Ingen Daft Punk utan Jean Michel Jarre
När jag sett The Bank Job tänker jag: gör en film om Michael X!
Under början på 2000-talet känns det som om bankrånarfilmerna gjort ett återtåg, eller vad det på andra sidan Atlanten kallar "Heist-movies". I bräschen har Oceans trilogi gått med sin stjärnspäckade ensemble, och därefter filmer som The Italian Job samt TV serier som Thief och Smith. Nu skall Roger Donaldson (Cocktail, Citronträd och Motorolja) ge oss sin egen bankrånarfilm med Jason Statham (Transporter, Crank) i huvudrollen.
Tiden då The Bank Job utspelar sig är början på 1970-talet. Michael X, ledare för Black Power rörelsen i England och aktiv i kampen för svartas rättigheter i England, är en agitator som lätt skaffar sig fiender bland politiker och myndigheter. Som en försäkran över att få verka ostört innehar Michael pornografiska bilder på prinsessan Margret av England, vilka han kan använda för utpressning i olika sammanhang. Detta sticker som en nål i ögat på brittiska underättelsetjänsten som genom ombud samlar ihop ett gäng småkriminella skojare ledda av Terry (Statham), för att råna banken där bilderna förvaras. Dock vet inte Terry och hans kumpaner sanningen bakom kuppen utan förleds av Terrys gamla ex Martine som är lejd av MI5. Men under tiden som rånet utförs börjar det dock klarna för de öldrickande killarna från East End att de är ute och simmar på alldeles för djupt vatten.
The Bank Job säger sig bygga på en verklig händelse som utspelades 1971. Då rånades en bank på Baker Street i London och hela historien fick en så kallad "D-Notice" över sig, det vill säga en officiell begäran att ingen publicerar eller sänder ut känslig information om händelsen för att rikets säkerhet skall kunna bevaras. All information kring rånet hemlighölls och än idag är det inget som egentligen vet vad anledningen var till att bankrånet tystades ner. Detta är kring vad producenterna till filmen The Bank Job spekulerar.
Hela konceptet till denna typ av bankrånarfilm är gammal och till skillnad från Oceans filmernas ytliga kosmetika går det att se en ansats hos Donaldson skrapa bort fernissan och leverera en bankrånarfilm på ett jordnära och realistiskt plan. Tyvärr lyckas han inte med den bedriften dels för att karaktärerna porträtteras slarvigt och dels för Statham är inte en skådespelare som kan lyfta en film där han inte kör bil i 150km i timmen. Som det klassiska uttalandet om Burt Reynolds för 30 år sedan: "at 60 miles an hour, he's a star", något som också kan appliceras på Jason Statham.
Filmen The Bank Job är också ambivalent då den dels försöker vara ett brittiskt drama, klassisk bankrånarfilm och sedan lite Guy Richie inspirerad dramaturgi, för att inte egentligen lyckas med någon. Regin är dock professionell men saknar ansträngningar till att försöka göra något bättre av materialet. Manus är skrivet av de gamla rävarna Dick Clemet och Ian La Frenais som skrivit manus till bland annat Across the Universe, The Comittments och Flushed Away.
Det finns ett inneboende underhållningsvärde i bankrånarfilmer som aldrig går ur, katt-och-råtta-lek mellan tjuvar och poliser, elementärt. Så filmen är ju på ett sätt underhållande och filmen bjuder på genomgående stabila insatser från alla led i produktionen. Men såsom filmen utbroderas skulle jag mycket hellre vilja se filmen om verklighetens Michael X än ännu en fadd "Heist-movie".
