Lembrowski

Reaper

Sam (Bret Harrison, The Loop) har hoppat av college och jobbar på byggvaruhuset The Work Bench tillsammans med sina vänner Ben och "Sock", och drömmer om att bjuda ut Andi (Nikki Reed, The OC) som också hon jobbar på samma företag. Under hela sitt liv har Sams föräldrar varit stödjande i alla hans beslut och samtidigt vara stenhårda mot hans bror Keith, något som förbryllar Sam. Den dagen Sam fyller 21 förändras det mesta i hans liv, han tycks ha fått egendomliga krafter och en man dyker upp i baksätet på hans bil och presenterar sig som djävulen (Ray Wise, Twin Peaks, 24: day 5). Sam får sedan reda på att hans föräldrar sålt hans själ till djävulen redan innan han fötts och vid hans 21 födelsedag skulle han överlämnas till honom. Djävulen är inte så intresserad av att dra ner Sam till helvetet utan låter honom tjäna som typ en prisjägare, eller lieman. Sam får i uppdrag att fånga in själar som rymt från helvetet och återlämna en av helvetets portaler, The DMV (Department of Motor Vehicles, typ Vägverket).

Trots sitt innehåll är Reaper en komediserie och Brett Harrsion kör sin karaktär från The Loop, denna gången kanske de lyckas. Av de piloter jag sett hittills är Reaper kanske den bästa och mest underhållande, utan att dra för långtgående slutsatser av det. Vissa likheter med serien Chuck finns där och det lär bara vara en som överlever av dem båda. Reaper kan stoltsera med en mer erfaren grupp skådespelare men däremot kommer serien gå på The CW som är en betydligt mindre kanal än NBC där Chuck kommer att rulla. Dessutom kommer Reaper ha premiär dagen efter Chuck det vill säga den 25 September. The game is ON!



Pushing Daisies

Under den lilla pojken Neds uppväxt finner han att han besitter en förmåga att väcka döda människor till liv, dock är denna förmåga inte helt oproblematisk. Om Ned väcker en död människa, djur eller växter till liv kan han inte beröra detta levande ting igen för då dör det igen för all framtid. Ifall han väcker upp en människa från döden längre än 60 sekunder dör en annan människa i närheten istället. Som liten är Ned djupt förälskad i grannflickan Charlottte kallad "Chuck", men efter att hans mamma avlidigt väcker han henne till liv vilket dödar Chucks pappa, och sedan rör hans mamma vid honom vilket leder till hennes död. Barnen skiljs åt och växer upp på olika platser. Ned blir en mästare på att baka pajer men en dag varseblir mordutredare Emerson Neds kraft och tillsammans bestämmer de sig för att utreda mord genom att återuppväcka offret till förhör i 60 sekunder.

Pushing Daisies är skapad av Bryan Fuller som också ligger bakom Dead Like Me med vilken denna serie har en del gemensamt med. De kretsar kring liv och död och manuset har en lättsam humoristisk touch. Barry Sonnenfeld (Men in Black) har regisserat piloten och är även involverad i produktionen. Serien är berättad som en saga med en berättarröst som kommenterar och driver handlingen framåt. Även bildspråket är gjort för att påminna om en saga och de har lånat friskt av Tim Burtons Big Fish. Manuset är lite småfyndigt men jag tycker inte storyn riktigt håller ihop trots dess charmighet. Skådespelarna Lee Pace (Ned) och Anna Friel (Chuck) är rutinerade, passar bra i huvudrollerna och har lite kemi mellan sig. Chi McBride (Boston Public, The Nine) som spelar mordutredaren Emerson är lika cool som alltid. Premiär på ABC 15 september.

