Lembrowski

Loggade precis in på min blogg för att finna att ingen mindre än Emma Gray Munthe lämnat en kommentar till mitt inlägg som kritiserar The Descent! Läs själv bland kommentarerna...

Intressant är att notera att hon inte försvarar sin make Martin Munthe värdelösa film Camp Slaughter, vilket jag indirekt tar som att inte heller hon vill kännas vi denna plump på herr Munthes CV.

Hur en sådan celebritet hitta till min nål i internetstacken beror sannerligen på att jag bråkat en hel del på Filmkrönikans Forum.

Nåja nu till väsentligheterna. Såg The Aristocrats igår, inte att förväxlas med Disneyfilmen The Aristocats. The Aristocrats är ett skämt, troligtvis myntat på 70-talet, och har varit ett internskämt bland komiker i Nordamerika sen dess. Skämtet går ut på att ett par artister går in till en artistförmedlare, agent eller liknande och skall berätta om sin show. Showen innehåller sex med groteska incestuösa inslag kombinerat med grov kiss och bajshumor, och när artistförmedlaren frågar vad showen heter svarar artisten "The aristocrats!" Inte så värst kul kanske, men när de slipade komikerna drar dem kan det bli rätt roligt, till en början. Problemet är att när de dissekerat skämtet i olika kategorier, olika innehåll beroende på personlighet osv. blir jag ganska trött på det. Tills höjdpunkten i hela filmen kommer efter en timmes tid. Alla minns serien Huset Fullt som TV4 körde under den bittra början 90-talet, fadern i filmen spelas av Bob Saget, en man som fått möta mycket spott och spä för sina helylleuppsyn och familjeanpassade "komik". I The Aristocrats däremot drar han den absolut värsta versionen av dem alla! Jag var tvungen att vika mig av skratt när jag såg det, och Bob Saget ställde sig i en helt ny dager. Trots att det inte är så kul att dissekera ett skämt, eller dra ut på det i 89minuter så är ansamlingen komiker som svischar förbi imponerande och tidvis är det ganska kul. 3:a till the Aristocrats.

Ronaldinho, mannen med 24 karats guld i dojan, vann inte helt oväntat Guldbollen för den bästa spelaren i de Europeiska ligorna. Intressant är att notera att Ronadinho i början av sin karriär var ointressant för många storklubbar på grund utav sitt utseende, och fick därför börja sin Europeiska karriär halvtaskiga PSG. Idag är han utan konkurrens världens bästa spelare, speciellt efter senaste veckornas form. Mer intressant är att Zlatan kommer 8:a på listan, som 52 europeiska sportjournalister röstat fram. Zlatan blev slagen av Ronaldinho, Frank Lampard, Steven Gerrard, Thierry Henry, Sjevtjenko, Maldini och Adriano. Sju stycken frukatansvärt bra spelare, och eftersom det finns lika många britter som brassar i topp 8 borde det betyda att England är lika het kandidat till VM-guldet? Det kan man diskutera, men eftersom listan vidare inte anger några fler britter så kommer dessa två vara navet som Svennis måste bygga laget kring. Det är också kul att se att Beckham inte finns med på listan, denna överreklamerade divapajas som inte har gjort något vettigt på en fotbollsplan sen han klippte pottfrisyren. Åter till Zaltan, Adriano fick bara en poäng mer än Zlatan, och Maldini två poäng. Alltså hade Zlatan mycket väl kunnat bli den 6:e bästa spelaren i Europa, vilket är respekt. Dessutom klår han lirare som Eto, Ballack och Christiano Ronaldo.

http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,737477,00.html
http://soccernet.espn.go.com/news/story?id=350564&cc=5739

I kvällen Filmkrönika på SVT 24/11 2005 recenserades den nya skräckrullen "The Descent" eller "Instängd" som svenskarna har översatt den till. Filmen recenserades av två recensenter, Emma Grey Munthe och Andreas Degerhammar, och fick fyra stolar av båda. Eftersom jag i min krets spridigt viss galla över filmen känner jag att jag nu djupare måste beskriva varför jag gjort så och tycker annorlunda än SVTs slipade recensenter. Jag kan börja med att berätta att jag inte litar på Emma Grey Munthe eftersom hennes efternamn för tankarna till Martin Munthe som gjorde den katastrofalt dåliga Camp Slaughter för ett par år sedan, och dels litar jag inte på henne eftersom hon i förra veckan gav Doom fyra stolar, en film värd ungefär två. När jag nu beskrivit min otillit emot fru Grey Munthe kan jag djupare beskriva varför jag inte tycker The Descent vara värd fyra stolar.

