ett halvt år sedan vann skådespelerskan Jess Weixler Juryns specialpris vid Sundance Festivalen för denna film. Efter det har filmen turnerat runt på olika festivaler där den blivit mycket uppmärksammad men inget större filmbolag vågade ta i den trots sina intellektuella kvaliteter. Handlingen är synnerligen kontroversiell och många ryggar tillbaka för filmens blodiga scener. När filmen släpptes på DVD i USA för någon månad sedan blev den efter ett par dagar bortplockad från Wal-Marts sortiment . Många recensenter hyllar filmen till skyarna för att vara smart och orädd andra sågar den för att vara ett sammelsurium av idéer som aldrig problematiseras. Även publiken har svårt att ta den till sig och överlag är det yngre kvinnor som har uppskattat den mest. Filmen jag talar om är den svarta komedin/skräckfilmen Teeth.
Ni som inte vet någonting om denna ganska omtvistade film skulle via titeln och vetskapen om att det är en skräckfilm kunna dra den logiska slutsatsen att det handlar om någon ondskefull tandläkare som Corbin Bernsen i The Dentist (1996). Det var den första tanken som gick igenom mitt huvud när jag läste titeln. Ack så fel jag hade.
Inom mytologi och en mängd olika folksägner från olika kulturer över hela världen har det alltid funnits berättelser om mytiska kvinnogestalter som lurar män i fördärvet. Från sjöjungfruar till skogsrå. Några sägner drogs ett en bit längre. En av dessa är myten om "Vagina Dentata" som i fri översättning betyder "vagina med tänder". En sägen som har sin grund i mannens kastrationsångest (jepp.. Freud) och har som mål att varna män för att ha sex med främmande kvinnor.
Filmen handlar om highschool eleven Dawn O'Keefie som bor i förorten med sin mamma, styvfar och styvbror. Dawn är engagerad i en förening som föreläser för andra ungdomar om sexuell återhållsamhet till efter giftermålet. Detta genomsyrar hela hennes liv och leder till att hon bli trakasserad av andra elever. Men genom föreningen har hon även vänner på skolan och genom dessa träffar hon den nyinflyttade hederspricken Toby som hon genast blir kär i. Sina höga ideal till trots vill hon träffa Toby på ortens beryktade hångelställe. Dawn känner sig allt mer vankelmodig och Tobey med hormoner upp till öronen kan inte hålla sig och tvingar sig på Dawn. Vilket han bittert får ångra.
Teeth är fylld med budskap som sällan får göra sig hörda i sedlighetsvänliga USA. Då menar jag framförallt sexualitet i allmänhet och kvinnans sexualitet i synnerhet. Filmen blandar tonårsskräckis, komedi, kvasifeminism, magvändande skräckfilmsscener, antikärnkraftsdebatt, skruvad sexualundervisning, censurdebatt och allting på ett väldigt smart och humoristiskt sätt. Mannen som ligger bakom filmen heter Mitchell Lichtenstein, och han är främst känd för att vara son till popkonstnären Roy Lichtenstein (känd för sina uppförstorade serietidningsrutor på 60-talet). Detta är Mitchell Lichtensteins debut som långfilmsregissör vid en ålder av 52. Just oerfarenheten inom mediet märks ibland då Teeth lider av lite strukturell och teknisk ovana, men innehållet är genomtänkt och knivskarp.
Dawn är hjältinnan i filmen och dessutom är hon inget korkat våp som genren skräckfilm brukligen ger. Faktum är att vi hejar på henne och hennes deformitet blir till något positivt. Bilden av Dawn framställs med en feministisk medvetenhet till skillnad från exempelvis grabbiga Species (1995) som också handlar om kastrationsångest.
Det går verkligen att lägga budskap och betydelser i en mängd scener i filmen, och jag tror att filmen hade kunnat medverka i en rad olika högskoleuppsatser de kommande åren om den hade varit mer rumsren. Även om filmen har alla dessa poänger, kombinerat med grafiskt explicit kastrering, så är det just där handlingen stannar efter 40 minuter in i filmen för att sedan återupprepa sig själv. Slutet är dessutom lite torftigt. Alla Lichtensteins idéer packas ihop utan att egentligen undersökas. Men det är ett kul tillvägagångssätt som Lichtenstein använder för att föra fram sina idéer.
Ännu har ingen köpt in Teeth för lansering i Sverige.
Intervju med Jess Weixler (19/6 2008):
http://movies.ign.com/articles/882/882870p1.html
FBI i pseudovetenskapens värld
Sommar i Sverige betyder pilotavsnitts dags i USA. De nya seriernas pilotavsnitt läcker ut från det de stora TV-bolagen som kaffe ur en muggtermos. En pilot som det har surrats mycket om är FOX nya serie Fringe, skriven och producerad av hypade JJ Abrams (Alias, Lost, Firefly), som har officiell premiär på FOX den 9:e september.
