Lembrowski

Gone Baby Gone

Boston är på väg att bli 2000-talets Chicago, San Fransisco eller New York, en plats där de bästa deckarna utspelar sig och det är framförallt Dennis Lehanes förtjänst som ofta väljer Boston i centrum för sina böcker vilka nu blir film en efter en. Lehanes Mystic River regisserad av Clint Eastwood blev en stor framgång och filmbolagen slåss med näbbar och klor efter att producera hans deckare och romaner. Nu kommer konstigt nog hans fjärde bok i Patric Kenzie serien regisserad av hackkycklingen Ben Affleck. Att filmatisera deckare i kronologisk ordning är något vi svenskar är speciellt förtjusta i och det framstår kanske som lite underligt för oss att det nu är den fjärde boken i en serie som filmatiserats. Det kan vara så att Gone Bany Gone helt enkelt är den bästa deckaren i serien.

En fyraårig flicka försvinner i Boston och därefter kör ett stort press- och polisdrev igång för att finna henne. Flickans morbror och moster känner att polisen inte räcker till och de anlitar privatdetektiverna Patrick Kenzie (Casey Affleck) och hans partner, både i yrkes- som privatlivet, Angie Gennaro (Michelle Monagahan). De två tar motvilligt på sig uppdraget då de mest brukar spåra upp småbus och inte kidnappade flickor. Till skillnad från poliserna har de båda detektiverna en djupare kunskap om Boston och människorna som bor där vilket ger dem en större möjliget att införskaffa information av dem. Polisen låter Kenzie och Gennaro få insikt i fallet och låter dem hjälpa till genom att samarbeta med inspektörerna Bressant (Ed Harris) och Poole (John Ashton). Efter att bara ha skrapat på ytan får de snart reda på att den lilla flickans mamma är missbrukare och har vid flera tillfällen vanvårdat sitt barn. Dessutom är mammans umgänge en grupp tvivelsamma och ljusskygga personer som mycket väl kan ta till metoder som kidnappning. Spåren leder in i Bostons mörkare delar och privatdetektiverna blir i allt högre grad involverade i fallet.

Gone Baby Gone skiljer sig mycket emot andra filmer i genren på flera punkter. För det första håller den sig borta från standardklichéer och för det andra finns det inga onda eller goda människor i filmen. Filmen mynnar ut i ett dilemma som rör sig i en moralisk gråzon som andra filmer inte ens vågar komma i närheten av. Skaparna av filmen tar inte ställning till detta dilemma utan låter publiken själv bilda uppfattningen. Det hela ställs på sin spets i slutet och kan bli ett ganska känslomässigt samtalsämne efter att man får ut från biosalongen.

Skådespeleriet är gediget in i minsta biroll då rollistan kryllar av kompetenta skådepelare och skådespelerskor. Amy Ryan som spelar flickans mamma har nominerats till bästa biroll vid både Golden Globe och Oscarsgalan. Fast jag anser ändå att Casey Affleck verkligen fått ett genombrott i år med denna filmen men kanske framförallt Mordet på Jesse James av ynkryggen Robet Ford, och han har verkligen höjt sig ett par snäpp som skådespelare. Att sedan leta fram John Ashton (den kraftiga polisen i Snuten i Hollywood) är riktigt roligt.

Gone Baby Gone är Ben Afflecks debut som regissör och han gör definitivt inte bort sig. Boston är den plats han växt upp i och känner till vilket har hjälpt honom till produktionen. Det är möjligt att Lehans story är så bra att det inte går att misslyckas men jag är intresserad av att se vad Ben Affleck gör härnäst, vilket jag definitivt inte skulle ha skrivit för bara ett par år sedan. Många har under de senare åren ansett att Ben Affleck skall bevisa någonting, jag är inte riktigt säker på vad, men jag tror det har att göra med filmen Gigli och den tecknade satirserien South Park i vilken han hånats som en talanglös nolla (dock på ett mycket underhållande sätt).

Medan vi ser filmen får vi hela tiden antydningar om vad som ligger bakom men vi lägger inte märke till det förrän pusslet läggs. På ett sätt kan det påminna om De Misstänkta då pusslet är smart konstruerat på ett logiskt och intelligent sätt.

Problemet med Gone Baby Gone är att många tittare saknar de första tre böckerna. Huvudrollerna speciellt är tämligen platta och innehållslösa något som läsare möjligen har skaffat sig en uppfattning om i de tidigare böckerna. Här slängs publiken in i redan etablerade karaktärer och det känns på något vis som att komma in i tv-serie när man missat de första säsongerna. Dessutom haltar filmen till lite mot slutet både i berättandet och tempot.