Början av filmen är verkligen katastrofalt dålig! Intriger mellan tjejerna var direkt pinsam och dialogen var frustrerande usel. Jag gick ifrån filmen i ett par minuter för att kolla internet, och när jag kom tillbaka hade ingenting hänt. Vist detta är inte ett nytt grepp, redan William Friedkin gjorde samma sak med Exorcisten 1973, och det brukar anses av recensenter vara bra för att de skapar en "vardaglig" känsla, alltså lurar tittaren att allt är som det ska. I Exorcisten tycker jag att det skapas, likaså Omen som också har ett liknande början att allt är normalt. Men dessa filmer "hintar" lite om att något fruktansvärt är på väg och någonstans lyckas de få en att sitta kvar genom stämning och kvalité i skådespeleri och manus. I Descent finns det ingenting som lockar en till att sitta kvar. När jag såg filmen viste jag inte vad jag skulle förvänta mig och filmens första 50min består av oengagerande intriger och dialoger. Då börjar man inse att de här kan bli hur dåligt som helst och det ska mycket till för att jag ska ända mig om den saken.

MEN! Efter 50minuter händer något, de går ner i grottan och det visar sig att de inte är ensamma. Äntligen börjar det hända grejer, men eftersom jag inte bryr mig om karaktärerna för att de är plumpt utmejslade, känns det som om det finns hur många kvinnor som helst som springer omkring i den mörka grottan. Visst är filmen klaustrofobisk som recensenterna sa i Filmkrönikan, men allt har gjorts innan i andra filmer och mycket bättre! Och visst är det lite väl mycket ”Sagan om ringen” varning med orcerna i Morias grottor? Filmen blir mer spännande i dess andra del och slutet är t.o.m. riktigt bra! Det är framförallt slutet som jag gillar med filmen. Fru Grey Munthe var inne lite på det taskiga skådespeleriet, och de mindre bra intrigerna samt karaktärerna. Men mig stör det riktigt mycket eftersom de ska vara bärande i 50minuter av filmen. Degerhammar pratade om att han tyckte specialeffekterna var bra, jag undrar varför han tog upp dem? Det är inte så att de heller är speciellt utmärkande för filmen! Jag gillar skräckfilm, som eventuella läsare kan läsa om i min recension om Masters of Horror i denna blogg, men detta är en mindre bra sådan. Jag står kvar med min tvåa för "The Descent".

Såg precis delar ur dokumentären "Hopp" på SVT 1, som jag tyckte var helt fantastisk. Denna dokumentär låg helt i klass med andra klassiska dokumentärer som SVT har producerat genom åren, t.ex. en som handlade om "Skär-sliparen" i Skåne och en annan som jag tror heter "Vilsen i Vinslöv" som handlade om en handfull människor i orten Vinslöv, bl.a. professionella minigolfare. Jag ramlade av en ren händelse in mitt i "Hopp" då jag zappade mellan kanalerna och väntade på att Filmkrönikan skulle börja, men jag fastnade direkt för den kusigt realistiska vardags/samhällsrealismen i dokumentären. För er som är intresserade går "Hopp" igen kl. 16.00 på söndag och jag kommer att sitta fastnaglad framför TVn för att ännu njuta av denna lätt bisarra, partikuljära och tragikomiska dokumentär. "Hopp" handlade om två tillfrisknande alkoholister, som av någon anledning väljer att inköpa en Hoppborg och beger sig till Gotland under sommaren för att medverka på olika marknader och sommarjippon med den. På Gotland träffar de flera olika "original", kufar eller särlingar om ni så vill, som präglar deras vistelse på ön. André och Fredrik som de tillfrisknande alkoholisterna heter, spenderar de första dagarna med att supa ner sig, för att sedan börja knapra antabus och till slut inse någonting om livet (såsom det ska vara?). Av någon outgrundlig anledning har en av dem på sig en sumo-balettdansös-kostym (med bröst) som är helt obetalbar att se. Fredrik springer på en hippietjej vid namn Valerie, som jag var tvungen att leta fram textningen på text-tv för att kunna förstå, och i ensamhet och desperation fäster sig Fredrik vi denna Valerie. En annan helt fantastik scen är när de båda skall meditera och Fredrik, som satt sig under ett träd, får ständigt en barrig gren i ansiktet men fortsätter att spela med i Valeries helsjuka seans. André som saknar en faderfigur i sitt liv fäster sig vid en gammal fiskare, som äger en husvagn som André och Fredrik bor i under sin vistelse på Gotland. Ibland tjänar grabbarna pengar på sin hoppborg, men det är fruktansvärt kul att se dem ta hand om alla sommarsvenskarna barn, för att i andra stunden drabbas av panikångest och knapra antabus. Visst ska man inte skratta åt det tragiska, men det är väll den svenska stereotypiska gemytligheten man skrattar åt.

Dokumentären äkthet, och människornas äkthet i den, är något jag sällan ser i andra dokumentärer. Det lilla hopp som André och Fredrik håller fast vid genom sin hoppborg är inspirerande för åskådaren att se. Grabbarna är sympatiska och man känner empati med dem, utan att utmåla dem till martyrer. Miljöerna de befinner sig i känns identifikativ för mig vilket bidrager till den äkthetskänsla jag får när jag ser dokumentären.

Videon är laddad på söndag!