Lembrowski

När jag sätter mig ner för att se en rysk skräckfilm (vilket aldrig har hänt vad jag kan minnas, om man inte räknar Night Watch-filmerna som skräck) så förväntar jag mig något annorlunda, något speciellt som samtidigt på något sätt motarbetar amerikanska klichéer och deras filmiska tillvägagångssätt. Night Watch försöker vara ett exempel som lösgör slig från de västa stereotyperna men de filmerna är så förbannat snurriga att ingen står ut med dem, förutom ryssarna själva. Att döma av postern och trailern hade jag stora förväntningar på den ryska slashern Trackman och att den skulle uppfylla just detta.

Trackman tar sin början i ett bankrån där två poliser blir nerskjutna och vi får följa rånarnas flyktväg ner i Moskvas tunnelbana. Med sig har bankrånarna tagit två bankkassörskor som gisslan. Väl nere i tunnelbanan dyker inte kontakten upp som skall hjälpa dem ut och trots karta springer de vilse i de öde tunnlarna. Oro sprider sig i gruppen när de först hittar en avhuggen hand och sedan mannen som skulle hjälpa dem ut med tomma ögonhålor.

Det rör sig inte på något sätt om en bra film. Tvärtom är det en väldigt dålig film. Regissören Igor Shavlak visar inget intresse till att skapa en bra eller underhållande film. Det är en väldigt tråkig och konventionell slasher som alla har sett tusentals gånger förut. Dessutom påminner den till stora delar om Creep (2004) men där Creep är en mycket bättre film.

Det enda som lyfter filmen något är anslaget som är snyggt, påminner lite om Sean Penns The Pledge (2001), och där sången av en gosskör får en att rysa till lite. Så jag gick in med höga förhoppningar men blir bara mer och mer besviken så länge filmen pågår. Hela filmen tappar ork och intresse och ingen verkar egentligen bry sig. En man som Ed Wood gör sig påmind när samma skräckmoment återkommer gång på gång i filmen. Till exempel en scen där mördaren dyker upp i slutet av en tunnel med stark ljuds bakom sig för att i nästa sekund vara borta. Då kan ni förstå vilka platta och tråkiga skrämseleffekter som regissören använder sig av. I scenerna när bankrånarna och gisslan vandrar i tunnlarna med ficklampor påminner de i stort sätt om samtliga avsnitt av Scooby Doo.

Hela filmen slutar i en stor besvikelse. Jag vet inte ens om filmen är värd att ens kalla skräckfilm. Troligtvis gick jag in med alldeles för höga förväntningar, om en spännande blodig skräckfilm som ändå var präglat av det suggestiva arvet från de stora ryska regissörerna. Det kommer jag nog att få drömma om ett bra tag framöver. Stark etta dock.