Lembrowski

Det var många, inklusive mig, som i stort sett räknade ut nya Rockyfilmen på förhand, men efter fem tidigare filmer borde jag ha vetat att när han är som mest nederlagstippad kommer han tillbaka. Rocko är tillbaka efter 16 år och han är redo att vid 60 års ålder åter kliva in i ringen. Detta är däremot inte bara en comeback för Rocky utan också för Sylvester Stallone som regissör och manusförfattare.

Rocky lever ett stilla liv som krögare i Philadelphia där han underhåller sina gäster med boxningsanekdoter från förr. Sedan hans fru Adrinan avlidigt ett par år tidigare bearbetar han fortfarande sorgen och vill gärna sjunka in i nostalgiskt grubbleri. Hans son Rocky Junior som lever i sin fars stora skugga, försöker slå sig in som revisor på en större firma och har inte någon större kontakt med sin far. Den enda vän som finns kvar från förr är svågern Paulie till vilken Rocky inte får någon större ömhet ifrån. I allt elände kommer dock en strimma hopp när Rocky träffar den ensamma mamman Marie och henne son Step, och Rocky blir snabbt en extramorfar (eller nått). Rockys nya adoptivfamilj ger honom lite förtröstan, och när han vinner en virtuell datamatch emot samtidens världsmästare i boxning känner han att det är dags att återigen snöra på sig handskarna. Det dröjer inte länge förrän Rocky får ett anbud från världsmästaren Mason ”The Line” Dixon.

Första Rockyfilmen är en del av vår västerländska kultur som förändrade inte bara sportfilmen utan filmkonsten överhuvudtaget. Det är en ikon över underdogen som tar sig fram i samhället och som står för en amerikanskmoralisk hederskodex. Första filmen var nominerad till tio Oscars och vann tre för bästa klippning, film och regi. Tyvärr ballade serien ut under 80-talet med massiva republikanska influenser, Reganism och pajasfighters som Mr T samt Dolphan.

I Rocky Balboa har Sylvester i sitt manus återgått till stämningen från den första filmen som till viss del var en socialromantisk film med italienska influenser. Nu är det en betydligt kallare värld men ännu pumpar hjärtat varm i den gamle Rocky. Filmen är väldigt enkel utan några övernaturliga inslag (läs Dolph Lundgren) och istället för att håna boxningssporten ligger filmen på en relativt realistisk nivå. Slutfighten sägs vara en uppvisningsmatch och inget annat, men den är givetvis kryddad med en skiva Hollywood.

Det är intressant att se hur Sylvester Stallone och Rockys smälter samman i denna film eftersom de båda har så många beröringspunkter. Sylvester anses av många, inklusive mig, vara en föredetting som inte gjort något vettigt på decennier, likaså ses Rocky i filmen vara en föredetting. Sylvester gör som Rocky i filmen och reser sig ur ett underläge för att visa att gubbtjyven kan än. Filmen Rocky reflekterar även vårt eget liv, när vi såg filmen för första gången, kontra när vi ser denna nya, och den tid som passerat där emellan. Det är då man inser hur man har saknat den gamle Rocky från första filmen och hur motsträvlig man än är ryser man när Rockytemat ”Gonna Fly Now” drar igång när han kutar upp för trapporna utanför konstmuseet i Philadelphia.

Nu är jag kanske lika nostalgisk som Rocky själv, och ni skall inte tro att det är det är en suverän film för den har en del brister. Sylvester vet inte riktigt hur han skall slutföra relationerna som han frambringar i filmen och många scener saknar riktig betydelse. Det är främst relationsdramat, som halva filmen handlar om, som lämnas uddlöst och tråkigt. Skådespeleriet är ganska sparsmakat, den enda karaktären i filmen som känns genomarbetad är just huvudrollen, de andra liknar mer schabloner.

Att stå emot karaktären Rocky och hans medmänsklighet gör att man inte kan slå filmen ifrån sig. Känns som att serien äntligen fick ett avslut som den första filmen förtjänar. Om ett betyg ska sättas hamnar den på en ganska svag trea, mycket nostalgi och stundtals kantigt hantverk. Kul med en film som bryter mot förväntningarna och överraskar positivt.

Betyg: