Lembrowski

Skön sketch från i veckan med Jimmy Fallon och Will Ferrell som ger nostalgiska minnen hur bra SNL var för 10år sedan.

Som svensk kan man bara skaka på huvudet och dra en djup suck när Cloverfield-regissören Matt Reeves gjort en remake på Daniel Alfredssons Låt den rätte komma in. Det är fantastiskt roligt att den svenska vampyrfilmen lyckats slå igenom så stort internationellt som den har gjort och John Ajvide Lindqvists berättelse förtjänar att spridas också till de amerikaner som inte kan läsa textning. I den första trailern som nu släppts av Let me in verkar det som om Reeves valt att behålla en del från Alfredssons film vad gäller foto, stämning och fokus på relationen mellan Oskar och Eli. Alfredsson valde att utelämna många av de grymma inslag som boken innehåller, få se vad Matt Reeves väljer att ha med.

Succén Paranormal Activity, lågbudgetfilmen som kostade 11000 dollar men spelade in över 100 miljoner dollar bara i USA, är tillbaka i en uppföljare. I dagarna lanserades en trailer för Paranormal Activity 2 som är sjukt effektiv att rysningarna går genom kroppen. Nu ligger budget på 2,7 miljoner dollar, och hela teamet bakom den första filmen har i stort sett bytts ut. Någon som sa Blair Witch 2? Hoppas inte det.

 

Det var bara en tidsfråga innan Michael Bays talanglösa hobbybolag Platinum Dunes skulle förstöra ännu en 80-talsklassiker. Produktionsbolaget som skapat de nya versionerna av Fredagen den 13:e, Liftaren, Motorsågsmassakern och Huset som gud glömde ligger alltså också bakom den nya A nightmare on Elm Street som bygger på Wes Cravens klassiker från 1984. Freddy Krueger hette mördaren och han var en stor ikon, inte bara för skräckfilm utan också för hela 80-talet. I jämförelse med de andra slashermördarna på 80-talet som Jason och Michael Myers var Freddy en livlig karaktär med humor, dessutom briljant spelad av V kända Robert Englund. Genom åren har de kommit en uppsjö av filmer, serier och merchandise. Dessvärre blev Freddy så utnyttjad i kommersiella syften att han förvandlades till en driftkucku.

Den nya A Nightmare on Elm Street är en direkt återinspelning av 1984års version med ett par mindre förändringar. Tanken är att ge Freddy nytt liv med en ny skådespelare och få igång en inkomstbringande franchise.

Filmen handlar om ett gäng tonåringar som börjar drömma om den brännskadade figuren med knivar på fingrarna. Snart kommer de på att de alla har samma dröm och att saker som händer dem i drömmen också följer med dem när de vaknar. Under tiden som Freddy avverkar halva ensemblen får vi någon slags origin-story till hur pedofilen Freddy Krueger blev den brända slashermördaren, samt varför tonåringarna blev hans måltavlor.

Wes Cravens A nightmare on Elm Street är så präglad av fantasi och skaparglädje att de nya inte står en chans. Jackie Earle Haley som spelar de nya Freddy gör ett tappert försök, men karaktären saknar Englunds brinnande galenskap. Produktionen må vara snyggare i den nya men alla de klassiska scener som de försöker återskapa faller platt. Dessutom är Johnny Depps dödsscen från originalfilmen borta, vilken jag saknar. Jag stör mig på att alla killarna i filmen ser ut som bandmedlemmarna i Green Day, 80-tals pop kidzen har helt enkelt bytts ut mot 2000-talets EMO-kidz. Freddy får dessutom alldeles för lite screentime och därmed slår man undan fötterna på Jackie Earle Haley att kunna göra något bra med karaktären.

Problemet med Platinum Dunes är att alla filmerna de gjort har en total avsaknad av humor. Kanske har de en sån där dålig humor som ägaren Michael Bay har, sån där lite rasistisk kiss- och bajshumor som han uppvisade i Transformers 2?

Jackie Earle Haley är perfekt castad i rollen som Freddy och den nya filmen överlever mycket på vad som är bra i originalversionen.

Förbättringar till filmen hade varit ett nytt manus som stod på egna ben, nya death-scenes, fantasi och bort med Michael Bay.

 

Vi vet alla att HBO levererar serier av hög kvalite, och mina förhoppningar är stora på den kommande serien Boardwalk Empire. Martin Scorsese har regisserat det fösta avsnittet och Nelson Johnsons bokBoardwalk Empire: The birth, high times and corruption of Atlantic City har bearbetats av Sopranosförfattaren Terence Winter. Serien kommer att utspela sig i Atlantic City under nykterhetstiden, någon gång 1920-1933. Bland skådespelarna finner vi Steve Buscemi och Omar från The Wire.