The Big Bang Theory

Detta är en serie gjord på klassisk sitcom manér, 30 minuter långt, pålagda skratt, soffa i centrum, the works. Två vetenskapsmän/genier/nördar bor tillsammans i en lägenhet och en dag flyttar en snygg blondin in i lägenheten bredvid. Avsnittet handlar om att etablera karaktärerna och miljön blandat med diverse gags kring kvinnans sexualitet och öppenhet mot killarnas oskuldsfullhet och instängdhet i sin egen nördvärld. Serien är skapad av Chuck Lorre som framförallt är känd för sin skapelse Two and a half men, förra årets största sitcom i USA vilket avslöjar en del kring klimatet bland sitcoms idag. Saknaden efter kvalité inom genren som Frasier, Vänner och Seinfeld är stor. Tydligen gjordes en pilot av The Big Bang Theory redan förra året men konceptet omarbetades och slipades. Själv tycker jag inte avsnittet i sig ger så mycket, inget pangavsnitt som en pilot måste vara. Förra året dukade många sitcoms under, The Class, Happy Hour mm, så chansen för överlevnad är liten. CBS har valt att satsa på den med premiär 1 september.



Cavemen

ABC nya serie tar utgångspunkt ifrån att grottmannen aldrig dog ut och istället lever de fortfarande som en minoritet i vårt samhälle. Och som alla andra minoriteter så diskrimineras de på samma sätt, sterotypisering i media, svårt att passa in i sociala miljöer etc. Cavemen handlar om Joel, hans bror Andy och bästa vännen Nick, alla tre är grottmänniskor. Joel är förlovad med den vanliga människan Kate vars konservativa föräldrar inte riktigt accepterar Joel för att han är en grottman. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den här serien. På ett sätt tycker jag att det är intressant hur de skapar en helt ny minoritet i USA och utefter de förställningar vi har om grottmänniskor bygga på de fördomarna. På ett annat sätt tycker jag att det faller på sitt eget grepp. Efter fem minuter finns det inga fler nyanser i en grottmänniskas vardagliga problem som intresserar mig, komiken blir krystad och avsnittet fruktansvärt tråkigt. Dessutom har skådespelarna så mycket make up i ansiktet att de lika gärna kunde bära apmasker som i Apornas Planet. Allt skådespeleri försvinner i närbilderna eftersom hela huvudet är plastigt och den enda man ser är en halvdocka som pratar. Serien har fått 13 avsnitt och schemalagd från och med 2 oktober på ABC. Om inte avsnitt två är det bästa som någonsin skrivits för TV både tror och hoppas jag att serien läggs ner väldigt fort.



Californication

David Duchovny trodde att han skulle bli en filmstjärna efter Arkiv X, så blev inte fallet och han förblev Fox Mulder med hela världen. Nu försöker han erövra världen genom Showtimes nya komediserie Californication, där han spelar en sexberoende nerdekad författare i Los Angeles. Samtidigt som han försöker ordna upp sina kvinnoaffärer har han en exfru som skall gifta sig och en dotter som börjar intressera sig för vuxenlivet. Eftersom Showtime är en kabelkanal är det tillåtet att visa lite naket vilket serien utnyttjar, men bidrar också till en större trovärdighet och ett uppfriskande bortsuddande av kristen radikalism och censur som präglar amerikansk TV (bara första scenen avslöjar serien inställning till kristendomen). Serien är frispråkig och med lite större finess hade man kunnat tro att detta varit en HBO produktion. Nu är det däremot bara Showtime men det är en helt okej pilot som mycket väl ska kunna bli något på längre sikt. Sedan kan man fråga sig varför alla relationsserier riktade mot vuxna människor känns som en skänk från ovan? Någonstans tröttnar man på superhjältar och tonårshångel.

Chuck

Yvonne Stre.. Srte.. Strzechowski och en blodig "Traveler"

När sommaren passerat hälften börjar det trilla in en del piloter hos Lembrowskibloggen, och detta året är inget undantag. 2006 recenserade jag Heroes, Jericho, Shark, Traveler, Psych mm. där Heroes verkligen blivit en smash-hit i amerika, medans min favorit Traveler hade ett genomuselt andraavsnitt och som verkligen inte har levt upp till mina förväntningar. För någon månad sedan skrev jag i denna bloggen att Jericho var nerlagd, och det var den också, till ett gäng envetna fans fick direktörerna på CBS på andra tankar genom effektiva protester. Jericho är tillbaka med en halv säsong till hösten och kanske längre beroende på tittarsiffrorna. Shark fick också en framgång men jag har helt lämnat den serien. Nu till de nya och spännande nya serierna!



The Sarah Connor Cronicles

Om titeln ringer någon klocka hos er där ute så stämmer det mycket riktigt. Detta är en serie på Terminator som tar avstamp kort efter Terminator 2. Serien har helt nya skådespelare i alla roller, ingen comeback av vare sig Linda Hamilton eller Edward Furlong. Fox producerar och de har ju som giganter på TV marknaden en del pengar att kunna slänga ut på serier, vilket jag tror krävs för att denna serie ska kunna bli bra. För de som inte är så bevandrade eller dåligt uppdaterade kring Terminatorfilmerna så rekommenderar jag både etta och tvåan, medan trean går att lämna därhän.

Sarah Connor har gift sig och bor med sin son John i en stad mitt ute i öknen, men hon får ett varsel om att en Terminator är på väg så de flyr och lämnar maken bakom sig. John har blivit några år äldre men går fortfarande på high school (serien säger sig utspelas under 1999) och är fruktansvärt trött på att dra upp rötterna gång efter gång. På hans nya skola visar en flicka i hans klass intresse för honom men väl medveten om sin situation bestämmer han sig för att inte inleda en djupare relation. När han träffar flickan igen dagen vill han förklara sig och hon tar emot ursäkten samt presenterar sig som Cameron. Under samma lektion har de fått en vikarie, en man vid namn Chromatie, när han läser upp närvolistan och John räcker upp handen plockar vikarien fram en pistol och börjar skjuta mot honom. I jakten ställer sig Cameron emellan vikarien och John och blir träffad med flera skott. Jakten fortsätter ut på skolans parkering och när Terminatorn (ganska uppenbart) har John i siktet på nära håll blir han häftigt påkörd. Det visar sig vara flickan från klassen som kommit för att hjälpa John.

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den här serien. Cineasten i mig vill inte att man ska hålla på att sabotera en historia som denna eftersom de bägge första filmerna ligger mig varm om hjärtat. Så avsnittet lämnar mig väldigt ambivalent. De har funnit relativt bra skådespelare till rollerna, Sarah spelas av Lena Headey senast som drottningen i 300, John av Thomas Dekker senast som kompisen Zach till "The Cheerleader" i Heroes och Summer Glau från Firefly. Att Glau överhuvudtaget är med som en robot i The Sarah Connor Chronicles tror jag kommer just från hennes prestation i Firefly och filmen Serenity, tillsammans med hennes speciella ögon. Nåväl, för att denna serie skall kunna bli någonting krävs mycket pengar eller en innovativ regissör som kan dra ner kostnaderna på specialeffekter. Terminator konceptet drivs genom sin action och piloten lever lite upp till detta utan att övertyga. Samtidigt började jag fundera när jag såg piloten, är verkligen storyn tillräckligt stark för att kunna ge liv till en hel serie? Jag har en känsla av att denna serie inte klarar en säsong eftersom publiken kommer att känna sig som jag och fråga sig: var är Arnold? Preliminär startdatum på Fox: 1 januari 2008.

