Hokus Pokus med Edward Norton
Producenterna David Levien och Brian Koppelman som 1998 gjorde filmen Rounders med Edward Norton i en tidig roll, har lockat sig till Norton till ett nytt projekt, The Illusionist. Dock är både regissör och manusförfattare oerfarna inom branschen med endast ett par projekt bakom sig. Detta till trots har de lyckats samla åt sig skådespelare som ovannämnt Edward Norton, men även namn som Paul Giamatti, Jessica Biel och Rufus Sewell klingar väl i mångas öron.
The Illusionist utspelar sig i slutet av 1800-talet, och börjar med en bakgrundshistoria där den unga bondgrabben träffar på en trollkarl som utför diverse trick innan han försvinner i tomma intet. Inspirerad av händelsen börjar pojken träna på allehanda trolleritrick och diverse illusionsnummer. I staden möter han en av magin imponerad överklassflicka, dotter till hertiginnan i byn, som fattar tycke för underklasspojken. Länge upp i tonåren tvingas de avbryta sin förälskelse eftersom otukt inte får ske över klassgränserna. Pojken knallar iväg ut i värden för att slipa på sina kunskaper. Många år senare återvänder han till sitt hemland under namnet Eisenheim (Norton) och börjar uppträda med sin magi, ryktet sprider sig snabbt om hans skicklighet och får gehör ända upp hos självaste kronprinsen Leopold av Habsburg (Sewell). Under en föreställning bjuder han upp en frivillig ur publiken, någon som visar sig vara hans ungdoms kärlek Sophie (Biel), som till råga på alt visar sig vara förlovad med kronprinsen av Österrike-Ungern. Utanför detta triangeldrama står polisinspektör Uhl (Giamatti), som står i nära affärer med kronprinsen men som ändå fattar tycke för den unga illusionisten.
Filmen är trots ovanstående beskrivning ingen karakteristisk kärleksfilm utan blandas med thriller och mystikinslag. Illusionistens skicklighet gör att många i filmen tror att det som utspelar sig på scen är sanning. Däri ligger också en intressant aspekt med filmen, eftersom filmen handlar om trolleri och mystik, samtidigt som film är en illusion. Det blir ett slags ”metafilms” illusion och samtidigt en medveten ironisk touch, vilken verkligen framhävs i filmens slut och som väcker tankar kring manipulation av synintryck och känslor.
En av huvudkonflikterna i filmen står emellan kronprinsen och illusionisten då kronprisen målas upp som en djup vän av logik och vetenskap. De två står inte bara som fiender intellektuellt utan även politiskt och sexuellt. Tvisten mellan dessa två blir en aning enformigt, och varför Sophie avskyr kronprinsen etableras aldrig, utan hänvisas till hennes ovilja att passa in i överklassens vicorianska modell. Rufus Sewell, som tidigare gjort Legenden om Zorro och En riddares historia, gör en respektabel insats i filmen, givetvis spelar han över som alla rolltolkningar av machiavelliska envåldshärskare skall göra. Stundtals påminner hans roll kanske lite väl mycket om Joaquin Phoenix Commodus i Gladiator. Norton iförd Niklas Holmgren-skägg (kommentator på Canal+) gör som alltid ett mycket bra intryck, likaså Giamatti som ofta får spela mellanhand som slits mellan två läger, och som här spelar publikens perspektiv i filmen. Jessica Biel gör en relativt okej insats utan att göra särskilt mycket ur en tråkig roll.
Det som gör filmen lite extra är inramningen, foto och ljus är riktigt snyggt, och bilden av 1800-talets Wien (inspelat i Tjeckien) är riktigt snyggt, och filmfotografen Dick Pope (Mike Leighs favorit) använder en del verktyg för att ge bilden en extra känsla av mysticism. Manuset är dessvärre ojämnt, intrigen blir inte riktigt engagerande och karaktärerna känns ofullständiga och kantiga, samtidigt är det svårt att inte ryckas med i den mörka stämningen som filmen har. Regin är också den ganska svag, och med den ensemble som producenterna och castingpersonalen fått ihop borde filmen kunna göras mer intressant. Det är aldrig riktigt handlingen som griper tag, utan den övergripande diskussionen kring illusion och verklighet som effektivt vävs in i filmen som är det intressanta. The Illusionist får trots allt en stark trea.
Masters of Horror säsong 2
Den realativt framgångsrika skräckserien Masters of Horror hade sin start i USA för snart fyra veckor sedan. Tillbaka är de självutnämnda "mästarna" som t.ex. John Carpenter, Dario Argento, Tobe Hooper etc. med 13 nya avsnitt. På pappret är säsong två svagare än förra, borta är bland annat Larry Cohen, Takashi Miike, och min absoluta favorit Don Coscarelli (men som i sin tur lägger en sista hand på uppföljaren till Bubba Ho-Tep). Istället har ett annat gäng "mästare" gått in som Brad Anderson(Session 9 och två avsnitt av The Wire), Rob Schmidt (Wrong Turn) och Ernest R. Dickerson (The L World). Ska dessa verkligen få kalla sig mästare i skräck? Jag går i och för sig händelserna i förväg för ännu har endast Dickersons avsnitt visats, men njaaa... några mästare är de absolut inte. Nu går det också att ifrågasätta de andra regissörerna, och är inte John Landis mer en komediregissör?