Detta är bara början på alla filmatiseringar av Dennis Lehanes böcker som utspelar sig i Boston, i skrivande stund håller Scorsese på att förbereda inspelningen av Shutter Island (Patient 67) med sin gunstling Leonardo DiCaprio i huvudrollen, dock inte en Kenzie bok.

Gone Baby Gone är en riktigt bra film, smart och med en del bra vändingar samt fläckfritt skådespeleri. Dock är huvudpersonerna något platta samt ett något framstressad upplösning.

Strax innan Oscarsnomineringarna redovisas kommer traditionsenligt årets Razzienomineringar, det numera välkända priset som tilldelas de sämsta amerikanska filmerna under föregående år.

I år dominerar Linsay Lohan repertoaren med sin roll i I Know Who Killed Me, snart dvdaktuell i Sverige, som gett henne inte mindre än två nomineringar till sämsta skådespelarinna 2007, då hon spelar två roller i filmen. I Know Who Killed Me fick totalt nio nomineringar för bland annat sämsta regi, sämsta film och sämsta manus. 

Bland de övriga nominerade är det som vanligt Eddie Murphy som varje år ideligen finns bland pristagarna, detta år har Eddie erhållit totalt fem personliga nomineringar för filmen Norbit. Jag skulle däremot tippa att Nicolas Cage vinner sämsta skådespelare under 2007 när han har fått samlade nomineringar för Ghost Rider, National Treasure: Book of Secrets och Next.

1. I Know Who Killed Me (9 nomineringar)
2. I Now Pronounce you Chuck and Larry (8 nomineringar), Norbit (8 nomineringar)
3. Bratz (5 nomineringar), Daddy Day Camp (5 nomineringar)
4. Captivity (3 nomineringar)

Är det någon film jag saknar bland dessa är det möjligen Good Luck Chuck, men annars tycker jag att juryn (medlemmarna i organisationen) har varit exemplariska i sina beslut.

Galan The Golden Raspberries kommer att hållas en dag före Oscarsgalan, dvs den 23 februari. Mer om nomineringarna kan ni läsa här http://www.razzies.com/history/28thNoms.asp.

Jag lägger även till Halle Berrys klassiska tacktal på 2005 års Raspberriegala när hon i person tog emot priset för sämsta skådespelerska år 2004 med filmen Catwoman.

Ibland saknar jag arkadhallarna. Det var helt underbara institutioner som jag framförallt kom i kontakt med via olika campingplatser runt om i sommarsverige i slutet av 80- och början på 90-talet. Dessa gudomliga maskiner tornade upp sig evigt lockande och man ville bara ha ett par kronor att slänga i. Spelen var ofta oerhört svåra (för att de skulle dra in så mycket pengar som möjligt) och min skicklighet i denna obevandrade värld var begränsad. Efter ett spel rullade den sedvanliga highscore-listan upp med namn som jag inte kunde göra något annat än att hysa obeveklig respekt inför.

The King of Kong: A Fistful of Quarters handlar om dessa män som kämpar om den högsta poängen i highscore-listan, men frågan är om de får någon som helst respekt för vad de företar sig än från den innersta kretsen av arkadgamers. Det är ett gäng sällsamma figurer som vi följer i dokumentären och konflikten i filmen står mellan Billy Mitchell och Steve Wiebe och kampen om högsta poäng i arkadspelet Donkey Kong från 1982. Billy Mitchell har haft rekordet ohotat i 20 år och Steve Wiebe, naturvetenskapslärare och familjefar är utmanaren till rekordet.

För många låter inte dokumentärens ämne särskilt lockande, men i The King of Kong är det karaktärerna, människorna och särlingarna bakom rekorden som är det mest intressanta. I synnerhet gäller det Billy Mitchell som byggt upp hela sin persona kring rekordet. Till följd av en grupp nördiga följeslagare lider han av ett stort Messiaskomplex någon som också manifesteras genom hans utseende. Det dröjer inte längre innan vi i publiken hatar Billy och hejar på underdogen Wiebe som ständigt motarbetas av Billys hejdukar.

