Lembrowski

Den realativt framgångsrika skräckserien Masters of Horror hade sin start i USA för snart fyra veckor sedan. Tillbaka är de självutnämnda "mästarna" som t.ex. John Carpenter, Dario Argento, Tobe Hooper etc. med 13 nya avsnitt. På pappret är säsong två svagare än förra, borta är bland annat Larry Cohen, Takashi Miike, och min absoluta favorit Don Coscarelli (men som i sin tur lägger en sista hand på uppföljaren till Bubba Ho-Tep). Istället har ett annat gäng "mästare" gått in som Brad Anderson(Session 9 och två avsnitt av The Wire), Rob Schmidt (Wrong Turn) och Ernest R. Dickerson (The L World). Ska dessa verkligen få kalla sig mästare i skräck? Jag går i och för sig händelserna i förväg för ännu har endast Dickersons avsnitt visats, men njaaa... några mästare är de absolut inte. Nu går det också att ifrågasätta de andra regissörerna, och är inte John Landis mer en komediregissör?

Nåväl, säsong två har hittills varit mycket blodigare än föregående dito, mycket mer blod och gore, tarmar och köttslamsor, däremot har serien inte blivit bättre då ännu inget avsnitt har imponerat, tvärtom har det varit riktigt dåligt. Tobe Hoopers avsnitt med Sean Patrick Flanery i huvudrollen var ett spektakel utan dess like, total saknad av någon som helst nerv. De påkostade specialeffekter var verkningslösa och Hooper kan verkligen inte göra film längre. Vem det nu var som överhuvudtaget bestämde att placera Hoopers avsnitt som öppning till den nya säsongen borde sparkas direkt (troligtvis skaparen Mike Garris). Hursomhelst följde John Landis upp veckan efter med avsnittet Family, ett mycket bättre avsnitt med en lagom blandning av svartkomedi och skräck. George Wendt (Norm Peterson i Skål) spelar en ensamstående medelålders man, boendes i en pittoresk villaförort, som försöker skapa sig en familj genom att kidnappa människor, bada dem i syra och klä ut dem. En lite vriden variant av Psycho som påminner om en annan äldre B-skräckis som jag inte minns namnet på, men som handlade om en blyg sekreterare som dödade sina arbetskompisar och förvarar dem i källaren. Iallafall så tappar avsnittet en del i tempo, men höjer sig i slutet för att inte avslöja för mycket. Tredje avsnittet The V World regisserat av Ernest Dickerson började riktigt spännande, och vetskapen om att Michael Ironside skulle medverka skruvade upp förväntningarna. Istället utvecklar sig en patetisk vampyrhistoria med kärnfamiljen i centrum, konservativt och intetsägande.

Problemet tror jag är att denna säsong är framhetsad av Showtime och diverse producenter, all massmedialbevakning och DVD releaser har tvingat fram en snabb fortsättning som hittills verkligen inte håller måttet. Serien skall ha fått mer ekonomiska medel denna gång, vilket jag måste säga inte har märkts. Säsong ett var inte perfekt på långa vägar, men då fanns en experimentlusta att vilja skapa något nytt. Jag väntar ännu på guldkornen som gjorde säsong ett till den framgång det blev.