Nåväl, säsong två har hittills varit mycket blodigare än föregående dito, mycket mer blod och gore, tarmar och köttslamsor, däremot har serien inte blivit bättre då ännu inget avsnitt har imponerat, tvärtom har det varit riktigt dåligt. Tobe Hoopers avsnitt med Sean Patrick Flanery i huvudrollen var ett spektakel utan dess like, total saknad av någon som helst nerv. De påkostade specialeffekter var verkningslösa och Hooper kan verkligen inte göra film längre. Vem det nu var som överhuvudtaget bestämde att placera Hoopers avsnitt som öppning till den nya säsongen borde sparkas direkt (troligtvis skaparen Mike Garris). Hursomhelst följde John Landis upp veckan efter med avsnittet Family, ett mycket bättre avsnitt med en lagom blandning av svartkomedi och skräck. George Wendt (Norm Peterson i Skål) spelar en ensamstående medelålders man, boendes i en pittoresk villaförort, som försöker skapa sig en familj genom att kidnappa människor, bada dem i syra och klä ut dem. En lite vriden variant av Psycho som påminner om en annan äldre B-skräckis som jag inte minns namnet på, men som handlade om en blyg sekreterare som dödade sina arbetskompisar och förvarar dem i källaren. Iallafall så tappar avsnittet en del i tempo, men höjer sig i slutet för att inte avslöja för mycket. Tredje avsnittet The V World regisserat av Ernest Dickerson började riktigt spännande, och vetskapen om att Michael Ironside skulle medverka skruvade upp förväntningarna. Istället utvecklar sig en patetisk vampyrhistoria med kärnfamiljen i centrum, konservativt och intetsägande.
Problemet tror jag är att denna säsong är framhetsad av Showtime och diverse producenter, all massmedialbevakning och DVD releaser har tvingat fram en snabb fortsättning som hittills verkligen inte håller måttet. Serien skall ha fått mer ekonomiska medel denna gång, vilket jag måste säga inte har märkts. Säsong ett var inte perfekt på långa vägar, men då fanns en experimentlusta att vilja skapa något nytt. Jag väntar ännu på guldkornen som gjorde säsong ett till den framgång det blev.
Är Borat överreklamerad?
För ett tag sedan placerade jag Borats trailer som nummer ett på en lista av de mest intressanta filmerna i höst. Nu är jag inte lika säker längre. Under de senaste veckorna har Borat huserat mer än tillräckligt i medierna och har gjort framträdanden i både MTV European Music Awards, Saturday Night Live, Late Night with Conan O'Brien etc etc. Det som har smått irriterat mig är att Borat har kört med samma material i samtliga framträdanden och de höga förväntningarna jag haft har inte infriats. Sångnumret hos Conan var däremot en grym klassiker måste jag medge. Lettermanintervjun var riktigt tråkig och framförandet i SNL var också under all kritik.
Jag gillade Ali Gs TV-show väldigt mycket, det en helt ny approach att driva hysteriskt med andra människor, elitism, makt, fördomar och naivitet, och Borat var oftast det roligaste inslaget. Jag kan förstå att Sacha Baron Cohen exponerar sig så mycket som han gör nu, för filmen Borat är ett självmordsprojekt. Cohen lever på att människorna som träffar honom skall ta karaktären han spelar på allvar, med den enorma mediaexponering han haft är det nu nästintill omöjligt för honom att genomföra ytterligare en film med Borat i det upplägget som han nu gjort. Det finns troligen inte heller någon efterfrågan på en fortsättning av Borat eftersom det skulle uppfattas som återupprepningar. För alla som sett Ali G känns faktiskt också filmen som en återupprepning av tidigare poänger. Ali G försvann och jag tror att Borat går mot samma öde.
Sacha Baron Cohens är het i Hollywood just nu och filmbolagen slåss om att få producera en film på Cohens tredje figur österrikiska homosexuella sylisten/modereportern Brüno. Brüno driver hysteriskt med modevärlden och ytan som den representerar, vilket är populärt nu med filmen "Djävulen bär Prada" och TV-serien "Ugly Betty". Cohen har varit smart nog att börjat agera i andra filmer såsom Will Ferrells Talladega Night: The Ballad of Ricky Bobby, en väg ut för Cohen om hans karaktärer skulle sluta fungera kommersiellt.
http://www.youtube.com/watch?v=gyGQoPWY0ng absolut bästa klippet med Brüno.