Dokumentären är enormt underhållande men ekar lite tomt på innehåll. För den som dessutom spelade Donkey Kong som liten blir det ännu dråpligare att se hur dessa 40-åringar kämpar med enormt stor seriositet för någonting som bara en handfull människor bryr sig om. Lägg dessutom till ett besynnerligt persongalleri med rekordutmanare, domare och kontrollanter, som figurerar vid denna verksamhet. Tanken slår mig att det kanske bara var bra att arkadhallarna försvann från Sverige.

Den hyllade regissören Mike Nichols (Closer, Angels in America) och den minst lika uppskattade manusförfattaren Aaron Sorkin (The West Wing, Studio 60 on the Sunset Strip) slår sina påsar ihop och skapar Charlie Wilson's War. Filmen är nominerad till fem Golden Globe priser och därmed fått ett Oscarssurr omkring sig.

Filmen bygger på den verkliga historien om Charlie Wilson (spelas i filmen av Tom Hanks), en kongressledamot från Texas, som börjar intressera sig för Sovjetunionens ständiga kränkande av afghanistanskt territorium och blodiga krig. Hanks spelar karaktären som smått alkholiserad, dock charmigt rolig och som gärna vill ha vackra kvinnor omkring sig, men som på lite äldre dagar söker efter någonting som kan ge hans arbete mer mening. Wilson sitter i den styrelse som har hand om finansieringen av CIAs hemliga uppdrag och har därför möjligheten att förändra vad som händer i Afghanistan. I sina åtaganden hjälps han av sin inflytelserika politiske sponsor, samt periodvisa älskarinna, Mrs. Joanne Herring (Julia Roberts), och den buffliga CIA agenten Gust Avrakotos (Philip Seymour Hoffman).

Filmen är intressant av flera skäl. Hur Wilsons eget initiativ ledde vidare till vara en del i Sovjetunionens fall, sedan vet man ju inte hur mycket som har förskönats under processen av verket, men faktum är att genom Wilson ökade bidragen till afghanska gerillan från fem miljoner dollar till en miljard dollar. Idag är ju detta ännu mer intressant med tanke på vad denna gerilla skulle utvecklas till. I denna process är det också intressant hur lättvindigt det går att öka militärens budget så enormt bakom stängda dörrar utan att medborgarna informeras.

Men tro nu inte att Charlie Wilsons War bara är ett politiskt drama likt exempelvis Syriana, utan filmen är dessutom väldigt lättsamt berättad med en del roliga scener. Hanks rolltolkning är suverän och i scenerna med Hoffman är de båda helt briljanta. Såhär i begynnelsen av pristiderna tror jag inte Hanks kommer att vinna några priser för rollen men däremot få nomineringar, Hoffman är dock het kandidat till birollsoscarn.

Balansgången mellan politiskt drama med drag av komedi fungerar och mycket tack vare Hanks som gör huvudrollen rollen perfekt med små medel. Skådespeleriet är överlag oklanderligt. Trots att karaktären Wilson gärna vill omge sig med snygga kvinnor så blir det aldrig särskilt grabbigt, men inte heller nämnvärt feministiskt.

Filmen är dock inte utan sina brister trots Nichols regi och Sorkins klipska dialoger. Framförallt tycker jag att Nichols trycker för lite på hur denna gerillarörelse som man sympatiserar med under filmen sedan kommer att omvandlas till Al-Qaeda. Det är snarare underförstått och får stå i bakgrunden för ett mer klassiskt Hollywoodslut. Sedan lyckas inte Julia Roberts övertyga i sin roll och att hon nominerats till en Globe är snarare på grund av sitt namn än någon form av prestation. Kanske skulle hennes karaktär blivit bättre med mer tid att utveckla den för en liten nackdel är att Charlie Wilson's War är något kort, blott 94 minuter och mycket skall paketeras in under denna tid.

Filmen kan uppfattas av många som ambivalent, som inte vet vilken fot den ska stå på och jag kan förstå det. Sett till helheten håller filmen, även om den har sina små brister. Charlie Wilson's War är att rekommenderas varmt vid biopremiär i Sverige i början på februari.

Som parvel under 1980-talet blev jag utan min vetskap presenterad för Slas genom hans egendomligt mystifierade och metaforiska barnprogram tecknad i sin särskilda stil med den lugna berättarrösten. Barnprogram av denna magnitud görs inte längre. Originalserien har jag inte lyckats hitta, dock Varanteaterns parodi och hyllning till Slas. Ljudkvalitén varierar dock men jag tror många i min ålder minns programmet när de ser klippen.