Ett tecken på att en skräckfilm är inspelad med låg budget är att den utspelar sig i skogen. I skogen finns inga begränsningar och det behövs inget godkännande eller tillstånd att husera fritt i området. Scenografin finns där redan och det är lätt att utnyttja skogens naturliga mystik i filmen. För den som har sovit i skogen någon gång vet hur förbannat mörkt det är. I skräckfilmer som utspelar sig i skogen går huvudrollsinnehavaren ofta omkring på natten med en ficklampa med dåligt batteri, problemet är att när denna slocknar så lyser hela området upp runt honom av strålkastare. I dessa härligt dåliga filmer är det inte svårt att finna den ena logiska luckan efter den andra och manuset brukar vara en skrattfest utan dess like. Så även i den oerhört dåliga Haunted Forest.

Tre killar har av någon anledning hittat ett par fotografier tagna av en mördad campingturist. En av killarna, Sean med indianskt påbrå, har av sin farbror ärvt en mystisk bok där en teckning av en mystisk stubbe stämmer överens med campingturistens fotografi. Så nu beger sig de tre in i skogen för att finna en skatt som skall finnas nergrävd under denna stubbe. I skogen träffar de även på två kvinnliga botanister som är ute och jagar sällsynta blommor. Snart börjar mystiska saker hända, någon smyger runt i skogen och attackerar ungdomarna med små pinnar. En märkning som stämmer överens med legenden om indiankvinnan Satinka, vilken är väl nedskriven i Seans bok med bilder och allt.

Haunted Forest har lånat friskt av asiatiska skräckfilmer i allmänhet och av The Grudge i synnerhet, men når som ni kanske förstår inte samma effekt på grund av det amatörmässiga hantverket. Hela filmen frossar i billiga skrämseleffekter enligt modell en-katt-hoppar-fram-från-ingenstans, som The Grudgefilmerna också gör, men i Haunted Forest blir det bara irriterande. Manus är ett komplett kaos utan struktur, ambition eller kunskap i hur man skriver ett manus. Filmen är gjord av en kille vid namn Mauro Borelli som annars är illustratör och konceptuell artist (i klartext: typ idéspruta och skapare kring visualisering av en film) och har flera stora projekt på sin meritlista. Till exempel Pirates of the Caribbean 2 och 3, Hulken, Sleepy Hollow och Lemony Snicket, alla i mitt tycke visuellt imponerande filmer. Den delen som filmen lyckas bäst på är små aningar till kluriga visuella uttryck men förmågan finns inte att presentera det på att givande sätt för publiken.

Reverb (Sv. Genljud) handlar om musikern (Gregory) som kämpar för att kunna göra en skiva och komma bort ifrån sitt vardagliga arbete som telefonförsäljare. En vän låter honom arbeta i skivstudion under nätterna när alla gått hem. En kväll får han höra en sång på radion gjord av den mystiska Mark Griffen som innan sin död arbetade i samma studio. Musikerns vän/flickvän noterar ett osedvanligt och egendomligt brus i bakgrunden av låten, ett brus som visar sig vara röster från torterade kvinnor. Strax börjar saker hända inne på skivstudion som kanske har med den döda musikern att göra.

Brittiska skräckfilmer har en egenhet att ofta överraska positivt. Till skillnad från amerikaner ålägger de ofta en mer genomtänkt och intellektuell approach och drar ner på klichéerna, dessutom brukar de kunna skådespela. Reverb är gjord av en debuterande regissör som tidigare har gjort ett manus till filmen Long Time Dead som troligtvis står gömd på närmaste Videomix. Skådespelarna är inte heller de särskilt kända men gör för det inget taffligt arbete. Däremot kan jag inte säga att Reverb framstår som något egenhändigt och den känns mer som ett egenfinansierat projekt utan ambition för att nå en större publik. Problemet är att det finns tusentals andra filmer som försöker med samma sak och men Reverb skulle nog märkas i ett sådant gäng för den känns inte helt amatörmässig.

Filmen lyckas slå an en nerv i början men tyvärr lyckas inte regissören Eitan Arrusi hålla kvar denna. Själva historien av filmen försöker bygga på de gamla sägnerna kring hemliga meddelande i musiken, som till exempel Led Zeppelins "Stairway to heaven" och hur den ska ge sataniska verser om den spelas baklänges. Jag tycker filmen havererar totalt i andra delen av filmen, och den kunnat bli bättre i ett kortare format. En svag tvåa.