FBI agenterna Olivia Dunham och John Scott arbetar tillsammans men kurtiserar när inga kollegor ser. De båda blir tillsatta en utredning kring ett flygplan var samtliga passagerare av någon mystisk anledning förintats och det enda som återstår är passagerarnas skelett . Flera säkerhetsorganisationer kopplas in på fallet som leds av Phillip Broyle som skickar ut Olivia och John att undersöka ett ganska poänglöst spår. Det visar sig vara gärningsmannens hemliga laboratorium fördolt i ett gäng små lagerlokaler. John ertappar en man som finns på platsen men i den jakt som följer trycker mannen en explosion och John som befinner sig i explosionens epicentrum blir svårt skadad.
Senare på sjukhuset uppenbarar det sig att John blivit ansatt samma egendomliga åkomma som passagerarna på flygplanet. Olivia gör mindre efterforskningar i ämnet och alla spår leder till Dr. Walter Bishop, som under 70- och 80-talet sysslat med ljusskygg vetenskap för samhällets tjänst, men som sedan 17 år befunnit sig på sinnesjukhus. Då endast familjemedlemmar kan besöka Dr Bishop på hispan letar Olivia reda på doktorns son Peter Bishop. Nu skall de både försöka hitta ett botemedel till John och fånga den skyldige mannen.
Förutom att det står "Arkiv X rip-off" med stora bokstäver över hela serien Fringe så är det ingen dålig sådan. Ingen har någonsin beskyllt JJ Abrams för att vara stilbildande eller banbrytande, istället är han ganska konservativ och moderniserar saker som har fungerat förr. Arkiv X är synnerligen ett barn av sin tid och bortsett från ett fåtal avsnitt kan jag inte se om serien idag trots idoga försök (jag tror det är för att musiken är så sövande). Det har JJ Abrams tydligen också märkt och lägger fram sin skapelse Fringe.
Två gamla favoritskådisar dyker upp i serien, Kirk Acevedo (Alvarez i Oz) och Lance Reddick (Dep. Commander Cedric Daniels i The Wire), men det är John Noble (Denethor i Konungens återkomst) som spelar den kluriga Dr. Bishop som är den största behållningen. Huvudrollen Olivia Dunham spelas av Anna Torv, relativt oprövad aktris som mest har arbetat med TV i sitt hemland Australien, gör rollen tämligen ok, dock utan att briljera. Huvudrollen är inte särskilt intressant vilken kan vara vad som stjälper serien i slutet. Problemet med en serie som Fringe är balansgången mellan realism och det overkliga, pseudovetenskapen, i ena stunden polisjakt och i den andra Jennifer Lopez i The Cell, det vill säga drömöverföring mellan två människor. Om det inte görs bra blir det lätt skrattretande.
Jag tror att serien kan få minst en säsong iallafall. Kanske ett par. Pilotavsnittet var påkostat så mycket hänger på tittarsiffrorna och därmed vilken budget serien får i resterande avsnitt. Manus kan också verkligen behöva ses över då en del förefaller ogenomtänkt. Till slut har serien ändå en hög ambition som kan bli intressant att följa.
Strålande tider för Disney
Enligt uppgift från The Hollywood Reporter siktar Disney på att under år 2008 tjäna omkring 30 miljarder dollar på merchandise, dvs prylar som säljs bredvid filmerna. Disney har sedan länge varit kända för sin aggressiva marknadsföring riktad mot barn men med en allt större konkurrens i slutet av 1990 och början på 2000 talet började maskineriet haka upp sig. De 30 miljarderna kan jämföras med de blott 13 miljarder som Disney tjänade på merchandise för fem år sedan. Den stora förändringen beror delvis på Disney omstrukturerat företaget och kan möta konkurrensen bättre idag och där samarbetet med animationsstudion Pixar framhålls som mycket vinstgivande. Även satsningen mot så kallad "tween" underhållning (underhållning med målgrupp 8-14) har generat stora vinster med puritanska franchiser som Hannah Montana och High School Musical. Enligt Disneys egna prognoser kommer de att tjäna 40 miljarder dollar inom tre år och 50 miljarder dollar inom fem år bara på merchandise.
Den närmsta konkurrenten är Time Warner's Warner Bros. Consumer Products som med franchiser som Batman, Harry Potter och Looney Tunes cashar in på 6 miljarder dollar. Trea kommer Viacom Inc's Nickelodeon med ca 5 miljarder där Svamp Bob Fyrkant är den ledande franchisen.