Hayao Miyazaki heter den numera legendariska anime-veteranen från Japan som internationellt slog igenom med fantastiska "Spirited Away" för sju år sedan. Efter det har svenska importörer börjat plocka upp han äldre filmer vilka lång tid efter sin produktion fått gå upp på bio. Miyazaki är den stora stjärnan när det kommer till anime och Studio Ghibli som han arbetar för har tjänat biljontals yen på den fantasirike konstnären. Det är Miyazakis kännetecken som glädjen, mystiken, fantasin och det briljanta tecknandet som fått människor i alla åldrar att älska hans filmer. Nu är hans senaste alster "Ponyo on the cliff by the sea" på väg mot biograferna i USA, filmen finns på import för en dyr peng och när den kommer till Sverige i skrivande stund är ej klart.

Ponyo är en havsvarelse som tydligen skall likna en guldfisk. Hon rymmer en dag från magikern/fadern Fujimoto och efter en strapatsrik resa flyter Ponyo uttröttad iland vid en ö där pojken Sosuke finner henne.  Sosuke bor högt upp på en klippa med sin mamma som jobbar på ett äldreboende, pappan är sjöman med vilken de endast har sporadisk kontakt med genom morsekod och radiokommunikation. Sosuke och Ponyo fattar snabbt tycke för varandra och en vänskap växer fram mellan de tu. Fujimoto hämtar dock tillbaka Ponyo till havet men hon har nu fått en smak av livet på land och i synnerhet skinkpålägg. Så Ponyo rymmer igen, tillskansar sig Fujimotos magiska drycker och utvecklas till en flicka i Sosukes ålder. Detta sätter hela universum i obalans och en kraftfull storm angriper öarna där Sosuke bor.

Många har påtalat likheter mellan Ponyo och HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun", och det finns en hel del likheter. Jag skulle snarare vilja dra dessa referenser ännu längre, då Miyazaki i flera intervjuer sagt sig inspireras av den danska barnboksförfattarens böcker, att det finns ännu fler referenser till HC Andersens verk. Nu ska detta inte heller överdrivas då Ponyo endast är väldigt lös baserade på de ovannämnda sagoböckerna.



"Ponyo on the cliff by the sea" är en betydligt mildare film än "Spirited Away" och "Howls moving castle", och rör sig mer mot "Min granne Totoro", filmer som barn ner i 4-5års åldern kan uppskatta. Det mörker som finns i de senaste av Miyazakis filmer har tonats ner, och många ogillar nog filmen Ponyo på grund av det. Det finns inte någon riktig konflikt eller någon riktig antagonist. Men traditionell logisk berättarstruktur ligger inte Miyazaki i fatet och det är en av orsakerna att hans filmer är så befriande. Det finns ett stort utrymme för tolkning vilket ger filmen ett större djup.

Filmen är också mer avskalad än Miyazakis tidigare filmer. Ett par scener briljerar, men de scener som jag brukar kalla för Sven Nordqvist scener, med ett myller av figurer och extremt detaljerade bilder, förekommer inte lika frekvent som tidigare alster. Det finns också ett litet budskap om miljö i filmen, om hur havsbotten är full med skräp och hur vi egentligen behandlar vårt hav. Något som bidrar till hämnd i form av tsunami och kraftiga stormar.

"Ponyo on the cliff by the sea" når inte upp till Miyazakis mästerverk "Spirited Away" men det är dock en visuellt och konstnärlig pärla. Det är svårt att inte charmas av Ponyo och jag fascineras av hur barnens animerade rörelser så på pricken liknar rultiga barn såsom mina brorsbarn. För barn tror jag att denna film verkligen kan fungera men för mig själv så saknar jag en hel del. Det är lite väl många vägar som går outforskade och hur de väljer att visualisera Ponyos mor tycker jag inte håller nivån. Dessutom hatar jag Ponyosången som spelas i japanska trailern och därför väljer jag att lägga till den Amerikanska trailern. Stark trea blir det iallafall.

När du tänker på film och Frankrike tänker de flesta på högtravande drama, intellektuell arthouse, experimentlust och nya vågen. Den som vill vara märkvärdig bör slänga in referenser till de franska regissörerna när de diskuterar film. Under de senaste åren har däremot fransk film visat en helt annan sida än vad den brukar. Under de senaste 5-6 åren har nämligen fransk film levererat några av de mest obehagliga skräckfilmer som någonsin producerats. Då spanjorerna har skapat skräck av en mer klassisk form i frågan om del Toros filmer och "Barnhemmet", så har fransoserna i sann fransk anda testat nya grepp för att försöka spränga genrens gränser. De har bakat ihop intryck från den skitiga tortyrskräcken, kombinerat den med italiensk giallo, plockat bitar ur J-horror (japansk) och samtidigt behåller fransosernas traditionella sätt att framställa trovärdiga karaktärer med bra skådespelare samt uppvisa en stor hantverksskicklighet.

