Lembrowski

Den spanska filmen El Orfanato (2007) har prisats på festivaler runt om i världen under hösten och vintern. Extra uppmärksamhet har filmen fått då den oscarsbelönade mexikanska regissören Guillermo del Toro (Pans Labyrint, Hellboy) har producerat filmen och hans namn har använts flitigt i marknadsföringen som en slags kvalitetsgaranti. Regissören till El Orfanato är den långfilmdebuterande 33-åriga Juan Antonio Bayona, som med filmen gör en verklig pangdebut.

Filmen handlar om Laura som i vuxen ålder köper det barnhem där hon under en tid själv växte upp. Barnhemmet har dock varit nerlagt under en längre tid men Laura, tillsammans med sin man Carlos och adopterade son Simon, återvänder till huset med tanke att återinviga det för hjälpa barn med särskilda behov. Simon som ensamt barn i det stora ödsliga huset börjar tidigt fantisera om låtsaskompisar, något som föräldrarna till en början finner ganska naturligt med tanke på att huset är ganska skiljt från civilisationen. Barnets fantasier eskalerar och blir mer obehagliga när Simon successivt uppslukas mer sina fantasier och inte kan skilja mellan dikt och verklighet. En obehaglig äldre dam dyker upp och säger sig vara socialarbetare och redan samma natt hittar Laura henne snokandes i ett förråd. Vid öppningsfesten av hemmet blir Simon extra påstridig något som slutar med att Laura ger honom en örfil. Senare under festen försvinner Simon spårlöst samtidigt som en pojke med säckmask visar sig. Var har Simon tagit vägen? Är det den mystiska kvinnan som kidnappat honom? Har han drunknat vid grottan? Vem är barnet med masken?

El Orfanato är en klassikt komponerad skräckfilm långt borta från "The Splat-Packs", med Eli Roth i spetsen, extremvisuella blodbad. Filmen närmar sig Hitchcock vad gäller uppbyggnaden historien och Alejandro Amenabars The Others (2001) har Bayona säkerligen blickat flera gånger på. El Orfanato har flera gemensamma nämnare med The Others rent berättartekniskt. Båda använder sig av klassiska skräckfilmsklichéer men som genom ett väldigt kompetent hantverk får det att fungera obehagligt bra. Gamla ödsliga hus som ruvar på hemligheter, knarrande trappor, smygande kalla kårar, plötsliga skuggor, den lilla olustiga skevheten i det normala etc. Allt detta bakar Bayona ihop till en välsmakande kompott utan några som helst infall för extra socker eller smör.

Guillermo del Toros ande svävar över filmen på flera punkter, berättandet, foto och filmens tempo är några. Men den stora uppfinningsrikedomen som de Toro har kan jag sakna stundtals i El Orfanato. Det är i manus som filmen har några bister vad gäller logik och driv, och bitvis glider filmen in i mindre bra avsnitt. Exempelvis i en del av filmen där spansk films grand old lady Geraldine Chaplin kommer in som medium och kör en liten Poltergeist (1982) session. Johannes Brost i Besökarna (1988) ligger kanske också nära till hands. Scenen är väldigt snyggt berättad som osar av lite unket 80-tal.

I rollen som mamman Laura ser vi Belén Rueda och hon är fullständigt magnifik i huvudrollen. Filmen handlar väldigt mycket om tro och den naturliga starka kontakten mellan kvinnor och barn av inte nödvändigtvis det biologiska slaget. De starka karaktärerna i filmen spelas av kvinnor vilket också kan tyckas vara i enighet med spansk tradition. Kvinnorna är starka, sårbara och påverkas stark av miljön runt omkring dem. De har en närmare väg till människans existentiella mysterium och har enklare att fånga upp signaler utanför sitt eget väsen, genom dualismen i och med barnafödande.

El Orfanato är ytterligare en bra skräckfilm från Spanien som väl kan ställas till samlingen och jag hoppas verkligen att de fortsätter samma storartade stil. Låt Guillermo vara loket som drar tågen efter sig så ska ni se att eletronikspökena från Japan snart är ett minne blott.