Många tror att vinsten för Disney handlar om att amerikaner under lågkonjunktur handlar etablerade amerikanska märken som just Disney.
Clint och Spike har en beef
I samband med lanseringen av Spike Lees kommande film Miracle at St. Anna (2008) i Cannes slängde som vanligt den svarte medborgarrättskämpen ur sig lite kontroverser som han brukar göra mer eller mindre rättfärdigat. Denna gången var det Clint Eastwood som fick sig en släng av sleven. Spike menade att Eastwood totalt struntade i att inkludera afroamerikaner i sina senaste krigsfilmer Flags of our fathers (2006) och Letters from Iwo Jima (2006). "Det är hans version. Negerversionen existerar inte" sa Spike Lee under en presskonferens.
Eastwood kontrade med i ifrågasätta om Spike Lee var påläst då det inte var någon afroamerikan som hissade flaggan på Iwo Jima. Redan när Eastwood gjorde filmen Bird (1988) om Jazzmusikern Charlie Parker kritiserades han av Spike Lee. Eastwood avslutade sin intervju med att säga "Spike Lee should shut his face".
Spike Lee replikerade genom att säga åt den "arge gamle mannen att vi inte är på ett plantage (...) jag kan min historia, och vet att Hollywood ignorerat de en miljon afroamerikaner som deltog i andra världskriget. Allt var inte John Wayne, baby."
Det pågående presskriget är lika fånigt som underhållande där de både storregissörerna Clint och Spike är lika tramsiga.
Miracle at St. Anna handlar om fyra svarta soldater som tjänstgör i "Buffalo Soldier" divisionen och är stationerade i Italien. I ett försök att rädda en italiensk pojke hamnar soldaterna bakom fiendens linje. Filmens budget ligger på 45 miljoner dollar och är med stor marginal Spike Lees största. Biopremiär under hösten 2008.
Massakern i Nanking
Dokumentären handlar om den japanska ockupationen av Nanking (dåvarande Kinas huvudstad) under slutet av år 1937 och början av 1938. Ockupationen är en av de mest vedervärdiga under modern tid och har belysts tidigare i ett par asiatiska dokumentärfilmer. Vi i västvärlden är däremot inte riktigt medvetna om den våldsamhet och grymhet som japanerna behandlade den kinesiska befolkningen under deras erövring av Kina. I den europeiska historieundervisningen är det andra mer geografiskt närbelägna incidenter som spelar en avgörande roll. Något som gör att denna del av världen ofta glöms bort.
Japanerna ockuperade Kina i slutet av 1930-talet och deras metoder var fruktansvärt makabra. Tortyr och våldtäkter bemängdes med japanernas historiska förkärlek för stålblad och dekapitering. I efterhand har historiker räknat ut att ca 200000-300000 människor dödades och ca 20000 våldtäkter ägde rum under de två månader som ockupationen av Nanking pågick. På plats fanns en grupp västerlänningar som i huvudsak bestod av amerikanska missionärer och tyska nazistiska affärsmän, som tillsammans upprättade en säkerhetszon i staden för utlänningarna och flyende kineser. Det var genom deras brev, dagböcker, fotografier och filmer som massakern i Nanking kan bevisas ha ägt rum. Det är dessa källor som dokumentären är uppbyggd kring.
Regissören heter Bill Guttentag och Dan Sturman och är både oscarsbelönade dokumentärfilmare. De använder i filmen ett grepp som jag verkligen gillade och som jag tror kommer att bli mer vanligt framöver. Ögonvittnen till dokumentärfilmer som handlar om exempelvis andra världskriget blir färre för varje dag som går. Ett problem som Guttentag och Sturman kringgår genom att låta skådespelare recitera brev och dagböcker från de västerländska ögonvittnena. Detta görs återhållsamt, professionellt och med stor inlevelse, resultatet blir väldigt bra. Skådespelarnas recitering blandas samman med ögonvittnen och är väldigt gripande.
Nanking (2007) är en skakande dokumentär om en i väst förbisedd händelse som bör lyftas fram. Bilderna från massakern har Guttentag och Sturman letat fram under flera års tid och sammanställt i dokumentären. Hantverket i är ytterst kompetent och regissörerna är inte ute efter att förtala japaner på något sätt utan fokuserar på krigets helvete och mänsklighetens förmåga till motbjudande gärningar. Något som regissörerna tar sig tid att berätta.
En av de ledande nazistiska affärsmännen som ledde den säkra zonen i Nanking, John Rabe, kommer att få sin egen biopic (bigrafisk film) med premiärdatum i Tyskland under 2008.
Pengar i sitt sammanhang