Praktiskt med elgrill
Sportlovsfilm med Martial Art stjärnor
Många Martial Art fans har drömt våta drömmar om en film med både Jackie Chan och Jet Li. Dessa två kineser, som också gjort sig väl kända utanför moderlandet och dominerat kampsportsfilm internationellt, möts ansikte mot ansikte för första gången i filmen The Forbidden Kingdom (2008). Förväntningarna kanske skulle kunna gå att jämföra med när Al Pacino och Robert De Niro möttes för första gången i Heat (1995). Men när de hårdkokta maffiaskådespelarna möttes var det den stundtals brilliante Michael Mann regissör, när Kung-Fu kungarna möts är det Stuart Little 2 regissören som ligger bakom. Det skvallrar kanske lite åt vilket håll denna recension är på väg.
Jason bor i Boston och han älskar gamla Kung-Fu filmer. Under lediga stunder cyklar han ner till Chinatown för att kolla in de senaste importerade filmerna hos en gammal kines med långa mustascher. En dag hittar han en kampsportspinne inne på lagret hos den gamla kinesen. En kund skulle komma in och köpa den för över hundra år sedan och den ligger fortfarande kvar och väntar. På väg hem träffar Jason på ett gäng tuffa grabbar som släpar med sig Jason tillbaka till affären för att de ska råna den gamle kinesen. Vid rånet uppstår tumult som slutar med att Jason faller ner från taket med "ninjapinnen" i handen. I ögonblicket han faller mot sin död vaknar han upp i ett forna tiders Kina. Där träffar han sedan på byfånen Lu Yan (Jackie Chan) som berättar att pinnen han bär tillhör en förstenad apkung (Jet Li). Och äventyret börjar.
The Forbidden Kingdom är en blandning av Karate Kid (1984), The NeverEnding Story (1984), Sagan om ringen (2001) och diverse kampsportsfilm. Meningen är att filmen ska vara ett episkt äventyr men den stämningen infinner sig aldrig. Det beror på att filmen begränsas av att den är producerad för barn och tonåringar. Där filmen hade kunnat spetsas till har den istället blivit nerslipad vilket leder till att karaktärerna förblir oproblematiserade filmen igenom. Karaktärerna blir tråkiga och uddlösa.
Slagsmålsscenerna är ganska medelmåttiga då de återigen inte vågar göra något spännande. Dock är det mycket professionellt koreograferade av Yuen Woo-Ping som även arbetat med Kill Bill (2003) och The Matrix (1999). Överhuvudtaget lyfter inte filmen visuellt, någonting som jag blivit bortskämd med när det kommer till asiatiska filmer, och därför känns inte The Forbidden Kingdom som någonting speciellt.
Både Jackie Chan och Jet Li lyfter filmen med sin energi och närvaro. De tycks trivas tillsammans och det känns inte som om det finns konkurrens eller motsättningar dem emellan. Istället känns det som om Jet Li är mer lekfull än vanligt och Jackie Chan är mer fokuserad, att de båda tagit varandras kännetecken och lekt med det. Men samarbetet går ju inte för långt, Chan är fortfarande pajasen och Li den eftertänksamme (i större delen av filmen).
Regissören heter Rob Minkoff som tidigare har gjort Stuart Little filmerna och senast Eddie Murphy kalkonen The Haunted Mansion (2003). Jag kan inte förstå att Minkoff har kunnat få chansen att regissera filmen där både Jackie Chan och Jet Li spelar med samtidigt. Det är ju möjligt att spekulera i att regin inte prioriterats utan lämnats lite vind för våg. Huvudkaraktären Jason spelas av Michael Angarano (Sky High (2005), Snow Angels(2007)) och han gör inte rollen speciellt bra är det svagaste kortet i ensemblen. Jag kan se framför mig att producenterna hade velat ha Shia LaBeouf men inte lyckats locka till sig honom.
The Forbidden Kingdom blir aldrig vad den utger sig för att vara, ett episkt äventyr. Familjevänligheten gör den uddlös och tråkig, men ger lite mer kreativt utrymme för de båda stjärnorna Jackie Chan och Jet Li. Handlingen är banal och forcerad men slagsmålscenerna välkoreograferade. Det är en film som på flera sätt kan ses som en typisk sportlovsfilm.