Historisk har Frankrike en lång tradition av skräckfilm, i begynnelsen fanns Georges Melies som hade både djävlar och demoner som figurer i sina filmtricks. Många minns än idag spanjoren Luis Bunuel franskproducerade film "Den andalusiska hunden" där en kvinnas öga skärs av ett rakblad, som verkligen visade något som aldrig någonsin tidigare gjort och flyttade barriärer över vad som kunde göras. Frankrike fortsatte att producera skräckfilm, värda att nämna är "Eyes without a face" (1960) som anses vara den bästa franska skräckfilmen någonsin, Jean Rollins porr/skräckfilmer från 70-talet i synnerhet "The grapes of Death" (1978), och Roman Polanskis "Repulsion" och hans blotta närvaro som filmskapare i Frankrike under lång tid. Under 1980-talet fungerade inte den franska skräckfilmen, publiken ville ha sinnesslöa slashers och zombiefilmer och produktionen avstannade. Det dröjde till 2000-talet innan publiken började tala om Frankrike och skräckfilm igen.

2003 gjorde Alexandre Aja filmen "Haute tension" (High tension) en ganska medioker skräckfilm med stola logiska luckor i manuskriptet, men det gav honom en chans att fortsätta göra film i USA, där han dock följt upp med ännu sämre filmer som "Mirrors" med Keifer Sutherland, men gör nu en re-make på "Piranha". "Haute tension" var ändå början på något nytt. Andra filmer som dyker upp under 2000-talet och som bör nämnas är "Saint Ange" (2004), "Sheitan" (2006), "Frontiere(s)" (2007), "Ils" (Them, 2006) och kanske Michael Hanekel "Cache" (2005) som är mer drama än skräck men den har en del obehagliga inslag. De två som jag verkligen skulle vilja belysa är "A l'nterieur" (Inside, 2007) väldigt obehaglig om en gravid kvinna som sitter ensam hemma under julhelgen när en mystisk svartklädd kvinna kommer och knackar på dörren och vill ha hennes ofödda baby. I förra veckan hade "Martyrs" (2008) svensk DVD släpp. Filmen ligger nog på gränsen av vad många klarar av att se, och även jag som rostig filmbuse kunde känna stort äckel över hur vidrig denna film var. "Martyrs" berättar om hur en tjej som i unga år blir kidnappad och torterad lyckas rymma och vill nu i övre tonåren hämnas på sina kidnappare. "Martyrs" har en del vändningar, och köper man inte dem kan filmen vara extremt överdriven och man måste nog vara ganska sjuk för att se denna film hela vägen till slutet.

Till slut, vad är det som gör de franska skräckfilmerna så unika? Det första man kan se är att det inte är ovanligt att kvinnor dominerar rollistan, filmerna handlar om kvinnor, och det är både kvinnliga mördare och offer. Kvinnlig styrka i extrema situationer, enorma smärttröskel och män spelar en mindre roll i många av filmerna. Det andra är att filmerna är gjorda av relativt nya filmskapare, inga gamla rävar som gjorde halvporr på 70-talet, utan en ny skola ungdomar. Det tredje är nivån på våld och blod som är väldigt hög och utesluter därför många tittare som inte anser detta vara nödvändigt för att berätta en historia. För det fjärde har många av filmerna starka berättelser, med nyanserade karaktärer och bra skådespeleri föra att tillhöra skräckgenren. Det finns en hantverksmässig kvalité i produktionerna.

Så för dig som gillar skräckfilm och är trött på Amerikas poänglösa re-makes av "Fredagen den 13:e", tycker jag definitivt att du borde kolla in de franska filmerna.

 

I höst är det premiär för en ny film med Ricky Gervais i huvudrollen "The Invention of Lying". Jag är ett stort fan av Gervais älskar både Extras, The Office och hans briljanta podcast där dock Karl Pilkington stjäl hela showen. Jag blev däremot besviken på Gervais första stora huvudroll i filmen "Ghost Town" där hans komiska talang verkligen inte fick något utrymme. Den filmen både skrevs och regisserades av David Koepp, nu däremot har Gervais själv valt att både regissera och skirva manus, och då öka genast mitt intresse. Dessvärre ser trailern för "The Invention of lying" visuellt precis likadan ut som "Ghost Town", vilket är alarmerade. Problemet tror jag är att hans medskribent, till The Office och Extras, Steven Merchant inte har varit involverad i dessa projekt, en kille som både är en extremt rolig skribent, skådespelare och har förmågan att locka fram det bästa ur Gervais, något som jag tror de flesta av podcastlyssnarna har noterat. Nu hoppas jag i alla fall på det bästa för "The Invention of Lying".