Just nu råder det het feber kring JJ Abrams senaste projekt som går under namnet "Cloverfield". Den dök upp från ingenstans, trailern till filmen som ingen egentligen vet något om, men eftersom den rullat före Transformers i en vecka har många människor uppmärksammat den och börjat spekulera i vad det egentligen handlar om. Olika smygfilmade trailers har sporadiskt poppat upp på youtube men efter en quicktime release finns den att tillgå.

Vad man däremot vet är att filmen märkligt nog har ett par kopplingar till den nerlagda sitcom serien The Class som jag själv följde utan större intresse under hösten och vintern. Dels är en av The Class skådespelarinnorna, Lizzy Caplan (som spelade punkbruden Kat) med i filmen och skymtas snabbt i trailern, dels skall en av karaktärerna i JJ Abrams film heta Ethan Haas precis som den snobbige samt homosexuella mellanstadieläraren i serien. I filmen lär Ethan Haas istället vara en profet av något slag, två galna internetsiter har iallafall öppnats i dennes ära, Ethan Haas was right och Ethan Haas was wrong.

http://www.ethanhaaswasright.com/
http://ethanhaaswaswrong.blogspot.com/

Vad gäller JJ Abrams filmer vet man sällan något i början av hans filmlanseringar eftersom han ofta skickar ut desinformation för att förvirra människor och dra igång en nyfikenhet och "buzz" kring sina projekt. Personligen blir jag som ett barn på julafton av denna trailern och mina förväntningarna skruvas upp skyhögt.

Så har den kallats av många Mikael Håfströms film 1408 med John Cusak i huvudrollen, och givetvis med Stephen King som författare till novellen som filmen bygger på. De senaste King-filmatiseringarna har varit skrämmande dåliga som till exempel Dreamcatcher och Secret Window, likaså Håfströms Derailed vann inga större beundrarskaror i Hollywood. Med 1408 hår många hoppats på att de båda ska upprätta sig.

John Cusak spelar avdankade spök-guide författaren Mike Enslin som reser runt bland olika hemsökta hotell för att skriva ner dess historier. I stort sett tömmer han minibaren och lyser lite med en ultra violett lampa för att sedan däcka på sängen lagom intresserad av sitt företagande. Han utnyttjar hotellägarna för sprit och ägarna utnyttjar honom för reklam. En dag dimper det ner ett vykort från The Dolphin Hotel med texten "Don't enter 1408". Efter digra försök att checka in slutar det med att hotellchefen Olin, spelad av Samuel L Jackson, berättar om rummets blodiga historia för Enslin. Detta eggar honom ännu mer och till slut får han nyckeln och kliver in i rummet med Olins röst bakom sig ?It?s an evil fucking room?.

Nu vill jag motsäga vad jag tidigare sa i första stycket, Stephen King behöver inte revanschera sig, han är kungen av skräck, vår tids Edgar Allan Poe. Och vad Mikael Håfström beträffar så revanscherar han sig inte riktigt men lyckas göra sin bästa film sedan Ondskan. Den som däremot gör filmen sevärd är John Cusak. Han är mycket bra i sin rolltolkning och lyckas skapa ett trovärdigt porträtt av karaktären som sakta sjunker djupare in i bland sina demoner och sin galenskap. Sedan är ju alltid John Cusak sig själv i alla filmer han gör, och den som förväntar sig något annat kommer kanske att bli besviken, men jag tycker han är perfekt rollbesatt.

