Då hade man sett den sjuka jävla filmen

Det finns filmer som man har missat under lång tid och blivit påmind om det av kompisar eller att man sett filmen i en butik eller på nätet. Filmer som kompisar snackar om men som ingen har sett, och som fått smått legendarisk status, filmer som såhär i efterhand troligtvis hade gjort mig autistisk om jag varit 10 år yngre. Filmer som jag är glad över att jag såg när jag är vuxen, som t.ex. Cannibal Holocaust, Man behind the Sun, Guinea Pig serien, de filmer vars innehåll fått mig att må illa i vuxen ålder på ett obehagligt sätt. Ikväll såg jag "Salo - sodoms 120 dagar" av den italienska regissören Pasolini, en regissör känd för att skapa personliga och vålderotiska tolkningar av gamla litterära klassiker som "Tusen och en natt" och "Canterbury Tales" för vilken han vann en guldbjörn på Filmfestivalen i Berlin. Jag har försökt se "Tusen och en natt" två gånger men stängt av bägge gångerna efter 20 min p.g.a. det otroligt dåliga läppsynkroniseringen och skådespeleriet.

"Salo - sodoms 120 dagar" utspelar sig i Italien under slutet av andra världskriget, ett gång ledande fascister kidnappar unga pojkar och flickor som de sedan utnyttjar sexuellt i perversa lekar, och sedan mördar och torterar.

Som metafor över ett lands regerings, eller en klass, översitteri emot befolkningen, eller arbetarklassen, och utnyttjandet av dem fungerar Salo ganska väl. Precis som Cannibal Holocaust där västvärlden exploaterar främmande kulturer och frågar sig vem som egentligen är den riktige "kannibalen". Nu driver Pasolini allt till sin absoluta spets och förnedringen, exploateringen, våldet och övergreppen är så explicita så att man mår illa. Pasolini har inga hämningar och lämnar ingenting osagt eller i marginalen. Intressant är det eftersom fascismen växer i Italien igen, fotbollsstjärnor gör fascisthälsningar när det gör mål och italienska OS-skidåkare lovade att göra fascisthälsning om de skulle vinna guld. Värsta är att italiensk media knapp reagerar på detta, så kanske behöver Italien Pasolini, men inte jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0