Nicolas Winding Refn är den danska auteuren som i Skandinavien slog igenom stort med sin debutfilm Pusher, om det hårda livet i Köpenhamn mörka gränder. Filmen följdes upp med Bleeder och därefter satsade Refn hårt på USA, resultatet blev mediokra Fear X med John Turturro i huvudrollen. Vingklippt återvände Refn till Danmark, slutförde sin Pusher trilogi men tar nu sikte mot en större marknad igen med filmen om Storbritanniens mest ökända brottsling Charles Bronson.

Bronson föddes som Michael Peterson, växte upp i en konservativ familj, var en fredlig grabb men i tonåren upptäckte han att han hade talang för att slåss. Han gifte sig vid 18 års ålder, fick en son, men 1974 vid 22 års ålder rånade han en tobaksaffär och fick sju års fängelse. Sedan 1974 har han suttit i fängelse med undantag för två tillfällen så han frisläppts eller fått permis, vilka dock inte varit särskilt långvariga. Peterson har varit Englands mest brutale fånge, han har spöat upp otaliga plitar, varit en fara för medfångar, startat vilda protester och kvarhållit olika personer som gisslan flera gånger. Handlingar som lett till att hans straff förlängts och att han i 30 av 35 fängelseår suttit i isolering. Namnet Charles Bronson fick Peterson av sin boxningpromotor när han under sin frigivning sysslade med "bare-knuckle boxing" i arbetarkvarteren i East End. Ett passande namn för hans karaktär ansåg de.

Nu har den danska regissören gjort en biografisk film om denna brottsling, Bronson, och filmen fick ett gott mottagande i Sundance där den nominerades i Juryns priskategori. Vidare har den vunnit pris på filmfestivalen i Sydney. Winding Refn har alltid haft en talang att ska mörka suggestiva filmer, så även i denna och det är framförallt det visuella som lyser igenom. Tom Hardy (Star Trek: Nemesis, Layer Cake och Rock n Rolla) som spelar Charles Bronson gör på det bra sätt men faller på att filmen har en arthouse ambition som fäller hela skutan.

Tanke är att vi inte ska få någon snyfthistoria om hur taskit han hade det som barn eller något liknande, men det behöver inte leda till att Bronsons levnadsöde måste berättas på ett så ointressant sätt. Det finns flera referenser till Kubricks A Clockwork Orange i filmen, huvrollsinnehavarens vägran att lyda auktoriteter, spelar sitt eget spel och har våldet som drivmedel. Detta lyser igenom flera gånger bl.a. i en scen där Bronson slåss med vakterna i slowmotion i takt till klassisk musik.

Nicolas Winding Refn attackerar denna berättelse på helt fel sätt, att göra en bakgrundsfattig arthousefilm om Englands just nu kändaste levande fånge må fungera för britterna, eller de som redan kan historien. För oss andra som vill i denna typ av film få mer insikt och analys blir filmen snabbt tråkig och huvudrollen som ska göra oss intresserade förblir ointressant. Råheten som präglat Charles Bronsons liv lyckas däremot Winding Refn gestalta på ett skrämmande realitiskt sätt.

Lars von Trier startade produktionsbolaget Zentropa 1992, och bolaget har under åren växt till att bli ett av Skandinaviens största med ca 70 producerade filmer varje år, med allt från barnfilm till porr (only in Denmark ladies and gentlemen). I vintras startade Zentropa en avdelning som skulle producera dator/TV spel, en lukrativ bransch som ska ge större inkomster genom sin unika position som både spel och filmproducent i Skandinavien. Zentropa skulle kunna locka till sig intresse från svenska, finska, norska och tyska filmbolag att skapa spel i samband med filmreleaser, precis som de stora amerikanska bolagen gör. Kanske skulle Arn fått större internationellt genombrott som ett snyggt spel hade släpps i samband med premiären etc. Då många gamers är filmintresserade, och bloggar mycket, är spel ett bra sätt att göra reklam för filmen.

Morten Iversen som är författare bakom de framgångsrika Hitman spelen och Freedom Fighters anställdes som chef på Zentropa Games i vintras. I dagarna sa han i en intervju med MTV Multiplayer att ett spel är på gång som är inspirerat av Antichrist. Enligt Iversen kommer spelet att vara ytterst kontroversiellt, innehålla döda barn, nakenhet och våld. "Det kommer att bli ett spel som inte kommer likna något annat som tidigare gjorts" lovar Morten Iversen. Spelet kommer att heta Eden och vara tillgängligt på PC men Iversen hoppas att det även kommer att vara nerladdningsbart på Xbox Live.