Håfström refererar ofta till Kubricks The Shining i sin film, och han är väl medveten om likheterna i historien. Författaren som blir galen, påverkan från rummet/byggnaden/platsen, ett hotell som har en blodig historia, första offret heter Grady (som mördaren i The Shining), alla likheter som Håfström späder på med långa blodröda korridorer, steady-cam åkningar, även John Cusaks agerande påminner stundtals av Jack Nicholsons. Skall Stephen King refereras till någon av sina gamla filmer är det The Shining vilken är den bästa filmatiseringen någonsin av en King historia. Kanske är det just därför publiken i USA har tagit emot filmen såpass bra för att den just påminner om skräckklassikern?

Det är också intressant för när "The- splat-pack" med Eli Roth i spetsen vinner mer terräng inom skräckfilmsgenren lyckas 1408 som är ganska blodfattig ändå bli skrämmande och ge kalla kårar. För det är en bra film, om än en mer klassiskt formad skräckhistoria än vad det vanligtvis är nuförtiden. Samtidigt höjer den sig kanske inte till något extraordinärt och den skrämmer ju inte vettet ur mig, utan ger mig lite småmysig gåshud. Foto och manus är lite platt och historien spretar åt olika håll, men Håfström lyckas knyta ihop den bra. Idéfattigdomen som King lider av sänker också betyget för det känns som att han har berättat denna historia innan både bättre och mer skrämmande.

Skörden av skräckfilmer håller på att kväva Lembrowskibloggen vilket resulterat i att bloggen lanserar Skräckfilmsvecka den kommande veckan. Förhoppningen är att fokusera en vecka åt vad man i kulturella kretsar kallar filmer med högt "guilty pleasure" värde. Det kommer att recenseras filmer av olika kvalité och budget, likaså en titt i kristallkulan för att se vad som är på väg. Jag hoppas läsarna kommer att uppskatta detta initiativ, om inte får ni hålla ut en vecka.

Filmen Pathfinder bygger på en serie från Dark Horse Comics och handlar om en konflikt mellan vikingar och Nordamerikanska indianer. I ett strandat vikingaskepp finner en indiankvinna en pojke som hon tar med sig till sin by och väljer att uppfostra och han får namnet Ghost pga. sitt bleka skinn. Ett antal år senare anländer fler vikingar som plundrar, bränner och mördar alla i byn utom Ghost och han inleder blodig hämnd mot sin det folk han ursprungligen kommer ifrån.

Filmen har gemensamma nämnare i sin handling med Mel Gibsons Apocalypto, men där Mel engagerade sig lite i sina karaktärer lämnar istället Pathfinder utrymme för ständigt svärdsvingande och CGI animerat blod. Regissören bakom filmen heter Marcus Nispel, en framgångsrik tysk musikvideoregissör med nyversionen av Motorsågsmassakern på sitt CV. Det märks precis som i många andra musikvideoregissörers långfilmer att ytan är välpolerad men innehållet är värdelöst. Hur är det man brukar säga? Skit målat med guld är fortfarande skit. Vilken stämmer överens med Pathfinder.

I huvudrollen finner vi Karl Urban som någon kanske känner igen senast från långfilmsversionen av TV-spelet Doom men som främst etablerade sig genom att spela Eomer i Sagan om Två Tornen och Kungens Återkomst. I Pathfinder är han dålig och bevisar ytterligare en gång att han inte kan bära upp en huvudroll. Sedan får Urban inte en chans att kunna göra något som helst med det lövtunna manus filmen har. I större delen av filmen ser vi (nästan ironiskt) stereotypa vikingar springa omkring i motljus jagandes Karl Urban i slow motion. Inte ens actionsekvenserna är bra, utan är tröttsamt gjorda och dessutom stulna från både King Arthur och Apocalypto. Hela filmen känns vara gjord med en enorm ovilja att genomföra projektet.

Pathfinder är en praktkalkon i mångmiljonklassen (-16 miljoner dollar i box office) och har stressats ut på dvdmarknaden bara 3 månader efter sin amerikanska biopremiär vilket måste vara någon form av rekord.